Jo, alltså. Ulrika Good inledde igår en kamp mot skrivkrampen, nej bloggkrampen. Hon skriver en adventskalender, en postning per dag i 24 dagar, som inte alls är en kalender utan en rent kick-startande åtgärd för att bryta de bojor Twitter lagt på hennes bloggande. ”Mina tankar har mest funnits hos Twitter och det är där jag har delat med mig av mig själv. Ribban för att skriva något här har jag lagt högre och högre och därför har det blivit glesare och glesare mellan inläggen”, skriver hon.

Som av en händelse började också Sofia Mirjamsdotter, alias Mymlan, för ett par dagar sedan en liknande mission: 30 postningar på 30 dagar, om sig själv är temat där (men Mymlan – du skriver ju alltid om dig själv?!;). Också hon upplever bloggtorka och tunnt med inspiration: ”Jag hakar på främst för att jag saknat inspiration att blogga under en längre tid, och en trettiodagarsuppmaning kan kanske hjälpa till att hålla skrivandet vid liv. Med lite flyt kanske det inspirerar mig att skriva mer om annat också.”

Det är väl egentligen rätt galet. Vi pratar om mediebrus, om det ständiga smattret av informationsbitar som träffar hjärnbarken via olika sinnen. Om informationsöverbelastning och tillgång till allt, allt. Trots det är det så jävla svårt att driva en blogg, en blogg man kan stå för, under någon längre tid. Bara för att det ska vara kul: de som har ett riktigt mål har det kanske lättare. Till och med klassikern och bloggnestorn Niclas Strandh gav upp sin Deepedition – om bara för ett ögonblick, men ändå. (Allvarligt, Niclas: om det nu var så jävla svårt att bestämma dig för att stänga – borde du inte någonstans i de kvalen ha insett det du insåg bara en månad senare? Nähä, nä. Verkligen genomtänkt.)

Och ändå vill man inte sluta. Det skrämmer. Bloggen blir som rökning – ”om jag slutar blogga – vad blir det kvar då?”. Okej, det är drastiskt, men någonstans måste det finnas någonting som gör att alla dessa motvilliga bloggare fortsätter att fortsätta. Fortsätter att mil efter mil slita sitt hår, skriva bloggposter till förbannelse i huvudet över livsviktiga insikter i vardagslivet och frånvarande mumla ”Umhmm” till svar på älsklingens konversation, fullt upptagna med att smida en formulering i mithril någonstans där inne. Saker som dock aldrig lämnar huvudet eftersom de tydligen, någonstans på vägen, plötsligt förvandlas till ovärdiga småsaker.

Men jag sällar mig till Niclas. Jag bloggar egentligen för att jag vill skriva. Kanske också för att hinna slita ut mina mest enahanda formuleringar, som tripp-trapp-trull-greppet och de där orden som jämt dyker upp, utan att man är medveten om dem. Dessutom tvingar bloggandet en att läsa mer, att ifrågasätta mer och att granska sina egna åsikter och idéer i ett mer objektivt ljus (tripp-trapp-trull. F*cking tripp-trapp-trull).

Så, jag plagierar Ulrika och Sofia (och tydligen också Julia och Sara) och ger mig själv 24 poster på 24 dagar. Utan det strukturerade temat Sofia kör och antagligen inte så väldigt personligt som Ulrika, men blandat stort och smått och blandat mer eller mindre genomtänkt. Om skitsaker och livsavgörande saker som faller mig in.

Precis som det ska vara på en blogg.

I samma härad:

1. Tvångsuppdatering galore / Daughters killed my blog
2. Därför diggar jag Studio Total (FTW!)
3. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”

Oprioriterat, men:

Viralt är inte ett strategi – det är ett lotteri

Svensk-amerikanske reklamaren Thore Claesson skriver om läget för marknadsföring i dag, och bland annat om hur virala kampanjer är för svåra att planera för att vara värda ett försök. Han ställer också framgångsrika viralers, om man nu kan kalla dem det, tittarsiffror emot samma siffror när filmerna sändes på tv, något som tydligt visar vilken skillnad det är på betydelsen av “många” på och utanför nätet.

Claesson lyfter inte fram något nytt i sin post, men den är en välformulerad och tydlig beskrivning av den kommunikationsverklighet vi lever i idag, där “intressanta handlingar” allt oftare får ersätta “reklamkampanjer”. Därför tycker jag att den ska uppmärksammas. (Det han säger är tankar som ligger till grund för både Volontaire och delvis Honesty, och som har realiserats i världsklass av min senaste favoritbyrå Studio Total med Black Ascot, Broindianen et cetera.)
Själv lyckades jag tack vare bloggposten inse vad som borde varit uppenbart sedan länge – att möjliga virala enheter måste betraktas som en händelse precis som vilken annan som helst. Intressant händelser (eller handlingar) består i grund och botten av samma komponenter, oavsett om de består av fiktion eller verklighet.

