Jag gillar när folk tänker lite längre. Extra mycket när ”längre” inte bara betyder ”med en större budget”. Och, bäst av allt: när den där extra tanken kryddas med rejält mycket ambition, svett och dårar.

I dag hittade jag en sån grej. För första gången någonsin valde jag “mest sedda video just nu” på Youtube och – boy, am I glad I did!

Det här är så bra, så bra, så bra. Innehållet i sig är bra, men det är utförandet som är guld. Jag har aldrig sett detta förut, så för mig driver det utvecklingen framåt.

Mitt råd: kolla den direkt på Youtube.com. Jag tror att det ökar upplevelsen.

Orkar du inte dra vidare, kika nedan, så får vi hoppas att du tappar hakan lika mycket som jag.

Well?

I samma härad:

1. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
2. Här är dagens 4 bästa nyheter:
3. Ett kreativt grepp kring reklambranschens berättigande (del 1)

Kommunikation handlar mycket om att nå människor där de är, för vad de är. För mig, är det viktigare att beröra 100 personer hårt, än att snudda vid 1 000.

I den här kampanjen tänker Heineken likadant. De siktar in sig på 1 000 personer, för att nå miljoner. Och jo, de lyckas nog – de når åtminstone mig :)

Heineken İtaly Activation from Kreatif360 on Vimeo.

Tips om filmen kom via Claes och Jocke.

[Uppdaterat: Niclas Strandh har skrivit en mer utförlig och smartare analys av kampanjen. Läsvärt.]

Ett annat uppmärksammat grepp de senaste dagarna är Ikeas reklam i Paris tunnelbana. Det ser ut så här:

Här handlar det inte om att sikta in sig på en specifik, smal målgrupp, utan om att sikta in sig på ett specifikt ”problem”. Ikea ser helt enkelt till att folk får sitta bekvämt medan de väntar, och passar på att skapa en bild av att de sitter hemma i vardagsrummet. Genom att skapa bilden i folks huvud, har de redan väckt idén om att det skulle kunna funka hemma också.

Väldigt bra reklam.

Mer om den kampanjen läser du på Freshome. Tipstack till Johan Hedberg.

I samma härad:

1. Bra seminarium om att nå framgång som frilans
2. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
3. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation

Kombinationen överraskning, kulturella referenser, annorlunda och humor är oslagbar.

I samma härad:

1. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk
2. Microsoft bjuder på ett skratt som räcker hela helgen
3. Bra seminarium om att nå framgång som frilans

Efter åtminstone tio år med en trend som innebär fler och större, har det vänt. Nu går vi mot mindre sammanhang igen, familj, vänkrets, geografiskt avgränsat, intressemässigt också kanske. Vilket alltså är ett brott mot den tidigare trenden, då vi framför allt på nätet hela tiden har expanderat våra intressesfärer.

Konsekvenser? Tja, jag skulle tippa att fler kommer söka sig till mer avgränsade och kanske till och med privata sammanhang på nätet. En grupp i form av mejlinglistor eller helt enkelt grupper på någon plattform, som omfattar personer som är kända för varandra i djupare mening än till namn och yrke.
Intresset för att prata för en okänd massa minskar – av olika skäl. Ett är bristen på meningsfull respons.

Det analoga umgänget kommer att värderas upp igen, efter många år med fokus på det digitala. Att känna den man pratar med sedan 10 år, att veta att det man säger inte kan läsas eller snappas upp av vem som helst, att en utkastad åsikt faktiskt stannar hos mottagaren eller helt enkelt glöms bort – det är viktiga faktorer i den här utvecklingen, tror jag.

Det mindre sammanhanget är en del av en annan, större trend, som pågått i många år men nu börjar få verkligt genomslag: trenden mot djup, fördjupning, kvalitet. Den är i sin tur en motreaktion mot tyckarna, mot den snabba litteraturen och kulturen, enkelheten och alla snabba byten. Överflödet och materialismen.

