Krönika skriven för Adobes nyhetsbrev februari 2010
En gång intervjuade jag David Carson. Vi pratade länge, kanske tre timmar, på Forsbergs skola i Stockholm. Han var där för att, femton år efter sitt stora genombrott med Beach Culture och Ray Gun, gästlära studenterna om grafisk design.
Trots att David Carson under några år var den grafiska design-himlens starkast lysande stjärna, hade jag tvekat lite om att träffa honom. Carsons omisskännliga estetik – den sönderbrutna typografin, de söndermanipulerade bilderna – har i princip helt försvunnit. Att intervjua en person som betytt otroligt mycket under ett väldigt kort tag, men knappast gör det i dag, var inte ett självklart val.
Jag är glad att jag gick dit. David Carson visade sig vara något annat än en stil. Hans syn på design och designerns uppdrag var både intelligent och uppfriskande.
För det var precis så: David Carsons välkända uttryck är inte ett manér, utan helt enkelt resultatet av hans personlighet. Carsons design ser ut som den gör beror på att han helt och hållet utgår från sig själv när han designar. Han tolkar materialet och skapar en design som korresponderar med hans egen känsla. Eller hans eget psyke, är nog mer rätt.
Att göra det Carson kräver en sak och ger två tydliga resultat.
Det kräver framför allt mod. Mycket mod. Att helt och hållet utgå från dig själv rent emotionellt, innebär att du får ett uttryck som präglas av dina egna erfarenheter och åsikter. Det är inte alls säkert att det är särskilt gångbart. Det blir kanske ett uttryck som är för udda, som skrämmer.
Men det första tydliga resultatet kan kanske uppväga det här. Det blir nämligen en design som du och bara du kan leverera. Eftersom ditt psyke har en unik sammansättning, kommer allt som processas där att få en unik form. Inte alltid banbrytande och tokudda, men med en twist som bara du kan ge.
Det andra tydliga resultatet är att du kommer att bygga ett alldeles eget, särpräglat uttryck. Ska en designer inte ha ett eget uttryck? Det håller jag med om ibland, men när jag tittar på professionens giganter, inser jag att det mest är teoretisk-idealistiskt tjurbajs.
Visst kan det vara farligt att ha ett eget uttryck, men å andra sidan kan det vara otroligt värdefullt också. För designens mål är ju att skapa något som är särpräglat, inte likadant som allt annat.
Att ge sin egen tolkning och låta sin design – eller illustration, fotografi, text eller vad det än är – präglas av en själv, är obehagligt och skrämmande. Tänk om folk inte gillar vad de ser, inte gillar dig?
Men oroas inte. Kanske kommer en del att negga. Men när du blottar dig själv, kommer det alltid vara fler som håller med än emot. Så funkar människor. Jag lovar. Testa själv.
Leon Phang, planner på Jung von Matt och mannen bakom bloggen The Planning Lab, la häromdagen upp en bild som sammanfattade hans inspirationskällor. Ett kul grepp: tydligt och lättsmält, samtidigt som det är lite gåtfullt. Vem är det på bilden? Vad får Leon ut av Morrissey?
Phang har tagit det hela ett steg till och helt enkelt lagt upp en Posterous-blogg där olika människor kan posta sina inspirationsbilder. Hittills är det rätt få bilder där, men ett riktigt kul initiativ som jag hoppas lyfter. Om inte annat kommer det att avslöja professionens bitvisa likriktning … :)
Själv har jag inte lyckats sätta ihop en bild över mina inspirationskällor – ännu. Men Leons artikel fick mig att tänka på detta med att presentera sig själv. Som egenföretagare är det ännu viktigare än om du är del av en större organisation, även om det krävs en sammanfattning för att ens komma in i den där organisationen.
Att förmedla vem du är och vad du gör på ett sätt som fångar folks uppmärksamhet är förbannat svårt. Det är därför reklambranschen existerar – för att hjälpa företag, organisationer och människor att hitta just de där egenskaperna som fångar intresset. Att byråerna är bättre på att göra det för andra än för sig själva är uppenbart om du besöker ett antal byråsajter. Insikten om att en av konsultens största styrkor är utifrånperspektivet och att inte tillhöra organisationen är något som borde få fler byråer att plocka in konsulter för den egna presentationen. Det skulle dessutom bli ett argument för ens egen sak.
