I samma härad:

1. Fel svar kostar mediehusen miljoner
2. Viktigt meddelande till Claes de Faire
3. Ny introduceras: spikett, ditt alternativ till spikmattan

Upprinnelsen till dessa funderingar är SJ, som aktivt twittrar som SJ_AB. Jag har själv varit nöjd tågresenär några gånger de senaste åren, och har inte haft mycket att klaga på. Det har inte varit mer krångel och tjafs än jag är van vid i service-situationer (det finns alltid saker att klaga på, liksom, oavsett företag).

I och med SJ:s twittrande har jag däremot blivit väldigt varse alla problem med försenade tåg, stillastående tåg, inställda tåg och annat krångel de som reser oftare än jag upplever. Med följden att varumärket SJ fått sig en törn.

Hur detta hänger ihop med deras deltagande på Twitter? Visst, problemen hade funnits även om inte SJ inte twittrat. Och visst, en och annan hade klagat på sena tåg och annat, även om inte SJ fanns där och lyssnade.

Men jag är helt övertygad om att vetskapen om att någon, företaget, lyssnar, gör människor bra mycket mer angelägna att yttra sitt missnöje, än om de inte lyssnade.

Jämför med Com Hem, som inte är aktivt på Twitter. För ett halvår sedan, cirka, var det extremt mycket ComHem-ilska i mitt flöde, alltså bland uppdateringarna från dem jag följer. I dag är det sällan någonting alls. Visst, söker du på Comhem på Twitter får du många träffar, så ilskan finns kvar, men det är ändå en del tid mellan kommentarerna. Jämför med en sökning på sj_ab: tokigt tätt mellan inläggen, även om du tänker bort cirka hälften som har @sj_ab som avsändare (att söka på ”sj” är meningslöst, men många använder rimligtvis bara den förkortningen också).

Okej, det snackas mer om SJ och deras problem, än om Comhems dito – trots att båda företagen verkar ha ungefär samma relation till sina användare. Men är det ett problem för SJ, eller inte?

Om SJ aktivt plockar ut information ur flödet på Twitter och använder det i sin produktutveckling och i kundrelationsstrategier, så kan det på längre sikt bli enbart positivt att de är aktiva i sociala medier. Gör de inte det, kanske det är mer negativt att dra på sig fientlig eld genom att skaka på busken de gömmer sig bakom?

Har någon granskat detta tidigare? Finns det tankar och möjliga lösningar – eller kanske undersökningar som visar att de faktiska problemen är underställda den positiva effekten av att folk får ytterligare en kanal att möta ett varumärke i?

Vet du, guida gärna. Annars får du gärna bidra med dina egna tankar kring detta.

I samma härad:

1. Så marknadsför du via sociala medier
2. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?
3. Tre typer du hittar i sociala medier – och hur du bemöter dem

Konsekvenser? Tja, jag skulle tippa att fler kommer söka sig till mer avgränsade och kanske till och med privata sammanhang på nätet. En grupp i form av mejlinglistor eller helt enkelt grupper på någon plattform, som omfattar personer som är kända för varandra i djupare mening än till namn och yrke.
Intresset för att prata för en okänd massa minskar – av olika skäl. Ett är bristen på meningsfull respons.

Det analoga umgänget kommer att värderas upp igen, efter många år med fokus på det digitala. Att känna den man pratar med sedan 10 år, att veta att det man säger inte kan läsas eller snappas upp av vem som helst, att en utkastad åsikt faktiskt stannar hos mottagaren eller helt enkelt glöms bort – det är viktiga faktorer i den här utvecklingen, tror jag.

Det mindre sammanhanget är en del av en annan, större trend, som pågått i många år men nu börjar få verkligt genomslag: trenden mot djup, fördjupning, kvalitet. Den är i sin tur en motreaktion mot tyckarna, mot den snabba litteraturen och kulturen, enkelheten och alla snabba byten. Överflödet och materialismen.

Ja, denna trend följer på det stora miljö- och matintresset (bland andra) som funnits i många år, men den är inte samma sak. För även om matlagning och miljö kan ses som fördjupningar, så har de inte hanterats så, de har istället, för de allra flesta, varit väldigt mycket yta. Jag lovar.

Varför kommer trenderna, och varför kommer de just nu?

En viktig förklaring är helt enkelt pendeln: motverkande trender avlöser hela tiden varandra och har alltid gjort, på mindre och större sikt. De trender jag pratar om här rör sig kanske över en 10- eller 20-årsperiod, andra rör sig över något år eller sekel.
Den utlösande faktorn denna gång tror jag är lågkonjunkturen, som har fått många att stanna upp och fundera över samhället och verkligheten. Men den verkligt stora pushen kommer när räntorna börjar stiga, människor får avsevärt mycket mindre rörelsefrihet när framför allt bolånen blir svindyra, och det lilla sammanhanget och tid för fördjupning kommer att kännas väldigt rätt.

Detta kan vara tankar helt baserade på min subjektiva situation, men jag tror inte det. Vad tror du?