Ja, denna trend följer på det stora miljö- och matintresset (bland andra) som funnits i många år, men den är inte samma sak. För även om matlagning och miljö kan ses som fördjupningar, så har de inte hanterats så, de har istället, för de allra flesta, varit väldigt mycket yta. Jag lovar.

Varför kommer trenderna, och varför kommer de just nu?

En viktig förklaring är helt enkelt pendeln: motverkande trender avlöser hela tiden varandra och har alltid gjort, på mindre och större sikt. De trender jag pratar om här rör sig kanske över en 10- eller 20-årsperiod, andra rör sig över något år eller sekel.
Den utlösande faktorn denna gång tror jag är lågkonjunkturen, som har fått många att stanna upp och fundera över samhället och verkligheten. Men den verkligt stora pushen kommer när räntorna börjar stiga, människor får avsevärt mycket mindre rörelsefrihet när framför allt bolånen blir svindyra, och det lilla sammanhanget och tid för fördjupning kommer att kännas väldigt rätt.

Detta kan vara tankar helt baserade på min subjektiva situation, men jag tror inte det. Vad tror du?

I samma härad:

1. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
2. FRA: Inget dödligt hot mot journalistik och demokrati
3. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat

Modeller och teorier har sina begränsingar och risker. Kort sagt, de innehåller aldrig hela sanningen.
Trots det kan de belysa något och lyfta fram tendenser – och sånt är ju alltid kul.

Därför har jag sammanfattat några tankar i ett typschema för sociala medier. Det handlar alltså om tre vanliga personer, eller snarare roller, du möter i den sociala medie-sfären. Jag tänker inte hävda att det är vetenskap, det är det verkligen inte, utan en modell baserad på mina subjektiva erfarenheter och uppfattningar. Kanske kan de vara till glädje för dig? Berätta gärna i kommentarsfältet – eller såga.

Lite bakgrund. Det lilla schema jag presenterar nedan beskriver i första hand originalproducenter av material på nätet. Skulle du titta på till exempel användare, eller ”prosumenter” som det ibland kallas, krävs snabbt många fler roller.
Jag vill också förtydliga att jag inte lägger någon värdering i de olika benämningarna jag använder, inte heller i de olika rollerna. Rollerna är naturliga i vårt samhälle och jag är övertygad om att alla behövs och att alla tillför något positivt (åtminstone ”också”).
Jag kallar det typer, men det handlar om roller eller förhållningssätt. Ha det i bakhuvudet.

Okej? Bra. Här är typerna:

1. Idealisten.

Idealisten på nätet är ofta en person som brinner för nätet. Personens fokus kanske är politik, djurrätt, miljö, ekonomi eller något annat, men ovanpå detta finns en övertygelse om att nätet kan vara en extra bra plats att driva detta på. Ofta brinner denna person för internet- eller webbspecifika frågor, som transparens, sociala medier och liknande. Nätet är en demokratisk plats där alla kan ha en röst, den ska hållas fri från regleringar, total kommersialisering och så vidare.

Idealisten är en person som ofta tar på sig att driva Stora, Viktiga frågor i allmänhetens namn. Netiqett och respekt är ofta viktiga för de här personerna.

Kännetecken:
Förutom de ovannämnda, lite abstrakta kännetecken, finns några mer uppenbara. Idealisten är till exempel generös med länkar till andra, ser till att upphovsmän får kredd, har ofta en välunderhållen bloggrulle på sin blogg och liknande. De är ofta rätt fokuserade i sina ämnesval, som kretsar kring något de brinner för, och kan vara både närmast moraliserande och väldigt känslosamma i sina texter.

2. Kapitalisten.
Kapitalisten är en typ som har insett att det går att tjäna valuta på nätet – och att det finns en uppsjö av metoder. Valuta kan betyda pengar, men behöver inte göra det: det kan lika gärna handla om uppmärksamhet, besök eller något annat.
Kapitalisten brinner för det som verkar mest lönsamt, och jobbar metodiskt och medvetet för att maximera sina möjligheter att få in valuta. Under en skyddande mantel benämnd ”utveckling” kan kapitalisten samvetslöst försöka kapitalisera på andras idéer – kanske ibland också på andras material.

