Hoppla! Det mindre lyckade försöket att sprida intresse för Samsungs tv-apparater jag skrev om i den senaste artikeln här på bloggen, har fått ett eget liv. Till att börja med skrev både pr-konsulten Hans Kullin om hela storyn på sin blogg Media Culpa, precis som art directorn och Adland-grundaren Åsk Wäppling gjorde på Adland. Båda skrev på engelska, vilket gjort att storyn spridit sig utanför landets gränser. Bland annat återpublicerades Kullins inlägg på Social Media Today, danska Marius Jørgenruds blogg och Marketing typo.com. I denna bloggs admin-gränssnitt har jag också skymtat en tysk blogg som skrivit, men av någon anledning funkar pingbacks och trackbacks dåligt här, och nu hittar jag den inte heller med Google blog search.

Åsk Wäppling tog sig till och med tiden att ringa upp svenska Samsung och fråga om den här marknadsföringsmetoden. Inte godkänd av Samsung, blev svaret, som sa att de har som policy att vara tydliga med att det är de som kommunicerar när de gör det.

Nu har det hela dock tagit en helt ny vändning. I dag skriver både Adland och Media Culpa om en artikel på det brittiska forumet hos Computer Active Magazine, där skribenten Tom Royal uppmärksammar forummedlemmarna på troll i de egna leden. En användare, tydligen baserad i Sydkorea, har postat ett inlägg där denne vill visa upp ett filmklipp och berätta hur bra det blir med Samsungs kamera. Det är inte det enda inlägg medlemmen gjort, Royal tipsar om ytterligare inlägg där samma person hyllar Samsung. Det är det enda personen gör, faktiskt.

När Royal gräver vidare och söker på den ip-adress (ip-adress=den nummersekvens alla nätverksanslutna apparater tilldelas som identifikation: spåra såna kan du till exempel göra här: http://www.ripe.net/db/whois.html), upptäcker han att inlägg har gjorts från samma adress på en mängd koreanska forum, liksom på ytterligare ett brittiskt dito. Adressen är inte kopplad till Samsung.

Hans Kullin är mer utförlig i sin artikel om detta, så läs mer där.

Det här kan naturligtvis vara en slump: Samsung kan ha extremt hängivna fans som kör lite gerilla-marknadsföring på sin fritid, de kan ha anställda som vill hjälpa sin arbetsgivare eller vad som helst. Företaget behöver inte på något sätt vara införstådda med att dessa metoder används eller att detta sker. Men det är en intressant historia, och jag kommer att följa fortsättningen.

En annan sak jag tycker är intressant, är hur denna lilla snöboll börjat bli någon slags crowdsourcad journalistik, eller kanske snarare detektivarbete. Över en allt större geografisk yta. Det kan kanske utvecklas till det mest intressanta av allt.

Uppdaterat:

Nej, jag kunde inte hålla mig. Jag kikade på en av de länkar Kullin grävt fram och publicerat på Media Culpa. Den gick till en video på Viddler, en filmtjänst verkar det som. Videon var upplagt av användaren Jikkok – ett namn jag tyckte var tillräckligt annorlunda för att vara värt en googling.

Då hittade jag denna sida, där en hel bunt filmer Jikkok har lagt upp listas.

Jag gick vidare med en sökning på en av filmtitlarna – He can make everything in the world with clay – som innehåll tillräckligt många ord för att minska träffantalet. En sökning på Google Video gav 19 träffar, alla med samma beskrivning av videon. De är upplagda på olika sajter under olika användarnamn, men presentationstexten är hela tiden densamma vilket antyder att en och samma person skulle kunna ha lagt upp filmerna. Här är det till exempel Cellpark som lagt upp, här är det Hillback.

Jag upprepade proceduren med filmen Ice Gallery – ett sämre söknamn, men som gav träff på några olika platser, och där olika användare postat samma film med samma beskrivning.

