Krönika skriven för Adobes nyhetsbrev februari 2010

En gång intervjuade jag David Carson. Vi pratade länge, kanske tre timmar, på Forsbergs skola i Stockholm. Han var där för att, femton år efter sitt stora genombrott med Beach Culture och Ray Gun, gästlära studenterna om grafisk design.

Trots att David Carson under några år var den grafiska design-himlens starkast lysande stjärna, hade jag tvekat lite om att träffa honom. Carsons omisskännliga estetik – den sönderbrutna typografin, de söndermanipulerade bilderna – har i princip helt försvunnit. Att intervjua en person som betytt otroligt mycket under ett väldigt kort tag, men knappast gör det i dag, var inte ett självklart val.

Jag är glad att jag gick dit. David Carson visade sig vara något annat än en stil. Hans syn på design och designerns uppdrag var både intelligent och uppfriskande.
För det var precis så: David Carsons välkända uttryck är inte ett manér, utan helt enkelt resultatet av hans personlighet. Carsons design ser ut som den gör beror på att han helt och hållet utgår från sig själv när han designar. Han tolkar materialet och skapar en design som korresponderar med hans egen känsla. Eller hans eget psyke, är nog mer rätt.

Att göra det Carson kräver en sak och ger två tydliga resultat.

Det kräver framför allt mod. Mycket mod. Att helt och hållet utgå från dig själv rent emotionellt, innebär att du får ett uttryck som präglas av dina egna erfarenheter och åsikter. Det är inte alls säkert att det är särskilt gångbart. Det blir kanske ett uttryck som är för udda, som skrämmer.

Men det första tydliga resultatet kan kanske uppväga det här. Det blir nämligen en design som du och bara du kan leverera. Eftersom ditt psyke har en unik sammansättning, kommer allt som processas där att få en unik form. Inte alltid banbrytande och tokudda, men med en twist som bara du kan ge.

Det andra tydliga resultatet är att du kommer att bygga ett alldeles eget, särpräglat uttryck. Ska en designer inte ha ett eget uttryck? Det håller jag med om ibland, men när jag tittar på professionens giganter, inser jag att det mest är teoretisk-idealistiskt tjurbajs.
Visst kan det vara farligt att ha ett eget uttryck, men å andra sidan kan det vara otroligt värdefullt också. För designens mål är ju att skapa något som är särpräglat, inte likadant som allt annat.

Att ge sin egen tolkning och låta sin design – eller illustration, fotografi, text eller vad det än är – präglas av en själv, är obehagligt och skrämmande. Tänk om folk inte gillar vad de ser, inte gillar dig?

Men oroas inte. Kanske kommer en del att negga. Men när du blottar dig själv, kommer det alltid vara fler som håller med än emot. Så funkar människor. Jag lovar. Testa själv.

I samma härad:

1. Hålla föredrag handlar om att hitta artisten i dig
2. Ericsson gör om – eller …
3. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat

Leon Phang, planner på Jung von Matt och mannen bakom bloggen The Planning Lab, la häromdagen upp en bild som sammanfattade hans inspirationskällor. Ett kul grepp: tydligt och lättsmält, samtidigt som det är lite gåtfullt. Vem är det på bilden? Vad får Leon ut av Morrissey?

Phang har tagit det hela ett steg till och helt enkelt lagt upp en Posterous-blogg där olika människor kan posta sina inspirationsbilder. Hittills är det rätt få bilder där, men ett riktigt kul initiativ som jag hoppas lyfter. Om inte annat kommer det att avslöja professionens bitvisa likriktning … :)

Själv har jag inte lyckats sätta ihop en bild över mina inspirationskällor – ännu. Men Leons artikel fick mig att tänka på detta med att presentera sig själv. Som egenföretagare är det ännu viktigare än om du är del av en större organisation, även om det krävs en sammanfattning för att ens komma in i den där organisationen.