Kapitalisten är en typ som ogärna länkar till konkurrenter, har en extremkort eller ingen alls bloggrulle, kanske älskar annonsnätverk och tar till alla metoder för att synas och hitta nya ”konsumenter”.

Kännetecken:
Liksom Idealisten, håller sig kapitalisten gärna inom ett visst ämne. Här handlar det dock inte alltid om intresse utan om en medveten fokusering för att hålla läsarna intresserade, klättra på söklistorna och annat.
Kapitalisten är ofta väldigt proffsig i sin presentation och sina ämnesval. Det syns bland annat i rubriksättningen som gärna är konkret och löftesrik, det syns i användningen av listor (”10 metoder för att …”), effektivt språk och liknande. Kapitalisten är sannolikt en ganska typisk läsare av till exempel Copyblogger, som gärna ger tipsen för ökad trafik.

3. Turisten.
Turisten är en något svårfångad typ. Utmärkande är nämligen att det inte finns något verkligt utmärkande. Turisten tycker att internet/webben är trevligt, kul, underhållande och bra, men kanske inte dödligt viktigt. Turisten tar gärna del av allt som erbjuds, men bidrar kanske inte så aktivt själv. Har turisten en blogg, blir det gärna en ganska sällan uppdaterad blogg, gärna lite svängig i innehåll och stil.

Turisten är ofta på nätet utan verkligt uttalade mål. Turisten skriver och läser bloggar, mikrobloggar, kollar på Youtube-filmer eller vad det nu handlar om, bara för att denne vill. Att det ger lite kunskap eller koll är väl trevligt, men underordnat underhållningen.

Kännetecken:
Turistens fokus är snarare självet än något specifikt ämne. En turist-blogg kommer till exempel att svaja i ämnesval, kanske inte ha en tänkt publik, uppdateras lite hipp som happ och ha en bloggroll som en gång i tiden var extremt uppdaterad men kanske fallit i glömska.

De olika typerna är inte huggna i sten, och de är inte permanenta: en person kan växla mellan typer över tid eller mellan olika plattformar (till exempel ha en turistblogg men kapitalist-youtube-kanal). De kännetecken jag räknar upp är inte nödvändiga, och det finns säkert fler faktorer som kan användas som kännetecken.

Väldigt sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Kapitalisten och Idealisten delar flest egenskaper, men av olika skäl. Båda vill ju påverka, båda vill ha en publik (som valuta eller opinion), båda vill ofta åstadkomma något utanför en själv.

Turisten är istället den breda rollen, som kan luta åt båda ytterligheterna. Såhär har jag gjort det som bild:

Den är missvisande vad gäller Idealistens och Kapitalistens släktskap, men visar hur turist ändå är något slags kitt dem emellan.

Makes sense?

Jag hoppas det. Det kan faktiskt vara en ganska användbar indelning, som till exempel kan vara grund för en indelning av olika sociala mötesplatser. De olika typerna är nämligen olika vanliga på olika ställen – och jag tror att de oftast tillför material i olika utsträckning. Titta här (fallande ordning, alltså vanligast först):

Forum – idealister, turister, kapitalister
Bloggar – idealister, kapitalister, turister
Facebook – turister, kapitalister (apps), idealister
Flickr – turister, kapitalister, idealister
Mikrobloggar – kapitalister, idealister, turister

Och så vidare. Visst är det en grov indelning som kan utmanas, men ändå.

Det är också en indelning som kan gagna dig som vill samarbeta med innehållsproducenter på nätet. Baserat på de olika egenskaper och intressen jag angett ovan, är det enkelt att förstå att olika producenter kräver olika tilltal och olika belöning. En enkel struktur:

Idealisten – ”hjälp mig, det gagnar din sak”
Kapitalisten – ”hjälp mig, det gagnar dig”
Turisten – ”hjälp mig, det är kul för dig”

Vad säger du – ligger det något i detta?

Uppdaterat 100620

Det finns tydligen ett uttryck för dem jag i detta inlägg kallar idealister. Det är Kumbaya-bloggers. Om du råkar vara en sån och vill fortsätta att vara det, kan det vara värt att läsa detta inlägg om att det inte måste vara fult att tjäna pengar på sin blogg.

