Frågan är hur den blir till, hr Öhlin.

Per Robert Öhlin lär dig allt du behöver veta för att bli copywriter
Jag är extremt glad över att Per Robert Öhlin blir den som tar över Copywriting-kursen på Batteri Kommunikation, när Monica Rogstadius nu valt att sluta. Per är, som alla som läser hans blogg Mine goes to eleven!, inte bara en pedagogisk och eftertänksam bloggare, utan också decennie-erfaren copywriter och flyhänt författare till bland andra Fuck Logic, Branding enligt Forrest Gump och nu senast Den mentala orgasmen.
Därför tror jag att Batteris copywriting-kurs är i fortsatt goda händer också framöver, och kan varmt rekommendera den till dig som vill satsa på en karriär eller bara bli en förbaskat mycket bättre skribent.

Carin Fredlund delar med sig. Och delar Sam Katz.
Sveriges mest respekterade reklamjournalist Carin Fredlund har blivit med blogg. Till min stora glädje: jag delar min passion för att reflektera och diskutera kring reklam med henne. Så gillar du lite mer djup i reklamdiskussionen än mediernas anslagstavlor erbjuder, föreslår jag att du springer in på hennes blogg ibland.
Oavsett om du gillar det eller ej, föreslår jag att du följer länken ovan och läser creative revolution-copywritern Sam Katz krönika, som Carin återpublicerat på bloggen. Ursprungligen från Quo Vadis -89. Nostalgisk i dubbel bemärkelse, men med en innerlighet och saknad som känns på huden.

Mer från hr Jakobsson, via unge Åkerberg
Mattias Åkerberg har publicerat den tredje delen i Papercut-kampanjen, gjord av DDB med Magnus Jakobsson vid tangenterna. Rysligt bra. Vet inte vad som imponerar mest – att få idén, att lyckas genomföra den så bra eller att lyckas övertyga kunden om att jo, det här är värt era pengar. Eller, kanske är det pro bono, men ändå. Jaja.
Bäst tycker jag fortfarande att den första är. Dels för nyhetens behag, men också för det Ulrika Fjällborg på Resumé pekade ut i sin blogg: den vita ytan kring det avvikande “Sassa brassa …” gör att du som läsare lätt hoppar dit, om du tröttnar på att läsa hela texten. Det gör att du snabbspolar till själva payoffen. Ett grepp som DDB inte utnyttjar i de andra annonserna. Kanske visa av erfarenhet, men – vad vet vi om det?

Ronnestam bryr sig – ger bort sin nyckel till framgång
Johan Ronnestam delar med sig av – tada – den modell han använt för sina kunder de senaste åren. Väldigt läsvärt. Jag har inte tuggat klart hela texten och tänkt igenom innehållet, men törs redan nu säga att det är bra. Det är bra.

Slutligen vill jag skicka en uppmaning: lägg INTE till folk i grupper på FB, utan att ha frågat dem. Grupperna är förinställda på att skicka alla uppdateringar till alla medlemmar som mejl-notifieringar. Och vem fan vill ha mejlnotifieringar? Tänk dig då att vakna en morgon och ha 42 mejl från en grupp jag inte vill va med i som handlar om något jag skiter i. Gör man så mot sina vänner? (OBS: empiriskt utforskat)

I samma härad:

1. Här är nätets nästa löpeld – otroligt bra och kreativt!
2. Bästa förklaringen någonsin av varumärkets betydelse
3. Sveriges bästa bibliotekskampanj heter Jenny Lindh

Leon Phang, planner på Jung von Matt och mannen bakom bloggen The Planning Lab, la häromdagen upp en bild som sammanfattade hans inspirationskällor. Ett kul grepp: tydligt och lättsmält, samtidigt som det är lite gåtfullt. Vem är det på bilden? Vad får Leon ut av Morrissey?

Phang har tagit det hela ett steg till och helt enkelt lagt upp en Posterous-blogg där olika människor kan posta sina inspirationsbilder. Hittills är det rätt få bilder där, men ett riktigt kul initiativ som jag hoppas lyfter. Om inte annat kommer det att avslöja professionens bitvisa likriktning … :)

Själv har jag inte lyckats sätta ihop en bild över mina inspirationskällor – ännu. Men Leons artikel fick mig att tänka på detta med att presentera sig själv. Som egenföretagare är det ännu viktigare än om du är del av en större organisation, även om det krävs en sammanfattning för att ens komma in i den där organisationen.

Att förmedla vem du är och vad du gör på ett sätt som fångar folks uppmärksamhet är förbannat svårt. Det är därför reklambranschen existerar – för att hjälpa företag, organisationer och människor att hitta just de där egenskaperna som fångar intresset. Att byråerna är bättre på att göra det för andra än för sig själva är uppenbart om du besöker ett antal byråsajter. Insikten om att en av konsultens största styrkor är utifrånperspektivet och att inte tillhöra organisationen är något som borde få fler byråer att plocka in konsulter för den egna presentationen. Det skulle dessutom bli ett argument för ens egen sak.

Istället tror jag att den befängda idén om att ”kan du inte presentera dig själv – hur ska du kunna presentera andra?” är väldigt utbredd. Men det är ett resonemang som helt enkelt inte håller. Läkare ställer inte diagnos på sig själva. Kirurger byter inte sin egen njure. Skomakarens barn och allt det där.

Men det finns de som lyckas löjligt bra med att presentera sig själva. Om det är en rättvisande bild eller inte som ges av dessas portfolios har jag ju ingen aning om, men – shit, vilka portfolios. Här ligger man i lä.

Själv då? Kan du göra en bild som Leons? Har du en hissfärdspresentation?