I samma härad:

1. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
2. FRA: Inget dödligt hot mot journalistik och demokrati
3. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat

Därför har jag sammanfattat några tankar i ett typschema för sociala medier. Det handlar alltså om tre vanliga personer, eller snarare roller, du möter i den sociala medie-sfären. Jag tänker inte hävda att det är vetenskap, det är det verkligen inte, utan en modell baserad på mina subjektiva erfarenheter och uppfattningar. Kanske kan de vara till glädje för dig? Berätta gärna i kommentarsfältet – eller såga.

Lite bakgrund. Det lilla schema jag presenterar nedan beskriver i första hand originalproducenter av material på nätet. Skulle du titta på till exempel användare, eller ”prosumenter” som det ibland kallas, krävs snabbt många fler roller.
Jag vill också förtydliga att jag inte lägger någon värdering i de olika benämningarna jag använder, inte heller i de olika rollerna. Rollerna är naturliga i vårt samhälle och jag är övertygad om att alla behövs och att alla tillför något positivt (åtminstone ”också”).
Jag kallar det typer, men det handlar om roller eller förhållningssätt. Ha det i bakhuvudet.

Okej? Bra. Här är typerna:

1. Idealisten.

Idealisten på nätet är ofta en person som brinner för nätet. Personens fokus kanske är politik, djurrätt, miljö, ekonomi eller något annat, men ovanpå detta finns en övertygelse om att nätet kan vara en extra bra plats att driva detta på. Ofta brinner denna person för internet- eller webbspecifika frågor, som transparens, sociala medier och liknande. Nätet är en demokratisk plats där alla kan ha en röst, den ska hållas fri från regleringar, total kommersialisering och så vidare.

Idealisten är en person som ofta tar på sig att driva Stora, Viktiga frågor i allmänhetens namn. Netiqett och respekt är ofta viktiga för de här personerna.

Kännetecken:
Förutom de ovannämnda, lite abstrakta kännetecken, finns några mer uppenbara. Idealisten är till exempel generös med länkar till andra, ser till att upphovsmän får kredd, har ofta en välunderhållen bloggrulle på sin blogg och liknande. De är ofta rätt fokuserade i sina ämnesval, som kretsar kring något de brinner för, och kan vara både närmast moraliserande och väldigt känslosamma i sina texter.

2. Kapitalisten.
Kapitalisten är en typ som har insett att det går att tjäna valuta på nätet – och att det finns en uppsjö av metoder. Valuta kan betyda pengar, men behöver inte göra det: det kan lika gärna handla om uppmärksamhet, besök eller något annat.
Kapitalisten brinner för det som verkar mest lönsamt, och jobbar metodiskt och medvetet för att maximera sina möjligheter att få in valuta. Under en skyddande mantel benämnd ”utveckling” kan kapitalisten samvetslöst försöka kapitalisera på andras idéer – kanske ibland också på andras material.

Kapitalisten är en typ som ogärna länkar till konkurrenter, har en extremkort eller ingen alls bloggrulle, kanske älskar annonsnätverk och tar till alla metoder för att synas och hitta nya ”konsumenter”.

Kännetecken:
Liksom Idealisten, håller sig kapitalisten gärna inom ett visst ämne. Här handlar det dock inte alltid om intresse utan om en medveten fokusering för att hålla läsarna intresserade, klättra på söklistorna och annat.
Kapitalisten är ofta väldigt proffsig i sin presentation och sina ämnesval. Det syns bland annat i rubriksättningen som gärna är konkret och löftesrik, det syns i användningen av listor (”10 metoder för att …”), effektivt språk och liknande. Kapitalisten är sannolikt en ganska typisk läsare av till exempel Copyblogger, som gärna ger tipsen för ökad trafik.

3. Turisten.
Turisten är en något svårfångad typ. Utmärkande är nämligen att det inte finns något verkligt utmärkande. Turisten tycker att internet/webben är trevligt, kul, underhållande och bra, men kanske inte dödligt viktigt. Turisten tar gärna del av allt som erbjuds, men bidrar kanske inte så aktivt själv. Har turisten en blogg, blir det gärna en ganska sällan uppdaterad blogg, gärna lite svängig i innehåll och stil.

Turisten är ofta på nätet utan verkligt uttalade mål. Turisten skriver och läser bloggar, mikrobloggar, kollar på Youtube-filmer eller vad det nu handlar om, bara för att denne vill. Att det ger lite kunskap eller koll är väl trevligt, men underordnat underhållningen.

Kännetecken:
Turistens fokus är snarare självet än något specifikt ämne. En turist-blogg kommer till exempel att svaja i ämnesval, kanske inte ha en tänkt publik, uppdateras lite hipp som happ och ha en bloggroll som en gång i tiden var extremt uppdaterad men kanske fallit i glömska.

De olika typerna är inte huggna i sten, och de är inte permanenta: en person kan växla mellan typer över tid eller mellan olika plattformar (till exempel ha en turistblogg men kapitalist-youtube-kanal). De kännetecken jag räknar upp är inte nödvändiga, och det finns säkert fler faktorer som kan användas som kännetecken.

Väldigt sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Kapitalisten och Idealisten delar flest egenskaper, men av olika skäl. Båda vill ju påverka, båda vill ha en publik (som valuta eller opinion), båda vill ofta åstadkomma något utanför en själv.