Istället tror jag att den befängda idén om att ”kan du inte presentera dig själv – hur ska du kunna presentera andra?” är väldigt utbredd. Men det är ett resonemang som helt enkelt inte håller. Läkare ställer inte diagnos på sig själva. Kirurger byter inte sin egen njure. Skomakarens barn och allt det där.
Men det finns de som lyckas löjligt bra med att presentera sig själva. Om det är en rättvisande bild eller inte som ges av dessas portfolios har jag ju ingen aning om, men – shit, vilka portfolios. Här ligger man i lä.
Själv då? Kan du göra en bild som Leons? Har du en hissfärdspresentation?
Kombinationen överraskning, kulturella referenser, annorlunda och humor är oslagbar.
Sitter och sliter mitt hår, rödgråten och med hela vänstra kammaren strax nedanför svalget: varje hulkning pressar blodet ut i blodomloppet, pushar upp i hjärnan där synapserna får syrechocker och i ren desperation skickar signaler på måfå rätt ut i den gråa glian, väcker alla minnen av allt ont som någonsin drabbat mig och målar bilder på näthinnan som är så hemska, så hemska att Edvard Munch hade övergett penseln för gott och blivit fiskare om han sett dem, Van Gogh hade sytt fast sitt öra muttrandes ”det är inte rätt … inte rätt” och Edith Södergran hade blivit kåsör i Grönköpings Veckoblad.
Jag vann inte i Yaba – webbyrån Daytonas bloggtävling. Det är så hemskt att jag inte finner ord. Vad är meningen med den här bloggen nu? Vad är meningen med mig – det är ju mina tankar jag noterat, och om de är så ointressanta, så meningslösa – vad har jag för mening? Stackars barn, stackars barn, hur ska ni klara er med en far som sitter i garaget och täljer ”pinnar”? ”Pappa, för helvete, pinnar finns ju redan! Kom igen nu, ta på dig byxorna och raka av skägget, för fan!”
Men nejdå, inte var mina tankar värda den lilla, lilla uppoffringen det innebär att klicka i en jävla liten ruta. Nähä.
Istället har ni klickat i ”Björn Alberts” blogg. Vem fan är ”Björn Alberts”? Hans blogg är ju bara en massa jävla konkret kunskap om marknadsföring i den digitala miljön!? Jag menar, hur intressant är det med Tolv löjliga steg för att bevaka varumärket i sociala medier? Sociala medier!? Bah! Jag hängde i sociala medier 1992, och inte fan var det särskilt kul då heller. En massa puckon som högg ner mig med svärd. Jag uppfann ju praktiskt taget sociala medier, so WTF?
Eller, ännu töntigare, fjant-sökmotoroptimering förklarat i åtta punkter: det vet ju varenda människa att det krävs typ 6 miljoner punkter för det! Det säger alla konsulter i allafall. Webbsajt=20 000. SEO-optimera webbsajt=100 000.
Och webbplatsens nya roll för företagen. Kom igen: jag skrev ”webbplats” innan du kunde stava till site, ”Björn Alberts”!
Nä, skam åt er. Snålarslen.
Men inte ens en andraplats kunde ni ge mig. Nä, den skulle gå till den skönsjungande, insmickrande, lättbegripliga pedagogfjanten MICCO GRÖNHOLM! Hur kunde ni!? HAN KALLAR SIG THE_BRAND-MAN PÅ TWITTER, FÖR HEL_VE_TE! Är det så jävla intressant med hans begripliga förklaringar av relationer mellan varumärket och produkten? Jag menar – vilken nivå pratar vi om här? Till och med företagsledare skulle fatta. MICCO – DU SÄLJER UT MITT KUNSKAPSFÖRSPRÅNG, DIN FOLKBILDANDE BRANSCHFÖRRÄDARE! Och ”twitter-nytta” – vadå ”twitter-nytta”? Twitter är för fan bara blahablaha och dravel, det vet väl varenda Jan Guillou-wannabe? Lägg ner, säger jag, innan du har förbrukat det sista unset av allmänhetens förtroende – för din egen skull, Grönholm! För Din Egen Skull!
Men – och detta, före detta käre läsare – det stannar inte där. Varför vill du plåga mig? Varför? Du gräver i mitt bröst med din sked, sliter mitt hjärta från sin plats, spottar i hålet och stampar de sista skälvande ryckningarna ur källan till min livskraft genom att gång, efter gång, efter gång, efter gång välja andra, andra, andra, andra före mig.
