Jag håller kursen Professionell Webbkommunikatör, en distanskurs i Batteri Kommunikations regi. Idag skrev jag ett kursbrev om att komma igång på Twitter. Eftersom jag tyckte brevet blev bra, bestämde jag mig för att dela med mig.

Tar gärna emot förslag på ytterligare innehåll, nyansering, korrektion eller vad som!

—–

Bygg varumärket med relationer

Kursbrev 15 i kursen Professionell Webbkommunikatör.

”Oh this is going to be addictive”
~ Dom Sagolla, medgrundare Twitter

Relationsbygget börjar med dialog

I och med de sociala mediernas intåg, har relationsmarknadsföring fått en helt ny betydelse. Att hålla kontakten med sin målgrupp på olika sätt, både existerande och potentiella kunder, har blivit så enkelt idag att det nästan tillhör hygienfaktorerna i modern marknadsföring.
I förra veckan kunde du läsa om bloggande, som är en typ av content marketing men också en del av relationsmarknadsföringen. Även Twitter är delvis en form av content marketing, men i högre grad relationsmarknadsföring.

Varför bry sig om Twitter?

Ja, du har rätt: Twitter befolkas av en pytteliten grupp svenskar (du kan också ladda ner pdf:en). Och en rätt stor grupp andra, men det är ofta rätt sekundärt, om du inte intresserar dig för nyhetsrapportering från katastrofer och annat i realtid, förstås.
Men för oss som kommunikatörer är Twitter guld. Eftersom det finns väldigt mycket folk från medie-branschen på Twitter, kryllar det av intressant information där. Bara att följa upp och lära mer.
Behöver du hjälp med något finns det ofta någon som kan hjälpa dig. Oavsett vad det gäller.
Dessutom kan du bygga ditt kontaktnät.
Som företag kan du självklart marknadsföra dig – med lite tur är det just din nyhet som plockas upp av någon av de stora medierna, men du får också möjligheten att korrigera felaktigheter. Och faktum är att du idag kan få rätt mycket skit för att du inte finns på Twitter – orättvist eller ej.
Är du dessutom ensamföretagare som jag – ja, då blir Twitter gärna ditt fikarum :)

Twitter – att prata som enter

Kommer du ihåg enterna i Tolkiens Sagan om ringen? Har du läst böckerna vet du i så fall att enterna fick en rätt styvmoderlig behandling i Peter Jacksons filmatisering (mutter mutter. För att inte tala om Tom Bombadill, som inte ens fick vara med!).
Hur som – förutom att de levt i typ 6 000 år och är träd, så är det speciella med enter hur de pratar. Det tar, minst sagt, en mindre evighet för dem att få ur sig ett enkelt ”hej”, till exempel. Kanske 17 timmar. Så på tio år kanske enter lyckas säga, tja, ”Hej, jag skulle vilja beställa frukostmenyn med bacon och stekt ägg, eller nej förresten, ta förlorade ägg. Och apelsinjuice, utan is, och kaffe. Tack!”.
Men nu kanske jag vandrar lite utanför min tänkta väg – ber om ursäkt för det.
Jämfört med ent-snack kan Twitter framstå som väldigt snabbt. Det är det också, ofta: följ till exempel hashtaggen #mel2011 mellan klockan 20 och 22 på lördag, så får du se på uppdateringar :)
Samtidigt är Twitter inte alls någon snabb kanal. Twitter är ett samtal som pågår över lång tid. Själv har jag diskuterat medier och medieutveckling med bland andra @mymlan sedan 2008. Och pr, reklam och design med många andra.
Eftersom jag redan skrivit om detta förut tänker jag inte göra det igen, men om du inte orkar läsa inlägget på plats, får du kärnan i det här citatet:

”På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.
Var snäll och fatta detta, en gång för alla, politiker och andra som ’inte får ut mitt budskap på 140 tecken’: det handlar inte om antalet tecken, det handlar om tid.”

Ge och du ska få tillbaka
Twitter är väldigt tydligt en meritokrati. Du förtjänar din popularitet på plats. Allt du gör påverkar. Är du intressant för många, kommer allt fler att följa dig. Är du bara intressant för ett fåtal, lär de börja följa dig. Nyckelordet är, som du ser, ”intressant”. (Ett undantag från regeln är kändisar – dem följer folk oavsett om de har något intressant att säga eller ej.)

Twitter är inte bara meritokratiskt, utan i ganska stor utsträckning också nörd-netikettigt. Det finns helt enkelt ett visst mått av idealism, som säger att man ska uppföra sig hederligt. Ett exempel är att man anger källa, när man sprider vidare något som någon annan tipsat en om. Här ska sägas att det är ett beteende som verkar ha en fallande trend.

Att dela med sig av intressant information är centralt på Twitter. Har du ett konto och följer ett antal personer, kommer du snart upptäcka att det skickas länkar och tips mest hela tiden.

Gör det du med. När du hittar intressant läsning på nätet (eller film, foton eller annat), berätta det. Kanske med något av verktygen jag nämner nedan.

