Hade tänkt besvara Martin Schoris vettiga krönika på dagensmedia.se, där han undrar vad marknadsförarna ska in i ledningsrummen att göra. Men andra hann före: Kontaktmannen, David Orlic och Jessica Bjurström har redan svarat.
Även om jag inte tycker någon riktigt träffar rätt, håller jag nästan käft: det tycks så mycket ändå. Och istället för att säga mest, säger jag det snyggast. Med någon annans ord, dessutom.
(Å du ba’: ”Oh, så snyggt!”)
Filmen Logorama är ett stycke välgjort ifrågasättande av vår kommersiellt genomsyrade vardag. Den utspelar sig i en tillspetsad version av världen, där logotyperna och kommersiell grafik tagit över totalt.
Genom att dra bilden till sin spets, ställer skaparna av filmen, franska H5, frågan om hur mycket kommersiallism samhället och vi som befolkar det faktiskt klarar av. Deras eget svar serveras tittaren kanske i filmen, men det är inte nödvändigtvis sant.
Det är lätt att slå undan filmen som en nidbild och riksdagspolitisk retorik, men att göra det är bara att förenkla för dig själv, om det nu är så att du själv arbetar i den bransch som producerar kommersiell konst. Eller “konst”. Eller “kommersiell”, för den delen. Precis som alla andra professioner har vi som jobbar med kommunikation ett ansvar att ibland ta ett steg bakåt och se hur vårt eget lilla bidrag påverkar helheten, och hur helheten påverkar sin omgivning.
När Dagens Media berättar hur riksdagspolitikerna resonerar kring reklam är det både deprimerande och skrämmande. Men bara för att några hycklare i riksdagen (hycklande eftersom deras reklamförakt som vanligt bara gäller andra – inte sig själva eller deras organisationer), får vi inte välja ryggradsreflexen och skjuta bakut.
Vilken plats får reklam och kommersiella budskap ta i samhället? Får de ta mer plats om de har högre kvalitet – eller är det egalt?
Oavsett vad – när H5 debatterar blir det värt att lyssna på.
Gör dina egna typsnitt. Ladda ner. Använd. Dela ut.
Otroligt kul, och väldigt bra användning av webben.
Få ut mer av pr-byråsamarbetet
Jag får en väldigt positiv känsla av detta inlägg. Det är bland annat för att det bitvis är väldigt rakt och klarspråkigt, till exempel om att teamet är viktigare än byrån. Genom att vara rätt öppen, lyckas Jerry Silfwer övertyga mig om att hans råd är ärliga och sannolikt bra.Visst finns inslag av självhjälp i inlägget, Silfwer ger lösningar som visserligen skulle funka (”Ge dem en retainer”) åtminstone i de flesta fall, men att ge sådana råd är lite som att be någon som brinner att hälla en hink vatten över sig.
Old Spice lyckas igen
Nej, det är inte lika roligt som första gången, som ju innehöll överraskningseffekten i större grad samt den lysande repliken ”I’m on a horse”. Men kul är det.
Mer konst än reklam
Gorillaz-videon är lysande, tycker jag.
För övrigt går det utför i bloggsfären. När jag igår besökte min rss-läsare, vilket jag gör med nån månads mellanrum, insåg jag att väldigt, väldigt många bloggar inte uppdaterats på uppemot två månader eller mer. Det stämmer visserligen för den här med, men: trend eller tillfällighet?
I dag hölls konferensen Moving images i Malmö. Jag följde lite förstrött konferensens hash-tag #mim10, när jag springer på en replik som gör mig tokig.
Ah – ännu en som sprider detta skitsnack (jag syftar på talaren, inte twittraren). Ännu en som tror sig ha hittat nyckeln till framgång i att försöka lite lagom. Att nöja sig.
Good enough-tänket är ett gift som garanterat kommer att skicka många av sina brukare i sjön. Tror du på att good enough räcker, kommer du helt enkelt aldrig att skapa något mer än mediokert.
När good enough blir målet, när du väljer att sikta på att göra något dugligt, kommer du aldrig gör något fantastiskt.
Good enough är en nödlösning, något du ibland måste ta till på grund av resursbrist (tid, pengar, kompetens, människor …). Men det får aldrig bli målet.
