Skip to content

Nya tag med Aggro Pekuliar – kan jag engagera dig?

2014 April 16
by Per Torberger

A from the Aggro Pekuliar logo on circular background.

 

 

Jag jobbar ännu en gång med eventet Aggro Pekuliar. Jag tror stenhårt på konceptet, det blev lyckat förra gången och jag tror att upplägget bara blir mer relevant för varje dag. Kombinationen vetenskap, konst och näringsliv är liksom helt självklar idag (åtminstone i teorin).

Men denna gång försöker jag börja i rätt ände. Därför jagar jag stöd, samarbetspartner och sponsorer.

 

 

Nu vill jag ha tips från dig.

1. Stöd. Det finns mängder med organisationer och organ som stöttar verksamheter med utvecklingssyfte. Allt ifrån Tillväxtverket och KK till EU och privata stipendiefonder.

Hur får jag koll på var de finns och vad de kräver?
Har du raka tips på organisationer eller personer jag borde kolla upp?

2. Samarbetspartner. AP får inte gå back, men det är inte viktigt att göra vinst. Däremot är det superviktigt att det blir ett bra, tankeväckande och perspektivvidgande innehåll.
Därför söker jag partner som kan bidra till innehållet på olika sätt. Det kan vara konstnärliga sammanslutningar som kan bidra från scen, vetenskapliga centrum eller personer, eller företag som med sina produkter eller tjänster kan bidra till att höja kvaliteten på innehållet.
Jag vet redan ett framkantsföretag som kan tänka sig att visa sina produkter och låta folk testa dem under några pauser i eventet – och till och med skänka bort ett antal ex av dessa till deltagarna.
Det är ett företag som inte kan gå in med pengar, men gärna med sin verksamhet – toppen, tycker jag.

Har du koll på företag, institut/motsv. eller konstnärliga centrum som är spännande och du tror kan vara intresserade av att bidra med detta?

3. Sponsorer. AP handlar mycket om att tänka annorlunda, både personligen och kring sin verksamhet. Eventet ska ge nya perspektiv och tankar, det ska skapa åh fan-upplevelser och skapa en liten glödande boll i magen som säger ”jag vill åstadkomma!”.
Jag söker företag som står för detta och vill bidra till att nytänkandet ökar på flera håll – i första hand kring kommunikation, design, användbarhet och andra typer av gränssnitt människor möter i sin vardag, men egentligen på alla områden (AP är lika vettigt för en undersköterska som börs-vd, hoppas jag, vilket beror på att det talar till dig personligen, inte om ditt företag. DU är drivkraften bakom utvecklingen, vilken utveckling det än handlar om).
Själv har jag tänkt på företag/organisationer som IBM, Ericsson, Kairos, McKinsey, SIS, Microsoft, Volvo med flera – tunga företag i framkant och med behov av tänkande individer.

Har du förslag på företag som driver dessa frågor?
Har du galna tips och idéer som jag sannolikt inte redan fått?

Du får gärna tipsa i kommentarsfältet, mejla på per.torberger på aggropekuliar.se, eller hör av dig på Twitter helt enkelt.

Och har du inte några heta tips på lager men tycker att Aggro Pekuliar verkar spännande – gilla på FB eller dra iväg ett mejl till mig, så får du aktuella uppdateringar vartefter.

Den svenska skolan finns inte

2013 March 5
by Per Torberger

Apropå skoldiskussioner:

Det är hög tid att svenska folket inser att det inte finns någon ”svenska skolan”.
Det finns bara väldigt många svenska skolor, som följer den svenska skolplanen.

I vissa skolor slutar närmare 100 procent läskunniga elever nionde klass varje år.
I andra skolor går istället en stor andel ut nian utan att kunna läsa.

I vissa skolor lär sig eleverna matte på en nivå långt över nians.
I andra skolor lär sig eleverna inte ens att räkna.

I vissa skolor blir barnen jäkligt bra på att åka längdskidor.
I andra skolor åker de inte längdskidor en enda gång.

Det är inte meningsfullt att prata om ”den svenska skolan” längre. Fixeringen vid en enhet, riskerar istället att låsa oss och göra att vi inte ser möjligheterna.
Det här är ingen nyhet för dem som arbetar inom skolan, förstås. Men för många utanför skolväsendet, verkar det fortfarande vara självklart att det finns en ”svensk skola”.