Nå dina läsare

Många marknadsför sig själva på olika sätt på Twitter. Ibland genom vad de skriver, ibland som ren textreklam.
Vad gäller det förstnämnda är det viktigt att inse vad det handlar om – relationer. Tänk dig att de som följer dig är bordsgrannar på en middag. Säg inte saker om dig själv på Twitter, som du inte skulle säga på en middag: du blir lätt skrytig. Istället, var lite avslappnad och dig själv, med upp- och nedgångar. Det blir oftast bättre.
Twittrar du för ditt företag, gäller lite andra regler. Några tankar från framgångsrika Mattias Boström på Piratförlaget läser du här, några andra intressanta tankar hittar du här.

Men, något du absolut ska göra utan att skämmas, är att tipsa om dina blogginlägg. Bloggar du tio gånger om dagen kanske du ska välja vilka du twittrar om, men annars – kör. För WordPress finns massor med verktyg som gör att dina blogginlägg automatiskt postas på Twitter när du publicerar dem – sök på Twitter under Tillägg/Plugins.

Kom igång

Det är lätt att komma igång på Twitter: bara upp och registrera sig. Men några saker tycker jag du ska tänka på.

Användarnamnet. Hitta ett användarnamn som är du – gärna ditt eget. Men se samtidigt till att det är så kort som möjligt. Mitt användarnamn är @pellet, vilket betyder Pelle T. Det blev det för att Per och Pelle båda var upptagna när jag registrerade mig. Men @pellet har varit bra och är ett bra namn – på många sätt bättre än min namne, som fick ta @pelletsmaskinen.
Skälet till att namnet ska vara kort? Du har bara 140 tecken på dig, om någon skickar vidare (retweetar) ett av dina meddelanden, är ett långt namn en nackdel.

Presentera dig. Skriv en kort presentation (bio). Det lönar sig. Själv följer jag bara undantagsvis människor utan vettig presentation.

Börja följa. Twitter är helt meningslöst så länge du inte följer någon. Gillar du medier, följ @mymlan, @jocke, @kingasanden och till exempel. Marknadsföring? @britstakston, @reklamaren, @deeped, @doktorspinn, @the_brand_man och @ddesk till exempel. Och så vidare. En genväg till intressanta personer kan vara att kolla in en lista (här är de som följer mig, men det finns tusentals listor förstås).

Lyssna. Jag tycker alltid att man ska känna av stämningen innan man höjer rösten, oavsett vilket socialt forum det handlar om. Andra håller inte med. Du behöver inte vara knäpptyst, men att börja replik-spamma andra är kanske inte helt kosher.

Konversera. Våga prata med folk. Säger någon något du tycker är intressant, håller med om eller tycker var bra sagt, berätta det. Intresserar du dig för folk, kommer de att börja intressera sig för dig. Själv börjar jag alltid följa folk som säger intressanta saker direkt till mig eller replikerar på saker jag säger, om jag inte redan följer dem förstås.

Liten Twitter-guide

Några centrala begrepp på Twitter som det är bra att känna till:

Tweet=inlägg, uttalande. Helt enkelt dessa max 140 tecknena du säger något med.

Replies=repliker. Någon riktar en tweet direkt till dig. Det syns genom att ditt användarnamn finns med i tweeten. Det är alltid en bra idé att svara på repliker som behöver svar – är du ett företag är det ännu viktigare. En replik ser ut såhär:

Mention=omnämnande. En replik där du inte är direkt tilltalad utan omnämnd eller pingad. Mentions heter också fliken på Twitter där omnämnanden och repliker samlas under.

Pinga=uppmärksamma. Att pinga något på internet betyder att ge sig till känna eller snarare, att skicka ut en signal och se om den studsar tillbaka (kommer från flottan och ubåtsvärlden). På Twitter kan man skriva ”ping @pellet” om man gör ett inlägg om något som man tror kan intressera en viss person, men som man inte adresserar direkt till den personen.

Hashtags=ämnesmärke, vinjett. Ser ut såhär: #egypt. Det är en kategorisering eller vinjett, som anger att en replik gäller detta ämne. Ämnesmärket gör det enkelt att genom en sökning läsa allt som sagts i ett visst ämne. Märket gör det också möjligt att filtrera bort inlägg om ett visst ämne via till exempel Muuter.

Trending topics=populära ämnen. Trending topics är en listning av ämnen väldigt många twittrar om just nu, baserat på ämnesmärken (hashtags). En av få gånger ett svenskt ämnesmärke legat på topp tio var när Melodifestvals-kvalet hade premiär 2011.

Listor. Är vad det låter som. Du har som användare möjlighet att sortera in andra twittrare i listor och kan välja att göra listan publik.

RT=retweet, återsändning. När du skickar vidare ett inlägg från någon annan. Det är kutym att tacka för återsändningar, men det beror på situationen. Är du ett företag kan det absolut vara en bra idé, om det inte handlar om väldigt många återsändningar.

#ff, #ffse=Follow Friday, Follow Friday Sverige. En uppmaning till andra att följa vissa personer. En kärlekshandling som ofta används för att visa uppskattning för extra värdefulla följare.

Onödiga misstag

Naturligtvis finns det massor av möjligheter att begå fel på Twitter. I de flesta fall spelar de ingen roll, om du inte är väldigt känslig för att förlora följare. Är du å andra sidan det, riskerar du att bli tråkig på Twitter. Folk försvinner om du svär, om du pratar politik, tv, film, gnäller lite, är för provokativ … faktum är att allt som är intressant, får någon annan att se rött. Get over it. Twittra om vad du vill så får du de följare du förtjänar.

