TV4:s Så mycket bättre som visades i början av hösten blev en oförutsedd succé. Nu, såhär några månader senare, är det intressant att titta på hur fyra av de deltagande artisterna har utnyttjat uppmärksamheten programmet gav.

Det finns fyra olika, tydliga strategier, med en representant för vardera strategin. Strategierna representeras av Christer Sandelin, Petter, Tomas DiLeva och Petra September Marklund. (Möjligtvis kan man hitta också en femte strategi, med arbetsnamnet Duck & Cover, som Lill-Babs och Lasse Berghagen valt.) (Möjligen kan man också diskutera om tre av strategierna egentligen är några strategier. Men låt oss låtsas att de är det.)

Strategierna kan betraktas med bakgrund mot hur framträdande de olika personerna var i själva serien. Enligt min uppfattning, tog de deltagande plats såhär i själva programmen, från mest till minst:

1. Petter
2. Plura
3. Lasse Berghagen
4. Christer
5. September
6. Lill-Babs
7. DiLeva

I medierapporteringen såg det däremot annorlunda ut, ett resultat av strategi. Så, här är strategierna.

Christer Sandelin: Ur hand i mun.

Att Christer Sandelin ens var med i programmet förvånar fortfarande. I efterhand tycker jag att det var en lyckad casting eftersom Sandelin helt klart agerade orosmoment och tillförde en del energi. Kanske visste casting-folket det, men att plocka in en pop-snubbe som inte kan sjunga var ett … udda grepp.

Det tyckte nog Sandelin också. Men han insåg snabbt, när programmet väl började sändas, att han hamnat i ett guldläge. Plötsligt var han en av sju i sensommarens stora snackis, ett program som fick stor uppmärksamhet.
Han valde strategin Ur hand i mun, eller om man ska vara positiv, Smid medan järnet är varmt. Och traskade direkt till kvällstidningarna och började rulla upp både sin egen trasiga historia och lite bakom kulisserna-gnabb från själva programmet.

Det kortsiktiga resultatet för Sandelin var positivt, om uppmärksamhet/kännedom är målet. Han blev en snackis på flera sätt. Långsiktigt verkar det ha varit förödande: trots hajpen kring programmet, har det inte hörts ett knyst från Sandelin sedan serien tog slut.

Petter: Proaktiv strategi

Petter gick under programmet från att vara rapparen Petter till att bli folkkäre Petter. Han tog chansen att nyansera bilden av sig själv, även om nyanseringen i mångt och mycket handlade om att etablera en klassisk amerikansk roll som den coole rapparen som blöder för sina barn. Det gick hem: mjuka Petter välkomnades i stugorna, för att inte tala om av de andra deltagarna i programmet.

Petter tog programmet på allvar. Han föreföll ha förberett sig noga, alla hans versioner av låtar var smarta och genomtänkta. Delvis kanske ett resultat av att han tvangs omtolka alla låtar till rap och därmed blev tvungen att jobba mer än de andra, men han hade kunnat göra det bra mycket sämre än han gjorde.

Och redan efter första eller andra programmet, började Petter spinna. Jag misstänker att antalet följare på hans Twitter-konto @petteralexis hoppade upp bra många snäpp, och via det marknadsförde han sig själv och musiken på flera sätt. Däremot var han återhållsam med pressen, åtminstone kvällspressen.

Det tog inte heller lång tid efter programmet innan Petter släppte alla sina tolkningar på skivan Samlar ut den, som kom i december 2010.

Petters strategi har jag döpt till Proaktiv strategi. Han visste vad han gav sig in på och förberedde sig på olika sätt på detta. Genom programmet skulle han nå helt nya målgrupper och få en hel del tv-tid. Om programmet blev så lyckat som det blev, skulle det också vara ett alldeles utmärkt marknadsföringstillfälle.

