Bons senaste nummer. Underbart.

Omslaget till Bons senaste nummer. Helt fantastiskt. Så jäkla vackert. Det framgår inte här, men det gröna är folierat, ger precis lagom reflexer eftersom det är så liten text (utom loggan).

Det här fick mig direkt att tänka på gamla omslag av Vogue och Harpers Bazaar. Just Harpers och Brodovitch klingade också bekant hos Le Bureau-ad:n Emma Eriksson i hennes senaste inlägg. Kolla in bilderna och uppslagen. Vackert.

Filter gör det bra och mindre bra

Köpte senaste Filter på järnvägsstationen imorse. Skälet var en artikel som granskar den svenska talarcirkusen, som jag sett någon nämna på FB.

Kommer till den, men först: artikeln om Sami, före detta vd:n Håkan Lindström, Tomas Bolme och de andra i denna musikernas upphovsrättsorganisation. Väldigt bra artikel om en jäkla soppa. Detaljerat, levande beskrivet. Gillar starkt.

Men, talarna då. Jo, artikeln är okej. Det är verkligen bra att branschen “talare” granskas. Det finns en jäkla massa människor som står och rapar upp självklarheter och plattityder för väldigt mycket pengar. Till väldigt liten del klär Filter av dessa personer, framför allt Mia Törnblom, Fredrik Härén och Therese Albrechtsson.

Här kommer min första invändning. Det är Albrechtsson, den yngste talaren i reportaget, som i första hand hamnar i skottgluggen. Jag undrar lite varför? Varför inte just Härén eller Törnblom? Göran Adlén? Någon annan av alla de äldre som har sanningen färdig och lättsmält, paketerad i hurtighet och fräcka ordvändningar? Det tycker jag är förbannat synd, även om Albrechtsson egentligen inte heller ska särbehandlas.

Min andra invändning gäller inte bara talarartikeln, utan båda de här nämnda. Konflikterna saknas. Inte i någon av artiklarna bränner det till. Tomas Bolme får lulla på i sina ullsockor. Likaså kvinnan på Kristianstad kommun som beställde talare för 300 000 under 2010 får någon särskilt tuff behandling. Är Filter inte intresserade av den typen av granskning?

Att det har blivit lite fel, eller lite felslut, med siffrorna kan jag sedan leva med. Men inte med att reportern i talarartikeln bränner mobilen som hemlig backup-inspelare vid intervjuer: det tricket lär inte fler intervjupersoner gå på …

Pelle Sjönell om kreativt ledarskap

Nina Åkestam tipsade om denna text av numera BBH-cd:n Pelle Sjönell. Det gjorde hon rätt i, för den är klok. Kul grej: politician, farmer, assassin. Men mest av allt gillar jag tonfallet. Tryggt. Lugnt. Nästan faderligt.

Det han säger hade fallit platt om jag sagt det. När han säger det, med sin meritlista, gör det inte det. En dag ska jag också … nä, det ska jag inte. Jag ska göra nåt annat.

Raped policeman: ‘I never thought I would be a victim’ –- The Guardian.

Det här är en väldigt, väldigt bra artikel om våldtäktsoffers logik. Något alla poliser, psykologer och andra som jobbar med våldtäktsoffer borde läsa, men också vi andra.

Artikeln är bra just för att det är en person som tidigare varit den utredande som drabbats och nu är den utredda. De dubbla perspektiven ger polismannen möjligheten att reflektera kring före och efter, kring sin roll som utredare och hur han själv måste ha uppfattats av dem han förhört. Han får möjlighet att se sina egna reflexer som drabbad – hur han inte vill anmäla, hur han inte vill bli inblandad utan bara lägga bakom sig.

Datoranvändning försämrar läsförmågan — Christermagister

Väldigt intressant läsning. Jag hade förväntat mig att det skulle vara tvärtom och att den ofta textbaserade datorvärlden skulle ha en positiv påverkan både på läsande och skrivande.

Tydligen inte, enligt pedagogikprofessor Monica Roséns rapport. Istället går det alltså åt andra hållet.

Detta har hon visat genom att studera sambandet läskunnighetsutveckling och datoranvändning i fyra länder: Sverige, USA, Ungern och Italien. I de två första länderna har läskunnigheten försämrats bland barn sedan 1991, samtidigt som datoranvändandet gått upp. I Ungern och Italien har läskunnigheten inte försämrats och datoranvändandet har inte gått upp.