Men, några fåniga grejer är onödiga. Till exempel dessa:

Många följare≠viktig. Nej, ett stort antal följare innebär inte att du är viktigare än någon annan. Fördelen med den insikten är att du inte behöver bry dig om hur många följare du har, utan kan koncentrera dig på att vara intressant ;)

Måste följa tillbaka. Nej, du måste inte följa tillbaka alla som följer dig. Men det är hederligt att kolla vilka som följer på dig – kanske vill du följa dem oavsett om de följer dig.

Våga avfölja. Har du följt en person länge kan det vara svårt att sluta. Man har en relation. Men även om det finns djupa relationer på Twitter, är inte alla det. Är en person ointressant och fyller ditt flöde med ointressantheter, våga sätta stopp. Kanske följer du på igen om ett halvår.

Några smarta verktyg
Twitter är kul, men att titta på det i webbläsaren … nej, tack. Mitt tips: använd en desktopklient. Jag använder Tweetdeck som, trots att det inte är perfekt, är perfekt (ok, medger att den förklaringen inte var optimal, men du fattar va?).
En bra lista på klienter hittar du här.

Dessutom finns tusentals verktyg för att mäta, jämföra, hitta och förkovra sig i Twitter-statistik eller vad det nu är. En lista på olika tjänster hittar du här.

Så ja.

Finns det mer att säga om Twitter? Javisst. Och många har gjort det. Så jag stannar här och låter dig själv forska vidare om du vill veta mer. Men, än en gång – har du inte börjat twittra, gör det nu. Det kan väl i allafall vara värt ett försök?

PS. Såg du länken till sidan om relationsmarknadsföring i brevets början? Följ den: den leder till en underbar förklaring av begreppet! Men du kanske nöjer dig med en havererad relation såhär på fredagskvällen? ;)

I samma härad:

1. Dålig pr bra för varumärket
2. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?
3. Valet statistisk guldgruva för direktreklam

Sociala medier bla bla bla. ha. ha ha.

Tröttsamt? Jo, jag håller med. Ironiskt nog är det just nu sociala medier verkligen börjar få nån effekt att prata om. En effekt som sträcker sig långt utanför de sociala medierna, alltså.

Med andra ord, när det slutar att vara kul att prata om sociala medier och vad de kommer att innebära och leda till, händer just det: de innebär och leder till saker. Fånigt, om du frågar mig.

Men övertron och undertron på sociala medier finns fortfarande i olika läger. Liksom en rätt nischad syn på vad det är: oftast blir sociala meder Facebook och Twitter. Så inte i SvDs kartläggning av hur väl olika kulturinstitutioner utnyttjar sociala medier (ladda ner pdf:en i rutan “Läs mer” för att få själva artikeln), där även Youtube, Flickr och några till får vara med.

Sociala medier finns i dag helt klart på kartan. Om de är bra, varför de är bra, hur de är bra och hur du gör som företag för att dra nytta av dem – om detta råder det väldigt många olika åsikter. Från ”Nämn inte ordet igen” till ”Busenkelt klart ni ska köra ni kommer att tjäna en miljaaaaaard och få groupies på kuppen”. Lätt polariserat, alltså.

Jag tycker att det vore förbannat kul att genomföra en “Sociala medier skallkrossardebatt” om det här. En inte alls myspysig liten get together för likasinnade som vill kalla sig nördar och umgås framför skärmens blåa ljus, alternativt sitter i Chesterfield-fåtöljer och diskuterar von Spröjsfönsters skildring av 30-åriga kriget med en ljumnande Laphroig i handen med eldstadens flammande sken i fejset. Nej, en riktig debatt, där folk gör sitt bästa för att göra ned varandra och motbevisa. Som inte går ut på att hitta en kompromiss och skiljas som vänner, utan på att vinna och sen ta en öl med motståndaren och trakassera varandra, hjärtligt men bestämt. Inför publik under två timmar.

Eller nåt.

Borde inte det kunna bli både underhållande och intressant?

I samma härad:

1. Så marknadsför du via sociala medier
2. Kanske förlorar företag på aktivitet i sociala medier
3. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?

Jag fick ett mejl:

I samma härad:

1. Ett simpelt svar till Martin Schori
2. Fel svar kostar mediehusen miljoner
3. SHB gör det enklaste till krånglig historia

I och med debaclet med ICA-Stig under onsdagskvällen ställs detta kanske på sin spets, men det är inte risken för totala hjärnsläpp jag har funderat kring när det handlar om företag i sociala medier. Istället handlar det om hur företag som har en bra, positiv och aktiv närvaro på till exempel Twitter, riskerar en motsatt effekt gentemot den ofta utlovade (stärkt varumärke).

Upprinnelsen till dessa funderingar är SJ, som aktivt twittrar som SJ_AB. Jag har själv varit nöjd tågresenär några gånger de senaste åren, och har inte haft mycket att klaga på. Det har inte varit mer krångel och tjafs än jag är van vid i service-situationer (det finns alltid saker att klaga på, liksom, oavsett företag).