Tomas DiLeva: Reaktiv strategi

Tomas DiLeva hade nog också tänkt lite före programmet. Kanske – men väldigt kanske – såg han det som en möjligthet att distansera sig lite från bilden som Sveriges rymdkucku nr. 1. Att få se Hr DiLeva utan kaftan var helbrägdagörande, men det blev i slutänden ett experiment som ströps i sin linda. T-shirt och jeans fick, ganska snabbt, åter stryka på foten till förmån för kaftanerna.

Trots det – DiLeva blev ett av de bestående intrycken: han lyckades i alla fall väcka mina sympatier. Killen som alltid gått sin egen väg, trots att det inte alltid varit bekvämt. Och att han kan betrakta sig själv från viss distans var intressant att se.

DiLeva höll sig rätt mycket utanför rampljuset i programmet. Och om han hade tänkt till kring sin medverkan, verkar han inte ha gjort det kring vilka effekter programmet skulle kunna få. Han hade helt enkelt en strategi som jag kallar Reaktiv strategi, eller Jorden anropar Tomas. Den gick ut på ingenting, förrän plötsligt, när programserien var slut, plötsligt dunka Tomas i huvudet och säga att ”du, kanske du borde göra någonting för att utnyttja uppmärksamheten? Va? Va? Va?” Ja, och så va-ade det en rätt bra stund, för under tiden programmet sändes och långt därefter, fanns inte Tomas DiLeva mitt ibland oss.

Några månader senare, när han återvänt, föll ändå slanten ner. Och det blev en skiva. Fast då hade de flesta redan glömt Så mycket bättre.

Petra Marklund: Slamkryparen

Petra September Marklund fick sig rollen som vän ung kvinna tilldelad i programshowen. Så blev det, eftersom Lill-Babs redan lagt slag på cool brud-rollen. Sedan 50-talet, typ. Och tydligen fanns det inga andra roller kvar, så kanske var det tur att det inte var fler än två kvinnor inblandade i programmet (resten av det kvinnliga Artistsverige tackade visst nej).

Marklund var lite som Christer Sandelin ett oprövat kort. Medan Sandelin i alla fall är välkänd, var Petra Marklund rätt okänd. Men det verkar ha passat henne bra, med tanke på resultatet. I själva programmet hade Marklund mycket av en biroll – hon var visserligen närvarande nästan hela tiden, men hade inte alls samma typ av huvudroll som Plura, Berghagen med flera.

Men. Vad händer? Petra Marklund visar sig inte bara vara en vän, ung kvinna, utan också mycket begåvad. Och hon har en rejält framgångsrik karriär, tänka sig, fast inte i Sverige. Och alla inblandade i Så mycket bättre blir charmade och/eller överrumplade av hennes begåvning. Liksom svenska folket.

Så, utan att verkligen lyfta ett finger, lyckas Petra September Marklund gå från att vara ett ”Vemsadu?” till att bli den alla vill ha. Genom att vara ödmjuk och jäkligt duktig, hittar hon vägen till den svenska folksjälen och får numera växla spelningarna i USA med dito på svenska konferenshotell. Vilken framgång.

Jag kallar Marklunds strategi för Slamkryparen, vilket ska tolkas som att du finns där och gör ditt jobb utan stora åthävor för att plötsligt upptäckas. Det är en typisk form av content marketing – du bjuder på högkvalitativt innehåll, med resultatet att folk plötsligt börjar vända sig till dig för att få mer av samma vara.

———-

Det är strategierna. Den enda poängen med att ens observera detta, är att det tydliggör mönster som återfinns i hela näringslivet, tycker jag. Petter är ett företag, Sandelin ett annat. Och så vidare.

Både Petter och September har skördat lagrar efter Så mycket bättre, men bara Petter hade verkligen förberett detta. DiLeva försöker, men frågan är hur mycket effekt det är kvar.

Lärdomen? Genom att planera i förväg, kan du maximera dina möjligheter att slå mynt av tillfällen, kanske. Eller?

I samma härad:

1. Ärlig reklam kräver oftast för mycket
2. Allt är bättre än pr och reklam
3. Kreativitet och effekt: så funkar reklam (eller?)

