I och med att Dagens Media uppmärksammat Nikke Lindqvists kritik mot Ledarna och deras kampanj Världens bästa CV tog jag mig äntligen tiden att titta närmare på kampanjen.

Det är jag glad för. Det är en bra kampanj som med, för användaren, enkla medel blir personlig och underhållande.

Svagheten ligger i slutet. Jag tycker inte att kampanjen lyckas locka mig till att ta reda på mer om Ledarna eller att bli medlem.

Varumärkesbyggande men inte säljande, trots direkt-logik, blir mitt betyg. Ditt?

Min film:

Uppdaterat: Med det sagt så är det rätt självklart att jag tycker att det är synd att kampanjen nu stoppas. Nåja.

I samma härad:

1. Guldägget rivstartar med kreativ kampanjfilm
2. Bara i Japan – lysande reklamfilm
3. Innovatör, entreprenör, förvaltare: alla måste med

Och så är det en reklamfilm. Makalöst.

Jag kollade hela. Eller lyssnade. Det räcker kanske så?

Via Mattias Åkerberg och Magnus Jakobsson på fb.

I samma härad:

1. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
2. En lysande affärsidé?
3. Bara kvinnor behöver utbildning

Blir positivt överraskad av Guldäggets kampanjfilm “Guldägget re-judged”. Komm har låtit jurys från Asien, Litauen Lettland och Ghana bedöma vinnarna från förra omgången av Guldägget och ge dem ägg – eller inte.

Reaktionerna på de svenska kampanjerna är rikgtigt roliga att se, liksom att det blir tydligt hur viktig förförståelsen är för bra reklam. Titta till exempel på reaktionerna kring “Är vi framme snart?”, DDB Stockholms kampanj för McDonald’s.

In och titta nu. Den är värd sina fem minuter.

Uppdaterat: Dagens media skriver om filmen. Bra input från Komm. Vanlig input från kommentatorerna.

Uppdaterat: Nu finns filmen även på Youtube, så du kan se den direkt här:

I samma härad:

1. En ny kreativ revolution – döden för reklambyrån?
2. Mekonomens reklam är en kreativ lösning
3. Ledarna bygger varumärke med direkt-logik

Amerikanska tidningen The Consumerist arrangerar tävlingen ”Worst ad in America 2010”. Och det är riktigt dåligt. Ta till exempel denna nominering:

Se alla och … ja, egentligen vet jag inte varför man skulle vilja titta på riktigt dålig reklamfilm, men det är rätt skoj att få chockeras över hur dåligt det kan vara.

(Hittade tävlingen via Fast Company, som visar och kommenterar ett antal av bidragen. Lustigt nog under rubriken ”Worst ads of 2011”)

I samma härad:

1. Löften och spåkula – mitt 2010
2. Kanske är det lätt att se bloggaren bakom bloggen
3. Två väldigt kreativa reklamfilmer

Få ut mer av pr-byråsamarbetet

Jag får en väldigt positiv känsla av detta inlägg. Det är bland annat för att det bitvis är väldigt rakt och klarspråkigt, till exempel om att teamet är viktigare än byrån. Genom att vara rätt öppen, lyckas Jerry Silfwer övertyga mig om att hans råd är ärliga och sannolikt bra.Visst finns inslag av självhjälp i inlägget, Silfwer ger lösningar som visserligen skulle funka (”Ge dem en retainer”) åtminstone i de flesta fall, men att ge sådana råd är lite som att be någon som brinner att hälla en hink vatten över sig.

Old Spice lyckas igen

Nej, det är inte lika roligt som första gången, som ju innehöll överraskningseffekten i större grad samt den lysande repliken ”I’m on a horse”. Men kul är det.

Mer konst än reklam

Gorillaz-videon är lysande, tycker jag.

För övrigt går det utför i bloggsfären. När jag igår besökte min rss-läsare, vilket jag gör med nån månads mellanrum, insåg jag att väldigt, väldigt många bloggar inte uppdaterats på uppemot två månader eller mer. Det stämmer visserligen för den här med, men: trend eller tillfällighet?

I samma härad:

1. Förbannat bra läsning
2. Bra läsning i väntan på bättre
3. Bra läsning i väntan på bättre #2

Fram till för ganska precis fem år sedan var frasen ”jag började gråta” helt överflödig i mitt frasförråd. Eller, den var hyfsat mint condition. Sen hände något. Jag vet precis vad det var.

I dag har jag nära till tårar. Jag gråter fortfarande väldigt sällan, men det är ofta väldigt nära. Den vanligaste anledningen: identifikation med föräldrar eller barn. En kort notis om en förälder som i sista stund räddat sitt barn ur elden – eller förlorat det. En mening, ett pratminus, där någon med smärta nämner att nej, jag hann aldrig ta farväl. En blogg. Men inte alltid det tunga tragiska, även lättsamma grejer, men där känslan ligger utanpå huden (ja, det duger med reklam).

En också vanlig anledning: underdog-situationer, där underdogen överraskar. Det är oftast den anledningen jag använder när jag ibland roar jag mig med att locka fram min nya, empatiska sida. Jag utsätter mig för saker som jag vet kommer att ge gåshud, starta tårpumpen och starta de bekanta rysningarna längs ryggen.

I dag uppmärksammades Sandra Boyle, en av de tävlande i Britain’s got talent, på Twitter. Klippet med hennes framträdande var lite rysningsframkallande för mig. Ulrika Good kommenterar klippet. Hon spekulerar i om det är för bra för att vara sant. Jag skiter i vilket men tror inte att det är riggat: verkligheten är för bra för att behöva diktas upp. Jämförelsen med Paul Potts (se nedan) görs av både Good och Aftonbladet, men det finns ju många fler udda historier från Britains got talent, så varför skulle just denna vara uppdiktad? Eftersom Sandra Boyle inte kan bäddas in, väljer jag  att visa några äldre, personliga rysnings-favoriter. Blandade med annat: för kletigt får det inte bli, då försvinner hela poängen.

Så, filmkavalkad. Kanske något berör. Gör det inte, so what: it’s entertainment!

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

Okej, jag är en jäkla vattenkanna. Det är jag glad för: livet blir roligare när man får känna det hela vägen.

I samma härad:

1. Nu hatar jag inte längre den “kreativa branschen”
2. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat
3. Kund-feedbacken från helvetet?

Bild ur DDB:s reklamfilm för Plannja.

Takföretaget Plannja är missnöjda med resultatet av sin print-, butik- och webbkampanj från förra året, rapporterar Resumé. Exakt hur missnöjda de är får vi inte veta, inte heller riktigt varför, bara att resultatet inte nådde deras förväntningar.

Så nu satsar Plannja på tv istället. De gör det med en reklamfilm och med tittartävlingar, som ska gå i och i samband med programmet Roomservice på Kanal 5. De kompletterar med bannerannonsering på stora hussajter.

Helt rätt, tror jag. Åtminstone så långt att de blir en del av innehållet i programmet med tittartävlingen. En tävling engagerar målgruppen, samtidigt som den, om den utformas rätt, kan öka målgruppens kännedom om företaget. Risken med tävlingar är att de blir för mycket, för tydligt säljande, men det är nog en balansgång som reklambyrån DDB kommer att klara av.

En reklamfilm är sedan en reklamfilm, de kan vara super eller usla. I fallet Plannja tycker jag att filmen är skön och humoristisk med flera roliga detaljer, men efter att ha sett den två gånger kommer jag nog att vara lika ointresserad av den som jag brukar vara av filmer som går gång efter gång efter gång efter … I mina ögon är detta det stora problemet med både tv- och radioreklam, att de ofta bygger på överraskning men körs så många gånger att överraskningen uteblir gång två–xx. Hellre fem billigare filmer än en dyr, säger jag. (Filmen kan du se på Resume.se, länk ovan. Har inte hittat annanstans.)

Om mediet tv är bättre än print, webb och butik rent generellt går att diskutera: personligen tror jag till exempel på närhet mellan information / reklam och köptillfälle och tycker att butik är ett medium som ofta underskattas (eller görs för dåligt / tråkigt / oinspirerat).

Det som är mest förvånande i Resumé-artikeln är det luddiga svaret på frågan om mål. ”Vi har inte definierat några mål i siffror”, säger Plannjas marknadschef Anna Källström. Det kan vara en lögn, men om inte, vilka mål har ni definierat då? Hur vet ni om ni lyckats? Ännu mer,  hur vet reklambyrån om de lyckats?

Ett av de största problemen inom kommunikation är bristen på konkreta mål. Ofta är ”lite till” och ”de också” gärna inkluderat i målet, alltså ”jo, det är kärnmålgruppen, men vi vill gärna nå de här också”, eller ”jo, 5 000 är bra, men det gör inget om det blir lite fler”. Det gör att det blir svårare att skapa effektiv kommunikation, eftersom det gör målet och målgruppen otydliga, vilket gör att varje koncept behöver vara öppnare för att passa fler, vilket i sin tur tunnar ut styrkan i koncepten och därmed försvagar kommunikationen. Utan tydliga mål, konkreta mål och modet att begränsa sig, finns risken att utfallet i slutänden blir mindre än om du själv valt en mindre målgrupp.

Fast det är ju något varenda professionell kommunikatör vet. Trist att det så sällan kommer fram i tidningsartiklar.

I samma härad:

1. Dålig pr bra för varumärket
2. Här är nätets nästa löpeld – otroligt bra och kreativt!
3. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?