Som göteborgaren och ValentinByhr-copywritern Mattias Åkerbergs blogg Pleasecopyme – vad vill du säga med det? Att du uppskattar publikfriande nostalgitrippar? Att du tycker att lite ansträngning bör belönas, bara för att det blir lite intressant? FYI: jag anstränger mig också! Bara för att jag inte håller på och horar med att fråga andra om fakta och insikter, utan kan leverera allt själv i majestätisk glans, borde jag väl för helvete inte bestraffas?! Vad är det för sätt? Jag har i alla fall inte röda rubriker i nån ful sanseriff.
Och värre blir det. Sökmotorkonsult – är det ens en blogg om marknadsföring? Det är ju en satans it-blogg! Jag trodde att det var det vi, vi kreatörer, fria själar, konstnärer på permis, inte alls sysslade med. Sånt larv som nördar med flaskbottenglasögon gör! Men nej nej, lite tips om taggar, om bättre annonser på Gurgel och nåt skit om pr och SEO (två gånger dessutom!), jo tjena, så svårt var det att slå blå dunster i dina ögon. Helt klart sitter “författarna”, som helt säkert är tekniker eller nåt sånt okreativt jävla skitjobb, och garvar läppar och arslen av sig så att Skafab får köra extravändor för att hämta resterna, bara för att du, du din enfaldiga typ, klickat i deras röstknapp. Skäms!
Sen då, sen var det jag? Nehej, då, inte alls. Nä, då stod det Join Simon på röstformuläret, och du ba – “öhm, okej – klick”. Jag menar – WTF!? Har du ens läst bloggen? Om du nu är så jävla smart att du fattar, kan du ju kanske berätta vad serp, buzz, Flashback och Fredrik Federley har med marknadsföring att göra. Inte?
Nej just det!
Doktor Spinn. En pr-konsult. Hallå! Knack knack knack – någon hemma? Hallåååååå?! EN PR-KONSULT! Vad fan vet de?! Hur du ler, kallpratar och … ler lite till? HUR KUNDE DU?! Var det för hans ständiga, ständiga tipsande om bra läsning? Eller för hans ”insiktsfulla” inlägg om – tja, säg om att bli synlig? Eller den om kommunikationsdirektörens ansvar för sig själv? Hallå!? De kunde ju för fan vara skrivna av Homer Simpson! ”Ööhh, alltså, för att synas över allt – DOH!” EN PR-KONSULT! Gaah, det här kanske smärtar mig mest av allt …
Men liksom, det slutar inte. Sen, på sjunde plats, en kvinna. En KVINNA! Vem är Judith Wolst? En mode-bloggare förstås, det är alla kvinnor. Hela bloggen är ju fylld av slagfärdiga, korta snuttar och tips – är det vad ni vill ha, va?! Well, jag kan också tipsa om bra presentationer, lyckade e-handelslösningar och annat skit. Om det är det du vill ha. MEN DET ÄR DET JU INTE!
Nä, du vill ju ha sånt Brit Stakston (HALLÅ? Kvinna OCH pr-konsult? Där fick du till det, va? Din illvilliga jävel.) levererar. Lite småputtrigt och personligt, lite ”människan bakom” och … kom igen! Hon är för fan kvinna. Pr-konsult! Och säkert över 30!? WTF? Är det SÅNA människor som ska leverera din kunskap inför framtiden? OCH NORSKÄTTAD! ”Dette er grejjt, rss:a din torkade långa rätt in i burken, kjempe-gott”, liksom.
Men liksom, det slutar inte där. Sen raddas de upp, de lättsmälta och slagkraftiga, som har åsikter och insikter i allt möjligt: The Girls of Florida (galningar), The Planning Lab (nästan kvinna, jobbar på en tysk byrå), Not another planning blog (hon är liksom blond! Men ok, jag råkade också rösta på henne, så där förlåter jag dig.).
Nä, vad fan. Jag är så trasig, så trasig, så jag orkar inte ens nämna resten med namn. Det är sociala medie-profeter, byråbloggen som inte fattat att man bara ska propagera för sig själv på sin sajt, pretto-kreativitets-författaren, tomma tunnor skramlar högst, en jävla reklamblogg på engelska, den där jäkla pressnissen som seglat upp som ny favorit de senaste månaderna … och typ en miljooon pantade bloggar till, innan min blogg kommer.
TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DET! Jag kommer aldrig mer att förgylla din vardag. Ska bara blogga om hundar i framtiden. Jag hatar hundar också. Hundar och dig.