Turisten är istället den breda rollen, som kan luta åt båda ytterligheterna. Såhär har jag gjort det som bild:

Den är missvisande vad gäller Idealistens och Kapitalistens släktskap, men visar hur turist ändå är något slags kitt dem emellan.

Makes sense?

Jag hoppas det. Det kan faktiskt vara en ganska användbar indelning, som till exempel kan vara grund för en indelning av olika sociala mötesplatser. De olika typerna är nämligen olika vanliga på olika ställen – och jag tror att de oftast tillför material i olika utsträckning. Titta här (fallande ordning, alltså vanligast först):

Forum – idealister, turister, kapitalister
Bloggar – idealister, kapitalister, turister
Facebook – turister, kapitalister (apps), idealister
Flickr – turister, kapitalister, idealister
Mikrobloggar – kapitalister, idealister, turister

Och så vidare. Visst är det en grov indelning som kan utmanas, men ändå.

Det är också en indelning som kan gagna dig som vill samarbeta med innehållsproducenter på nätet. Baserat på de olika egenskaper och intressen jag angett ovan, är det enkelt att förstå att olika producenter kräver olika tilltal och olika belöning. En enkel struktur:

Idealisten – ”hjälp mig, det gagnar din sak”
Kapitalisten – ”hjälp mig, det gagnar dig”
Turisten – ”hjälp mig, det är kul för dig”

Vad säger du – ligger det något i detta?

Uppdaterat 100620

Det finns tydligen ett uttryck för dem jag i detta inlägg kallar idealister. Det är Kumbaya-bloggers. Om du råkar vara en sån och vill fortsätta att vara det, kan det vara värt att läsa detta inlägg om att det inte måste vara fult att tjäna pengar på sin blogg.

I samma härad:

1. Så marknadsför du via sociala medier
2. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?
3. Kanske förlorar företag på aktivitet i sociala medier

Ämnet “sociala medier som pöbelns nya torg” är något jag själv har funderat på den sista tiden. Jag upplever att företagsbashingen i de sociala medierna accelererar. Liksom Hans Kullin tycker jag att det är bra att vi nu har fått en ny möjlighet att sätta tryck på företag som missköter sig mot kunder och annat, men jag oroas också över hur detta verktyg allt oftare ser ut att användas i någon slags personliga vendettor mot företag.
Men gör de det, kanske du tänker, och det är en befogad fråga. Jag kan inte belägga detta påstående, men jag kan säga såhär: jag har aldrig deltagit i ett socialt sammanhang där företag och deras tjänster, och framförallt missnöjet med dessa, diskuteras så frekvent. Det betyder inte automatiskt att det är personliga vendettor, men allvarligt: varför tror så många att jag och deras andra kontakter bryr oss djupt om att de har problem med “@binero”, “#comhem” eller annat? Och om det bara är i allmän frustration, varför hashtagga, varför inte tala direkt till de företag du vet har ett Twitter-konto?
Det är samma beteende som att skriva ut en persons fulla namn, men inte användarnamn på Twitter, när du framför klagomål. Resultatet blir att personen själv inte nödvändigtvis hittar inlägget, men att det kommer att hittas av folk som söker på namnet via sökmotor. Illvilligt, oärligt och fegt, säger jag.

Jag och Hans Kullin diskuterade kort hans artikel på Twitter, bland annat berörde vi hur viktigt det är att företag inte lägger sig platt för en ”social pöbel” om de har goda skäl till att göra vad de gör – vilket också är något Kullin tar upp i sin artikel. Hur detta fenomen ska hanteras, är något som kan vara värt att fundera över.

Jag är inte mycket för uppslutningar och massaktioner, men i det här fallet skulle jag gärna se en ”gemensam ansträngning”, som det så fint kallas. En ansträngning för att påpeka när företag har Twitterkonton eller finns i på andra sociala plattformar och uppmana klagande att vända sig direkt till företagen med sina privata problem i första hand.

Risken är annars att de sociala medierna blir slasktrattar för klagomål och gnäll – och därmed kan dömas ut som ointressanta för de personer och företag de i dag inbjuder till dialog med.

(PS. Hittade denna artikel, som jag tycker är ett lysande exempel på när någon gått låååångt över gränsen, något jag inte känner till några svenska fall kring: ett rakt försök till utpressning via blogg. En annan bloggares reflektion kring samma händelse.)

Uppdaterat:
Niclas Strandh tipsar om denna artikel, som är ett bra exempel på hur företag kanske inte ska hantera kritik.

I samma härad:

1. Tre typer du hittar i sociala medier – och hur du bemöter dem
2. Så marknadsför du via sociala medier
3. Kanske förlorar företag på aktivitet i sociala medier

Jag håller med i allt, men vill också korrigera en grav, abnorm missuppfattning Mirjamsdotter refererar: att du bara har 140 tecken på dig på Twitter.

På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.

Var snäll och fatta detta, en gång för alla, politiker och andra som “inte får ut mitt budskap på 140 tecken”: det handlar inte om antalet tecken, det handlar om tid.