I samma härad:

1. Deep throat avslöjar The Viral Company – öppnar Samsung-gate
2. Felmeddelande träder fram – därför avslöjade han The Viral Company och Samsung
3. Nu går vi mot mindre sammanhang igen

Ibland händer det saker som inte skulle ha fått hända. På Media Culpa, som skrivs av pr-makaren Hans Kullin, läste jag häromdagen om hur någon anställd på Vodafone i Storbritannien gått banan på företagets Twitter-konto och slängt ut ett inlägg företaget hade svårt att riktigt stå för. Så här såg det ut:

Hans Kullin refererar kortfattat händelseförloppet efter inlägget, hur Vodafone försökt svara på frågor och försökt att vara proaktivt med information när folk bollat inlägget vidare via återsändningar. Kullin skrev också att han trodde att Vodafones hantering av händelsen skulle göra att de gick oskadade ur det hela.

Dagen efter återkom Hans Kullin på bloggen och meddelade att Vodafone hade fått fler följare på Twitter efter det mindre lyckade inlägget. Med andra ord – Vodafone hade inte bara gått skadefria, de hade till och med vunnit på sin lilla kris. ”Jag misstänkte nästan att den ökade uppmärksamheten skulle få den här effekten”, skriver Kullin, i min översättning.

Det stämmer nog att det helt enkelt är uppmärksamheten som i detta fall är den viktigaste faktorn bakom tillströmningen av Vodafone-följare. Men jag är inte säker på att det bara är det – och framför allt på längre sikt tror jag att Vodafones lilla intermezzo kan ge positiva följder för varumärket.

Det handlar helt enkelt om att Vodafone genom att skicka ett idiotiskt inlägg, visar en mänsklig sida vi inte är vana att se från företag. Det finns inget som rättfärdigar att Vodafone ger sig på en grupp människor för deras sexuella läggning, men hur idiotiskt detta inlägg än är, kan det fortfarande skapa starkare band mellan Vodafone och dess potentiella kunder.

Att försöka göra företag och varumärken mänskliga är ett gammalt trick i marknadsföringsboken. Ofta görs det genom att lyfta fram en person eller en historia som människor kan identifiera och identifiera sig med. För många företag fungerar det, men i många fall uppstår problem. Vad är Ikea utan Ingvar? Och hur var det nu – brukade Pillan käka Risifrutti?

Att ett företag eller en organisation släpper garden och kliver ur rustningen ibland, även om det bara är för en kort stund, tror jag kan ge väldigt stora effekter på samma sätt som andra typer av förmänskligande. När vi ser att ett företag inte bara är slicka kostymer, färdigfilade formuleringar och vackra policies – visst blir det mer intressant? (Detta är för övrigt något Per Robert Öhlin ungefär har skrivit utmärkt om i sin text om hjältar och arketyper.)

Problemet är bara att det knappast går att planera något sånt här. Det är, skulle jag tro, närmast omöjligt att övertala ett företags ledning om att de ska göra bort sig offentligt, för att ge en mer mänsklig bild av sitt företag. Enklare då att få dem att stå naturligt på styrelsefotot i årsredovisningen.

Uppdaterat: Det här blev lite fel. Det stora problemet är inte att det är svårt att övertala en företagsledning om det konstruktiva i att klanta till det – det stora problemet är nog helt enkelt att det inte går att planera. Försöker du planera något sådant här, blir det garanterat fel. Du kommer att göra ett konstruerat uttalande, tillrättalagt och putsat för att nå ett visst syfte. Och därmed kommer det garanterat att gå fel. Dessutom, om du planerar det kan du sedan inte heller hantera det. Hur skulle det låta? ”Nä, förlåt, det där var korkat. Vi gjorde det emellertid helt medvetet, men menade inte vad vi sa”.

Istället får man lita på den mänskliga faktorn. Den enda faktor som bidragit till någon annan utveckling på denna jord, annat än genetisk.

I samma härad:

1. Köpt och oköpt bra för Plannja
2. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
3. Allt är bättre än pr och reklam