Men är det då inte viktigare att kunna datorer än att kunna läsa, säger kanske vän av … datorer. En fråga jag bemöter med tysthet och rynkade ögonbryn.

Det här ska jag återkomma till när jag läst mer av undersökningen, vars slutredovisning du själv kan ladda ner, och hunnit vara lite mer kritiskt granskande.

Har kikat på slutrapporten: den ger inte mycket mer information. Men en viktig sak som framkommer där är att undersökningen inledningsvis inte handlade om att undersöka datoranvändningens påverkan. Den delen tillkom när läskunnigheten upptäcktes gå ner i Sverige och USA mellan 1990 och 2000. I slutredoisningen framkommer att ”förändrade läsvanor på fritiden tillhör förklaringsfaktorerna bakom nedgången under 1990-talet”. Datoranvändningen nämns inte som den direkta orsaken, något som dock verkar vara fallet i en en ännu opublicerad del av rapporten.

OBS att Lärarnas tidning inte länkar varken till den fylligare texten hos Riksbankens jubileumsfond eller till slutredovisningen. Säger en hel del om lärarkårens situation.

Jerry Silfwer om pr-byråernas relation till bloggare

Dagens sista lästips blir Jerry Silfwers väldigt läsvärda artikel om hur pr-byråer måste tänka för att lyckas skapa bra relationer med bloggare. Delvis kan det sammanfattas med “som med journalister”, men Silfwer tar upp viktiga skillnader. Och det är skillnaderna som är betydelsefulla.

När jag läste den här artikeln blev jag lite störd ändå. Inte på innehållet, men på att den är på engelska. Svårt att läsa? Nej, och Silfwer hanterar dessutom språket bra. Men den kunskap som Jerry bjuder på i artikeln kommer i väldigt många fall att gå svenskar förbi. Söker de på svenska, tex “pr bloggare”, hittar de inte artikeln. Söker de på engelska, “pr bloggers”, tävlar Silfwer med skitmånga andra och blir kanske sällan förstavalet.

Guldägget gjorde en skitbra kampanj om att reklam är lokal. Det är naturligtvis pr också – de horribla upplevelserna jag hade med mutinställda utländska pr-byråer som hörde av sig till mig när jag var chefredaktör, var extremt sällsynta från deras svenska kollegor. Så, när Jerry Silfwer resonerar kring pr och dess praktik, gör han det bäst på svenska. Dessutom gör det hans artiklar ännu mer värdefulla för oss andra svenskar – borde inte det vara bra?

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Förbundsbashing, morgondagens byrå och ryktet om Farfars död
3. Passa på – CAP&Design Live om redaktionell design i Göteborg och Stockholm

Visst älskar vi alla en self made man? En sån där som kommer från ingenstans och tar sig till toppen – helt på egna meriter. Som Sam Walton, Marcus Goldman, Bill Gates, Steve Jobs. Eller våra svenska Ulf Eklöf, Salvatore Grimaldi, Erling Persson, Albert Bonnier och André Wallenberg och Carl XVI Gustaf Bernadotte.

Jodå. Så brukar det låta.

Det är just myten om den ensamme, självgjorda människan The New Yorker-medarbetaren och författaren Malcolm Gladwell slår sönder i sin senaste bok, Outliers. Eller kanske ska vi säga försöker slå sönder. Men mer om det senare.

I och med nästa stycke går jag in på handlingen, så om du vill slippa en spoiler: sluta läsa efter nästa mening. Men läs boken, den är bra.

I Outliers radar Malcolm Gladwell upp ett antal olika faktorer som har varit avgörande för många av dem som i dag står högst upp och solar sig på karriärstegarna i olika branscher. Hans huvudtes är att varje person har haft följt en synnerligen lycklig kedja av händelser, som givit dem fördelar i sin nisch gentemot omgivningen. Talang, menar han, har inte med saken att göra. Det har däremot annat, men vi börjar med talangen.

Är det vem som helst förunnat att nå framgång – till och med den absoluta toppen? Nä, så kan det väl inte vara? För att nå hela vägen krävs väl i alla fall en viss fallenhet?