I och med SJ:s twittrande har jag däremot blivit väldigt varse alla problem med försenade tåg, stillastående tåg, inställda tåg och annat krångel de som reser oftare än jag upplever. Med följden att varumärket SJ fått sig en törn.

Hur detta hänger ihop med deras deltagande på Twitter? Visst, problemen hade funnits även om inte SJ inte twittrat. Och visst, en och annan hade klagat på sena tåg och annat, även om inte SJ fanns där och lyssnade.

Men jag är helt övertygad om att vetskapen om att någon, företaget, lyssnar, gör människor bra mycket mer angelägna att yttra sitt missnöje, än om de inte lyssnade.

Jämför med Com Hem, som inte är aktivt på Twitter. För ett halvår sedan, cirka, var det extremt mycket ComHem-ilska i mitt flöde, alltså bland uppdateringarna från dem jag följer. I dag är det sällan någonting alls. Visst, söker du på Comhem på Twitter får du många träffar, så ilskan finns kvar, men det är ändå en del tid mellan kommentarerna. Jämför med en sökning på sj_ab: tokigt tätt mellan inläggen, även om du tänker bort cirka hälften som har @sj_ab som avsändare (att söka på ”sj” är meningslöst, men många använder rimligtvis bara den förkortningen också).

Okej, det snackas mer om SJ och deras problem, än om Comhems dito – trots att båda företagen verkar ha ungefär samma relation till sina användare. Men är det ett problem för SJ, eller inte?

Om SJ aktivt plockar ut information ur flödet på Twitter och använder det i sin produktutveckling och i kundrelationsstrategier, så kan det på längre sikt bli enbart positivt att de är aktiva i sociala medier. Gör de inte det, kanske det är mer negativt att dra på sig fientlig eld genom att skaka på busken de gömmer sig bakom?

Har någon granskat detta tidigare? Finns det tankar och möjliga lösningar – eller kanske undersökningar som visar att de faktiska problemen är underställda den positiva effekten av att folk får ytterligare en kanal att möta ett varumärke i?

Vet du, guida gärna. Annars får du gärna bidra med dina egna tankar kring detta.

I samma härad:

1. Så marknadsför du via sociala medier
2. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?
3. Tre typer du hittar i sociala medier – och hur du bemöter dem

Efter åtminstone tio år med en trend som innebär fler och större, har det vänt. Nu går vi mot mindre sammanhang igen, familj, vänkrets, geografiskt avgränsat, intressemässigt också kanske. Vilket alltså är ett brott mot den tidigare trenden, då vi framför allt på nätet hela tiden har expanderat våra intressesfärer.

Konsekvenser? Tja, jag skulle tippa att fler kommer söka sig till mer avgränsade och kanske till och med privata sammanhang på nätet. En grupp i form av mejlinglistor eller helt enkelt grupper på någon plattform, som omfattar personer som är kända för varandra i djupare mening än till namn och yrke.
Intresset för att prata för en okänd massa minskar – av olika skäl. Ett är bristen på meningsfull respons.

Det analoga umgänget kommer att värderas upp igen, efter många år med fokus på det digitala. Att känna den man pratar med sedan 10 år, att veta att det man säger inte kan läsas eller snappas upp av vem som helst, att en utkastad åsikt faktiskt stannar hos mottagaren eller helt enkelt glöms bort – det är viktiga faktorer i den här utvecklingen, tror jag.

Det mindre sammanhanget är en del av en annan, större trend, som pågått i många år men nu börjar få verkligt genomslag: trenden mot djup, fördjupning, kvalitet. Den är i sin tur en motreaktion mot tyckarna, mot den snabba litteraturen och kulturen, enkelheten och alla snabba byten. Överflödet och materialismen.

Ja, denna trend följer på det stora miljö- och matintresset (bland andra) som funnits i många år, men den är inte samma sak. För även om matlagning och miljö kan ses som fördjupningar, så har de inte hanterats så, de har istället, för de allra flesta, varit väldigt mycket yta. Jag lovar.

Varför kommer trenderna, och varför kommer de just nu?

En viktig förklaring är helt enkelt pendeln: motverkande trender avlöser hela tiden varandra och har alltid gjort, på mindre och större sikt. De trender jag pratar om här rör sig kanske över en 10- eller 20-årsperiod, andra rör sig över något år eller sekel.
Den utlösande faktorn denna gång tror jag är lågkonjunkturen, som har fått många att stanna upp och fundera över samhället och verkligheten. Men den verkligt stora pushen kommer när räntorna börjar stiga, människor får avsevärt mycket mindre rörelsefrihet när framför allt bolånen blir svindyra, och det lilla sammanhanget och tid för fördjupning kommer att kännas väldigt rätt.

Detta kan vara tankar helt baserade på min subjektiva situation, men jag tror inte det. Vad tror du?

I samma härad:

1. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
2. FRA: Inget dödligt hot mot journalistik och demokrati
3. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat

Modeller och teorier har sina begränsingar och risker. Kort sagt, de innehåller aldrig hela sanningen.
Trots det kan de belysa något och lyfta fram tendenser – och sånt är ju alltid kul.

Därför har jag sammanfattat några tankar i ett typschema för sociala medier. Det handlar alltså om tre vanliga personer, eller snarare roller, du möter i den sociala medie-sfären. Jag tänker inte hävda att det är vetenskap, det är det verkligen inte, utan en modell baserad på mina subjektiva erfarenheter och uppfattningar. Kanske kan de vara till glädje för dig? Berätta gärna i kommentarsfältet – eller såga.