Det gör den inte. Och även om den gjorde det, skulle det inte vara den skola du själv gick i när du var liten.

Lyft blicken.

Tittgodis #blogg100

2013 February 9
by Per Torberger

1. Väldigt roligt.
Matt Damon plattar till en reporter och en kameraman. Älskar delen där han pratar om att det är att lägga ett MBA-perspektiv på en fråga som är allt för komplex. Något som sker allt för ofta …

 

2. Bra. Jag gillar reklam som tar något självklart, kanske utslitet, och sätter det i nytt ljus.

Sentimentalt? Kanske. Men trots det effektivt, tror jag.

(filmen hittad via Jocke Jardenberg)

3. The Pirate Bay – AFKJag länkar till filmen på SVT Play, Dox: fungerar det inte, kolla in på filmens hemsida.

Man kan tycka vad man vill om The Pirate Bay, om upphovsrättens utformning och annat. Men filmen ger en bild av hur det svenska rättssystemet fungerar. En bild alla borde se för att kunna bestämma sitt förtroende för svensk rätt.

TPBAFK_Dox

Creepy.

2013 February 7
by Per Torberger

3d-printed face

 

Alltså. Lite jobbig tanke.

Via Tomas Seo.

Självklart ska de våldtas – de syns ju #blogg100

2013 February 5
by Per Torberger

Ett väldigt bra program, från Uppdrag granskning, som utan omsvep, dolda kameror och en uppfordrande reporter lyckas förmedla precis vad det är.

Hat.

Det är jobbigt att titta på filmen, ibland smärtsamt. Kvinnorna som läser gör det med stadig röst och blick, trots ett innehåll som skulle få de allra flesta att må rätt dåligt, om orden riktats till dem.  Kontrasten mellan deras läsning och innehållet ökar styrkan.

Breven som läses upp avslöjar tydligt skälen till att dessa kvinnor borde våldtas, mördas och styckas. De är bland annat muslimälskare och feminister enligt brevskrivarna. Det behöver naturligtvis inte betyda att de direkta skälen till att breven skrivits, på något sätt andats tolerans eller feministiska teorier. Det räcker ofta med att inte tycka att alla invandrare är idioter som våldtar svenska kvinnor, eller att 70/30-fördelning till männens fördel inte är samma sak som hälften hälften. Så funkar nämligen fantatiker: allt som inte passar den personliga smaken, blir avgudabilder och orättfärdigt.

Kvinnorna i programmet är inte vilka som helst. Alla är de synliga mediepersonligheter, med plattformar, makt och positioner.

Är de unika? Är detta sådant som drabbar dem, som drabbar de kvinnor som når högst?

Nejdå. Hat och hot drabbar kvinnor varhelst de syns och tar plats. Det drabbar kvinnor som bryter mot status quo, oavsett om det gäller att starta sitt eget företag till att blogga eller synas på andra sätt.
Hatet föds inte för vad de gör – det föds för att de gör.  Svepskälen är religion, moral eller annat, men det handlar egentligen alltid om samma sak – om du gör annorlunda, kommer jag tvingas göra annorlunda. Om du gör annorlunda, kanske min makt minskar.

Förändring är skrämmande.

Det är naturligtvis inte bara kvinnor som drabbas. Män med makt drabbas också, men sannolikt sällan av samma typ av språk och hot. Invandrare drabbas. Judar drabbas. Religiösa. Homosexuella. Handikappade (hur är det egentligen möjligt?).

Men mig veterligen är det bara kvinnor som drabbas av denna typ av hot. Och det verkar ske cirka 100 gånger oftare.

Vem gör något åt det? Vad finns att göra åt det?

Det självklara svaret är att polisen borde göra något åt det. Kvinnorna i programmet ovan drabbas personligen, men angrips egentligen i sin roll som journalister. Journalister är en priviligierad yrkesgrupp i samhället, eftersom de har en uppgift att fylla: de ska som medborgarens ställföreträdare granska samhällets makthavare så att de inte missbrukar sin makt.
Att angripa dessa personer, är alltså att angripa vårt demokratiska system. På vilket sätt borde det inte vara polisens uppgift?