Och, om du ändå inte tror mig: med meningen Jag får inte ut mitt budskap på 140 tecken får du klart och tydligt ut ditt budskap på 42 tecken. Inklusive blanksteg. Du säger nämligen att ”Jag är inte intresserad av andra människor, om de inte kan övertygas att rösta på mig i nästa riksdagsval”. Skulle du använda den meningen, har du fortfarande 35 tecken till godo. Det är bra, om någon vill retweeta.

Min fråga blir: umgås du bara med människor du kan tjäna pengar på?

Och en gång för alla: Obama vann inte valet på att han använde sociala medier. Obama vann valet för att han ville något och för att folk trodde på vad han sa.

I samma härad:

1. Jag blev kidnappad av främlingsfientliga på Facebook: du med?
2. I’m fucking kan inte sluta garvahahahaaaa!
3. Varning: lyssna inte på ”good enough”-profeterna

Men när jag sedan börjar läsa inledningtexten börjar det klia lite i ryggmärgen. Det är något som inte riktigt stämmer, visar det sig, bitvis hoppar det upp ett litet svarthårigt troll, strax utanför periferseendet, men i skärmreflexen syns det att det gör långnäsa och blinkar med texten ”Förförd!” på en liten neonskylt som svävar ovanför kalufsen.

Det finns många vettiga saker att ta till sig bland punkterna, men ibland blir det över-förenklat metasnack, helt enkelt.

Så här.

I inledningen slår Johan Ronnestam fast att vi inte vill ha rationella förklaringar och information, utan underhållas och kittlas. Jo, du och jag, som hängt med i kommunikationskulterna de senaste åren vet ju att detta är sant: underhållning är grejen, kommunicera med känsla och allt det där.
Paradoxalt nog, i mina ögon, får Ronnestam det till att vi inte vill bli behandlade som idioter. Vi vill alltså ha en narr på torget, men inte behandlas som boskap? Hmmm …

Punkt ett, sedan: Social valuta. Tack vare de sociala medierna har du nu större möjlighet än någonsin tidigare att sprida ditt varumärke globalt.
Låter jättebra: hur många vill det? Och vad är det du sprider, egentligen? Men ok, säg att du vill sprida ditt varumärke globalt, då är det alltså bara att … ge! Ge någonting som vi vill ha, som bygger MIG bland mina jämlikar. Vi, som i de 1,5 miljarderna sociala medieanvändarna världen över. Eller vi som i mig+en kille i Sydafrika+en kvinna i Singapore.
När vi får något som bygger oss, kommer vi att ge dig … Äh, vi köper dina tvättmaskiner, droppar förbi din klackbar på hemväg från din fantastiska lokaltrafiklösning och ringer när det är en propp i avloppet. Eller vi tar SAS-planet 06.43 från Dhaka Airport till Lima. Nähä. Men vi skulle göra det, om flighten fanns.

Allvarligt talat: vem riktar sig rådet till? Och är det så enkelt? Då tycker jag att skivbolagen borde vara förbaskat glada vid det här laget.

Punkt två: Kreativ förträfflighet. ”Get your business right when it comes to design, ideas and creativity. Only then will we support you!”. Vänd på den: ”Get your business wrong when it … Only then will we support you!” Inte? Nä, just det. En plattityd, är vad det är.
Och frågan är om det ens är sant.

Punkt tre: Värde. Här är kontentan att du som varumärke måste ge oss verkligt värde för att vårt intresse för dig ska leva vidare. Det är en extremt viktig punkt som jag till fullo håller med om, i sak.
Jag är dock inte 100 procent säker på att detta med värde har varit på tapeten sedan sumererna, och det är bra att Ronnestam förtydligar att detta är specifikt för framtidens varumärken.

De närmsta två punkterna rör öppen källkod (ja, i princip) och att du bör känna din målgrupp väl (absolut: är det nytt?), sedan kommer en jag håller med om i mycket: Ge dig in i konversationen om ditt varumärke – den är ditt varumärke. Däremot hävdar jag att du mycket väl kan styra väldigt mycket fortfarande. Ironiskt nog gör Ronnestam det också, när han pratar om det ”brand drama”, den story ditt varumärke ska vara. Titta till exempel på H&M, Ikea och Absolut, tre svenska varumärken som inte alls är transparenta och väldigt hårt styr sina varumärken. Också.

…

Nu orkar jag inte riktigt gnälla mer, men de resterande punkterna har jag egentligen heller inte så mycket emot. Extra plus för användarvänlighet-punkten, den är viktig och underskattad.

Men allvarligt: Johan Ronnestam noterar elva mer eller mindre viktiga punkter som han hävdar ökar ditt varumärkes attraktionskraft i framtiden. 11. Tre–fyra av dem (de första tre plus eventuellt någon mer) är grundstenar, på sitt sätt (omformulerade) rör de tankar som måste omfattas av marknadschefen med flera. Och när du läser dem verkar de enkla. Men sen då? Den förföriskt enkla förklaringen från Ronnestam, döljer helt enkelt rådens komplexitet. Vilket kommer leda till att det är omöjligt att följa dem.

I samma härad:

1. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
2. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
3. Så marknadsför du via sociala medier

Visst har denna utveckling pågått en längre tid, men jag tycker att valet 2006 blev något av en accelerator. För kanske första gången hade webben en självklar plats i den politiska diskussionen. Sedan dess har det gått snabbt, inte minst beroende på amerikanske presidenten Barack Obamas framgångsrika kampanjande i digitala kanaler.