Nja, säger Gladwell, talang har inte så mycket med saken att göra. Istället handlar det helt enkelt om hur mycket du anstränger dig.
I korthet: för att bli en av de bästa i din verksamhet, måste du investera 10 000 timmars övning.
Aha, så enkelt. 10 000 timmar. Och hur f.n vet han det?!
Tack vare doktor Anders Ericsson, förstås. Han har undersökt skillnaden mellan studenter på Berlins musikhögskola, och kunnat konstatera att det som skiljer de bästa, de mellanbra och inte så bra studenterna, är mängden tid de har övat genom åren. De inte så bra, cirka 4 000 timmar. De mellanbra, cirka 8 000. De bästa: 10 000 timmar.
När han sedan tittat vidare på detta, visar det sig att det inte bara gäller studenter på en musikhögskola – 10 000 timmar verkar vara den insats som krävts av alla som har blivit riktigt bra, oavsett bransch. Som Bill Gates, Bill Joy, The Beatles och, gissar jag, Peter Forsberg (foppa-toffelns uppfinnare. Tror jag. Saknar dock källa på det. Men namnet klingar bekant.).
Så, vad är problemet? 10 000 timmar är väl typ … tre års jobb?
Ja, det stämmer: åtta timmar om dagen i typ tre år – 3,4 år mer exakt – ger dig 10 000 timmar. Lägger du bara arbetsveckan tar det fem år. Måste du jobba, men klarar att öva fyra timmar varje kväll, tar det närmare sju år: lägger du fyra timmar fem kvällar i veckan blir det tio år.
Har du barn, familj eller ett rikt socialt liv och bara orkar två timmar om dagen kommer du att bli riktigt duktig om 13 år och lite drygt sex månader.

Ja, du fattar. 10 000 timmar är tid. Helst ska du dessutom ha lagt den före 20 års ålder (då har du störst möjligheter att hinna), och, skulle jag tro, absolut före 27 (där verkar en magisk gräns gå för människans kreativitet: nästan alla stora matematiska upptäckter görs före 27 års ålder).

Att kunna lägga dessa timmar på rätt saker kräver en hel del. Framför allt just möjligheten att lägga dem på rätt saker. Gladwell visar bland annat hur avgörande ditt födelseår kan vara. Ett exempel han tar är att nära 20 procent av världens rikaste människor genom tiderna – från Cleopatra och framåt – alla är födda i USA mellan 1860 och -70. Förklaringen? De var cirka 20 år när en större förändring i de ekonomiska systemen skedde: de var helt enkelt i rätt ålder, på rätt plats och hade rätt kunskaper.
Ett annat exempel är dagens dator-moguler. Gates, Jobs, Joy, Ballmer med flera är alla födda kring 1955, och därmed i rätt ålder när stordatorerna sakta blev persondatorer.

Bill Gates får en hel del plats i boken, när Gladwell beskriver alla de lyckosamma omständigheter som byggde hans 10 000 timmars erfarenhet. Dessa är några:
- Gates bodde nära ett stort dataföretag
- skolans mammaförening köpte in en persondator
- en av mammorna jobbade på ett datorföretag, som lät eleverna koppla upp sig gratis mot deras stordator i utbyte mot att de testade program
- Gates hamnade på ett ovanligt datorintensivt college
- som hade en dygnetrunt-öppen datahall
- och någon kom på hur man kunde lura till sig fri datortid (den var begränsad per student)
- … och så vidare.

En annan viktig tidpunkt att födas: tidigt på året. Detta för att de flesta skolor, idrotter och annat börjar under tidig höst. Den som är född i januari kommer då att ha cirka åtta månaders försprång gentemot den som är född i augusti – tolv mot decemberbarnen. Det innebär att de har hunnit utvecklas mer (för barn kan några månader vara mycket) både fysiskt och psykiskt.
Januari-barnen kan till exempel med sin extra tillväxt göra ett bättre intryck på hockeyskolans första dag, placeras i A-gruppen som får en bättre tränare och mer träningstid, och därmed ha ett ännu större försprång gentemot decemberbarnen till nästa års augusti-uttagning.
Detsamma gäller skolor som delar in barnen i grupper efter kunskap och kompetens: hamnar du i en bättre grupp, kommer du att få en bättre utbildning och klara dig bättre i framtiden.