Lite bakgrund. Det lilla schema jag presenterar nedan beskriver i första hand originalproducenter av material på nätet. Skulle du titta på till exempel användare, eller ”prosumenter” som det ibland kallas, krävs snabbt många fler roller.
Jag vill också förtydliga att jag inte lägger någon värdering i de olika benämningarna jag använder, inte heller i de olika rollerna. Rollerna är naturliga i vårt samhälle och jag är övertygad om att alla behövs och att alla tillför något positivt (åtminstone ”också”).
Jag kallar det typer, men det handlar om roller eller förhållningssätt. Ha det i bakhuvudet.

Okej? Bra. Här är typerna:

1. Idealisten.

Idealisten på nätet är ofta en person som brinner för nätet. Personens fokus kanske är politik, djurrätt, miljö, ekonomi eller något annat, men ovanpå detta finns en övertygelse om att nätet kan vara en extra bra plats att driva detta på. Ofta brinner denna person för internet- eller webbspecifika frågor, som transparens, sociala medier och liknande. Nätet är en demokratisk plats där alla kan ha en röst, den ska hållas fri från regleringar, total kommersialisering och så vidare.

Idealisten är en person som ofta tar på sig att driva Stora, Viktiga frågor i allmänhetens namn. Netiqett och respekt är ofta viktiga för de här personerna.

Kännetecken:
Förutom de ovannämnda, lite abstrakta kännetecken, finns några mer uppenbara. Idealisten är till exempel generös med länkar till andra, ser till att upphovsmän får kredd, har ofta en välunderhållen bloggrulle på sin blogg och liknande. De är ofta rätt fokuserade i sina ämnesval, som kretsar kring något de brinner för, och kan vara både närmast moraliserande och väldigt känslosamma i sina texter.

2. Kapitalisten.
Kapitalisten är en typ som har insett att det går att tjäna valuta på nätet – och att det finns en uppsjö av metoder. Valuta kan betyda pengar, men behöver inte göra det: det kan lika gärna handla om uppmärksamhet, besök eller något annat.
Kapitalisten brinner för det som verkar mest lönsamt, och jobbar metodiskt och medvetet för att maximera sina möjligheter att få in valuta. Under en skyddande mantel benämnd ”utveckling” kan kapitalisten samvetslöst försöka kapitalisera på andras idéer – kanske ibland också på andras material.

Kapitalisten är en typ som ogärna länkar till konkurrenter, har en extremkort eller ingen alls bloggrulle, kanske älskar annonsnätverk och tar till alla metoder för att synas och hitta nya ”konsumenter”.

Kännetecken:
Liksom Idealisten, håller sig kapitalisten gärna inom ett visst ämne. Här handlar det dock inte alltid om intresse utan om en medveten fokusering för att hålla läsarna intresserade, klättra på söklistorna och annat.
Kapitalisten är ofta väldigt proffsig i sin presentation och sina ämnesval. Det syns bland annat i rubriksättningen som gärna är konkret och löftesrik, det syns i användningen av listor (”10 metoder för att …”), effektivt språk och liknande. Kapitalisten är sannolikt en ganska typisk läsare av till exempel Copyblogger, som gärna ger tipsen för ökad trafik.

3. Turisten.
Turisten är en något svårfångad typ. Utmärkande är nämligen att det inte finns något verkligt utmärkande. Turisten tycker att internet/webben är trevligt, kul, underhållande och bra, men kanske inte dödligt viktigt. Turisten tar gärna del av allt som erbjuds, men bidrar kanske inte så aktivt själv. Har turisten en blogg, blir det gärna en ganska sällan uppdaterad blogg, gärna lite svängig i innehåll och stil.

Turisten är ofta på nätet utan verkligt uttalade mål. Turisten skriver och läser bloggar, mikrobloggar, kollar på Youtube-filmer eller vad det nu handlar om, bara för att denne vill. Att det ger lite kunskap eller koll är väl trevligt, men underordnat underhållningen.

Kännetecken:
Turistens fokus är snarare självet än något specifikt ämne. En turist-blogg kommer till exempel att svaja i ämnesval, kanske inte ha en tänkt publik, uppdateras lite hipp som happ och ha en bloggroll som en gång i tiden var extremt uppdaterad men kanske fallit i glömska.

De olika typerna är inte huggna i sten, och de är inte permanenta: en person kan växla mellan typer över tid eller mellan olika plattformar (till exempel ha en turistblogg men kapitalist-youtube-kanal). De kännetecken jag räknar upp är inte nödvändiga, och det finns säkert fler faktorer som kan användas som kännetecken.

Väldigt sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Kapitalisten och Idealisten delar flest egenskaper, men av olika skäl. Båda vill ju påverka, båda vill ha en publik (som valuta eller opinion), båda vill ofta åstadkomma något utanför en själv.

Turisten är istället den breda rollen, som kan luta åt båda ytterligheterna. Såhär har jag gjort det som bild:

Den är missvisande vad gäller Idealistens och Kapitalistens släktskap, men visar hur turist ändå är något slags kitt dem emellan.

Makes sense?