I samma härad:

1. Så marknadsför du via sociala medier
2. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?
3. Kanske förlorar företag på aktivitet i sociala medier

Jag är djupt fascinerad av språk. Inte så mycket av svenska, tyska, engelska å så vidare, inte av grammatik och sånt (även om det också är kul), utan mest av språk som verktyg.

För det är ju det språk är: verktyg, för informationsöverföring, kontaktskapande, idéutbytande. Kommunikation. Alltså, att skapa gemenskap.
Språk är alltså inte bara de ord och meningar vi skapar rationellt, utan även kroppsspråk, teckenspråk, mode, design och mycket, mycket annat. Och det är fascinerande.

Den mest intressanta sidan av språk tycker jag är den känslomässiga och att förmedla subtila känslor och intryck med språk. Att det finns en logisk betydelseskillnad mellan ”ska” och ”bör” vet vi, men vila olika känslor ger de olika orden upphov till? Är det befallande ska-et bättre eller sämre än det rådgivande bör-et – som också kan vara det förnumstiga?

Det absolut bästa sättet att skapa kommunikation är att hänvisa till läsarens referensramar. Att veta vem som ska läsa en text gör det lättare att vara precis, men det går med mer luddiga begrepp om läsaren också. Skriver du till exempel på svenska, blir referensramen ”svenskt perspektiv”, kanske. Vet du att du skriver för en svensk kock, blir den mycket snävare, men också mycket djupare.

Att hänvisa till en referensram skapar direkt gemenskap genom igenkänning. Ordet ”julbord”, till exempel, kopplar de allra flesta svenskar till en liknande företeelse, men mest av allt kanske skinkan. “Gympasalsgolvsgrön” är en färg som garanterat åtminstone alla 60-, 70- och 80-talister utan problem ser framför sig.

Det handlar ofta om att koppla till vardagen, tycker jag. Att hitta vardagliga liknelser, bilder, förklaringar, som tydligt kopplar läsarens verklighet med det du vill säga och gör det levande. Det är språk du hittar nedsjunken i det kommunala bibliotekets grovtygklädda björkstolar, läsandes ännu en av de där plastomslagna romanerna med hårda, slitna pärmar där med de vita versalerna vitt inpräntade i röd ryggtejp. Vardagslitteratur, vardagsbilder.

När jag var på tidningen CAP&Design hade jag som mål att tidningen skulle innehålla Sveriges blommigaste tidningsspråk. Det var just för detta, att det är mycket tydligare att säga ”stor som en solstickanask” än ”50×30×12 mm”. Eller hur?

Det finns så otroligt många sidor av språk och hur det kan användas. Så otroligt många röster, tonfall, infall, resultat. Pauser, melodi, rim, allitterationer, retoriska grepp och stilfigurer, ord, fraser, kulturella återkopplingar. Sätt att prata mycket men säga inget, och prata nästan inget men säga väldigt mycket.

Språket är en oändlig källa till glädje och utveckling. Och bäst av allt: språket är ditt. Slit det. :)

Denna artikel skrev jag efter idé av Sofia Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen, där ”Skriv om språk” var veckans utmaning. En utmaning jag inte kunde motstå.

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Memo till mig (och kanske dig)
3. Vrida musten ur nyttan med sociala medier – en grej jag skulle vilja göra

Idag skriver Hans Kullin en bra bloggartikel om hur sociala medier används av privatpersoner för att publikt lufta sitt missnöje med ett företag eller en tjänst, och hur det hanteras av företagen. Har du ett företag eller om du jobbar med rådgivning åt andra företag, är det en bra idé att läsa Kullins artikel.

Ämnet “sociala medier som pöbelns nya torg” är något jag själv har funderat på den sista tiden. Jag upplever att företagsbashingen i de sociala medierna accelererar. Liksom Hans Kullin tycker jag att det är bra att vi nu har fått en ny möjlighet att sätta tryck på företag som missköter sig mot kunder och annat, men jag oroas också över hur detta verktyg allt oftare ser ut att användas i någon slags personliga vendettor mot företag.
Men gör de det, kanske du tänker, och det är en befogad fråga. Jag kan inte belägga detta påstående, men jag kan säga såhär: jag har aldrig deltagit i ett socialt sammanhang där företag och deras tjänster, och framförallt missnöjet med dessa, diskuteras så frekvent. Det betyder inte automatiskt att det är personliga vendettor, men allvarligt: varför tror så många att jag och deras andra kontakter bryr oss djupt om att de har problem med “@binero”, “#comhem” eller annat? Och om det bara är i allmän frustration, varför hashtagga, varför inte tala direkt till de företag du vet har ett Twitter-konto?
Det är samma beteende som att skriva ut en persons fulla namn, men inte användarnamn på Twitter, när du framför klagomål. Resultatet blir att personen själv inte nödvändigtvis hittar inlägget, men att det kommer att hittas av folk som söker på namnet via sökmotor. Illvilligt, oärligt och fegt, säger jag.

Jag och Hans Kullin diskuterade kort hans artikel på Twitter, bland annat berörde vi hur viktigt det är att företag inte lägger sig platt för en ”social pöbel” om de har goda skäl till att göra vad de gör – vilket också är något Kullin tar upp i sin artikel. Hur detta fenomen ska hanteras, är något som kan vara värt att fundera över.

Jag är inte mycket för uppslutningar och massaktioner, men i det här fallet skulle jag gärna se en ”gemensam ansträngning”, som det så fint kallas. En ansträngning för att påpeka när företag har Twitterkonton eller finns i på andra sociala plattformar och uppmana klagande att vända sig direkt till företagen med sina privata problem i första hand.

Risken är annars att de sociala medierna blir slasktrattar för klagomål och gnäll – och därmed kan dömas ut som ointressanta för de personer och företag de i dag inbjuder till dialog med.

(PS. Hittade denna artikel, som jag tycker är ett lysande exempel på när någon gått låååångt över gränsen, något jag inte känner till några svenska fall kring: ett rakt försök till utpressning via blogg. En annan bloggares reflektion kring samma händelse.)

Uppdaterat:
Niclas Strandh tipsar om denna artikel, som är ett bra exempel på hur företag kanske inte ska hantera kritik.

I samma härad:

1. Tre typer du hittar i sociala medier – och hur du bemöter dem
2. Så marknadsför du via sociala medier
3. Kanske förlorar företag på aktivitet i sociala medier

Läser Sofia Mirjamsdotters krönika av idag i Aftonbladet.se. Det hon säger är så riktigt och bra – och när jag läser blir jag så trött och less.

Jag håller med i allt, men vill också korrigera en grav, abnorm missuppfattning Mirjamsdotter refererar: att du bara har 140 tecken på dig på Twitter.

På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.

Var snäll och fatta detta, en gång för alla, politiker och andra som “inte får ut mitt budskap på 140 tecken”: det handlar inte om antalet tecken, det handlar om tid.

Och, om du ändå inte tror mig: med meningen Jag får inte ut mitt budskap på 140 tecken får du klart och tydligt ut ditt budskap på 42 tecken. Inklusive blanksteg. Du säger nämligen att ”Jag är inte intresserad av andra människor, om de inte kan övertygas att rösta på mig i nästa riksdagsval”. Skulle du använda den meningen, har du fortfarande 35 tecken till godo. Det är bra, om någon vill retweeta.

Min fråga blir: umgås du bara med människor du kan tjäna pengar på?

Och en gång för alla: Obama vann inte valet på att han använde sociala medier. Obama vann valet för att han ville något och för att folk trodde på vad han sa.

I samma härad:

1. Därför kan vi inte jobba på jobbet
2. Jag blev kidnappad av främlingsfientliga på Facebook: du med?
3. I’m fucking kan inte sluta garvahahahaaaa!

Sitter i tv-soffan och halvglor på reklampausen i väntan på Idol. Dittan, dattan, bättre, sämre, Rädda barnen, blutten, bl …

Men vänta nu. Rädda barnen använder alltså Gill sans som hustypsnitt.

Hur fan har de tänkt?!

Jag är medveten om att jag tillhör en svensk minoritet på kanske ett 100 000-tal personer som känner igen vissa typsnitt. Kanske även en ännu mindre minoritet som vet lite om några upphovsmän.
Jag är också smärtsamt medveten om att ett typsnitts historia, tidpunkten för dess tillkomst och ursprungliga syften inte är relevanta för läsaren. Så tack, det behöver jag inte få förklarat för mig.

Men det är helt, helt uppåt väggarna att Rädda barnen av alla hundratals bra, hundratusentals existerande typsnitt, lyckas välja det absolut mest opassande möjliga som sitt profiltypsnitt.

När jag, och kanske några 100-tal andra svenskar, ser Gill sans i Rädda barnens reklam, tänker vi att ”jaha, Gill. Men Eric Gill var ju pornograf” (han gjorde erotiska bilder, vilket i dag hade varit samma som pornograf).

Och ”Jaha, Eric Gill. Den religiöse fanatikern”.

Och: ”Men Gill. Vafan. Han som hade ett incestförhållande med sin syster. Och förgrep sig på sina barn. Och skrev utförligt om det i sin dagbok. Hur i helv …”

I vanliga fall kan man ju helt enkelt bortse från detta och använda typsnittet. Men finns det något annat typsnitt som kunde vara ett så genomuselt val som Gill sans för en organisation som Rädda barnen?

Om Gill:
Wikipedia
Ur en katoliks synvinkel (med bra källor).

Språk- och typsnittsövning:

Gill Sans av Matthieu Dufour på Vimeo.

————–

Uppdaterat 091014

Det här inlägget har fått väldigt mycket uppmärksamhet. Som en av många i ”80 besök om dan”-träsket är det naturligtvis skoj att då och då ha väldigt många läsare, men i detta fall blir det lite speciellt. Typsnittstecknarens böjelser har egentligen inget alls med typsnittets kvalitet att göra och är inget Rädda Barnen – eller andra organisationer – kan förväntas beakta i ett profilarbete. Den här gången blev det bara olyckligt träffande.

Jag tycker att RB ska lägga sina pengar på att hjälpa behövande barn, inte att byta profiler. Typsnittet kommer att bytas vid en kommande revision, den behöver inte tidigareläggas. Oro för att uppmärksamheten kring denna postning ska påskynda revisionen, har jag flera gånger övervägt att radera posten. Då RB meddelat att de redan håller på att se över sin profil, antar jag att denna postning varken påskyndar eller fördröjer.

Därför lämnar jag den istället uppe som ett belysande exempel på hur snabbt ett budskap i dag kan spridas i sociala medier. Länken till den här posten, spreds under en förmiddag till tusentals användare på Twitter: enligt Twinglys bloggsök skrevs närmare 40 Twitter-inlägg om detta. Via Facebook nådde den ytterligare några hundra. Sedan publiceringen har länken också spritts via e-post och bloggar, bloggar, bloggar, bloggar,  samt via olika nyhetsmedier, nyhetsmedier.

Hade en stor blogg (=många läsare) skrivit, om ett stort företag, hade spridningen mångfaldigats.

För företag, personer och organisationer som fortfarande tycker att Twitter, Facebook, bloggar eller nätet som helhet är trams, babbel och flugor, finns det goda skäl att tänka om.

I samma härad:

1. Barnen slipper utvisas till Makedonien
2. Kan ett klick rädda två barn?
3. Lite kritik av min egen artikel om webbtypografi

Johan Ronnestam har skrivit en artikel där han levererar elva budskap till företag som vill vara framtidens varumärken. Det är en trevlig liten grej, som vid första anblicken känns både vettig och matnyttig.

Men när jag sedan börjar läsa inledningtexten börjar det klia lite i ryggmärgen. Det är något som inte riktigt stämmer, visar det sig, bitvis hoppar det upp ett litet svarthårigt troll, strax utanför periferseendet, men i skärmreflexen syns det att det gör långnäsa och blinkar med texten ”Förförd!” på en liten neonskylt som svävar ovanför kalufsen.