(Allt som allt, förklarar det varför min karriärstege liknar en sån där stege som fanns på skolgården: den går i en båge. Oktober är sent på året.)

Timmar och möjligheter, alltså.

Fler faktorer: att växa upp i en företagarfamilj – till exempel en judisk immigrantfamilj i slutet av 1800-talet – är en viktig fördel. Liksom att inte ha tillgång till den breda vägen, vilket judiska advokater inte hade i 1920-talets New York. Det tvingade dem att öppna eget och ta de fall de fina firmorna inte ville ha, vilket var fientliga övertaganden av företag. När detta blev legio i början på 70-talet saknades erfarenheten hos de fina firmorna, men den fanns – just det. Katching!

Uppfostran: en fri uppfostran kan visserligen leda till större kreativitet, självständighet och förnöjsamhet, men har du föräldrar som engagerar sig mer i dig under uppväxten, går det oftast bättre.

Et cetera. Det finns många – många – faktorer och exempel i boken.

Det finns också generella nackdelar för framgång: framför allt handlar dessa om ditt kulturella eller etniska arv. Kommer du till exempel från en hederskultur kommer du att reagera annorlunda i olika situationer, jämfört med om du har annan bakgrund. Kommer du från en nation med starka hierarkiska regler, kommer du att hantera situationer olika jämfört med en från en annorlunda kultur. Basic kanske, men via större statistiska sammanställningar har forskaren Geert Hofstede hittat nationellt kulturella mönster som kan vara viktiga att känna till – till exempel för ett flygbolag, som Gladwell beskriver.

Min kritik
Jag läste till en början Outliers med stort intresse, redo att suga åt mig en massa ny kunskap. Äntligen skulle jag få utrett hur det ligger till med framgångsrika människor!

Nu blev det inte riktigt så. Visst är det en bra bok, mycket läsvärd (väldigt bra språk också),  intressanta fakta, perspektiv och mycket att fundera kring. Men lyckas Gladwell verkligen vederlägga talang och intelligens som skäl till framgång?

Jag tycker inte det. Det mest uppenbara är väl att det är mer troligt att en person som har talang för något, är mer beredd att lägga 10 000 timmar på något, än den talanglöse.

Men det är inte det viktigaste. Det jag upplever som mest problematiskt med Outliers, är att Malcolm Gladwell bit för bit börjar tala emot sin ursprungliga tes. Okej, det krävs tid, det verkar ganska generellt. Men sen då? Är det fortfarande en fördel att vara född 1955, om du får en fri uppfostran? Och hur stor chans är det att föräldrarna i en judisk immigrantfamilj där föräldrarna jobbar i egna företaget, hinner ge barnen så himla mycket uppmärksamhet? Och den där bättre skolan: är den så viktig? Är det inte motivationen som avgör (som boken Freakonomics hävdar)?

Alltså, när jag lägger ihop alla möjliga fördelar som kan leda till framgångar och funderar på hur många människor som faktiskt har åtnjutit dessa – som födelseår – blir jag lite fundersam. Det handlar ju inte om att du får vissa fördelar – det handlar om att du tar tillvara de fördelar du får.
När det handlar om att ta tillvara fördelar och göra det bästa av situationen, kommer personliga faktorer in. Som talang, intelligens och annat. Och att du har en hobby du älskar att syssla med, så att du lägger 10 000 timmar.

Så, kanske kräver en talang möjligheter för att utvecklas – men utan talang saknar du helt möjligheter. Kan påpeka här att jag tror att alla har talang för nåt, ingen fascism här.

En väldigt, väldigt viktig sak att komma ihåg när du läser boken: Malcolm Gladwells definition av framgång handlar om ekonomisk framgång. Bryr du dig något om annat än pengar, är personerna som nämns i boken inte nödvändigtvis just dina bästa förebilder.

Jag rekommenderar verkligen läsning av Outliers, den är bra. Den är kanske till och med ett måste.
Men återkom gärna och berätta vad du tycker: håller tesen om att talang och intelligens inte spelar nån roll? Eller är det trots allt så att självgjorda människor har gåvor utöver det vanliga?