Hade tänkt besvara Martin Schoris vettiga krönika på dagensmedia.se, där han undrar vad marknadsförarna ska in i ledningsrummen att göra. Men andra hann före: Kontaktmannen, David Orlic och Jessica Bjurström har redan svarat.

Även om jag inte tycker någon riktigt träffar rätt, håller jag nästan käft: det tycks så mycket ändå. Och istället för att säga mest, säger jag det snyggast. Med någon annans ord, dessutom.

(Å du ba’: ”Oh, så snyggt!”)

I samma härad:

1. Nyfiken student fick påse ludd till svar
2. Fel svar kostar mediehusen miljoner
3. Cannes Lions luddar till kreativiteten igen

I och med debaclet med ICA-Stig under onsdagskvällen ställs detta kanske på sin spets, men det är inte risken för totala hjärnsläpp jag har funderat kring när det handlar om företag i sociala medier. Istället handlar det om hur företag som har en bra, positiv och aktiv närvaro på till exempel Twitter, riskerar en motsatt effekt gentemot den ofta utlovade (stärkt varumärke).

Upprinnelsen till dessa funderingar är SJ, som aktivt twittrar som SJ_AB. Jag har själv varit nöjd tågresenär några gånger de senaste åren, och har inte haft mycket att klaga på. Det har inte varit mer krångel och tjafs än jag är van vid i service-situationer (det finns alltid saker att klaga på, liksom, oavsett företag).

I och med SJ:s twittrande har jag däremot blivit väldigt varse alla problem med försenade tåg, stillastående tåg, inställda tåg och annat krångel de som reser oftare än jag upplever. Med följden att varumärket SJ fått sig en törn.

Hur detta hänger ihop med deras deltagande på Twitter? Visst, problemen hade funnits även om inte SJ inte twittrat. Och visst, en och annan hade klagat på sena tåg och annat, även om inte SJ fanns där och lyssnade.

Men jag är helt övertygad om att vetskapen om att någon, företaget, lyssnar, gör människor bra mycket mer angelägna att yttra sitt missnöje, än om de inte lyssnade.

Jämför med Com Hem, som inte är aktivt på Twitter. För ett halvår sedan, cirka, var det extremt mycket ComHem-ilska i mitt flöde, alltså bland uppdateringarna från dem jag följer. I dag är det sällan någonting alls. Visst, söker du på Comhem på Twitter får du många träffar, så ilskan finns kvar, men det är ändå en del tid mellan kommentarerna. Jämför med en sökning på sj_ab: tokigt tätt mellan inläggen, även om du tänker bort cirka hälften som har @sj_ab som avsändare (att söka på ”sj” är meningslöst, men många använder rimligtvis bara den förkortningen också).

Okej, det snackas mer om SJ och deras problem, än om Comhems dito – trots att båda företagen verkar ha ungefär samma relation till sina användare. Men är det ett problem för SJ, eller inte?

Om SJ aktivt plockar ut information ur flödet på Twitter och använder det i sin produktutveckling och i kundrelationsstrategier, så kan det på längre sikt bli enbart positivt att de är aktiva i sociala medier. Gör de inte det, kanske det är mer negativt att dra på sig fientlig eld genom att skaka på busken de gömmer sig bakom?

Har någon granskat detta tidigare? Finns det tankar och möjliga lösningar – eller kanske undersökningar som visar att de faktiska problemen är underställda den positiva effekten av att folk får ytterligare en kanal att möta ett varumärke i?

Vet du, guida gärna. Annars får du gärna bidra med dina egna tankar kring detta.

I samma härad:

1. Så marknadsför du via sociala medier
2. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?
3. Tre typer du hittar i sociala medier – och hur du bemöter dem

Efter åtminstone tio år med en trend som innebär fler och större, har det vänt. Nu går vi mot mindre sammanhang igen, familj, vänkrets, geografiskt avgränsat, intressemässigt också kanske. Vilket alltså är ett brott mot den tidigare trenden, då vi framför allt på nätet hela tiden har expanderat våra intressesfärer.

