Amerikanska tidningen The Consumerist arrangerar tävlingen ”Worst ad in America 2010”. Och det är riktigt dåligt. Ta till exempel denna nominering:

Se alla och … ja, egentligen vet jag inte varför man skulle vilja titta på riktigt dålig reklamfilm, men det är rätt skoj att få chockeras över hur dåligt det kan vara.

(Hittade tävlingen via Fast Company, som visar och kommenterar ett antal av bidragen. Lustigt nog under rubriken ”Worst ads of 2011”)

I samma härad:

1. Löften och spåkula – mitt 2010
2. Kanske är det lätt att se bloggaren bakom bloggen
3. Två väldigt kreativa reklamfilmer

I samma härad:

1. Snart blir det reklam på heltid
2. SHB gör det enklaste till krånglig historia
3. Kreativitet och effekt: så funkar reklam (eller?)

Så korkat, så kul! :D

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Bästa förklaringen någonsin av varumärkets betydelse
3. Hjälp mig döda Red Pages

Kombinationen överraskning, kulturella referenser, annorlunda och humor är oslagbar.

I samma härad:

1. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk
2. Microsoft bjuder på ett skratt som räcker hela helgen
3. Bra seminarium om att nå framgång som frilans

Otroligt roligt:

Och lite mer:

Tipstack till Ulrika.

I samma härad:

1. “Jag kunde inte sluta läsa”
2. Umgås inte med nån du inte kan tjäna pengar på
3. Därför kan vi inte jobba på jobbet

Jag har ett litet problem. Det kryper fram när jag träffar folk i reklambranschen.

Jag är inte det minsta reklam-savvy.

När andra snackar om Tap project, Nikes brandbook och Whopper sacrifice, står jag och mumlar om Ica-såpan och NK:s underklädesannonser (du vet, de med ballonger och något slags cirkusmanér).

Fullständigt ocoolt.

Därför diggar jag också Swedbanks nya sitcom. Jag skrattar flera gånger när jag tittar. Dum som jag är, tydligen,  det förklarar Dagens Media-läsarna tydligt.

Men jag står fast och bränner allt förtroende genom att skriva det här på bloggen: JAG GARVAR ÅT SWEDBANKS SITCOM!

Gör den mig mer vänligt inställd till Swedbank (där jag för övrigt är kund vän (numera))? Jo, lite.

Kommer jag att lägga fler av mina affärer hos banken? Nej.

Som utbudsreklam betraktat inte bra, alltså. Som långvarigt varumärkesbyggande kan det funka. Och kanske som snackis.

Här är de två första filmerna.

I samma härad:

1. Vass revansch för Willys
2. Snäpp upp för Volvo
3. Spretigt namn för spretigt förbund

Hos Mattias på Please copy me läser jag om SJs och SAS nya samarbete, som bland annat innebär att de inför ett gemensamt årskort. Istället för att tjafsa internt gör de gemensam sak – för kunderna, förstås, men säkert också för att de båda hotas av andra aktörer som gör det billigare och kanske bättre.

Att sätta konsumenten i fokus istället för sig själva är en utmärkt strategi som bör löna sig. Om det är Daddy, som har SAS som kund, ligger bakom hela idén vet jag inte, men de har gjort den första bannern som berättar om samarbetet. Och den är lysande!

Med ärlighet och humor lyckas byrån kommunicera mycket mer än erbjudandet. Storyn i bannern visar självdistans och bygger genom det trovärdighet för båda företagen.

Mer sånt säger jag.

I samma härad:

1. CP+B+Daddy skapar landslagskänslor
2. Varför får man inte vara förbannad på Vellinge?
3. Kreativitet och effekt: så funkar reklam (eller?)

Fram till för ganska precis fem år sedan var frasen ”jag började gråta” helt överflödig i mitt frasförråd. Eller, den var hyfsat mint condition. Sen hände något. Jag vet precis vad det var.

I dag har jag nära till tårar. Jag gråter fortfarande väldigt sällan, men det är ofta väldigt nära. Den vanligaste anledningen: identifikation med föräldrar eller barn. En kort notis om en förälder som i sista stund räddat sitt barn ur elden – eller förlorat det. En mening, ett pratminus, där någon med smärta nämner att nej, jag hann aldrig ta farväl. En blogg. Men inte alltid det tunga tragiska, även lättsamma grejer, men där känslan ligger utanpå huden (ja, det duger med reklam).

En också vanlig anledning: underdog-situationer, där underdogen överraskar. Det är oftast den anledningen jag använder när jag ibland roar jag mig med att locka fram min nya, empatiska sida. Jag utsätter mig för saker som jag vet kommer att ge gåshud, starta tårpumpen och starta de bekanta rysningarna längs ryggen.

I dag uppmärksammades Sandra Boyle, en av de tävlande i Britain’s got talent, på Twitter. Klippet med hennes framträdande var lite rysningsframkallande för mig. Ulrika Good kommenterar klippet. Hon spekulerar i om det är för bra för att vara sant. Jag skiter i vilket men tror inte att det är riggat: verkligheten är för bra för att behöva diktas upp. Jämförelsen med Paul Potts (se nedan) görs av både Good och Aftonbladet, men det finns ju många fler udda historier från Britains got talent, så varför skulle just denna vara uppdiktad? Eftersom Sandra Boyle inte kan bäddas in, väljer jag  att visa några äldre, personliga rysnings-favoriter. Blandade med annat: för kletigt får det inte bli, då försvinner hela poängen.

Så, filmkavalkad. Kanske något berör. Gör det inte, so what: it’s entertainment!

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

Okej, jag är en jäkla vattenkanna. Det är jag glad för: livet blir roligare när man får känna det hela vägen.

I samma härad:

1. Nu hatar jag inte längre den “kreativa branschen”
2. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat
3. Kund-feedbacken från helvetet?

Får denna serie i mejlen, och vill absolut dela med mig.

Av Fredrik Sjöholm, http://biffzongo.blogspot.com/

Huvudet på spiken – eller? ;)

Serien är ritad av Fredrik Sjöholm, som bloggar på http://biffzongo.blogspot.com/

All copyright är hans, men jag publicerar med hans tillstånd.

I samma härad:

1. Fyra reklam-strategier ur Så mycket bättre
2. Allt är bättre än pr och reklam
3. Fegheten hämmar reklam- och designbranschen