Kanske är det en tröst för den som drabbas av hot som dessa, att de sällan sätts i verket. Men det är en klen tröst.

Överfallen kan man bli, men förhoppningsvis sker det bara en gång.
Rädd, däremot, det är man hela tiden.

Dags att acceptera den bittra sanningen om timmarna #blogg100

2013 February 4
by Per Torberger

Jag tvekade om att hoppa på Blogg 100-utmaningen. Är ändå glad att jag gjorde det: att skriva bloggartiklar igen har varit roligt. Och det bidrar positivt till min uppmärksamhet för vad som händer omkring mig.

Men. Jag hinner helt enkelt inte med. Idag har jag skrivit två vitt skilda artiklar till bloggen i huvudet. “Skrivit” betyder skissat, förstås, för hur färdig en bloggartikel än känns i huvudet, blir det alltid en hel del ytterligare att göra när jag väl ska skriva ut den. Tankar som inte var fullbordade, insikter som inte landat, en snabb kringkoll på vad andra skrivit och som kan vara länkvärt.

Det funkar helt enkelt inte. Min att göra-lista är för lång.

De närmsta två veckorna ska jag lämna fem artiklar till en kundtidning. En annan kundtidning ska få en på fredag – en lång en, som kommer bli jättekul att skriva men som därför tar tid.

Jag har två personaltidningar som ska vara klara i slutet av februari. Jag ska på utbildning i Finland nästa vecka.

Till råga på allt är det full fart i jobbet med mitt event Aggro Pekuliar. På att göra-listan för eventet finns just nu 67 punkter – en av dem är “komplettera att göra-listan”.

Det visar sig att 24 timmar om dygnet inte räcker – inte på långa vägar. Jag kutar, men när det blir för mycket att göra blir det lätt att snubbla. Jag har inte råd att göra dåliga jobb, att inte ge mig själv tillräckligt med tid för att kunna lämna ifrån mig material som jag tror på.

Sedan har jag familj också. Det börjar bli väldigt svårt att övertyga dem om att de är det viktigaste jag har nu. Sånt är jobbigt.

Pers Värld får komma i sista hand. Om det innebär täta, korta uppdateringar, sporadiska uppdateringar eller inga uppdateringar alls får jag väl se. Jag vill blogga, men kanske får det vänta.

Allt har sin tid.

Mäns utbildning – feministens prio nummer ett #blogg100

2013 February 1
by Per Torberger

dummaman

Detta är ju ett känsligt ämne, men egentligen är det väl så att pojkars/mäns underprestation i skolan, mätt i betyg, borde vara alla sanna feministers nemesis nummer ett?

För något man vet om jämställdhet är att bättre bildade är mer öppna för det.
(Och mindre benägna att ägna sig åt generaliserande stereotyper baserade på “ras”, etnicitet, religion och andra särskiljande egenskaper. Möjligtvis bortsett från handikapp – ”Flytta på dig blindstyre” fnyses åt synskadade av intellektuella likväl som folk som inte gått ut grundskolan.)

Med andra ord: det enklaste sättet att bädda för ett jämlikt samhälle torde vara att se till att killar – precis som tjejer – får en så pass bra utbildning som möjligt och kan ta till sig den.

Det tar väl en tretti år innan det får fullt genomslag.
Men, ser vi inte till att pojkar klarar sin skolgång bättre, skapar vi istället en situation som utesluter jämställdhet i samhället.

Tänk på det, du.

Digitaliserad y-generation mobilt och spelande studenter: WSA-dagen 2013 #blogg100

2013 January 30

Idag arrangerades Web Service Award-dagen på Nalen i Stockholm. Bakom eventet står företaget Web Service Award, som mäter kvaliteten på webbsidor. WSA-dagen är seminariedelen inför deras gala, då vinnarna i tävlingen Web Service Award koras.

Jag har varit på några WSA-dagar tidigare och tycker att den utvecklas i positiv riktning. Dagens program var ambitiöst, med talare som Martin Deinoff (Creuna), Sarah Wittbom (Nordic eCommerce Knowledge), Judith Wolst (Berghs och Indeed) samt Jaan Orvet och Andreas Carlsson (Nansen). Dessutom flera olika företag som berättade om sitt eget arbete med webben.