Att förmedla vem du är och vad du gör på ett sätt som fångar folks uppmärksamhet är förbannat svårt. Det är därför reklambranschen existerar – för att hjälpa företag, organisationer och människor att hitta just de där egenskaperna som fångar intresset. Att byråerna är bättre på att göra det för andra än för sig själva är uppenbart om du besöker ett antal byråsajter. Insikten om att en av konsultens största styrkor är utifrånperspektivet och att inte tillhöra organisationen är något som borde få fler byråer att plocka in konsulter för den egna presentationen. Det skulle dessutom bli ett argument för ens egen sak.

Istället tror jag att den befängda idén om att ”kan du inte presentera dig själv – hur ska du kunna presentera andra?” är väldigt utbredd. Men det är ett resonemang som helt enkelt inte håller. Läkare ställer inte diagnos på sig själva. Kirurger byter inte sin egen njure. Skomakarens barn och allt det där.

Men det finns de som lyckas löjligt bra med att presentera sig själva. Om det är en rättvisande bild eller inte som ges av dessas portfolios har jag ju ingen aning om, men – shit, vilka portfolios. Här ligger man i lä.

Själv då? Kan du göra en bild som Leons? Har du en hissfärdspresentation?

I samma härad:

1. Jag skriver om medier – samma eller annorlunda?
2. Jävla idioter jag hatar er alla och skiter fullständigt i Yaba!
3. Jag håller med

Efter åtminstone tio år med en trend som innebär fler och större, har det vänt. Nu går vi mot mindre sammanhang igen, familj, vänkrets, geografiskt avgränsat, intressemässigt också kanske. Vilket alltså är ett brott mot den tidigare trenden, då vi framför allt på nätet hela tiden har expanderat våra intressesfärer.

Konsekvenser? Tja, jag skulle tippa att fler kommer söka sig till mer avgränsade och kanske till och med privata sammanhang på nätet. En grupp i form av mejlinglistor eller helt enkelt grupper på någon plattform, som omfattar personer som är kända för varandra i djupare mening än till namn och yrke.
Intresset för att prata för en okänd massa minskar – av olika skäl. Ett är bristen på meningsfull respons.

Det analoga umgänget kommer att värderas upp igen, efter många år med fokus på det digitala. Att känna den man pratar med sedan 10 år, att veta att det man säger inte kan läsas eller snappas upp av vem som helst, att en utkastad åsikt faktiskt stannar hos mottagaren eller helt enkelt glöms bort – det är viktiga faktorer i den här utvecklingen, tror jag.

Det mindre sammanhanget är en del av en annan, större trend, som pågått i många år men nu börjar få verkligt genomslag: trenden mot djup, fördjupning, kvalitet. Den är i sin tur en motreaktion mot tyckarna, mot den snabba litteraturen och kulturen, enkelheten och alla snabba byten. Överflödet och materialismen.

Ja, denna trend följer på det stora miljö- och matintresset (bland andra) som funnits i många år, men den är inte samma sak. För även om matlagning och miljö kan ses som fördjupningar, så har de inte hanterats så, de har istället, för de allra flesta, varit väldigt mycket yta. Jag lovar.

Varför kommer trenderna, och varför kommer de just nu?

En viktig förklaring är helt enkelt pendeln: motverkande trender avlöser hela tiden varandra och har alltid gjort, på mindre och större sikt. De trender jag pratar om här rör sig kanske över en 10- eller 20-årsperiod, andra rör sig över något år eller sekel.
Den utlösande faktorn denna gång tror jag är lågkonjunkturen, som har fått många att stanna upp och fundera över samhället och verkligheten. Men den verkligt stora pushen kommer när räntorna börjar stiga, människor får avsevärt mycket mindre rörelsefrihet när framför allt bolånen blir svindyra, och det lilla sammanhanget och tid för fördjupning kommer att kännas väldigt rätt.

Detta kan vara tankar helt baserade på min subjektiva situation, men jag tror inte det. Vad tror du?

I samma härad:

1. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
2. FRA: Inget dödligt hot mot journalistik och demokrati
3. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat

Sitter i tv-soffan och halvglor på reklampausen i väntan på Idol. Dittan, dattan, bättre, sämre, Rädda barnen, blutten, bl …

Men vänta nu. Rädda barnen använder alltså Gill sans som hustypsnitt.