Jag hoppas det. Det kan faktiskt vara en ganska användbar indelning, som till exempel kan vara grund för en indelning av olika sociala mötesplatser. De olika typerna är nämligen olika vanliga på olika ställen – och jag tror att de oftast tillför material i olika utsträckning. Titta här (fallande ordning, alltså vanligast först):

Forum – idealister, turister, kapitalister
Bloggar – idealister, kapitalister, turister
Facebook – turister, kapitalister (apps), idealister
Flickr – turister, kapitalister, idealister
Mikrobloggar – kapitalister, idealister, turister

Och så vidare. Visst är det en grov indelning som kan utmanas, men ändå.

Det är också en indelning som kan gagna dig som vill samarbeta med innehållsproducenter på nätet. Baserat på de olika egenskaper och intressen jag angett ovan, är det enkelt att förstå att olika producenter kräver olika tilltal och olika belöning. En enkel struktur:

Idealisten – ”hjälp mig, det gagnar din sak”
Kapitalisten – ”hjälp mig, det gagnar dig”
Turisten – ”hjälp mig, det är kul för dig”

Vad säger du – ligger det något i detta?

Uppdaterat 100620

Det finns tydligen ett uttryck för dem jag i detta inlägg kallar idealister. Det är Kumbaya-bloggers. Om du råkar vara en sån och vill fortsätta att vara det, kan det vara värt att läsa detta inlägg om att det inte måste vara fult att tjäna pengar på sin blogg.

I samma härad:

1. Så marknadsför du via sociala medier
2. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?
3. Kanske förlorar företag på aktivitet i sociala medier

Idag skriver Hans Kullin en bra bloggartikel om hur sociala medier används av privatpersoner för att publikt lufta sitt missnöje med ett företag eller en tjänst, och hur det hanteras av företagen. Har du ett företag eller om du jobbar med rådgivning åt andra företag, är det en bra idé att läsa Kullins artikel.

Ämnet “sociala medier som pöbelns nya torg” är något jag själv har funderat på den sista tiden. Jag upplever att företagsbashingen i de sociala medierna accelererar. Liksom Hans Kullin tycker jag att det är bra att vi nu har fått en ny möjlighet att sätta tryck på företag som missköter sig mot kunder och annat, men jag oroas också över hur detta verktyg allt oftare ser ut att användas i någon slags personliga vendettor mot företag.
Men gör de det, kanske du tänker, och det är en befogad fråga. Jag kan inte belägga detta påstående, men jag kan säga såhär: jag har aldrig deltagit i ett socialt sammanhang där företag och deras tjänster, och framförallt missnöjet med dessa, diskuteras så frekvent. Det betyder inte automatiskt att det är personliga vendettor, men allvarligt: varför tror så många att jag och deras andra kontakter bryr oss djupt om att de har problem med “@binero”, “#comhem” eller annat? Och om det bara är i allmän frustration, varför hashtagga, varför inte tala direkt till de företag du vet har ett Twitter-konto?
Det är samma beteende som att skriva ut en persons fulla namn, men inte användarnamn på Twitter, när du framför klagomål. Resultatet blir att personen själv inte nödvändigtvis hittar inlägget, men att det kommer att hittas av folk som söker på namnet via sökmotor. Illvilligt, oärligt och fegt, säger jag.

Jag och Hans Kullin diskuterade kort hans artikel på Twitter, bland annat berörde vi hur viktigt det är att företag inte lägger sig platt för en ”social pöbel” om de har goda skäl till att göra vad de gör – vilket också är något Kullin tar upp i sin artikel. Hur detta fenomen ska hanteras, är något som kan vara värt att fundera över.

Jag är inte mycket för uppslutningar och massaktioner, men i det här fallet skulle jag gärna se en ”gemensam ansträngning”, som det så fint kallas. En ansträngning för att påpeka när företag har Twitterkonton eller finns i på andra sociala plattformar och uppmana klagande att vända sig direkt till företagen med sina privata problem i första hand.

Risken är annars att de sociala medierna blir slasktrattar för klagomål och gnäll – och därmed kan dömas ut som ointressanta för de personer och företag de i dag inbjuder till dialog med.

(PS. Hittade denna artikel, som jag tycker är ett lysande exempel på när någon gått låååångt över gränsen, något jag inte känner till några svenska fall kring: ett rakt försök till utpressning via blogg. En annan bloggares reflektion kring samma händelse.)

Uppdaterat:
Niclas Strandh tipsar om denna artikel, som är ett bra exempel på hur företag kanske inte ska hantera kritik.

I samma härad:

1. Tre typer du hittar i sociala medier – och hur du bemöter dem
2. Så marknadsför du via sociala medier
3. Kanske förlorar företag på aktivitet i sociala medier

Läser Sofia Mirjamsdotters krönika av idag i Aftonbladet.se. Det hon säger är så riktigt och bra – och när jag läser blir jag så trött och less.

Jag håller med i allt, men vill också korrigera en grav, abnorm missuppfattning Mirjamsdotter refererar: att du bara har 140 tecken på dig på Twitter.

På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.

Var snäll och fatta detta, en gång för alla, politiker och andra som “inte får ut mitt budskap på 140 tecken”: det handlar inte om antalet tecken, det handlar om tid.