Jag passade på att byta några ord med några av talarna – resultatet ser du nedan.

(För transparensens skull ska jag säga att Pierre Du Rietz, vd på Web Service Award, är en gammal och god vän till mig.
Jaan Orvet och Andreas Carlsson är också vänner, som även har bidragit på flera olika sätt till mitt event Aggro Pekuliar.)

Men, här är alltså tre korta intervjuer med några av talarna. Tyvärr ingen med Sarah Wittbom, som höll ett intressant föredrag som började i e-handel, men i och med att hon landade i en beskrivning av generation Y, slutade som en spaning om hur du behöver tänka för att nå den yngre målgruppen i dag, i Sverige, Kina och Brasilien till exempel.

Deinoff visade rätt attityd

Martin Deinoff hann jag få tag på däremot. Han hade satt titeln ”Var bra!” på sitt föredrag. En smått irriterande titel för mig, men innehållet var värdefullt. Deinoff pratade attityd och filosofi snarare än teknik och byggde väl upp sin argumentation.

Med lite tur finns det snart möjlighet att se hela föredraget, som filmades, men här får du en kortversion av Martin Deinoffs föredrag på WSA-dagen 2013.

Wolst spelifierar framtidens kommunikatörer

Judith Wolst var på plats i sin roll som ämnesansvarig på Berghs för utbildningen Interactive Communications. Hon höll egentligen inte ett föredrag, utan gav bara bakgrunden till det projekt hennes studenter skulle presentera en stund senare.
Vi pratade lite om utbildningen och utbildning i digital kommunikation i allmänhet.

Orvet och Carlsson om responsiv webb – nästa steg

De sista två jag fick tag på innan dagen var slut för min del var Jaan Orvet och Andreas Carlsson från Nansen. De var där för att prata nästa version av enhetskänslig webb – responsive webbdesign som förändrar inte bara formen utan i stor utsträckning också innehållet på en sajt, beroende på vilken enhet en besökare använder för sitt besök.

Spetsa till presentationerna

Sammantaget var det en vettig dag med en hel del bra info. Jag tycker personligen att arrangemanget höll en bra nivå, liksom många av talarna.

Jag tror att publiken skulle uppskatta om vissa talare – framför allt de som berättar om sina egna organisationers arbete, casen – fick mer coaching från arrangören i förväg. Flera av dem ägnade evigheter åt att beskriva antingen det egna företaget och dess verksamhet, eller arbetet med sin webb från det att de skrev sin första html-tagg 1995.

En bra presentation i detta sammanhang, med en webb-savvy publik 2013, utgår från
a) de sista 10 procenten cirka av ens arbete med webbplatsen. Alltså det mest aktuella, det nyaste man har, de senaste lärdomarna eller insikterna.
b) ett verkligt problem, något som varit en hämsko för webbplatsen under lång tid och som man äntligen funnit en lösning på, vilken beskrivs konkret och strukturerat. Helst ett problem och en lösning som andra kan känna igen sig i respektive ha nytta av.

Så enkelt är det. Då kommer man också till något många talare idag var inne på och något som predikats i 6 000 år men hittills bara konstnärer och journalister* lyckats med: att ta användarens/mottagarens perspektiv och utgå från dennes intressen när man tar fram sin produkt.

* Hårdraget? Ok, hårdraget.

Bakvänt när studenterna drar utomlands #blogg100

2013 January 30
by Per Torberger

Jo, svenska kreatörer är ju väldigt populära just nu i bland annat New York. Sannolikt inte riktigt så populära som våra inhemska medier gärna gör gällande, men helt klart är att det finns ett sug efter svenska kreatörer.

Det är jäkligt roligt. Det blir lite OS-känsla, svenska framgångar i utlandet är aldrig personliga utan något som vi alla kan dela och vara stolta över. Även om vi inte bidrar till framgången för fem öre.

Fast det har sina baksidor.

Svenska kreatörer är poppis i staterna av många skäl generellt, av några få skäl specifikt. De specifika skälen heter sånt som Calle & Pelle (Sjönell), Linus Karlsson & Paul Malmström, Farfar, F&B och Hyper Island. Personer, byråer och en skola som tagit svensk kreativ kultur ut i världen. (Ja, det finns flera, men Steve Trygg öppnade inte direkt dammluckorna.)