Vad vi har i dag är en långt mycket större grupp människor i samhället som bryr sig om, diskuterar, läser på och reflekterar kring politik och politiska frågor. En del, som många av Piratpartiets sympatisörer, läser på om lagar och regleringar kring internet. En del går i närkamp med svenska och europeiska frågor kring mat, djursäkerhet och ekologisk matproduktion. En och annan funderar kring säkerhetspolitik och hur vi ska kunna ha en human och empatisk invandringspolitik, samtidigt som vi försäkrar oss om att hålla extrema religiösa rörelser kort.

Och politikerna och deras partier granskas. När en politiker på en fest uttrycker sina varma känslor för ett domstolsutslag, blir det snabbt ett ämne som stöts och blöts ur mängder av aspekter på allehanda platser på nätet.

Vi har, i Sverige och, törs jag hävda, stora delar av världen, i dag ett politiskt torg som i större och större utsträckning börjar likna det där atenska torget där de markägande sågs för att fatta beslut. Eller de fornnordiska tingsplatserna, för den delen.

Utvecklingen innebär en vitalisering av demokratin. Människor som har möjlighet att göra sina röster hörda och tror att det är meningsfullt, gör det. De diskuterar och debatterar, men de väljer också mer aktivt – till exempel väljer de kanske att kryssa för en kandidat som de har haft en meningsfull diskussion med när det väl är dags att välja.
Jag vill inte påstå att vi hamnat i en utopisk verklighet, det finns fortfarande brister och många som inte alls är med, men jag påstår att vi är på väg.

De politiska partierna borde glädjas åt detta. De borde vara upp över öronen glada åt att äntligen, äntligen kunna prata med massor av människor och få deras åsikter tillbaka. De borde studsa upp och ner av glädje över möjligheten att faktiskt föra en dialog, över möjligheten att personligen kunna prata om sina övertygelser med människor som håller med eller emot – men faktiskt få chansen att förklara varför man tycker som man gör, och kanske övertyga, kanske övertygas.

Men det gör inte partierna. För dem är engagemanget ett problem. Det sätter deras hierarkier och mekanismer ur spel.
Väljare ska inte hålla på och kryssa upp folk på listan, till exempel. I Sverige spikas valsedelns kandidatordning av kongressen eller partimötet – på förslag av valberedning / partiledning. Väljarna ska inte komma och rasera ordningen: den är faktiskt satt efter år av trogen tjänst, kontaktnät och andra viktiga saker. Hur ska det gå om väljarna börjar trassla där? Hur ska partiet kunna garantera yngre medarbetare en plats i solen senare i livet, om partiets makt minskar?
Visst, personval existerar och det är möjligt att kryssa, men: det var en kosmetisk justering, inte något som folket skulle använda.

Samma sak med kampanjandet i stort. Plakat och tv-film ska det vara. Stora frågor, som räcker hela vägen ner till lokal nivå. ”Rösta på sossarna i Svenfors kommun, så ska Sahlin se till att höja skatten”. ”Rösta blått i Knogums kommun, så lovar Reinfeldt att han ska sluta skära i försvaret.”

Jobbar du på ett partikansli i dag, har du alla möjligheter och tillfällen i överflöd att sätta dig in i nätet och dess möjligheter. Är du strateg, så har du naturligtvis koll på de kulturella trender som finns i samhället, där den viktigaste och mest relevanta för politiker i dag är äkthetstrenden: du ska vara den du utger dig för att vara, utslag för detta är bland annat tillgänglighet och att du är konkret. Varför syns inte det i kampanjandet?

Jaja. Det blir nog fint. Med lite tur har vi enmansvalkretsar och politiker valda på person i framtiden – inte generella storlöften och luftliga listor. Men då lär varken Moderaterna eller Socialdemokraterna vara de största partierna, om de inte börjar förändra sina attityder redan nu.

————

Uppdaterat:
JMW:s Brit Stakston återaktualiserar detta ämne med en reflektion kring ett eget deltagande i vad som borde ha varit ett publikt, politiskt-filosofiskt möte. Jag hade gärna deltagit, i realtid eller efterhand, men glömdes bort för att ingen brytt sig om de tusentals personer som kunde ha ett intresse av mötet. Men kanske är demokrati och politik bara för en utvald krets, trots allt?

I samma härad:

1. Man är väl idiot. Men trots det …
2. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas
3. Fult men fungerar

Informationsutvecklingen de senaste 150 åren har varit enorm. Enorm. Det började på 1800-talet, då dagstidningen, fotokonsten och telefonen föddes eller utvecklades. Under 1900-talets första halva kom sedan filmen, radion, tv och de första embryona till datorer: under den andra halvan blev Alan Turings ”bomber” så sakteliga det vi i dag kallar datorer. Under samma tid började det som skulle bli internet – Arpanet – så sakteliga utvecklas av USA:s försvarsdepartement. Samtidigt gick medierna från att vara läsarcentrerade samhällsfunktioner, ofta drivna av en eller några personer med en personlig agenda, till att bli varor, produkter som vilka som helst vars främsta syfte i dag är att leverera annonstittare. Underhållningsindustrin, där numera också sporten ingår, gick ungefär samma väg som medierna i övrigt.

