Skitbra, tänker jag, tvinna in varumärket i samhället och ta ställning för något som är bra. Kampanjidén har relevans både eftersom det är blodapelsinjuice det handlar om (dubbelt upp där), och eftersom det just nu finns ett aktuellt behov av mer blod på påse. Även om inte alla som besöker sajten blir blodgivare, blir kanske några det. Oavsett lyfts frågan fram.

Naturligtvis leder kampanjen till en helt irrelevant och löjeväckande debatt, fast inte hos Resumé. Istället är det i Dagens Medias kommentarsfält fjanterierna pågår. Jag menar – vad är det de diskuterar, egentligen? Spånhuvuden.

Men även på Resumé pågår diskussion kring Volontaire, men kring deras aktivitet för Göteborgs kex. Volontaire har satt ihop en sajt som samlar kommentarer om kextillverkarens produkt Ballerina Kladdkaka. Istället för att själva säga att ”det här här skitgott”, låter byrån ätarna göra det själva. Ett förbannat bra grepp, där verkligheten får sälja istället för konstruerade superlativer. Det kan också betraktas som lite våghalsigt eftersom sajten samlar kommentarerna från Twitter, Google och Google Images automatiskt och allt alltså kan publiceras, men jag gissar på ett modererat flöde. Nähä. Det är inte modererat, enligt Volontaire.

Här är det Volontaire själva som provocerar igång debatten, i och med att byråns vd Carl Unger säger att det inte är reklam, men den spårar snart ur och kommer att handla om det mest Intressanta, Brännande och Konspirationsskapande ämnet av alla: Är Det Gjort Förut?

(Om du av en händelse är en ung människa och på väg in i branschen, lyd ett gott råd: bygg upp en databas med reklam, så att du snabbast av alla kan ropa ”Gjort!” i branschpressen när en ny kampanj lanseras. Allt är nämligen gjort (på samma sätt dessutom), och det måste vi läsare informeras om av besserwissrar.)

Jodå. Skittles har tydligen gjort samma grej. Och svenska Syrup. Ve och fasa.

Klart?

Då tänker jag snabbt berätta att jo, det är visst reklam. Men det är inte reklam som vi är vana att se den. Det är inte en banner, en kampanjsajt, en annons eller film. Men visst är det reklam.

Det är reklam utifrån ett annat perspektiv, där reklam inte är ett objekt eller substantiv, utan en avsikt eller en effekt. Ett annat, befriande perspektiv. Tänk själv: slutar du att se reklam som ett antal uttryck i ett antal medier, och istället ser det som syftet ”att väcka uppmärksamhet och påverka”, eller ”att lyckas påverka i önskad riktning”, så kan du ju göra vad fan som helst. Med den inställningen är en uppdelning mellan pr, design och reklam meningslös – det viktiga är syftet och målet, inte vägen dit.

Känner du hur ångesten, kedjorna och boxen plötsligt rann av dig? Varsegod.*

En annan kampanj jag tycker är intressant är den franska anti-rökkampanjen som riktar sig till ungdomar. Visst, att anspela på sex är ett enkelt grepp. I det här sammanhanget tycker jag ändå att det är berättigat: bilderna visar en situation som knappast lär anses eftersträvansvärd bland de ungdomar som kampanjen riktar sig till.

Men ack, så ser inte delar av franska folket på saken. Enligt Resumés Billy Andersson anses kampanjen trivialisera sexövergrepp (what?), och en taleskvinna för en fransk feministisk organisation säger att ”Jag är bestört. Det här är ett prov på fattig fantasi. När människor inte har någon idé anväder de kvinnliga kroppar i stället.” Ehh … det ser ut som en kille och en tjej, men jag kan ha fel. Och kroppar?
Ska vi hitta något omedvetet sexistiskt i det hela (hela situationen bygger ju på idén om att det handlar om ett övergrepp) är det väl snarare att det är en man som begår övergreppet i båda bilderna.