Konsekvenser? Tja, jag skulle tippa att fler kommer söka sig till mer avgränsade och kanske till och med privata sammanhang på nätet. En grupp i form av mejlinglistor eller helt enkelt grupper på någon plattform, som omfattar personer som är kända för varandra i djupare mening än till namn och yrke.
Intresset för att prata för en okänd massa minskar – av olika skäl. Ett är bristen på meningsfull respons.

Det analoga umgänget kommer att värderas upp igen, efter många år med fokus på det digitala. Att känna den man pratar med sedan 10 år, att veta att det man säger inte kan läsas eller snappas upp av vem som helst, att en utkastad åsikt faktiskt stannar hos mottagaren eller helt enkelt glöms bort – det är viktiga faktorer i den här utvecklingen, tror jag.

Det mindre sammanhanget är en del av en annan, större trend, som pågått i många år men nu börjar få verkligt genomslag: trenden mot djup, fördjupning, kvalitet. Den är i sin tur en motreaktion mot tyckarna, mot den snabba litteraturen och kulturen, enkelheten och alla snabba byten. Överflödet och materialismen.

Ja, denna trend följer på det stora miljö- och matintresset (bland andra) som funnits i många år, men den är inte samma sak. För även om matlagning och miljö kan ses som fördjupningar, så har de inte hanterats så, de har istället, för de allra flesta, varit väldigt mycket yta. Jag lovar.

Varför kommer trenderna, och varför kommer de just nu?

En viktig förklaring är helt enkelt pendeln: motverkande trender avlöser hela tiden varandra och har alltid gjort, på mindre och större sikt. De trender jag pratar om här rör sig kanske över en 10- eller 20-årsperiod, andra rör sig över något år eller sekel.
Den utlösande faktorn denna gång tror jag är lågkonjunkturen, som har fått många att stanna upp och fundera över samhället och verkligheten. Men den verkligt stora pushen kommer när räntorna börjar stiga, människor får avsevärt mycket mindre rörelsefrihet när framför allt bolånen blir svindyra, och det lilla sammanhanget och tid för fördjupning kommer att kännas väldigt rätt.

Detta kan vara tankar helt baserade på min subjektiva situation, men jag tror inte det. Vad tror du?

I samma härad:

1. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
2. FRA: Inget dödligt hot mot journalistik och demokrati
3. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat

Modeller och teorier har sina begränsingar och risker. Kort sagt, de innehåller aldrig hela sanningen.
Trots det kan de belysa något och lyfta fram tendenser – och sånt är ju alltid kul.

Därför har jag sammanfattat några tankar i ett typschema för sociala medier. Det handlar alltså om tre vanliga personer, eller snarare roller, du möter i den sociala medie-sfären. Jag tänker inte hävda att det är vetenskap, det är det verkligen inte, utan en modell baserad på mina subjektiva erfarenheter och uppfattningar. Kanske kan de vara till glädje för dig? Berätta gärna i kommentarsfältet – eller såga.

Lite bakgrund. Det lilla schema jag presenterar nedan beskriver i första hand originalproducenter av material på nätet. Skulle du titta på till exempel användare, eller ”prosumenter” som det ibland kallas, krävs snabbt många fler roller.
Jag vill också förtydliga att jag inte lägger någon värdering i de olika benämningarna jag använder, inte heller i de olika rollerna. Rollerna är naturliga i vårt samhälle och jag är övertygad om att alla behövs och att alla tillför något positivt (åtminstone ”också”).
Jag kallar det typer, men det handlar om roller eller förhållningssätt. Ha det i bakhuvudet.

Okej? Bra. Här är typerna:

1. Idealisten.

Idealisten på nätet är ofta en person som brinner för nätet. Personens fokus kanske är politik, djurrätt, miljö, ekonomi eller något annat, men ovanpå detta finns en övertygelse om att nätet kan vara en extra bra plats att driva detta på. Ofta brinner denna person för internet- eller webbspecifika frågor, som transparens, sociala medier och liknande. Nätet är en demokratisk plats där alla kan ha en röst, den ska hållas fri från regleringar, total kommersialisering och så vidare.