I dag lever vi därför i en värld som är extremt rik på ”kanaler” – informationsvägar – mellan individer eller aktörer (Mattias Börjesson, vd på BVD, har en väldigt talande bild av detta: den har dock inte jag, men jag har bett att få den se nedan). Det är en naturlig följd av den utveckling som alltså pågått väldigt länge.
En revolutionerande följd är däremot demokratiseringen av publiceringsmöjligheterna. I och med att tekniken utvecklats och blivit billigare, har fler än tidigare möjlighet att själva producera men framför allt att publicera information. I dag är alla aktörer – företag och individer – potentiella medieaktörer.
En annan effekt är att det i dag inte alls är självklart att en ”sändning” får några mottagare. Utbudet och demokratiseringen ställer nya krav på den som vill göra sin röst hörd – bland annat krävs andra attityder och ödmjukhet inför den tänkta mottagarens önskemål och vilja för att lyckas nå fram. Vissa talar till exempel om att det inte längre är intressant att försöka skicka ”budskap” över huvud taget (andra avviker).

Mattias Börjessons bild (ursprungligen från Mediacom Norge). Klicka för större bild:

Jag vill hävda att den kommunikationsmodell som traditionellt har använts för den som vill marknadsföra något ser ut såhär.

Företag – produkt – kommunikation trattas ner till konsument. Företaget väljer sin image.

Aktören (företaget i skissen) har alltså en kontaktyta mot individen (konsument i skissen) – kommunikationen. Shannon & Weavers kommunikationsmodell har till exempel denna grundstruktur, verkar det som.

I dag har detta helt förändrats: enkelt uttryckt ser det i stället ut såhär:

Företaget, produkten och kommunikationen möter alla konsumenten. Företaget kan inte längre bestämma vad som kommuniceras.

Ja, enkelt uttryckt alltså. Vad som har hänt är att konsumenten, om vi nu ska hålla fast vid denna väldigt generella term, numera möter företaget på många fler ställen och på många fler sätt än tidigare.

Resultatet? Företagen eller marknadens aktörer måste agera rätt i alla delar av sin verksamhet och sin organisation, eftersom alla delar faktiskt kommunicerar. Det duger alltså inte längre att ha en vacker yta men ett ruttet inre, i dag är mer eller mindre allt yta.
Detta blir ibland ett problem: aktuella exempel är de många företag som i den ekonomiska krisens fotspår agerat helt felaktigt (SEB, AMF, Volvo m. fl.), men också till exempel Dominos pizza med sina Youtubande anställda (borttaget från Youtube) visar på resultatet av denna förändring.

Köper du kommunikationstjänster är det viktigt att du har denna insikt. Då kommer du att kunna ställa bättre krav på din kommunikationskonsult och också vara bättre förberedd på kommunikationsåtgärder som inte är självklara i den ”gamla” kommunikationsmodellen.

Ja, det var den enkla förklaringen. Svårare än så behöver det inte vara – eller?

…

Nä, egentligen inte. Men det kan vara lite krångligare, utan att för den skull bli svårt. Eftersom detta är ett komplext men väldigt givande ämne att fundera och reflektera kring, har jag försökt komma lite djupare.
Ambitionen har svajat lite, från det enkla till att försöka ta med alla tänkbara faktorer: för att över huvud taget kunna skriva denna artikel valde jag till slut att inte gå in i de minsta detaljerna men fortfarande försöka ha med det nödvändiga. Hoppas det funkar.

Så, vi tar återigen en titt på utvecklingen av denna nya kommunikationsvärld.

Steg ett: det gamla.

Företag till konsument via en tratt. Varumärket fabriceras till stor del, avsändaren väljer vad som ska kommuniceras.

Riktigt såhär har det aldrig sett ut, men många gånger har det varit nära. Tillräckligt nära för att modellen ska ha fått fungera som ram för många aktörers verksamhet och organisation.

Så hände något med företagen: de upphörde att vara en sluten enhet där en vd eller styrelsordförande var det främsta ansiktet utåt. Förändringen började kanske egentligen på 1970-talet med en bättre journalistik som började granska företag på riktigt. Ideella organisationer, myndigheter och forskarvärlden bidrog också.
Plötsligt var ”företaget” inte längre en orange boll med en rad text i, utan en orange boll med flera olika texter i. Så här:

Företagets olika delar blev mer av synliga enheter som alla kunde kommunicera.

(Tänk också på Jan Carlzons ”Riv pyramiderna” och hans platta organisation på SAS. Detta, att åtminstone i teorin ta bort hierarkierna, bör rimligtvis ha bidragit till att fler individer och grupper i företagen känt sig berättigade att tycka, tänka och agera även utåt.)

Men också varumärket förändrades. Det slutade att vara bara en effekt av kommunikationen, plötsligt började konsumenterna, några av dem, också att bli en del av varumärket. Detta var något många företag själva eftersträvat tidigare – tänk till exempel på hur man vela associera rätt kändisar med sina produkter – men nu involverades okända konsumenter med eller emot företagens vilja (tänk Tommy Hilfiger och de fattiga i USA:s projects). Såhär:

Vissa konsumenter eller grupper kom att associeras med varumärket och bli en del av det.