Stockholmsbörsen läxar upp börsbolagen

På tal om handling så tycker jag att Stockholmsbörsens arga brev är ett alldeles utmärkt exempel på bra marknadsföring. Inte nödvändigtvis mot de listade bolagen, där en och annan verkar ha börjat lipa, men gentemot dem som använder marknadsplatsen.

Personligen tycker jag att denna typ av marknadsföring är den bästa – att helt enkelt göra rätt saker på ett sätt så att de märks.

Det ofrivilligt komiska är ofta det roligaste

Goss-copywritern Ulrika Good tillhör helt klart den roligare delen av Göteborgs befolkning. Följer du henne inte på Twitter, börja med det.
I bloggposten ovan uppmärksammar hon den extremt roliga sajten Damn you, auto correct! – tack för det!

Case: Hur Marginalen Bank blev till

Johan Ronnestam klämmer till med en megaartikel och berättar om sitt och många andras imponerande arbete med Marginalen Banks kreering och lansering. Jag var själv med på ett hörn, men kan tyvärr inte ta åt mig något av äran för helheten.
Det är både sevärt och läsvärt, och har du missat de särpräglade reklamfilmerna ser du en av dem nedan.

Tack Johan, tack Caroline för ett kul jobb!

Fragment

Det är inte ofta, men ibland drabbas jag av en text på nätet. Det här är en sådan.
Det är personligt på gränsen till det privata och Sofia Mirjamsdotter skriver direkt ur hjärtat, men även bortsett från det är det en väldigt, väldigt bra text. Jag fullkomligt älskar hur hon inleder med det allmänna, rätt objektiva i resonemanget kring luktsinnet, för att sedan smyga in i den privata sfären. Nakenheten och det utelämnande är ständigt närvarande hos Mymlan the real, men det är inte alltid det fångar så här. Läs.
Ytterligare ett väldigt gripande inlägg är det om Sofias sista möte med sin pappa.

Barnrum har blivit ett sätt att leva

Att också Abbes pappa kan skriva är ingen nyhet. Men i denna text visar han upp en sida av sin skrivtalang som jag tidigare missat, och gör en strålande imitation av hur inredningsmagasinen (eller är det DN?) presenterar sitt innehåll.
Den stora skillnaden är förstås att han i normalfallet skriver väldigt subjektivt och om ett ämne som berör både honom och hans läsare väldigt starkt. I detta fall är det istället ett mer objektivt ämne som avhandlas – med briljans. Kul och läsvärt.

Den synska lapplisan

Och när jag ändå är inne på dem som kan skriva – läs mannen som vid varje besök på hans blogg lyckas få mig att skratta högt, ge mig en klump i halsen eller något annat. Beröra. Faller inte just denna post dig i smaken, läs några andra så ska du se att du också återvänder.

Bygg ditt personliga varumärke

Micco Grönholms uppskattade The Brand Man fortsätter att leverera bra innehåll. I artikeln jag länkar till är det Per Frykman som ger sina bästa tips om hur du bygger ditt personliga varumärke – ett ämne som jag tycker är förbannat ointressant, egentligen. Men jag fastnar på punkt ett: Du måste vara bra på något. Så förbannat sant, tänker jag, samtidigt som jag kastar upp minnen av lättköpta bloggposter från självutnämnda experter i ditten eller datten.
Så, läs hela posten, men mest av allt tycker jag du ska lyssna på punkt ett och punkt sex, de enda som faktiskt är viktiga. Resten löser sig själv, om du ser till att på riktigt lösa dessa två punkter.

I samma härad:

1. Bra läsning en regnig dag
2. Bra läsning i väntan på bättre
3. Bra läsning i väntan på bättre #2

Läser Sofia Mirjamsdotters krönika av idag i Aftonbladet.se. Det hon säger är så riktigt och bra – och när jag läser blir jag så trött och less.

Jag håller med i allt, men vill också korrigera en grav, abnorm missuppfattning Mirjamsdotter refererar: att du bara har 140 tecken på dig på Twitter.

På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.

Var snäll och fatta detta, en gång för alla, politiker och andra som “inte får ut mitt budskap på 140 tecken”: det handlar inte om antalet tecken, det handlar om tid.

Och, om du ändå inte tror mig: med meningen Jag får inte ut mitt budskap på 140 tecken får du klart och tydligt ut ditt budskap på 42 tecken. Inklusive blanksteg. Du säger nämligen att ”Jag är inte intresserad av andra människor, om de inte kan övertygas att rösta på mig i nästa riksdagsval”. Skulle du använda den meningen, har du fortfarande 35 tecken till godo. Det är bra, om någon vill retweeta.

Min fråga blir: umgås du bara med människor du kan tjäna pengar på?

Och en gång för alla: Obama vann inte valet på att han använde sociala medier. Obama vann valet för att han ville något och för att folk trodde på vad han sa.

I samma härad:

1. Därför kan vi inte jobba på jobbet
2. Jag blev kidnappad av främlingsfientliga på Facebook: du med?
3. I’m fucking kan inte sluta garvahahahaaaa!