Idealisten är en person som ofta tar på sig att driva Stora, Viktiga frågor i allmänhetens namn. Netiqett och respekt är ofta viktiga för de här personerna.

Kännetecken:
Förutom de ovannämnda, lite abstrakta kännetecken, finns några mer uppenbara. Idealisten är till exempel generös med länkar till andra, ser till att upphovsmän får kredd, har ofta en välunderhållen bloggrulle på sin blogg och liknande. De är ofta rätt fokuserade i sina ämnesval, som kretsar kring något de brinner för, och kan vara både närmast moraliserande och väldigt känslosamma i sina texter.

2. Kapitalisten.
Kapitalisten är en typ som har insett att det går att tjäna valuta på nätet – och att det finns en uppsjö av metoder. Valuta kan betyda pengar, men behöver inte göra det: det kan lika gärna handla om uppmärksamhet, besök eller något annat.
Kapitalisten brinner för det som verkar mest lönsamt, och jobbar metodiskt och medvetet för att maximera sina möjligheter att få in valuta. Under en skyddande mantel benämnd ”utveckling” kan kapitalisten samvetslöst försöka kapitalisera på andras idéer – kanske ibland också på andras material.

Kapitalisten är en typ som ogärna länkar till konkurrenter, har en extremkort eller ingen alls bloggrulle, kanske älskar annonsnätverk och tar till alla metoder för att synas och hitta nya ”konsumenter”.

Kännetecken:
Liksom Idealisten, håller sig kapitalisten gärna inom ett visst ämne. Här handlar det dock inte alltid om intresse utan om en medveten fokusering för att hålla läsarna intresserade, klättra på söklistorna och annat.
Kapitalisten är ofta väldigt proffsig i sin presentation och sina ämnesval. Det syns bland annat i rubriksättningen som gärna är konkret och löftesrik, det syns i användningen av listor (”10 metoder för att …”), effektivt språk och liknande. Kapitalisten är sannolikt en ganska typisk läsare av till exempel Copyblogger, som gärna ger tipsen för ökad trafik.

3. Turisten.
Turisten är en något svårfångad typ. Utmärkande är nämligen att det inte finns något verkligt utmärkande. Turisten tycker att internet/webben är trevligt, kul, underhållande och bra, men kanske inte dödligt viktigt. Turisten tar gärna del av allt som erbjuds, men bidrar kanske inte så aktivt själv. Har turisten en blogg, blir det gärna en ganska sällan uppdaterad blogg, gärna lite svängig i innehåll och stil.

Turisten är ofta på nätet utan verkligt uttalade mål. Turisten skriver och läser bloggar, mikrobloggar, kollar på Youtube-filmer eller vad det nu handlar om, bara för att denne vill. Att det ger lite kunskap eller koll är väl trevligt, men underordnat underhållningen.

Kännetecken:
Turistens fokus är snarare självet än något specifikt ämne. En turist-blogg kommer till exempel att svaja i ämnesval, kanske inte ha en tänkt publik, uppdateras lite hipp som happ och ha en bloggroll som en gång i tiden var extremt uppdaterad men kanske fallit i glömska.

De olika typerna är inte huggna i sten, och de är inte permanenta: en person kan växla mellan typer över tid eller mellan olika plattformar (till exempel ha en turistblogg men kapitalist-youtube-kanal). De kännetecken jag räknar upp är inte nödvändiga, och det finns säkert fler faktorer som kan användas som kännetecken.

Väldigt sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Kapitalisten och Idealisten delar flest egenskaper, men av olika skäl. Båda vill ju påverka, båda vill ha en publik (som valuta eller opinion), båda vill ofta åstadkomma något utanför en själv.

Turisten är istället den breda rollen, som kan luta åt båda ytterligheterna. Såhär har jag gjort det som bild:

Den är missvisande vad gäller Idealistens och Kapitalistens släktskap, men visar hur turist ändå är något slags kitt dem emellan.

Makes sense?