Kampanjen är helt enkelt en illustration, där det sexuella övergreppet representerar det övergrepp rökning, eller tobak, innebär. Att få unga att inte börja röka är ett oerhört angeläget mål. Jag vill inte förknippas med den tolkning som är fullt möjlig av följande bisats, men faktum är att bilden snarare trivialiserar rökning. Det är helt enkelt så att det är två vidriga företeelser, och att säga att den ena trivialiserar den andra är bara – imbécile!

Men det är klart. Anklagelser om sexism är ett tryggt sätt att skaffa sig uppmärksamhet. Och det vill väl alla ha?

Allvarligt talat. Jag blir så otroligt less på allt överanalyserande, allt felfinnande, allt snömos. Är det verkligen vad vi borde hålla på med?

*;)

Uppdaterat: Även Aftonbladet skriver om reklamen. Mängder med kommentarer.

I samma härad:

1. Hjälp mig kursa på Volontaire
2. Jävla idioter jag hatar er alla och skiter fullständigt i Yaba!
3. Jag blev kidnappad av främlingsfientliga på Facebook: du med?

Men det är samtidigt en artikel som visar på något ytterst förbryllande. Att lättklädda kvinnor säljer tvål, underkläder och andra billigvaror är inte så konstigt. Till och med datorer (och bilar!) säljer bättre med halvnakna brudar i närheten.

Men alltså – aktiebolag? Vaf… hur är svenska egenföretagare egentligen funtade, när de slänger sig på telefonen för att köpa aktiebolag bara de ser en halvnaken kvinna?

What next? Nakna brudar säljer skog? Obligationslån?

Jaja …

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Klippt och kommenterat
3. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat

• Förbundets förtroende förbrukat
Kontaktmannen, också känd som en av grundarna till gerillabyrån Miami, levererar välskriven kritik mot Reklamf SveKom. Bland annat förklarar varför Miami lämnade förbundet i somras och vad han tycker att förbundet borde syssla med. Jag håller med i mycket. I ett uppföljande inlägg, Dags för storbyråerna att visa stake, uppmanar han de största medlemsbyråerna att aktivt visa vad de tycker om förbundets verksamhet, i synnerhet de höga löner som Resumé avslöjat den senaste veckan.
Jag tycker att kritiken mot vad förbundet sysslar med ser ut att vara rimlig: att opinionsbilda, röja väg, belägga kommunikationens betydelse för affären, sprida information och kunskap till medlemmarna – det är sådant jag tycker att förbundet borde syssla med. Anledningen till att jag skriver ser ut är att jag inte har insikt i vad förbundet faktiskt gör. Sker lobbyingverksamhet? Får medlemmarna ett fantastiskt nyhetsbrev varje vecka med massor av lärdom? Vill medlemsbyråerna ha nåt helt annat än vad jag skulle uppskatta?
Eftersom jag inte vet vad som är sant, tänker jag inte kritisera. Jag nöjer mig med att säga att om detta är förbundets verksamhet, kommer jag garanterat att bli medlem en dag.
Angående lönerna har jag redan berört ämnet i ett tidigare inlägg. Det måste inte vara fel med en iögonstickande lön, helt enkelt.

• Humor på hög nivå: när fotbollen hamnar i den diplomatiska posten, blir det avsevärt snyggare förolämpningar än läktarklackarna brukar lyckas formulera. Läs och njut!

• Ett riktigt intressant ämne och ett bra inlägg levererar Mattias Åkerberg på Please Copy Me. Det handlar om morgondagens reklambyrå och vad den kommer att vara. Åkerberg skissar, men kommentarsfältet är riktigt vasst. Framför allt gillar jag Elia Mörlings och Eric Lindesvärds inlägg. Jag fick upp ögonen för Mörling på allvar på NeXT event, där han var en av talarna och en som imponerade mycket på mig. Han bloggar naturligtvis. Nedan Elia på NeXT:

Lindesvärd bloggar inte såvitt jag vet, men länkar sig till Workshop, så han jobbar kanske där, trots att han inte nämns bland medarbetarna. Workshops vd: sätt Eric att skriva nåt klokt i veckan på er sajt, det skulle ni tjäna på! :)
Jag tänker för övrigt återkomma till ämnet morgondagens byrå, som jag tycker är förbaskat intressant att fundera över.