Vill du åstadkomma någonting riktigt bra, är det inte good enough att sikta på good enough. Sikta istället på att uppfinna hjulet. På att förändra världen, på att få alla andra att inse att de har fel.
Sikta helt enkelt mot stjärnorna.
Det finns så många skäl till att du de allra flesta gånger kommer att nå bara till trädtopparna. Men låt inte din ambition vara ett av de skälen.
UPPDATERAT:
Det kan ha varit ett misstag av mig att peka ut Moving Images-konferensen i samband med detta inlägg. När good enough togs upp där, var det i sammanhanget programutveckling och att du inte ska vänta med lansering tills att allt är klart, utan lansera, uppdatera, uppdatera, uppdatera – som Google alltid har gjort. Det ligger i tiden – i dag är “iterativa processer” (att lära under resans gång och förändra kursen i takt med lärandet) och “agila processer” modefraser.
Och när det kommer till programutveckling (och mycket annat) håller jag med. Tro inte att du kan bygga ett helt färdigt, vattentätt system som du sedan kan skicka ut och glömma. När det kommer till program, tjänster och en del annat, innebär mötet med verkligheten nästan alltid att du får tänka om i bit.
Men nöjer du dig med good enough i din vision för programmet eller tjänsten, så kan du ändå lägga ner direkt. Det finns mängder med program som ingen bryr sig om (tänk mobil-appar till exempel), där det enda du kan lära av att släppa en duglig produkt är att ingen ville ha den. Då försvinner möjligheten att utveckla i samklang med användaren.
I andra verksamheter, som min egen, finns knappt utrymmet för iterativa processer med mottagaren inblandad knappast alls. En dålig text kan du inte göra om, en misslyckad kommunikationsåtgärd kan du sällan skruva på och skicka ut igen. Då måste det vara maxat från början.
Jag fick ett mejl:
kul att du riktat in dig på detta! Det låter bra att du har avgränsat dig ordentligt också, det är många som skriver om det så det är nog bra att nischa in sig :)
Sociala medier är ju rätt speciellt som marknadsföringskanal som du vet, och jag kan inte ge några riktigt generella råd: de jag har har jag bloggat om (http://www.persvarld.se/2009/04/28/sa-marknadsfor-du-via-sociala-medier/ och http://www.persvarld.se/2009/10/23/umgas-inte-med-nan-du-inte-kan-tjana-pengar-pa/ till exempel).
Att välja var du ska finnas beror helt på vad du har för verksamhet, hur din företagsorganisation ser ut och liknande saker. Kan du till exempel skapa ett intressant flöde på
Flickr kan det vara en bra idé, klarar du att blogga vasst och intressant är det en bra idé, har du underlag för ett forum som skulle få några medlemmar kan du kika på Ning och andra tjänster. Och så vidare.Det enda råd jag skulle börja med att ge är “skapa inte en fan-page på Facebook”: alla gör det, men få kan utnyttja det på ett vettigt sätt.
Så rent generellt tycker jag inte att man kan ge några vettiga övergripande råd: för att bli intressant måste du tillföra något, helst något som du är bäst på eller gör på bäst sätt, och det är alltid individuellt.
Du får gärna ringa mig så kan vi prata lite kring vad en eventbyrå skulle kunna göra – om du först funderar på vad denna eventbyrå gör, hur många som är anställda, vilken kundgrupp man vänder sig till och vad man vill uppnå. Då finns konkreta utgångspunkter och en “företagspersonlighet” som kan fungera som en mall för vad man skulle kunna göra.
Så, vill du prata mer så hörs vi!
Vänliga hälsningar
Per
Den 11 februari 2009 fick jag en dotter. Hon kom tidigt på morgonen, kanske ungefär samtidigt som mina föräldrar sjöng ”Ja må hon leva” för störstasyster på hennes födelsedag, i en annan del av världen.
Den 13 februari var min sista dag som anställd på Resumé, reklambranschens egen nyhetstidning. Tiden där blev kort, bara sex månader, bara en provanställning. ”Ekonomin”, sa Viggo Cavling: själv var jag extremt missnöjd med min insats på tidningen och tyckte att det var likabra som det blev.