Den enda glädjen i det hela är att jag inte kom sist. Det gjorde Do not fear mistakes, there are none, plannern Dan Landins privata blogg. Och om folk inte har fattat hur jävla bra den är, kan jag leva med att de inte hyllar min.
QUISLINGAR!
Nej, jag vet: det är inte vackert här just nu. Men eftersom bloggtemat Vigilance bestämt sig för att sabba all info i högerspalterna, har jag bytt tema. Tillfälligt eller permanent får framtiden utvisa. Hinner inte testa mer nu, hinner inte stöka om detta tema just nu (jag menar – hur valde de rubriktypsnitt?!).
Så kräks inte. Försök stå ut. Du kan ju tänka dig hur jag känner det.
Svänger förbi Resumé och Dagens Media för dagens branschuppdateringar. Upptäcker att Volontaire har gjort en ny kampanj för juicetillverkaren Brämhults, där de uppmanar folk att bli blodgivare. Som belöning får du en flaska blodapelsinjuice.
Skitbra, tänker jag, tvinna in varumärket i samhället och ta ställning för något som är bra. Kampanjidén har relevans både eftersom det är blodapelsinjuice det handlar om (dubbelt upp där), och eftersom det just nu finns ett aktuellt behov av mer blod på påse. Även om inte alla som besöker sajten blir blodgivare, blir kanske några det. Oavsett lyfts frågan fram.
Naturligtvis leder kampanjen till en helt irrelevant och löjeväckande debatt, fast inte hos Resumé. Istället är det i Dagens Medias kommentarsfält fjanterierna pågår. Jag menar – vad är det de diskuterar, egentligen? Spånhuvuden.
Men även på Resumé pågår diskussion kring Volontaire, men kring deras aktivitet för Göteborgs kex. Volontaire har satt ihop en sajt som samlar kommentarer om kextillverkarens produkt Ballerina Kladdkaka. Istället för att själva säga att ”det här här skitgott”, låter byrån ätarna göra det själva. Ett förbannat bra grepp, där verkligheten får sälja istället för konstruerade superlativer. Det kan också betraktas som lite våghalsigt eftersom sajten samlar kommentarerna från Twitter, Google och Google Images automatiskt och allt alltså kan publiceras, men jag gissar på ett modererat flöde. Nähä. Det är inte modererat, enligt Volontaire.
Här är det Volontaire själva som provocerar igång debatten, i och med att byråns vd Carl Unger säger att det inte är reklam, men den spårar snart ur och kommer att handla om det mest Intressanta, Brännande och Konspirationsskapande ämnet av alla: Är Det Gjort Förut?
(Om du av en händelse är en ung människa och på väg in i branschen, lyd ett gott råd: bygg upp en databas med reklam, så att du snabbast av alla kan ropa ”Gjort!” i branschpressen när en ny kampanj lanseras. Allt är nämligen gjort (på samma sätt dessutom), och det måste vi läsare informeras om av besserwissrar.)
Jodå. Skittles har tydligen gjort samma grej. Och svenska Syrup. Ve och fasa.
Klart?
Då tänker jag snabbt berätta att jo, det är visst reklam. Men det är inte reklam som vi är vana att se den. Det är inte en banner, en kampanjsajt, en annons eller film. Men visst är det reklam.
Det är reklam utifrån ett annat perspektiv, där reklam inte är ett objekt eller substantiv, utan en avsikt eller en effekt. Ett annat, befriande perspektiv. Tänk själv: slutar du att se reklam som ett antal uttryck i ett antal medier, och istället ser det som syftet ”att väcka uppmärksamhet och påverka”, eller ”att lyckas påverka i önskad riktning”, så kan du ju göra vad fan som helst. Med den inställningen är en uppdelning mellan pr, design och reklam meningslös – det viktiga är syftet och målet, inte vägen dit.
Känner du hur ångesten, kedjorna och boxen plötsligt rann av dig? Varsegod.*
En annan kampanj jag tycker är intressant är den franska anti-rökkampanjen som riktar sig till ungdomar. Visst, att anspela på sex är ett enkelt grepp. I det här sammanhanget tycker jag ändå att det är berättigat: bilderna visar en situation som knappast lär anses eftersträvansvärd bland de ungdomar som kampanjen riktar sig till.
Men ack, så ser inte delar av franska folket på saken. Enligt Resumés Billy Andersson anses kampanjen trivialisera sexövergrepp (what?), och en taleskvinna för en fransk feministisk organisation säger att ”Jag är bestört. Det här är ett prov på fattig fantasi. När människor inte har någon idé anväder de kvinnliga kroppar i stället.” Ehh … det ser ut som en kille och en tjej, men jag kan ha fel. Och kroppar?
Ska vi hitta något omedvetet sexistiskt i det hela (hela situationen bygger ju på idén om att det handlar om ett övergrepp) är det väl snarare att det är en man som begår övergreppet i båda bilderna.
Kampanjen är helt enkelt en illustration, där det sexuella övergreppet representerar det övergrepp rökning, eller tobak, innebär. Att få unga att inte börja röka är ett oerhört angeläget mål. Jag vill inte förknippas med den tolkning som är fullt möjlig av följande bisats, men faktum är att bilden snarare trivialiserar rökning. Det är helt enkelt så att det är två vidriga företeelser, och att säga att den ena trivialiserar den andra är bara – imbécile!
Men det är klart. Anklagelser om sexism är ett tryggt sätt att skaffa sig uppmärksamhet. Och det vill väl alla ha?
Allvarligt talat. Jag blir så otroligt less på allt överanalyserande, allt felfinnande, allt snömos. Är det verkligen vad vi borde hålla på med?
*;)
Uppdaterat: Även Aftonbladet skriver om reklamen. Mängder med kommentarer.
I dag fick jag ett mejl. Ett mejl från KidCactus, användaren som jag spekulerade i kunde vara samma person som Felmeddelande.
Så ligger det till, intygar KidCactus, alias Mattias, som ger denna förklaring till att han gav sig ut och jagade Samsung-spam:
”Vem är Felmeddelande? Det är alltså jag, KidCactus, a.k.a Mattias.
Varför vill Felmeddelande att Samsung ska misslyckas? Av den enkla
anledningen att jag upptäckte det hela på mitt “hemmaforum”
Gameplayer. Jag har tidigare varit moderator på det forumet och har
många gånger stött på användare, forum- och blogginlägg där liknande
marknadsföring används. Efter ett tag tröttnar man. För skojs skull
började jag kolla runt på nätet om de kört med detta på fler ställen,
och hittade som du märkt en väldans massa forum. Eftersom ingen över
huvud taget verkade vara medvetan om detta så tyckte jag att jag kunde
vara vänlig och tala om för dem vad som pågick på deras forum. Vissa
förstod direkt, andra tog till och med bort mitt inlägg och skickade
PM där de försvarade “personen” som skrivit inlägget.Jag likställer det med lurendrejeri och tycker att det är otroligt
dåligt av ett företag att lura eventuella framtida kunder på detta
sätt. Sen att det enligt lag tydligt måste framgå vad som är reklam
kan man ju också fundera över — de spelar verkligen i en gråzon här.Är Felmeddelande Samsungs egen Deep Throat? Nej, jag jobbar varken åt
Samsung, eller någon konkurrent till dem eller The Viral Company. Jag
är en helt vanlig privatperson som inte ens jobbar i den branschen.
Men jag äger faktiskt en Samsung-tv, som jag är mycket nöjd med!”
Tack, Mattias, för att du stillade min nyfikenhet – och kanske några andras. :)
Kan vi vänta oss mer av den här varan i framtiden – alltså användare som reagerar på dåligt genomförd marknadsföring och bestämmer sig för att agera? Jag misstänker det. Men tycker att det är bra, eftersom det leder till att dålig marknadsföring slår ut sig själv.
Okej, nu har en lirare slagit till på Guldäggsbloggen igen. Den här gången handlar det inte om sjukt rolig förvirring, utan tvärt om något som är både välskrivet, tänkvärt och – well – nåt att vara stolt över?
Det är nämligen Magnus Jakobsson, reklamskribent på DDB och ordförande för filmjuryn i Guldägget, som ger svar på tal om kritiken mot att hans byrå genom en anställning plötsligt enligt praxis fått för många juryledamöter. Men det är inte debatten i sig, utan hans programförklaring som juryordförande som får mig på fall.
Det är rakt. Det finns en distans till tävlingens betydelse i det stora hela, som ändå inte förminskar den betydelse tävlingen har i det lilla som branschen faktiskt är. Det är ärligt och tydligt.
”Vadå ’stolt’?”
Jo, för en bransch som ofta beskrivs som ytlig, befolkad av människor som ofta beskrivs som antingen debila eller bara intresserade av skor och den senaste blus-trenden, är Jakobssons text ett bevis på den verklighet som oftast är motsatsen.
Läs själv, för sjutton.