Jag hoppas det. Det kan faktiskt vara en ganska användbar indelning, som till exempel kan vara grund för en indelning av olika sociala mötesplatser. De olika typerna är nämligen olika vanliga på olika ställen – och jag tror att de oftast tillför material i olika utsträckning. Titta här (fallande ordning, alltså vanligast först):

Forum – idealister, turister, kapitalister
Bloggar – idealister, kapitalister, turister
Facebook – turister, kapitalister (apps), idealister
Flickr – turister, kapitalister, idealister
Mikrobloggar – kapitalister, idealister, turister

Och så vidare. Visst är det en grov indelning som kan utmanas, men ändå.

Det är också en indelning som kan gagna dig som vill samarbeta med innehållsproducenter på nätet. Baserat på de olika egenskaper och intressen jag angett ovan, är det enkelt att förstå att olika producenter kräver olika tilltal och olika belöning. En enkel struktur:

Idealisten – ”hjälp mig, det gagnar din sak”
Kapitalisten – ”hjälp mig, det gagnar dig”
Turisten – ”hjälp mig, det är kul för dig”

Vad säger du – ligger det något i detta?

Uppdaterat 100620

Det finns tydligen ett uttryck för dem jag i detta inlägg kallar idealister. Det är Kumbaya-bloggers. Om du råkar vara en sån och vill fortsätta att vara det, kan det vara värt att läsa detta inlägg om att det inte måste vara fult att tjäna pengar på sin blogg.

I samma härad:

1. Så marknadsför du via sociala medier
2. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?
3. Kanske förlorar företag på aktivitet i sociala medier

Om du läst mitt senaste inlägg om det fantastiskt roliga klagobrevet till Virgins Richard Branson (nedan), såg du kanske artikelns avslutning (tidningsartikelns, inte min postnings: artikeln finns här). Där sägs att Virgins kommunikationsdirektör bekräftat att Richard Branson ringt upp brevskrivaren och tackat för dennes konstruktiva kritik. Vidare sa direktören att Virgin var ledsna att brevskrivaren inte var nöjd med maten, vilken är ”award-winning food which is very popular on our Indian routes”.

Och … där gick det åt helvete på riktigt.

Hur kan kommunikationsdirektören säga något så urbota korkat? ”Virgin är ledsna att brevskrivaren …” … Prisvinnande?! Det där avskrapet, skräpet, knappt matlika, som visas på bilderna i artikeln (bilder tagna av brevskrivaren)? Prisvinnande?!

Vad lär oss detta? Jo, att
1. Virgin är stolta över sin mat
2. Brevskrivaren har fel, det är inte alls fel på maten som visas upp på bilderna. Tvärt om, den är ”very popular on our Indian routes”.
3. Virgin kommer att fortsätta att servera sörjan som visas upp på bilderna på sina flygningar.

Så, hur borde Virgin ha hanterat detta?

En tänkbar strategi:
1. Kontrollera vad som har gått helt fel ‘denna flygning’
2. Åtgärda felet och se till att det inte upprepas
3. Skicka brevskrivaren och övriga passagerare på den aktuella flygningen ett presentkort på 10 pund som kompensation för den usla maten. Kanske att användas i flygshopen nästa gång

En trolig effekt:
- brevskrivaren – och alla medresenärer – känner sig synliga och betydelsefulla.
- resenärerna inser att det lönar sig att höra av sig med kritik, eftersom Virgin lyssnar
- resenärerna blir mindre angelägna att klaga, eftersom de vet att Virgin bryr sig och försöker göra rätt (konstigt det där)
- framtida resenärer kommer att bli mer nöjda
- det blir inga tidningsartiklar med väldigt konstiga slut, utan eventuellt tidningsartiklar med ett slut som lyfter företaget, inte sänker.

Å andra sidan: den nuvarande hanteringen befäster Virgin som ett billigt bolag. Det kanske var poängen.

I samma härad:

1. Fel svar kostar mediehusen miljoner
2. SEB:s problem: kunderna har hjärna
3. Här är dagens 4 bästa nyheter: