Den 11 februari 2009 fick jag en dotter. Hon kom tidigt på morgonen, kanske ungefär samtidigt som mina föräldrar sjöng ”Ja må hon leva” för störstasyster på hennes födelsedag, i en annan del av världen.

Den 13 februari var min sista dag som anställd på Resumé, reklambranschens egen nyhetstidning. Tiden där blev kort, bara sex månader, bara en provanställning. ”Ekonomin”, sa Viggo Cavling: själv var jag extremt missnöjd med min insats på tidningen och tyckte att det var likabra som det blev.

Uppsägningstiden på en månad hade varit omtumlande. Ena stunden panik över det ekonomiska läget i min plånbok och möjligheterna för en journalist med min nischning att få jobb i en mediebransch på utförsrepa: i nästa stund känslan av en liten figur instängt i ett akvarium av svart gummi, sparkande och boxande, ropandes någonting jag bara hörde vad det var när jag tillät mig att lyssna: frihet! frihet! fri…

Det borde ha varit ett enkelt val. Vi hade köpt huset för ett halvår sedan. Familjen hade just vuxit med 25 procent. Min fru hade börjat avveckla sitt företag och hade låg föräldrapenning efter uppstartsåren. Vore det inte egoistiskt att satsa på något annat än familjen? Vore det inte att svika dem att inte, åtminstone under några år, skaffa en trygg inkomst?

Och allt det där.

Egoistiskt. Jo. Dumdristigt, absolut. Ekonomiskt självmord, antagligen.

Men trots det. Någon gång måste man välja. Någon gång måste man våga gå den väg man drömmer om. För om vi aldrig försöker uppfylla en dröm – varför ska vi då drömma?

Nu har det gått drygt ett år sedan dess. Det har varit heydays och nej-days. Ibland varannan dag (”Har du tid att göra …” vs ”Du, det blev inget den här gången …”), ibland varannan vecka (dito).
Det har varit ett år då jag knaprat på besparingar, förtvivlat framför skärmen i min källare. Mött gamla bekanta, hittat nya vänner, blivit överväldigad och stolt, hoppats och besvikts.

Det har också varit ett år då livet trädde fram med tydligare konturer. När jag insåg att vi inte skulle ha särskilt gott ställt ett tag, försvann plötsligt behovet av att spendera en massa pengar. Det blev helt ointressant, faktiskt.
Istället har jag börjat leva mer i nuet. Tillåtit mig att leka lite längre med barnen ibland, kunnat lägga mig på soffan och vila en timme utan att känna mig stressad.
Prioriteringarna i livet skiftade när många möjligheter försvann, och jag fick ett bättre liv.

Nej, att vara frilans är ingen dans på rosor. Precis som alla andra frilansar jobbar jag i princip från att jag slår upp ögonen på morgonen till dess att jag stänger dem på kvällen. Nykundsresearch, införsäljning, pågående uppdrag, uppdrag som kanske kommer, människor man vill träffa, budgetering och ekonomi, infrastrukturella behov, strategiska beslut, samarbeten, kompetensutvecklingsbehov. Glappet mellan drömmen och verkligheten.

Men det är ok. Jag har valt det här själv. Jag kan sluta när jag vill. När jag gör något, påverkar det mig direkt. Jag kan själv bestämma vart mina inkomster ska gå, jag vet att varje kostnad jag tar ger direkt påverkan på mitt bankkonto.

Varje handling får en direkt verkan på mig. Allting är väldigt verkligt. Jag lever mitt i livet, jag lever nu.

Så kanske är jag idiot. Men det är värt varenda minut av livet :)

(Tack alla ni stöttepelare som jagade bloggkrampen ur kroppen: @elwirakotowska, @pelletsmaskinen, @theplanninglab med flera!)

I samma härad:

1. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas
2. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
3. Det svåra är att skriva tillräckligt långt

Med det sagt: här är mina förhoppningar (och förutsägelser) inför 2010.

1. Jag tjänar en massa pengar (jag tjänar marginellt mer än 2009, och står på AF i början av juni)

2. Jag hittar fem fantastiska uppdragsgivare (jag hittar tre fantastiska och fyra förbannade)

3. Jag semestrar utomlands en månad i sommar (jag sitter på Beirut Café på söder och skriver webbcopy hela juli)

4. Barnen lämnar trotsåldrarna (barnen kommer in i nya trotsåldrar – värst hittills)

5. Mina projekt Företaget, Boken, Eventet, Bloggarna och Huset tar fart och blir lyckade (jag sitter i december och tittar på min i januari skrivna projektlista – stryker ”städa garaget i juli” från listan, eftersom juli har passerat)

6. Jag läser fler böcker och tidningar (2009 års julroman blir 2010 års julroman. Jag sa upp papperstidningen i mars, men vande mig aldrig vid nyhetswebben)

7. Jag läser fler bloggar om ämnen jag har små kunskaper inom (jag fortsätter att bara läsa Anjo, Nina, Ulrika, Mattias, Johan, Per Robert, Micco, Fredrik och alla de där andra)

8. Redan i februari har jag fått in träningsvanan – och den håller hela året (redan i februari har jag insett att jag är ett förlorat fall)

9. För första gången på 20 år får jag känna vårens dofter utan rökarnedsatt luktsinne (medan jag rusar till tobakskiosken för att bunkra efter ett rökfritt dygn i skärgården)

10. Jag föreläser om latent kommunikation och informationspresentation (jag lyckas publicera blogginlägg i sagda ämnen mot slutet av november, när det sista av allas utbildnings- och inspirationsbudgetar just förverkats på julbordsbokningar)

Har du berättat om dina förhoppningar, önskningar, gissningar eller annat för dig själv och det nya året? Länka gärna!

&, Gott Nytt År! :D

PS. En del andra förutsägelser/löften/2009-sammanfattningar hittar du hos Anjo, Anjo, Mattias, Johan, Reklamaren.

PS2. Du ser. Ingen ändring här inte.

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Marknadsför dig själv! (och två andra)
3. Klippt och kommenterat

Nu vill jag ha din hjälp att få en av platserna. Nedan finns mitt utkast till en ansökan. Jag hoppas att du vill kommentera, addera, subtrahera eller på annat sätt hjälpa till att förbättra den. Du får bli mitt slippapper.

Jag numrerar styckena för att du lättare ska kunna referera till rätt plats. Senast imorgon kväll vill jag skicka ansökan, misstänker att platserna går åt rätt snabbt sedan Resumé uppmärksammat kursen.

Blir du extremt ambitiös, har jag lagt upp mitt cv nedan. Utan detaljerad kunskap är det ett helvete att försöka komma med konstruktiv kritik.

Här är textutkastet:

Ansökan till kurs

1. Nej, jag studerar inte på Handels, KTH, Beckmans eller någon annan skola just nu (fast jag har några poäng i bagaget).

2. Och ja, jag kommer antagligen att höja medelåldern på kursen med cirka sju år (fast det är sju viktiga, rika år).

3. Trots det: jag vill med. Jag vill med för att jag vill. Det gör ju ni också – vill.

4. Genom att få möjlighet att se inifrån, genom att få träffa och arbeta med människor med olika bakgrund, kunskaper, insikter, hoppas jag komma ett steg vidare. Eller kanske flera.

5. Jag kommer att bidra med kunskap, lust, analys, tankar, erfarenhet, vilja, önskan, ett par ordentligt slitna sneakers och ett par blå, öppna ögon.

6. Jag kommer att bidra.

7. Så, en plats på kursen är kanske inte allt för mycket begärt? (I värsta fall kan jag sitta bakom pianot.)

Vänliga hälsningar

Per Torberger

Hur blir den bättre?

CV

Så: har du lust att ge mig ett handtag? Hur borde det se ut?

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Hjälp mig döda Red Pages
3. Kom och språka med mig en stund

Detta kom i går: av bilden framgår vad jag tänkt göra, vad mitt företag heter och, well, att jag hållit ett skyddsnät uppe om det skulle visa sig svårt att få tillräckligt med jobb från början.

För det är så att jag inte bara övergår till att bli frilans – jag byter yrke. Från journalistens ärofulla värv till copywriterns dito. Steget är både längre och kortare än det uppenbara. Det långa sitter i sinnet, det korta i händerna, metod och grundkunskaper.

Det är en överväldigande känsla, och jo, jag indiandansade i köket när jag öppnade brevet.

Jag vet att det inte alltid är så poppis när folk byter yrke utan att först skaffa sig en gedigen utbildning. Helst också några års erfarenhet. Men allra helst ska du ha valt yrke som 18-åring och sen stanna där – då är du legitim, vad det än gäller.

I min värld är det där larv. Folk byter yrke hela tiden – ibland till och med omedvetet. Är du lämpad för ett jobb kan du göra det. Kan du inte göra det, eller om du inte trivs med det, så är du inte lämpad för det. Och det du är lämpad för som 18-/25-/36-/47-/55-/73-åring kan mycket väl växla. I grund och botten är samma egenskaper de viktigaste i flera olika yrken, att flytta över dem till ett nytt behöver därför inte vara så stort. (Men jag har också skaffat mig en gedigen utbildning.)

Gillar du Pers värld kanske du funderar över bloggens framtid nu. Jag kommer att frilansa och förhoppningsvis få jobba med byråer i deras projekt, då är det väl rätt korkat att sitta och svänga slev mot potentiella framtida uppdragsgivare och deras jobb i en offentlig blogg?

Jo, kanske. Den som lever får se. Jag har ändå ambitionen att fortsätta diskutera, kritisera och kanske inspirera. Jag tror nämligen inte att konstruktiv kritik faller i dålig jord särskilt ofta. Inte ens i kommunikationsbranschen.

Så nu får jag kanske säga: hej kollega?

I samma härad:

1. Dålig pr bra för varumärket
2. Behålla engagemanget balansgång för Saab
3. Därför är Melodifestivalen obligatorisk för kommunikatörer