Hur fan har de tänkt?!

Jag är medveten om att jag tillhör en svensk minoritet på kanske ett 100 000-tal personer som känner igen vissa typsnitt. Kanske även en ännu mindre minoritet som vet lite om några upphovsmän.
Jag är också smärtsamt medveten om att ett typsnitts historia, tidpunkten för dess tillkomst och ursprungliga syften inte är relevanta för läsaren. Så tack, det behöver jag inte få förklarat för mig.

Men det är helt, helt uppåt väggarna att Rädda barnen av alla hundratals bra, hundratusentals existerande typsnitt, lyckas välja det absolut mest opassande möjliga som sitt profiltypsnitt.

När jag, och kanske några 100-tal andra svenskar, ser Gill sans i Rädda barnens reklam, tänker vi att ”jaha, Gill. Men Eric Gill var ju pornograf” (han gjorde erotiska bilder, vilket i dag hade varit samma som pornograf).

Och ”Jaha, Eric Gill. Den religiöse fanatikern”.

Och: ”Men Gill. Vafan. Han som hade ett incestförhållande med sin syster. Och förgrep sig på sina barn. Och skrev utförligt om det i sin dagbok. Hur i helv …”

I vanliga fall kan man ju helt enkelt bortse från detta och använda typsnittet. Men finns det något annat typsnitt som kunde vara ett så genomuselt val som Gill sans för en organisation som Rädda barnen?

Om Gill:
Wikipedia
Ur en katoliks synvinkel (med bra källor).

Språk- och typsnittsövning:

Gill Sans av Matthieu Dufour på Vimeo.

————–

Uppdaterat 091014

Det här inlägget har fått väldigt mycket uppmärksamhet. Som en av många i ”80 besök om dan”-träsket är det naturligtvis skoj att då och då ha väldigt många läsare, men i detta fall blir det lite speciellt. Typsnittstecknarens böjelser har egentligen inget alls med typsnittets kvalitet att göra och är inget Rädda Barnen – eller andra organisationer – kan förväntas beakta i ett profilarbete. Den här gången blev det bara olyckligt träffande.

Jag tycker att RB ska lägga sina pengar på att hjälpa behövande barn, inte att byta profiler. Typsnittet kommer att bytas vid en kommande revision, den behöver inte tidigareläggas. Oro för att uppmärksamheten kring denna postning ska påskynda revisionen, har jag flera gånger övervägt att radera posten. Då RB meddelat att de redan håller på att se över sin profil, antar jag att denna postning varken påskyndar eller fördröjer.

Därför lämnar jag den istället uppe som ett belysande exempel på hur snabbt ett budskap i dag kan spridas i sociala medier. Länken till den här posten, spreds under en förmiddag till tusentals användare på Twitter: enligt Twinglys bloggsök skrevs närmare 40 Twitter-inlägg om detta. Via Facebook nådde den ytterligare några hundra. Sedan publiceringen har länken också spritts via e-post och bloggar, bloggar, bloggar, bloggar,  samt via olika nyhetsmedier, nyhetsmedier.

Hade en stor blogg (=många läsare) skrivit, om ett stort företag, hade spridningen mångfaldigats.

För företag, personer och organisationer som fortfarande tycker att Twitter, Facebook, bloggar eller nätet som helhet är trams, babbel och flugor, finns det goda skäl att tänka om.

I samma härad:

1. Barnen slipper utvisas till Makedonien
2. Kan ett klick rädda två barn?
3. Lite kritik av min egen artikel om webbtypografi

Lördag. Hur skulle det påverka oss egentligen, om vi slutade se måndag som veckans första dag och lördag söndag som veckoslut? Vore det inte rätt intressant att se vad som hände om vi började veckan med två lediga dagar?

Kanske skulle det bara leda till depression. Man är utmattad veckans två första dagar men ska försöka göra nåt bra av tiden.

Å andra sidan: att ha hunnit med lite privatliv när jobbveckan drar igång vore ju inte helt fel. Så kanske vore det toppen?