Det finns många vettiga saker att ta till sig bland punkterna, men ibland blir det över-förenklat metasnack, helt enkelt.

Så här.

I inledningen slår Johan Ronnestam fast att vi inte vill ha rationella förklaringar och information, utan underhållas och kittlas. Jo, du och jag, som hängt med i kommunikationskulterna de senaste åren vet ju att detta är sant: underhållning är grejen, kommunicera med känsla och allt det där.
Paradoxalt nog, i mina ögon, får Ronnestam det till att vi inte vill bli behandlade som idioter. Vi vill alltså ha en narr på torget, men inte behandlas som boskap? Hmmm …

Punkt ett, sedan: Social valuta. Tack vare de sociala medierna har du nu större möjlighet än någonsin tidigare att sprida ditt varumärke globalt.
Låter jättebra: hur många vill det? Och vad är det du sprider, egentligen? Men ok, säg att du vill sprida ditt varumärke globalt, då är det alltså bara att … ge! Ge någonting som vi vill ha, som bygger MIG bland mina jämlikar. Vi, som i de 1,5 miljarderna sociala medieanvändarna världen över. Eller vi som i mig+en kille i Sydafrika+en kvinna i Singapore.
När vi får något som bygger oss, kommer vi att ge dig … Äh, vi köper dina tvättmaskiner, droppar förbi din klackbar på hemväg från din fantastiska lokaltrafiklösning och ringer när det är en propp i avloppet. Eller vi tar SAS-planet 06.43 från Dhaka Airport till Lima. Nähä. Men vi skulle göra det, om flighten fanns.

Allvarligt talat: vem riktar sig rådet till? Och är det så enkelt? Då tycker jag att skivbolagen borde vara förbaskat glada vid det här laget.

Punkt två: Kreativ förträfflighet. ”Get your business right when it comes to design, ideas and creativity. Only then will we support you!”. Vänd på den: ”Get your business wrong when it … Only then will we support you!” Inte? Nä, just det. En plattityd, är vad det är.
Och frågan är om det ens är sant.

Punkt tre: Värde. Här är kontentan att du som varumärke måste ge oss verkligt värde för att vårt intresse för dig ska leva vidare. Det är en extremt viktig punkt som jag till fullo håller med om, i sak.
Jag är dock inte 100 procent säker på att detta med värde har varit på tapeten sedan sumererna, och det är bra att Ronnestam förtydligar att detta är specifikt för framtidens varumärken.

De närmsta två punkterna rör öppen källkod (ja, i princip) och att du bör känna din målgrupp väl (absolut: är det nytt?), sedan kommer en jag håller med om i mycket: Ge dig in i konversationen om ditt varumärke – den är ditt varumärke. Däremot hävdar jag att du mycket väl kan styra väldigt mycket fortfarande. Ironiskt nog gör Ronnestam det också, när han pratar om det ”brand drama”, den story ditt varumärke ska vara. Titta till exempel på H&M, Ikea och Absolut, tre svenska varumärken som inte alls är transparenta och väldigt hårt styr sina varumärken. Också.

…

Nu orkar jag inte riktigt gnälla mer, men de resterande punkterna har jag egentligen heller inte så mycket emot. Extra plus för användarvänlighet-punkten, den är viktig och underskattad.

Men allvarligt: Johan Ronnestam noterar elva mer eller mindre viktiga punkter som han hävdar ökar ditt varumärkes attraktionskraft i framtiden. 11. Tre–fyra av dem (de första tre plus eventuellt någon mer) är grundstenar, på sitt sätt (omformulerade) rör de tankar som måste omfattas av marknadschefen med flera. Och när du läser dem verkar de enkla. Men sen då? Den förföriskt enkla förklaringen från Ronnestam, döljer helt enkelt rådens komplexitet. Vilket kommer leda till att det är omöjligt att följa dem.

I samma härad:

1. SEB:s problem: kunderna har hjärna
2. Gladwells Outliers ett måste med problem
3. S problem uppenbart för alla utom partiet