Så, nu är gräset verkligen grönare på andra sidan, jorden lite bördigare. Större och mindre byråer tittar gärna på mappar och träffar gärna svenska kreatörer på jobbsökarresa. Och det blir en hel del giftermål.

Nu uppstår en intressant situation.

Det som lockar jänkarna är (min tolkning) svenskarnas arbetskultur. Svenskar jobbar hårt, tar egna initiativ och är självständiga, är bra på att tänka funktion och annat sånt. Grejer som kanske inte alltid har prioriterats på amerikanska byråer.

Och så kommer den nybakade studenten dit. Utan att ha skolats i den svenska arbetskulturen på hemmaplan.

Ju fler studenter som kommer dit, desto mer urvattnas ryktet om svenskarna och deras arbetskultur.

Sedan, när studenterna efter några år vänder hemåt igen, är de skolade i amerikansk arbetskultur. En kultur som inte alls är särskilt intressant på den svenska arbetsmarknaden (såvida du inte kan dänga ett finfint byrånamn i huvet på hr-killen).

Well well. Det behöver ju inte vara sant. Men det är en rätt lustig ekvation, eller hur?

Är det möjligt att standardisera kreativitet? #blogg100

2013 January 29
by Per Torberger

Renovera650pxAlla som renoverat sitt hem i större eller mindre utsträckning, har säkert någon gång börjat i fel ände.

Börja riva ner tapeten för att kunna tapetsera om? Hahahaaa – amatör!
Demonterat hängrännor för att byta ut dem? Hahahahaaa – amatör!
Skruvat ur en propp för att pilla med ett vägguttag? Haha…

Ja, du fattar.

För det är naturligtvis så att man ska börja i andra änden. Den ände vi amatörer först inser att den finns när vi äntligen är klara och kan blicka tillbaka på arbetet. “Nästa gång ska jag …”

Detta är naturligtvis en av proffsens fördelar. De vet vart i fnurran de ska börja nysta. Rörmokarn vet. Snickarn vet. Målarn vet. Fackkunskaper, visst, men ännu oftare erfarenhet.

Journalisten vet. Frontend-utvecklaren vet. Designern vet. Också, naturligtvis. Den som har hållit på ett tag och gjort samma eller liknande uppgifter några gånger, skaffar sig en metod för att göra dessa så smidigt som möjligt. En metod baserad på erfarenhet.

Vill jag nu sälja den här metoden, eller kompetensen, så duger det inte att säga att “jag kan det här – tro mig”. (Eller jo, ofta duger det, men ändå.) Därför säger man istället att man arbetar efter en ”erfarenhetsbaserad process”. En ”metod byggd på best practices”. ”Ett evidensbaserat förfaringssätt.” Som vi har utvecklat själva, lägger man ofta till. Varför det är så viktigt att man utvecklat det själv kan ifrågasättas. ”Vi har byggt den här rymdfärjan efter evidensbaserade fysiska lagar. Som vi har utvecklat själva.” Really?

Okej, men vad jag egentligen ville säga något om är standardiserade arbetsprocesser. För det är en sak att ha erfarenhet eller en metod i ryggmärgen, en annan sak att ha standardiserade arbetsprocesser. Båda har sina fördelar, men jag upplever att den kreativa sektorn sällan försöker sig på den sistnämnda.

Fördelen med en standardiserad process är bland annat att den kan dokumenteras – den måste dokumenteras. Det gör den tillgänglig till hela företaget – gammal som ung, erfaren som nybörjare – vilket i sig förhoppningsvis bidrar positivt till produktiviteten.

Den roligaste effekten av en standardiserad, dokumenterad process är emellertid att företaget plötsligt får ett nollvärde.
Företaget vet plötsligt att “såhär jobbar vi, detta blir resursförbrukningen, dessa är effekterna”, och så vidare.
Utifrån det nollvärdet, kan företaget och medarbetarna sedan vidareutveckla sin verksamhet. Om vi varje gång gör av med 10 liter olja i vår process, så vet vi att vi har effektiviserat om vi kommer på ett sätt som gör av med 9 liter.