I samma härad:

1. Jag skriver om medier – samma eller annorlunda?
2. Jävla idioter jag hatar er alla och skiter fullständigt i Yaba!
3. Jag håller med

Förlåt, jag är jäkligt långsam. Men efter att Sara idag berättat om sin faiblesse för den tydligen ohemliga sajten felsms.com, har jag bekantat mig. Och jo, förbannat kul!

Så om du är lika trög som jag kan du se fram emot en stunds sköna garv åt folks felskickade sms.

Sometimes, ignorance is bliss :)

PS. Rubriken kommer från detta, långt ifrån det bästa, men:

Till: Salsa teacher

Sms: Wanna got some good pounding. And suck your dick this weekend. R u up for it?
Svar: Eh? Its Ronny your salsa teacher.

Okej, Matias Palm-Jensen blir alltså Guldäggsordförande. Det blir säkert bra, men redan nu måste jag säga att hans lilla reklamkupp på Facebook var helt lysande. Precis sånt Guldägget själva borde syssla med, men inte gör. Stör det inte medlemmarna att förbundet inte lyckas spegla branschens verksamhet?
Sedan om det var blålögn eller inte när förbundets Morgan Öberg gick ut och förnekade all kännedom om personen bakom FB-profilen, det vet vi ju inte. Men att det var Palm-Jensens eget initiativ är jag rätt övertygad om. Bra där!

Resumé har i veckan rapporterat om att tv-serien Mad Men har påverkat kundernas syn på hur en reklambyrå bör se ut, rent klädmässigt. Hela två Texas-byråer har ändrat stil för att passa kundernas syn. Jätteviktigt.
En svensk byrå som har blivit påverkad av seriens klädsel är Märkvärdig i Norrland. De har sedan en månad klätt sig inspirerat av serien. Assnyggt, säger jag, till skillnad från kommentatorerna på Resumé. De är – hör och häpna – skeptiska, något som aldrig förr hänt i det kommentarsfältet. Och anonyma!
Nä, att våga inspireras, att ha lite självdistans, att experimentera med sig själv, organisation, miljö och annat och se vad som händer, det ska man tydligen inte göra på reklambyråer. Där är det sjaskigaste tryckta t-shirten som gäller. Coolt. Självständigt. Kreativt. Wow.
(gäsp)

Också Brämhults senaste kampanj, där du får en ny flaska juice om du orkar göra nåt vettigt av din gamla tomma flaska, filma den och tanka upp filmen. Mycket jobb, kanske, men: idén är jättebra, engagera dem som orkar engageras, och de som inte orkar göra och filma påverkas av att det går att göra. Men, återigen: ”gammal idé”, bla bla bla … kommentarfältet dryper.
Och idéer, by the way, måste vara unika för att vara bra.

Svekoms vd Björn Rietz får 120 lax i månaden. Mycket pengar. Mycket upprörda känslor. Fullt förståeligt. Men att Rietz är en inkompetent nolla som inte åstadkommit och aldrig kommer att åstadkomma något – var kommer de känslorna i från? Kanske måste man ha varit i branschen på 90-talet för att fatta?
Annars kanske det är en bra idé att döma efter att Rietz gjort något. Får han bort reklamskatten har han nog väl förtjänat sin lön – eller?

IDG ger ut tidningen Söta djur. Chef för projektet är min gamle kollega Robert Brännström.
Udda projekt säger jag. LOL-cats hade varit mer passande.
Men, jag tror på en variant, som utnyttjar svärmorsdrömmen Brännströms förmåga hela vägen: en tidning som heter Robert och bara innehåller bilder på densamma. Skulle gå hem hos kvinnor 50–90. Och de har både pengar och lust. Vad säger du Robert – nåt att satsa på ;)

Ecpat gör en kampanj (av Ruth) där de använder det fiktiva barnet ”Kim” som symbol. Inte bra, säger jag. Använd verkligheten, alltid starkare än dikt. Det finns säkert ett barn som har precis rätt bakgrund och egenskaper för rollen. Och finns inte det, ljuger man.

Åhå, marknadsföringen är död? Minsann. Då får jag bli journalist igen. Nej visst fan, journalistiken är också död. Återvändsgränd …
Rapporteringen från Sime0 09 som jag har tagit del av har varit lite blandad, men onsdagens förmiddag och torsdagens eftermiddag verkar ha varit lysande. Önskar jag varit där, men nehej, så är det inte. Artikeln ovan lättar lite på den ångesten dock, eftersom den innehåller sånt kvalificerat blahaj att jag inte vet om jag ska gråta eller garva.
Kanske är det en missuppfattning från reporterns sida, men om inte: nej, marknadsföringen är inte död. Och faktorer som tajming, anpassning till omvärld, kultur och annat är inte direkt några nyheter när det kommer till bra kommunikation.

En riktigt läsvärd bloggpost på en riktigt läsvärd blogg. Lite svensk Rory Sutherland över Micco Grönholm, fast mer basic kanske.

Sevärt: tidningen Communication Arts designprisvinnare, hittad via Mine goes to eleven. Där läser jag också ett utmärkt inlägg om hur en detalj kan få dig att inte alls vilja köpa samma produkt igen: usla förpackningar.

Den här Discoveryfilmen gör mig glad.

Och här är föregångaren:

Johan Ronnestam uppmärksammar denna video med Gary Vaynerchuk, som håller ett brandtal om hur du vårdar ditt eget varumärke.

Riktigt usel copy.

Men bra film:

(Den sistnämnda har varit i omlopp ett tag. Men den är bra.)

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
3. Om Filter, läskunnighet och en våldtagen polisman