Och, om du ändå inte tror mig: med meningen Jag får inte ut mitt budskap på 140 tecken får du klart och tydligt ut ditt budskap på 42 tecken. Inklusive blanksteg. Du säger nämligen att ”Jag är inte intresserad av andra människor, om de inte kan övertygas att rösta på mig i nästa riksdagsval”. Skulle du använda den meningen, har du fortfarande 35 tecken till godo. Det är bra, om någon vill retweeta.

Min fråga blir: umgås du bara med människor du kan tjäna pengar på?

Och en gång för alla: Obama vann inte valet på att han använde sociala medier. Obama vann valet för att han ville något och för att folk trodde på vad han sa.

I samma härad:

1. Därför kan vi inte jobba på jobbet
2. Jag blev kidnappad av främlingsfientliga på Facebook: du med?
3. I’m fucking kan inte sluta garvahahahaaaa!

Johan Ronnestam har skrivit en artikel där han levererar elva budskap till företag som vill vara framtidens varumärken. Det är en trevlig liten grej, som vid första anblicken känns både vettig och matnyttig.

Men när jag sedan börjar läsa inledningtexten börjar det klia lite i ryggmärgen. Det är något som inte riktigt stämmer, visar det sig, bitvis hoppar det upp ett litet svarthårigt troll, strax utanför periferseendet, men i skärmreflexen syns det att det gör långnäsa och blinkar med texten ”Förförd!” på en liten neonskylt som svävar ovanför kalufsen.

Det finns många vettiga saker att ta till sig bland punkterna, men ibland blir det över-förenklat metasnack, helt enkelt.

Så här.

I inledningen slår Johan Ronnestam fast att vi inte vill ha rationella förklaringar och information, utan underhållas och kittlas. Jo, du och jag, som hängt med i kommunikationskulterna de senaste åren vet ju att detta är sant: underhållning är grejen, kommunicera med känsla och allt det där.
Paradoxalt nog, i mina ögon, får Ronnestam det till att vi inte vill bli behandlade som idioter. Vi vill alltså ha en narr på torget, men inte behandlas som boskap? Hmmm …

Punkt ett, sedan: Social valuta. Tack vare de sociala medierna har du nu större möjlighet än någonsin tidigare att sprida ditt varumärke globalt.
Låter jättebra: hur många vill det? Och vad är det du sprider, egentligen? Men ok, säg att du vill sprida ditt varumärke globalt, då är det alltså bara att … ge! Ge någonting som vi vill ha, som bygger MIG bland mina jämlikar. Vi, som i de 1,5 miljarderna sociala medieanvändarna världen över. Eller vi som i mig+en kille i Sydafrika+en kvinna i Singapore.
När vi får något som bygger oss, kommer vi att ge dig … Äh, vi köper dina tvättmaskiner, droppar förbi din klackbar på hemväg från din fantastiska lokaltrafiklösning och ringer när det är en propp i avloppet. Eller vi tar SAS-planet 06.43 från Dhaka Airport till Lima. Nähä. Men vi skulle göra det, om flighten fanns.

Allvarligt talat: vem riktar sig rådet till? Och är det så enkelt? Då tycker jag att skivbolagen borde vara förbaskat glada vid det här laget.

Punkt två: Kreativ förträfflighet. ”Get your business right when it comes to design, ideas and creativity. Only then will we support you!”. Vänd på den: ”Get your business wrong when it … Only then will we support you!” Inte? Nä, just det. En plattityd, är vad det är.
Och frågan är om det ens är sant.

Punkt tre: Värde. Här är kontentan att du som varumärke måste ge oss verkligt värde för att vårt intresse för dig ska leva vidare. Det är en extremt viktig punkt som jag till fullo håller med om, i sak.
Jag är dock inte 100 procent säker på att detta med värde har varit på tapeten sedan sumererna, och det är bra att Ronnestam förtydligar att detta är specifikt för framtidens varumärken.

De närmsta två punkterna rör öppen källkod (ja, i princip) och att du bör känna din målgrupp väl (absolut: är det nytt?), sedan kommer en jag håller med om i mycket: Ge dig in i konversationen om ditt varumärke – den är ditt varumärke. Däremot hävdar jag att du mycket väl kan styra väldigt mycket fortfarande. Ironiskt nog gör Ronnestam det också, när han pratar om det ”brand drama”, den story ditt varumärke ska vara. Titta till exempel på H&M, Ikea och Absolut, tre svenska varumärken som inte alls är transparenta och väldigt hårt styr sina varumärken. Också.

…

Nu orkar jag inte riktigt gnälla mer, men de resterande punkterna har jag egentligen heller inte så mycket emot. Extra plus för användarvänlighet-punkten, den är viktig och underskattad.

Men allvarligt: Johan Ronnestam noterar elva mer eller mindre viktiga punkter som han hävdar ökar ditt varumärkes attraktionskraft i framtiden. 11. Tre–fyra av dem (de första tre plus eventuellt någon mer) är grundstenar, på sitt sätt (omformulerade) rör de tankar som måste omfattas av marknadschefen med flera. Och när du läser dem verkar de enkla. Men sen då? Den förföriskt enkla förklaringen från Ronnestam, döljer helt enkelt rådens komplexitet. Vilket kommer leda till att det är omöjligt att följa dem.