• I veckan funderade jag än en gång på GTD, Getting Things Done, metoden som ska göra dig mer effektiv. Hann inte läsa klart.

• Skrev själv några rader på mediebloggen Same Same But Different, om hur mikrobloggen kan bli en effektiv löpsedel för medierna, om de sköter det bra. Uppenbarligen för platt för att få någon seriös återkoppling. SSBD skulle ha lyft rejält här under hösten, men publiceringstakten är låg. Jag och övriga skribenter har uppenbarligen mindre tid och eller lust än vi trodde. Det är synd, men kanske en naturlig utveckling att intresset för diskutera ämnet teoretiskt sjunker ju fler faktiska lösningar som presenteras och kan studeras (NYT börjar ju ta betalt på nätet 2010, KP började nyligen, till exempel).

• I Kalifornien, USA, slåss en förhoppningsvis galen man för att skilsmässor ska förbjudas. Bara i USA. Och Iran, Sudan, Somalia och ett och annat sharia-strävande land, fast då är det bara kvinnorna som inte får skiljas.

• En trailer till skräckfilmen vi inte vill se. Måla upp bilden på hornhinnan, så blir du lika berörd som jag. Barn är tyvärr lite för mycket barn, ibland.

• Tycker nog att Björn Rietz gör allt rätt när han förklarar uppträdet på 100-wattaren och hur det blev så fel (läs naket) som det blev. Starkt jobbat.

• Du har säkert sett att Nicke Bergström ska lämna Farfar för mer skrämmande jobb i New York. Kul, men läs artikelkommentarerna på Dagens Media (första länken) och fundera lite.
Men, bortsett från all magsyra: i kommentarsfältet på båda tidningarna, snackas det om nystart av byrå och att det är Matias Palm-Jensen som ska starta. Med eller utan resten av Farfar. Ett rykte som kanske hela branschen vet om, utom jag som spenderar mina dagar bara några stenkast från Madame Börjes klubb.

• Fortsätter att imponera gör Micco Grönholm på The Brand Man. Skrämmande blir det istället hos Joakim Jardenberg, som förmedlar postumt vittnesmål om hur Guldäggsjuryn arbetade förr (i kommentaren till första länken). Men inte i dag, får man hoppas.

• Lite bloggtips i allmänhet: Copyblogger är faktiskt bra, många handgripliga råd även om den är väldigt cynisk på sitt sätt. En annan bra om än väldigt säljig blogg är Lateral Action, som handlar om hur du lyckas som entreprenör. Fast lite känsla av att ”nu tipsar Expressen om de bästa aktierna igen” får jag ändå.

• Passar också på att uppmärksamma två hyfsat nya bloggar jag tycker har intressanta inslag: Blogtrain och Viskningar och rop.

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Victors & Spoils – världens första crowdsourcing-byrå
3. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk

Den omdebatterade filmen: kreativ lösning eller inte?

Jag upphörs aldrig att förvånas av hur många frikopplar kreativitet från resultat. En kreativ lösning är en som löser problemet, mer än så är det inte. Att det finns bättre och sämre lösningar är självklart, och visst kan man säga att en bättre lösning är mer kreativ.
Men om en reklam är kreativ eller inte är svårt att se utifrån, det är svårt att bedöma om du inte har bakgrunden. Däremot borde det vara skitlätt att fatta att en lösning som bidragit till en ökning av omsättningen med 17 procent är en bra lösning.

För många verkar det finnas ett antal egenskaper som avgör om en lösning / reklamenhet är kreativ eller inte. Det finns det inte. Det ligger liksom i ekvationen. Tvärtom – sådana egenskaper är väldigt typiskt icke-kreativa, avsedda att skapa en prisvinnande lösning, en lösning som förför en jury. Som kommentaren om att det skulle vara icke-kreativt att använda clip art: ett komplett feltänk. En lösning blir inte mer kreativ bara för att du gör din egen clip art.

Jag är inte alls ensam om dessa åsikter, det framgår tydligt i kommentarerna. Men att diskussionen ens behöver föras förvånar …

Kontaktmannen sammanfattar det egentligen bra. Strävan efter kreativa lösningar handlar om att maximera resultatet av insatsen. Frågan är om Mekonomen faktiskt gör det med sina filmer.

I samma härad:

1. Allt är bättre än pr och reklam
2. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
3. Kreativitet och effekt: så funkar reklam (eller?)

Linus var inte den på Resumé som fällde de stora tallarna, han var snarare den som planterade nya små, jävla granplantor över dessa kvadratkilometer av hyggen som andra lämnade efter sig. Hans blogg var klockren på Resumé, men skulle vara rätt meningslös på många andra platser: Linus vinkel, ämnesval och perspektiv var helt enkelt en irriterande klåda mitt i gula fläcken på Resumé-läsarna.

Även om jag är tveksam till om det blir lika intressant utan sammanhanget: nu bloggar Linus på annan plats. Ville egentligen bara uppmärksamma det .

Och hälsa Viggo att det skulle löna sig att låta Linus blogga som frilans framöver.

PS. Är trots allt glad att Claes de Faires blogg är tillbaka. Jag, hans ende nöjde läsare ;)

I samma härad:

1. Snart blir det reklam på heltid
2. Nu har det hänt: ett guldkorn i guldäggsbloggen
3. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk

I ett av de sista numren av Resumé före sommaren – det var det som kom ut samma dag som sista Resumé-baren hölls, cirka 10 juni – är ett glänsande exempel på gammelmediatänk i sitt esse. Det handlar om vänsterkrysset, den nyhet som ligger högst upp under tidningshuvudet, den nyhet redaktionsledningen tycker är viktigast, mest relevant och mest köp-lockande för läsarna.

Det nummer jag pratar om toppas med nyheten att ”Staffan Erfors kan kosta Expressen 5 Mkr”. Nyheten handlar om att Expressenjournalisten Erfors har anlitat en advokat för att få bistånd i förhandlingarna om hur hans anställning på tidningen ska avslutas, sedan det uppdagats att Erfors lånat ut sin lägenhet till en känd kriminell. Resumé har räknat ut att det kan komma att handla om 5 miljoner kronor för tidningens räkning.  Om du har en prenumeration på Resumé, kan du läsa artikeln här (den är låst).

Fet nyhet? Visst, 5 mille är mycket pengar. Lockar till läsning? Jodå, det gör den säkert (vilket dock lär leda till en besvikelse: det visar sig att de fem miljonerna är ren spekulation, visserligen utifrån någon slags grund men ändå, från Leif Holmqvists sida: han hade lika gärna kunnat skriva 200 000 eller 20 miljoner).

Men om vi tittar på nyheten lite ur ett helikopterperspektiv.
- Det handlar alltså om ett personalärende: en eventuell utköpning av Erfors är något mellan honom och Expressen, knappast hela Sverige.
- 5 Mkr är mycket för dig, mycket för mig – men inte vidrigt mycket pengar för Expressen.
- Expressen ägs av familjen Bonnier: inga aktieägare, ingen ägande personal. De som drabbas av kostnaden för ett utköp är alltså Nordens kanske största medieägare, samt Thomas Mattsson som ju är chefredaktör och eventuellt får bära hundhuvudet om det blir dyrt.

Summa summarum: den nyhet som toppade Resumé denna dag var helt enkelt skvaller. Sånt som är kul snedstreck kittlande att spekulera och diskutera kring i fikarummet. Men kanske inte det tuffaste som kan toppa en branschtidning som Resumé.

Men, det finns nyhetsdagar och nyhetstorka. Ibland måste man som tidningsledare välja det bästa sämsta, ibland finns det faktiskt inget riktigt kittlande, superhet och maxrelevant att toppa en tidning med.

I just detta nummer av Resumé fanns det dock det, och det är därför jag tycker att detta nummer är en så utmärkt illustration av hur ett gammelmediatänk får gå före förnuft och känsla – det som borde vara förnuft och känsla – fortfarande i dag i pressen.

Den nyhet jag mycket hellre hade sett toppa tidningen var den om nya arvodesgrunder i reklambranschen, som hamnade hyfsat långt bak i tidningen. I artikeln berättas att timarvodering är på väg ut. Den hade gärna fått vässas lite, och visst, det var egentligen bara en person som hävdade att det var nya tider på gång och hade fått kunna byggas upp med någon enkät eller rundringning, men ändå. Vi tar helikopterperspektivet igen.

- Det är en relevant nyhet för alla byråanställda och -ledare som läser tidningen, vilket uppskattningsvis åtminstone är cirka en tredjedel av läsarna (jag har, trots att jag jobbat på tidningen, ingen insikt i detta).
- Det är affärskritisk information för dessa läsare: de kan, genom att använda informationen, förbättra sitt affärserbjudande på ena eller andra sättet.
- Det handlar om ett paradigmskifte som, beroende på hur utbrett det är, faktiskt kommer att påverka branschen och dess arbetsmetoder i hela framtiden.

Nyheten är på inga sätt sämre än den som toppade tidningen: relevansen är högre, nyhetsvärdet är högre, affärsvärdet är högre. I min värld.

Så, vad har hänt? Jo, det är den där mallade ”vad är en nyhet”-reflexen som har satt in. Konkreta siffror är bra, stora såna. Konflikter, konflikter, konflikter. Enkelt och lättsmält är bra. Det är fint om det finns ett offer och en gärningsman. Och allt det där, du vet.

Reflexen har en bra bakgrund, egentligen. Journalistik ska handla om fakta, så bekräftade som möjligt. Den ska belysa verkligheten, helst ur olika perspektiv i samma artikel. Etc. Tyvärr har bakgrundens faktiska innehåll ofta ersatts av ett dramaturgiskt grepp, som ger sken av att just denna toppartikel är ett exempel på sådan bra journalistik. Jämför kvällstidningarnas löpsedlar eller skvallertanttidningarnas förstasidor – dramaturgi utan innehåll.

Dåliga ord i rubriker: ska, kan.

Varför?

För att alla ska. Allt kan hända.

Det handlar helt enkelt om spekulation och förhoppningar – inte fakta och journalistiska fältfynd.

Men Resumé går på linjen ”smaskigt med siffra och konflikt”, toppar med historien och rubben och först i artikeln på insidan visar det sig att det bara är spekulationer. För vad var den verkliga nyheten? Att Erfors anlitat en duktig advokat som bistånd i sina förhandlingar med Bonnier-ägda Expressen. Wooha.

Jag menar att journalistik i dag, i konkurrens med bloggar, nätmedier och allt annat, måste våga tänka längre, måste våga blicka framåt. På Resumé och på i princip alla andra nyhetsmedier finns i dag kunniga, insatta, smarta reportrar, som utan problem kan lägga ihop två och två, hitta mönster, ställa frågor och peka på möjlig framtida utveckling, hot, risker och möjligheter. Det ska de också göra i större utsträckning än i dag, utan att för den skull bara hänge sig åt det. Då kan det bli hur bra som helst.

Vill man ha en verklig nyhet om en ekonomisk risk för Expressen, så borde man titta på Thomas Mattsson. De val han och några till på tidningen gör i dag, avgör om Expressen kommer att finnas kvar om fem eller tio år.

Där kan vi snacka om risk att förlora pengar. Men det får vi väl läsa om efter att det har hänt, om det händer.

I samma härad:

1. Ett skämt som säger mycket om marknadsföring
2. Allt är bättre än pr och reklam
3. Det blir nog ett hål på Resumé

Ordförandeskapsloggan av Bacon.

På branschpressens sajter, Resumé och Dagens Media, har det blivit mycket snack om den nya logotypen för Sverige EU-ordförandeskap, utförd av Bacon. Framförallt är det två dominerande åsikter.

1. ”Wow, 1,3 miljoner kronor för en logga – hur faaaaan kan det kosta så mycket!?”
2. ”Nä, den liknar Stockholm Opens gamla logga/annan logga” alt ”Vad ful den är!”

Ännu en gång får vi alltså anledning att fundera över vilka det egentligen är som använder DM:s och Resumés kommentarsfält som ventil. Och vad som fattas dem. För är det så svårt att fatta?

I tur och ordning.

1. Priset. 1,3 miljoner är mycket pengar. Det är ungefär lika mycket som produktionskostnaden för en reklamfilm, enligt vad som berättats för mig. Inte nödvändigtvis, men ofta. En reklamfilm som sedan ska tryckas ut i medierna för ytterligare pengar.

Att lägga cirka 1 000 arbetstimmar på en logotyp eller vilket är fallet här, en identitet, som ska användas aktivt under åtminstone ett år, det är dock enligt dessa kommentatorer bortom rim och reson. För det är ju vad det handlar om, ungefär: 1 080 timmar à 1 200 kronor (vilket var det genomsnittliga timpriset som offererades Rikspolisstyrelsen i deras upphandling och som jag använder som jämförelse). I det ingår research, strategi, genomförande och kanske implementation. Om fyra pers jobbar med uppdraget hinner de jobba i drygt sex veckor innan pengarna är slut.

Hutlöst. Verkligen hutlöst!

2 a) ”Har sett den förut.” Här gäller det att behålla lugnet och försöka le åtminstone litegrann, samtidigt som du sväljer den där sucken.
Kanske har vi sett den förut, men en gång för alla: när är det inte sant? Vad har vi inte sett förut, och vad kan vi inte hitta nära släktingar till om vi bara anstränger oss lite?

Jag medger absolut att det inte är klockrent om logotypen är ett plagiat, medvetet eller omedvetet, av en existerande logotyp. Det är åt helvete om byrån medvetet inspirerats i stor utsträckning av något existerande och sedan tagit betalt för det som sin egen idé. (Men det vet vi inte utan är bara spekulationer.) Men i de allra flesta fall spelar eventuella likheter väldigt, väldigt liten roll.

Och, framför allt: i dag går det inte att göra något som inte liknar eller påminner om något redan existerande. Det enda du kan göra, är att göra det bättre eller sämre.

2 b) ”Vad ful den är”
Tycker du ja. Men skicka ett pm till Regeringskansliet, kanske du får bli remissinstans till nästa runda. Lova bot och bättring.

Egentligen baseras alla dessa typer av kommentarer på okunskap och bristande insikter i vad design handlar om. Design är, i mina ögon, ett affärsverktyg, kort och gott. Målet med en design är att lyfta fram, förtydliga, särskilja, tillgängliggöra. Det handlar alltså inte om konst, det handlar inte om smak, det handlar inte om dekoration.

En bra design gör en produkt bättre och gör att målgruppen hellre väljer den än konkurrentens. Svårare än så är det inte.

(Vad jag tycker om loggan? Tilltalande enkel och estetiskt välsmakande. Den har ett ganska politiskt uttryck som väl är typiskt i dessa sammanhan; i övrigt svårtolkad utom för nationaliteten. Bilden och typografin går inte särskilt bra ihop.)

I samma härad:

1. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
2. Lite för mycket konspirationsteori, Anders Ericson
3. Tre typer du hittar i sociala medier – och hur du bemöter dem