Jag vill ha lite nya horisonter och jagar annorlunda perspektiv. Därför tänkte jag höra med dig nu, om du kan ge mig några tips på bra läsning. Gärna bloggar, gärna inom kommunikation, gärna något helt annat.
Kan du ge mig tips på tre sajter jag borde besöka – snarast och jättemånga gånger till?
Och jo, det är helt okej att du marknadsför dig själv. Men helst också två andra, alltså.
Men om jag får vara petig får du gärna undvika att nämna sajter om någon annan redan har tipsat om dem. Det är ingen omröstning – en sån hittar du här, om det lockar.
Pls?
Hoppla! Det mindre lyckade försöket att sprida intresse för Samsungs tv-apparater jag skrev om i den senaste artikeln här på bloggen, har fått ett eget liv. Till att börja med skrev både pr-konsulten Hans Kullin om hela storyn på sin blogg Media Culpa, precis som art directorn och Adland-grundaren Åsk Wäppling gjorde på Adland. Båda skrev på engelska, vilket gjort att storyn spridit sig utanför landets gränser. Bland annat återpublicerades Kullins inlägg på Social Media Today, danska Marius Jørgenruds blogg och Marketing typo.com. I denna bloggs admin-gränssnitt har jag också skymtat en tysk blogg som skrivit, men av någon anledning funkar pingbacks och trackbacks dåligt här, och nu hittar jag den inte heller med Google blog search.
Åsk Wäppling tog sig till och med tiden att ringa upp svenska Samsung och fråga om den här marknadsföringsmetoden. Inte godkänd av Samsung, blev svaret, som sa att de har som policy att vara tydliga med att det är de som kommunicerar när de gör det.
Nu har det hela dock tagit en helt ny vändning. I dag skriver både Adland och Media Culpa om en artikel på det brittiska forumet hos Computer Active Magazine, där skribenten Tom Royal uppmärksammar forummedlemmarna på troll i de egna leden. En användare, tydligen baserad i Sydkorea, har postat ett inlägg där denne vill visa upp ett filmklipp och berätta hur bra det blir med Samsungs kamera. Det är inte det enda inlägg medlemmen gjort, Royal tipsar om ytterligare inlägg där samma person hyllar Samsung. Det är det enda personen gör, faktiskt.
När Royal gräver vidare och söker på den ip-adress (ip-adress=den nummersekvens alla nätverksanslutna apparater tilldelas som identifikation: spåra såna kan du till exempel göra här: http://www.ripe.net/db/whois.html), upptäcker han att inlägg har gjorts från samma adress på en mängd koreanska forum, liksom på ytterligare ett brittiskt dito. Adressen är inte kopplad till Samsung.
Hans Kullin är mer utförlig i sin artikel om detta, så läs mer där.
Det här kan naturligtvis vara en slump: Samsung kan ha extremt hängivna fans som kör lite gerilla-marknadsföring på sin fritid, de kan ha anställda som vill hjälpa sin arbetsgivare eller vad som helst. Företaget behöver inte på något sätt vara införstådda med att dessa metoder används eller att detta sker. Men det är en intressant historia, och jag kommer att följa fortsättningen.
En annan sak jag tycker är intressant, är hur denna lilla snöboll börjat bli någon slags crowdsourcad journalistik, eller kanske snarare detektivarbete. Över en allt större geografisk yta. Det kan kanske utvecklas till det mest intressanta av allt.
Uppdaterat:
Nej, jag kunde inte hålla mig. Jag kikade på en av de länkar Kullin grävt fram och publicerat på Media Culpa. Den gick till en video på Viddler, en filmtjänst verkar det som. Videon var upplagt av användaren Jikkok – ett namn jag tyckte var tillräckligt annorlunda för att vara värt en googling.
Då hittade jag denna sida, där en hel bunt filmer Jikkok har lagt upp listas.
Jag gick vidare med en sökning på en av filmtitlarna – He can make everything in the world with clay – som innehåll tillräckligt många ord för att minska träffantalet. En sökning på Google Video gav 19 träffar, alla med samma beskrivning av videon. De är upplagda på olika sajter under olika användarnamn, men presentationstexten är hela tiden densamma vilket antyder att en och samma person skulle kunna ha lagt upp filmerna. Här är det till exempel Cellpark som lagt upp, här är det Hillback.
Jag upprepade proceduren med filmen Ice Gallery – ett sämre söknamn, men som gav träff på några olika platser, och där olika användare postat samma film med samma beskrivning.