I samma härad:

1. SEB:s problem: kunderna har hjärna
2. Gladwells Outliers ett måste med problem
3. S problem uppenbart för alla utom partiet

Intresset för politik når just nu sällan – kanske aldrig – skådade höjder. Det beror inte på det nyligen avgjorda EU-valet, det beror inte på att de politiska frågorna, debatterna och politikerna har blivit så himla mycket mer intressanta. Det beror helt enkelt på att webben har gjort det möjligt att delta i långt större utsträckning än tidigare.

Visst har denna utveckling pågått en längre tid, men jag tycker att valet 2006 blev något av en accelerator. För kanske första gången hade webben en självklar plats i den politiska diskussionen. Sedan dess har det gått snabbt, inte minst beroende på amerikanske presidenten Barack Obamas framgångsrika kampanjande i digitala kanaler.

Vad vi har i dag är en långt mycket större grupp människor i samhället som bryr sig om, diskuterar, läser på och reflekterar kring politik och politiska frågor. En del, som många av Piratpartiets sympatisörer, läser på om lagar och regleringar kring internet. En del går i närkamp med svenska och europeiska frågor kring mat, djursäkerhet och ekologisk matproduktion. En och annan funderar kring säkerhetspolitik och hur vi ska kunna ha en human och empatisk invandringspolitik, samtidigt som vi försäkrar oss om att hålla extrema religiösa rörelser kort.

Och politikerna och deras partier granskas. När en politiker på en fest uttrycker sina varma känslor för ett domstolsutslag, blir det snabbt ett ämne som stöts och blöts ur mängder av aspekter på allehanda platser på nätet.

Vi har, i Sverige och, törs jag hävda, stora delar av världen, i dag ett politiskt torg som i större och större utsträckning börjar likna det där atenska torget där de markägande sågs för att fatta beslut. Eller de fornnordiska tingsplatserna, för den delen.

Utvecklingen innebär en vitalisering av demokratin. Människor som har möjlighet att göra sina röster hörda och tror att det är meningsfullt, gör det. De diskuterar och debatterar, men de väljer också mer aktivt – till exempel väljer de kanske att kryssa för en kandidat som de har haft en meningsfull diskussion med när det väl är dags att välja.
Jag vill inte påstå att vi hamnat i en utopisk verklighet, det finns fortfarande brister och många som inte alls är med, men jag påstår att vi är på väg.

De politiska partierna borde glädjas åt detta. De borde vara upp över öronen glada åt att äntligen, äntligen kunna prata med massor av människor och få deras åsikter tillbaka. De borde studsa upp och ner av glädje över möjligheten att faktiskt föra en dialog, över möjligheten att personligen kunna prata om sina övertygelser med människor som håller med eller emot – men faktiskt få chansen att förklara varför man tycker som man gör, och kanske övertyga, kanske övertygas.

Men det gör inte partierna. För dem är engagemanget ett problem. Det sätter deras hierarkier och mekanismer ur spel.
Väljare ska inte hålla på och kryssa upp folk på listan, till exempel. I Sverige spikas valsedelns kandidatordning av kongressen eller partimötet – på förslag av valberedning / partiledning. Väljarna ska inte komma och rasera ordningen: den är faktiskt satt efter år av trogen tjänst, kontaktnät och andra viktiga saker. Hur ska det gå om väljarna börjar trassla där? Hur ska partiet kunna garantera yngre medarbetare en plats i solen senare i livet, om partiets makt minskar?
Visst, personval existerar och det är möjligt att kryssa, men: det var en kosmetisk justering, inte något som folket skulle använda.

Samma sak med kampanjandet i stort. Plakat och tv-film ska det vara. Stora frågor, som räcker hela vägen ner till lokal nivå. ”Rösta på sossarna i Svenfors kommun, så ska Sahlin se till att höja skatten”. ”Rösta blått i Knogums kommun, så lovar Reinfeldt att han ska sluta skära i försvaret.”

Jobbar du på ett partikansli i dag, har du alla möjligheter och tillfällen i överflöd att sätta dig in i nätet och dess möjligheter. Är du strateg, så har du naturligtvis koll på de kulturella trender som finns i samhället, där den viktigaste och mest relevanta för politiker i dag är äkthetstrenden: du ska vara den du utger dig för att vara, utslag för detta är bland annat tillgänglighet och att du är konkret. Varför syns inte det i kampanjandet?

Jaja. Det blir nog fint. Med lite tur har vi enmansvalkretsar och politiker valda på person i framtiden – inte generella storlöften och luftliga listor. Men då lär varken Moderaterna eller Socialdemokraterna vara de största partierna, om de inte börjar förändra sina attityder redan nu.

————

Uppdaterat:
JMW:s Brit Stakston återaktualiserar detta ämne med en reflektion kring ett eget deltagande i vad som borde ha varit ett publikt, politiskt-filosofiskt möte. Jag hade gärna deltagit, i realtid eller efterhand, men glömdes bort för att ingen brytt sig om de tusentals personer som kunde ha ett intresse av mötet. Men kanske är demokrati och politik bara för en utvald krets, trots allt?

I samma härad:

1. Man är väl idiot. Men trots det …
2. Mitt coffice borde vara avdragsgillt
3. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas