En positiv effekt av att redigera andras texter är att du blir  väldigt medveten om text på olika sätt. Det gäller naturligtvis de texter du jobbar med, men också dina egna. Genom att granska och utveckla texter, blir du helt enkelt bättre på att skriva.

Något som också blir tydligt när du jobbar mycket med text och textredigering, är en irriterande liten åkomma som handlar om skribentens stil. Jag gillar när skribenter har en personlig stil, jag uppmuntrar det gärna, men det finns ett undantag. Det handlar om karaktärsord.

Karaktärsord är mitt eget namn på ord som en enskild skribent gärna använder. Använder ofta. Överanvänder. Med andra ord, reflexmässigt använda ord som kan återkomma fem, tio, tjugo gånger i en text, trots att det finns gott om synonymer.

En kompis är till exempel helt låst vid ”ifall”. Han använder det hela tiden istället för om, utifall att, emellertid och lite allt möjligt. Det här är något som är typiskt för karaktärsord: de tenderar att få en lite vidgad, eller åtminstone utspänd, betydelse, eftersom de är så himla, himla bra och de faktiskt kan användas nästan till vad som helst.
Författaren Stephen King nämner i Att skriva ett exempel som ska illustrera hur fel det är med adverb, men som funkar här med. Det är en författare som förälskat sig i ordet njutningslystet: Någon ler njutningslystet, skrattar njutningslystet, slänger en njutningslysten blick … Allt blir njutningslystet.

Problemet med karaktärsord är att de är svåra att upptäcka själv. De är reflexmässiga och hamnar ofta under radarn. Vill du ändå undersöka om du har eller vilka ord du har som karaktärsord, kan det vara en idé att plocka fram några gamla texter som du skrivit för ett år sen eller så. Distansen gör att du läser texten mer klarsynt och kanske hittar du något.
Ett annat sätt är att helt enkelt göra det mekaniskt:

• Ta en text: byt ut alla mellanslag mot returer/radbrytning med funktionen Sök/ersätt.
• Radera eventuellt alla bindeord, prepositioner och annat som ska finnas med ofta (att, är etc).
• Kopiera din ordlista, klistra in i ett kalkylprogram, till exempel Excel.
• Sortera och gå igenom orden. Finns där några ord som förekommer lite för ofta utan naturlig förklaring? Det kan vara dina karaktärsord.

Ett varningens ord dock. Karaktärsord skiftar ofta över tid. Det som är dina karaktärsord just nu, kan vara andra än för ett år sedan. Så även om du hittar ord i en äldre text, eller inte hittar några alls, behöver det inte stämma idag. Ledsen för det.

Mina karaktärsord? Kul och dock finns där. Ett tag fanns well med, men det har jag lyckats mota bort. Tror jag.

Vilka är dina?

I samma härad:

1. Tre typer du hittar i sociala medier – och hur du bemöter dem
2. Så marknadsför du via sociala medier
3. Klarar du att vara en crowdstarter?

För det är ju det språk är: verktyg, för informationsöverföring, kontaktskapande, idéutbytande. Kommunikation. Alltså, att skapa gemenskap.
Språk är alltså inte bara de ord och meningar vi skapar rationellt, utan även kroppsspråk, teckenspråk, mode, design och mycket, mycket annat. Och det är fascinerande.

Den mest intressanta sidan av språk tycker jag är den känslomässiga och att förmedla subtila känslor och intryck med språk. Att det finns en logisk betydelseskillnad mellan ”ska” och ”bör” vet vi, men vila olika känslor ger de olika orden upphov till? Är det befallande ska-et bättre eller sämre än det rådgivande bör-et – som också kan vara det förnumstiga?

Det absolut bästa sättet att skapa kommunikation är att hänvisa till läsarens referensramar. Att veta vem som ska läsa en text gör det lättare att vara precis, men det går med mer luddiga begrepp om läsaren också. Skriver du till exempel på svenska, blir referensramen ”svenskt perspektiv”, kanske. Vet du att du skriver för en svensk kock, blir den mycket snävare, men också mycket djupare.

Att hänvisa till en referensram skapar direkt gemenskap genom igenkänning. Ordet ”julbord”, till exempel, kopplar de allra flesta svenskar till en liknande företeelse, men mest av allt kanske skinkan. “Gympasalsgolvsgrön” är en färg som garanterat åtminstone alla 60-, 70- och 80-talister utan problem ser framför sig.

Det handlar ofta om att koppla till vardagen, tycker jag. Att hitta vardagliga liknelser, bilder, förklaringar, som tydligt kopplar läsarens verklighet med det du vill säga och gör det levande. Det är språk du hittar nedsjunken i det kommunala bibliotekets grovtygklädda björkstolar, läsandes ännu en av de där plastomslagna romanerna med hårda, slitna pärmar där med de vita versalerna vitt inpräntade i röd ryggtejp. Vardagslitteratur, vardagsbilder.

När jag var på tidningen CAP&Design hade jag som mål att tidningen skulle innehålla Sveriges blommigaste tidningsspråk. Det var just för detta, att det är mycket tydligare att säga ”stor som en solstickanask” än ”50×30×12 mm”. Eller hur?

Det finns så otroligt många sidor av språk och hur det kan användas. Så otroligt många röster, tonfall, infall, resultat. Pauser, melodi, rim, allitterationer, retoriska grepp och stilfigurer, ord, fraser, kulturella återkopplingar. Sätt att prata mycket men säga inget, och prata nästan inget men säga väldigt mycket.

Språket är en oändlig källa till glädje och utveckling. Och bäst av allt: språket är ditt. Slit det. :)

Denna artikel skrev jag efter idé av Sofia Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen, där ”Skriv om språk” var veckans utmaning. En utmaning jag inte kunde motstå.

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Memo till mig (och kanske dig)
3. Carlsberg glänser med varumärkt nytta

Men oj, så snabbt det kom på skam. Det blir säkert bättre när berättelsen får rinna på en stund, men just nu, efter dessa cirka 20 sidor.

He. Re. Gud.

Fantastisk läsning eller timmar förlorat liv?

Vad är det för j-la språk? Okej att Stieg Larsson lyckats trots sina karaktärer tunna som läskpapper, att Dan Brown gjort det trots att hans verk är som kalkerade av första bästa creative writing-övningsbok – är det inte trots allt detta helt galet av Albert Bonniers förlag att ge ut något som — som — jamen, läs själv då:

”Kriminalkommissarie Joona Linna beställer en stor smörgås med parmesan, bresaola och soltorkade tomater på det lilla frukoststället Il caffè på Bergsgatan. Det är tidig morgon och kaféet har precis öppnat: flickan som tar emot hans beställning har inte hunnit packa upp bröden ur påsarna ännu.

Efter att sent igår kväll ha inspekterat brottsplatserna i Tumba, besökt de överlevande offret på Karolinska sjukhuset i Solna och mitt i natten talat med de båda läkarna Daniella Richards och Erik Maria Bark, åkte han hem till lägenheten i Fredhäll och sov i tre timmar.

Nu väntar Joona på sin frukost, blickar ut på rådhuset genom det immiga fönstret och tänker på kulverten, den underjordiska gången som går under parken mellan polisens enorma byggnad och rådhuset. Han får tillbaka sitt bankkort, lånar en jättelik penna från glasdisken, skriver sin namnteckning på kvittot och lämnar kaféet.“

Bra? Bra?! Nej, eller hur. Fullständigt galet.

Varför? Dels är det svårt att förklara – det saknas helt enkelt språkkänsla, det är skrivet som efter en instruktion eller mall – dels är det så uppenbart att det är två personer som håller i pennan (eller, det är ett möjligt och rätt vänligt försök att hitta en förklaring).

Texten kryper runt, runt, gräver ner sig i meningslösa detaljer i försök att måla miljö, stämning, tankar och känslor. Det är inte klart för dig, men för mig som läst sidorna före: att jag ska ha glömt läkarna Danielle och Erik från tre sidor tidigare är att underskatta läsaren.

Mallen säger ”smyg in miljöbeskrivningarna”. Mallen säger ”lägg till detaljer, det ökar trovärdigheten”. Mallen säger ”visa personen genom dennes handlingar”. Mallen säger “använd verkliga miljöer så kan läsaren lättare relatera”.

Jag säger: skit i mallen. Jag säger: relevans, textbindning, stringens, tempo, pauseringar. Jag säger en jäkla massa, men vad hjälper det?

I en dokumentär om svensk film var det någon som sa att amerikanerna är duktiga på att göra hopp i tiden, till exempel visar de en person som kommer ut från ett hus och hoppar in i en taxi, i nästa scen anländer en taxi till flygplatsen och personen hoppar ut.
När svenskar gör film, låter de istället personen stå på gatan, missa några taxibilar, sedan nogsamt lasta väskan i baksätet, hoppa in, spänna fast sig, säga ”Arlanda” till chauffören, som svarar att ”det är mycket köer nu”, sedan åka iväg, rulla på motorvägen, se en affisch om extrapriser på strömming …

Det tycker jag träffar ”Kepler” klockrent. Det är inte skönlitteratur, det är ett spaningsprotokoll från en Säpo-snut.

Men, det blir kanske bättre. Om inte annat roas jag av de verkar ge karaktärerna kända namn fast lätt förvanskade. Erik Maria Bark måste ju vara Erich Maria Remarque, Joona Linna kan vara Väinö, Benny Rubin är kanske Svenne Rubins brorsa, Danielle Richards vet jag inte ännu, och kanske är det bara den första som faktiskt är avsiktlig. Kul är det i alla fall.

(Jag har generellt svårt för den genre som ibland kallas creative writing-genren: den enda som går fri i min värld är J. K. Rowling. Skälet är att hon faktiskt skriver, de flesta andra verkar mest producera.)

Har du läst Hypnotisören? Vad tycker du – har jag fel? Och vad tycker du om creative writing-författarna, finns favoriter och favorithatobjekt?

I samma härad:

1. PS: Detta krävs av bloggarna
2. Allt är bättre än pr och reklam
3. Här är nätets nästa löpeld – otroligt bra och kreativt!