Detta är en insikt jag fick när jag intervjuade verksamhetschefen på Scania, Niklas Jedeur-Palmgren. Det var oerhört intressant att höra hur de arbetar med standardiserade processer och förbättringar. När jag kom hem efter intervjun, satte jag mig ner och skrev ner ett antal av mina egna processer: för ett antal texttyper, för olika workshops, utbildningar och annat.

En central typ av process för många som arbetar med någon typ av skapande är projektarbeten. En kund kommer med ett uppdrag, byrån tar emot briefen och levererar efter en viss tid en produkt. Sedan till nästa projekt.
Det som gör dessa processer annorlunda från många processer i tillverkningsindustrin är att parametrarna för processerna ändras så ofta. De där litrarna olja? Tror inte det. Ena gången ja, nästa gång nej. Tredje gången är det metangas.
Därför blir pusslet mer fristående från innehållet.

Som chefredaktör jobbade jag en hel del med att få ihop en smidig arbetsprocess för vår lilla redaktion. Det var svårt – det är lätt hänt att processen kräver saker som i sig ökar arbetsbördan, när den istället ska minska den.
På senare år har jag istället intresserat mig för agila metoder, främst Scrum och Kanban. Det är arbetsmetoder som används inom it-branschen för program-utveckling och liknande. I botten finns det så kallade Agila manifestet – en lista som berättar vilka fyra saker som ska prioriteras framför vilka andra fyra saker.

Det finns många metoder som grundar sig på det agila manifestet. Gemensamt för många av dem är att de har stort fokus på kommunikation – både Scrum och Kanban är upphängda på dagliga möten mellan kund och leverantör.
En annan gemensam egenskap för många av metoderna är att de är iterativa – varje steg kan tas om igen och igen tills resultatet är det man hoppats på.
I motsats till agila metoder ställs ofta så kallade vattenfallsmetoder, som bygger på att någon gör sitt, sedan tar någon annan vid. Den som gjort sin del, ser aldrig mer projektet. Förenklat.

Scrum och Kanban används i kreativa miljöer och har rönt stora framgångar. Därför har jag funderat mycket kring hur de skulle kunna användas av kreativa byråer.

Delvis gör de redan det. Bland webbyråer finns flera som eftersträvar ett samarbete lika tätt som det Scrum-folket vill ha. Doberman går enligt sig själva så långt att de inte vill jobba med kunder som inte vill arbeta integrerat med byrån.
Istället för det traditionella brief – tre veckor – tada! upplägget, där kund och byrå sitter åtskilt och där kunden får ett färdigt resultat i knät, handlar det alltså om gemensamma workshops, täta avstämningar och inget tada! alls. När byrån presenterar resultatet, är det redan välkänt hos kunden.

Bra så. Men det finns en liten del i byråns arbete som jag har svårt att jämka med ett agilt flöde. Det är naturligtvis den kreativa processen (en process som finns väl beskriven sedan 1926).

(Har du gott om tid, eller bråttom att bli bättre, är det en bra idé att lyssna på John Cleese prata om kreativitet.)

Kreativitet är inget mysko eller jättekonstigt, men det är inte nödvändigtvis heller fullständigt beräkneligt. Bra idéer kommer efter tio sekunder, eller två veckor. Två år? Kanske.
Och under den kreativa processen, kan vi behöva tid. Du behöver slippa dina kollegor och samarbetspartner, för att din hjärna ska kunna göra sitt jobb och upptäcka saker ni inte har sett tillsammans.

Därför upplever jag att det är krångligt att pressa in arbetsprocessen kring marknadsföring eller “skapande från luft” som det ofta är, i en ram som Scrum eller Kanban – trots att jag gärna vill det.

Å andra sidan – även kreativa idéer är ofta resultatet av att en idé kan byggas på, vidareutvecklas – itereras. Så kanske är det inte alls omöjligt.

 

 

Jag tror att det är vettigt att försöka se mönstret i sitt arbete, både för att kunna sprida sin kunskap till andra och för att kunna förändra sitt sätt att jobba till det bättre.
Jag tror att vi inom ”skapar-branscherna” har mycket att vinna på att inspireras av it-utvecklarnas agila metoder.
Jag tror att det är svårt, men inte omöjligt att standardisera den kreativa processen.

 

Vad tror du?

Bulk Email Sender