Uppsägningstiden på en månad hade varit omtumlande. Ena stunden panik över det ekonomiska läget i min plånbok och möjligheterna för en journalist med min nischning att få jobb i en mediebransch på utförsrepa: i nästa stund känslan av en liten figur instängt i ett akvarium av svart gummi, sparkande och boxande, ropandes någonting jag bara hörde vad det var när jag tillät mig att lyssna: frihet! frihet! fri…
Det borde ha varit ett enkelt val. Vi hade köpt huset för ett halvår sedan. Familjen hade just vuxit med 25 procent. Min fru hade börjat avveckla sitt företag och hade låg föräldrapenning efter uppstartsåren. Vore det inte egoistiskt att satsa på något annat än familjen? Vore det inte att svika dem att inte, åtminstone under några år, skaffa en trygg inkomst?
Och allt det där.
Egoistiskt. Jo. Dumdristigt, absolut. Ekonomiskt självmord, antagligen.
Men trots det. Någon gång måste man välja. Någon gång måste man våga gå den väg man drömmer om. För om vi aldrig försöker uppfylla en dröm – varför ska vi då drömma?
Nu har det gått drygt ett år sedan dess. Det har varit heydays och nej-days. Ibland varannan dag (”Har du tid att göra …” vs ”Du, det blev inget den här gången …”), ibland varannan vecka (dito).
Det har varit ett år då jag knaprat på besparingar, förtvivlat framför skärmen i min källare. Mött gamla bekanta, hittat nya vänner, blivit överväldigad och stolt, hoppats och besvikts.
Det har också varit ett år då livet trädde fram med tydligare konturer. När jag insåg att vi inte skulle ha särskilt gott ställt ett tag, försvann plötsligt behovet av att spendera en massa pengar. Det blev helt ointressant, faktiskt.
Istället har jag börjat leva mer i nuet. Tillåtit mig att leka lite längre med barnen ibland, kunnat lägga mig på soffan och vila en timme utan att känna mig stressad.
Prioriteringarna i livet skiftade när många möjligheter försvann, och jag fick ett bättre liv.
Nej, att vara frilans är ingen dans på rosor. Precis som alla andra frilansar jobbar jag i princip från att jag slår upp ögonen på morgonen till dess att jag stänger dem på kvällen. Nykundsresearch, införsäljning, pågående uppdrag, uppdrag som kanske kommer, människor man vill träffa, budgetering och ekonomi, infrastrukturella behov, strategiska beslut, samarbeten, kompetensutvecklingsbehov. Glappet mellan drömmen och verkligheten.
Men det är ok. Jag har valt det här själv. Jag kan sluta när jag vill. När jag gör något, påverkar det mig direkt. Jag kan själv bestämma vart mina inkomster ska gå, jag vet att varje kostnad jag tar ger direkt påverkan på mitt bankkonto.
Varje handling får en direkt verkan på mig. Allting är väldigt verkligt. Jag lever mitt i livet, jag lever nu.
Så kanske är jag idiot. Men det är värt varenda minut av livet :)
(Tack alla ni stöttepelare som jagade bloggkrampen ur kroppen: @elwirakotowska, @pelletsmaskinen, @theplanninglab med flera!)
Blott och bart för din skull läser jag då och då Guldäggsbloggen för att kunna leverera russinen ur kakan. Tidigare har jag hittat två sådana.
Här är ett tredje: reklam-doktorn Einar Korpus skojar till det. Men den äran.
Hade tänkt att till sist skriva någon av alla de bloggartiklar jag har i huvudet ikväll. Men jag ligger lite efter och fick viktigare saker för mig.
Jag gillar när folk tänker lite längre. Extra mycket när ”längre” inte bara betyder ”med en större budget”. Och, bäst av allt: när den där extra tanken kryddas med rejält mycket ambition, svett och dårar.
I dag hittade jag en sån grej. För första gången någonsin valde jag “mest sedda video just nu” på Youtube och – boy, am I glad I did!
Det här är så bra, så bra, så bra. Innehållet i sig är bra, men det är utförandet som är guld. Jag har aldrig sett detta förut, så för mig driver det utvecklingen framåt.
Mitt råd: kolla den direkt på Youtube.com. Jag tror att det ökar upplevelsen.
Orkar du inte dra vidare, kika nedan, så får vi hoppas att du tappar hakan lika mycket som jag.
Well?