De senaste fem–tio årens utveckling har gjort att kommunikationsarenan har ritats om drastiskt: vi har gått från sändare-mottagartänk, informationsövertag och auktoritetskommunikation, till samtalspart-samtalsparttänk, informationsunderläge för företagen och förslagskommunikation (där en kommersiell aktör snarare kan föreslå en sanning än fastslå den).

Såhär ser kommunikationsvägarna, aktörerna och varumärkena samt deras förhållande till konsumenterna – där i dag konkurrenter, investerare, studenter och andra potentiella framtida anställda, kunder och många fler är samma grupp – ut.

Kontaktytan mellan aktör och individ är mångfacetterad.

Enkelt sagt: allt kommunicerar ibland. (En visualisering av den digitala arenan.) Den forskning – och forskarna bakom den – som ligger till grund för dina produkter är tillgänglig för många. Vilka som är dina underleverantörer och hur de arbetar och sköter sig etiskt är sällan svårt att ta reda på – och om de gör fel, riskerar ditt varumärke att drabbas. Detsamma gäller din personal, din styrelse, dina chefer. Och så vidare.

Det här kan vara skrämmande, det kan vara krävande: Carin Fredlund skrev i DI den 20 maj om hur krisförberedelserna på många företag verkar vara obefintliga, eller åtminstone dåliga (bra krönika, läs den: har tyvärr bara hittat den på papper, dock.).
Och visst ställer det stora krav på dig som aktör och på dina kommunikationskonsulter. Erik Sällström beskriver informatörens allt mer komplexa vardag och hur yrkesrollen förändras.

Men samtidigt öppnar det väldiga möjligheter. Förutom att du faktiskt kan hitta ekonomiska incitament – och det är väl de enda som gäller? ;) – för att ha en bra personalpolitik, agera etiskt i kontakter med sydasiatiska underleverantörer etcetera, har du också goda möjligheter att göra stora marknadsföringsvinster med små medel – och helt enkelt marknadsföra med din kärnverksamhet.
Ett ofta tjatat exempel är ”förbättra kundtjänsten”. Det brukar nämnas som ett alternativ till att köpa medieutrymme och basunera, av personer som vill skapa en nytänkande kommunikation.
Det är uttjatat – men befogat. En förändrad kundtjänst, som ger nöjdare kunder, har potentialen att sända glada signaler om ditt företag och ditt varumärket genom olika kanaler – kanaler som du når med handling, inte med pengar (läs ”sociala medier”, fikarumsambassadörer etcetera).

I den vackra bilden ovan representerar varje ceriseröd prick ett möte mellan aktör och individ. Varje möte har tre möjliga utgångar (nä, så är det ju inte, men återigen – förenklat): förstärkt negativt, förstärkt positivt eller likgiltigt /oförändrat. Som kommunikatör eller aktör bör målet naturligtvis vara bara en av dessa effekter.

Varje möte har sina förutsättningar och ställer sina krav. Väljer vi att dela in de olika kommunikationsdisciplinerna i fyra olika – information, reklam, design och pr – är de olika disciplinerna olika relevanta vid varje möte. För mötet individ/produkt i butiken spelar design och information huvudfiolerna, medan mötet individ/personal kanske har större tyngd i pr-disciplinen.

Det är komplext och det finns inga färdiga, absoluta svar, men det är det som gör det så roligt. Dessutom växlar det över tid: dagens sanning och så vidare.

En sak bör dock kunna slås fast utan någon som helst tvekan: en autentisk, attraktiv organisation, med bra värderingar, som skapar bra produkter eller tjänster, där personalen upplever det positivt att arbeta, där ledningen faktiskt säger det den säger för att den tror och menar det – de företag som är sanna och handlar bra – kommer alltid att ha ett mycket stort försprång mot konkurrenter som inte är autentiska. Så det är där det måste börja, med eller utan hjälp av konsulter.

(Jag vill framöver titta närmare på olika kontaktytor mellan aktör och individ i separata artiklar. Bland annat tänker jag försöka vara kreativ och hitta och kartlägga möjligheter som inte används så ofta. Har du tips, tankar  eller idéer om detta – hör gärna av dig!)

Så, vad tror du? Är jag över huvud taget i närheten av sanningen i denna beskrivning? Är det relevant eller kunskap från 1990? Borde jag ha läst författare x, y, k och p innan jag ens öppnade bloggeditorn?

Sjung ut!

I samma härad:

1. Allt är bättre än pr och reklam
2. Nu går vi mot mindre sammanhang igen
3. Kreativitet och effekt: så funkar reklam (eller?)

Uppdaterat: Jag anser att Jardenberg gör det enkelt för sig på grund av att han väljer en premiss, bevisar att den premissen är sann, och använder sedan det beviset för att argumentera för något annat. Det han säger i artikeln är att ”få andra än Aftonbladet kan tjäna vettiga pengar på upplägget med Plus-tjänsterna”. Detta säger han sedan bevisar att det inte går att ta betalt för nyhetsinnehåll på nätet.
Detta tycker jag, och uppenbarligen många kommentatorer som tillkommit sedan min första läsning, är en brist i hans resonemang.

Thomas Frostberg på Sydsvenska dagbladet håller inte med, och förklarar varför. Mängder av andra diskuterar ämnet, tyvärr görs det hela tiden på olika platser, och då länkningar ibland saknas, ibland inte uppdateras etc blir det förbannat svårt att hänga med. Kanske vore det en idé att ge repliker på samma ställe där debatten börjar – även om du därmed förlorar läsare på din egen blogg? Tänk att det tog cirka två år innan bloggvärlden började sätta sig själva före läsarna – borde ge alla bloggevangelister något att tänka på.
Min ståndpunkt i frågan är att ja, de etablerade massmedierna gör en massa fel, både i affärsidé och affärsmodeller. Kritiken är dock ofta ganska enfaldiga och går på samma punkter hela tiden. Släpp självklarheterna (”Det går inte att ta betalt för allmänna nyheter på webben” – doh?!), ha lite proportioner i bakhuvudet, så blir nog allt bättre. Ja, jag låter arrogant, men ”conformity killed the cat’s mom”.

• Alltid lika vasse designjournalisten Jonas Mattsson (före detta kollega) skriver om John Mellkvist och hans företag John Look, som erbjuder konfektionsproducerad design. Det finns många tänkvärda tankar där, bland annat om hur designbyråernas affärsmodeller börjar gå ur tiden – på precis samma sätt som fotografers, illustratörers och andra aktörers.

Exempel på Sentinel från H&F-J:s hemsida.

• För alla fans av typografi och kanske framför allt Clarendon: Hoefler & Frere-Jones har gjort typsnittet Sentinel som ska vara en komplett uppsättning i samma anda av uppseendeväckande typsnitt. Själv är jag totalt såld på Clarendons gemena ”a”, som med sin kurvade serif är helt oemotståndlig. Jag tycker att Sentinel bevarar den egenskapen rätt bra.

• På Bloggen om effekt diskuteras reklammätningar. Bloggen är ett alldeles utmärkt marknadsförings- och produktutvecklingsverktyg för tävlingen, som dock gärna kunde få lite bättre nivå på innehållet (presentation, inte kunskapsmässigt). Men jag har läst igenom hela, inklusive kommentarerna, och uppmanar dig att göra detsamma: det är mycket intressant information och många kristallklara åsikter om tävlingen och om effektmätning över huvud taget.

• Mattias Åkerbergs blogg Please copy me blir mer och mer en professionell produkt. Bland annat har han börjat med annonser och påtagligt ökat uppdateringstakten (eller?), samt skriver numera om ett bredare fält. Uppdaterat: Åkerberg blir mer och mer en professionell rapportör – reporter, helt enkelt. Fast med analys.
Hans senaste artikel är av den typen att den blir ett argument för att bloggarna faktiskt kan ta över verklighetsbevakningen från medierna (från tidskrifter och magasin – inte nyhetsmedierna). Läs Åkerbergs rapportering från ett trendseminarium, massor med info presenterad på ett smakfullt sätt.

• Mer sociala medier: Hans Kullin på pr-byrån Burson-Marsteller delar med sig på Twitter: 26 bildpresentationer om hur ideella organisationer använder sociala medier. Inspirerande källa!

• Off-line: boken Den översvämmade hjärnan av professor Torkel Klingberg finns nu i pocket. Läs den.

• Och när jag ändå håller på: Absurdistan av Gary Shteyngart är verkligen inte överskattad!

Beskuren nyhetsgrafik.

• Jag gillar nyhetsgrafik. När den är bra, alltså. Då är den en perfekt kombination av bild och text och förmedlar mängder – mängder! – med innehåll på ett ögonblick. Här är en bunt sådana exempel. Se och njut.

• Det är ett tag sedan, men Kontaktmannens artikel om sociala medier och pedagogik håller ännu. Att just den smått pompösa, självförhärligande inställningen som sedan kommer till ytan i kommentarsfältet kan ha en del med problematiken att göra är en bonus. Samma inslag av ”vi mot dem”-mentalitet hittar du för övrigt i kommentarerna till detta ganska sköna inlägg, där Christian Rudolf beskriver sina varma känslor för nätet. Han verkar slå an en sträng hos många läsare, och artikeln har fått en del uppmärksamhet.

• Tid över? Ta en titt på tunnelbanesystem från hela världen, skalenligt jämförbara.

• För övrigt kan jag rekommendera ett övernaturligt stort intag av nyhetsmedier. Begränsat och urvalt, men sannolikt bredare än om du gör det själv. Detta förstås endast om du inte räknar med att få allt serverat live via Twitter, förstås.

Uppdaterat:

• Glömde: Prankmonkey. Nästan alltid läsvärt – alltid värd ett besök. Just nu dessutom med en egen kampanj för Unicef. Det roliga är att när Prankmonkey väl går utanför satiren och humorn, gör hans allvarsamma inlägg varje gång så mycket starkare intryck. Humorn bygger förtroende, som cashar in när han här allvarlig.

I samma härad:

1. Bra läsning i väntan på bättre
2. Bra läsning en regnig dag
3. En bra annons (som kanske kunde bli bättre)