I samma härad:

1. Innovatör, entreprenör, förvaltare: alla måste med
2. Ronnestams enkla lösningar löser inga problem
3. SEB:s problem: kunderna har hjärna

Redan när jag kikar in på sajten och läser sammanfattningen av undersökningen börjar jag fundera. ”PR bättre än reklam för att bygga varumärken”, är rubriken på undersökningen, som gjorts av Context Analytics, ett dotterbolag till pr-byrån Text 100. Det är inledningen på presentationens tredje stycke som får mig att reagera:

”Text 100s rapport visar att i genomsnitt 27 procent av ett företags varumärke styrs av på vilket sätt och hur mycket det förekommer i redaktionella artiklar i media.” (vi kan väl låtsas om att vi inte märker att Context Analytics nu är Text 100 – ok?)

”Redaktionella artiklar i media.” Med andra ord, medierapporteringen är vad som har störst påverkan på ditt varumärke. Punkt.

Detta antyder att pr, reklam och andra marknadskommunikativa insatser alla spelar ganska liten roll: det viktiga är ju att någon, ofta medier, berättar om ditt företag och era produkter. Med andra ord, effektivare än pr (och därmed reklam, om man får tro undersökningen), är:

– journalistik
– produktinnovation (bra produkter är intressanta att skriva om för journalister)
– tillgänliga befattningshavare på företaget (när en journalist ringer, är det bra att svara)
– Microsoft Word (kan du berätta på eget initiativ, är chansen större att någon uppmärksammar dig)
– kontakter som kan förmedla kunskapen om dig vidare
– etc.

Kort sagt: allt som kan få dig uppmärksammad i medierna är effektivare än pr.

Men min invändning stannar inte där: jag reagerar också på detta ständiga kopplandet av pr-byråer och att få in material i medierna. Visst, det är ”gratis” annonsplats med hög trovärdighet, men ändå: är det inte att förminska pr-byråerna att bara se dem som länkar mellan  uppdragsgivaren och journalisten?

Jo, visar det sig, när Dagens Media skriver om undersökningen. Bland kommentarerna hittar jag en från Stefan Hyttfors, konsult på Wenderfalck som bloggar på Media means nothing. ”Börja med att reda ut skillnaden mellan pr och publicitet så kanke vi kan slippa detta poänglösa tjatter om skillnaden mellan pr och reklam”, skriver han, och länkar till Seth Godins blogg. Denne gör just det, reder ut skillnaden. Publicitet, säger Godin, är inte pr: pr handlar om att ta fram en plan eller strategi för att få publicitet, men också att det blir rätt publicitet. Pr handlar om att få folk att prata om dig, och att prata om dig på rätt sätt, kort och gott. Visst blev det en mycket intressantare syssla helt plötsligt?

Men sanningen om undersökningen är fortfarande fördold. Den visar sig först när du läser undersökningen. Det är en omfattande text, jag har inte läst hela men kan inte ens på lite plats redogöra för det lilla jag läst, men here goes ett försök.

Bakgrund:
Undersökningen har gjorts på de 100 högst rankade bolagen i Interbrands globala varumärkesundersökning (Best Global Brand Report). Syftet har varit att undersöka pr:s betydelse för varumärkets styrka.

Resultat:
– medienärvaro (”Media Prominence”, mängd och hur framträdande det är) låg till grund för 27 procent av skillnaden mellan de undersökta varumärkenas värde.*
– relationen mellan varumärkets värde och medienärvaro avgörs av produktengagemanget, hur  mycket konsumenten efterforskar information innan ett köp.
– Produkter som var mål för djupare efterforskning, “high involvement”, gagnades mer av medienärvaro än produkter som var mål för mindre efterforskning (”low involvement”).
– Medienärvarons betydelse växlade mycket mellan olika produktgrupper, till exempel var datorrelaterade produkters varumärken extra gagnade av medienärvaro.

* Om det är de undersökta varumärkenas interna rangordning eller jämfört med de som inte platsar på topp 100 har jag inte kunnat klarlägga.

Vad betyder då detta?

Som ovan nämnt, det är viktigt att synas för att få ett starkt varumärke. Från detta kan du dra de slutsatser jag dragit ovan (journalistik, innovation etcetera).

Vidare, om du säljer komplexa produkter kommer det att gagna dig att det är lätt att hitta information om dina produkter (ditt varumärke). Om den som söker information alltid träffar på dina produkter, kommer produktnamnet att bli lättare att minnas.

Men … behövdes det verkligen en undersökning för att klargöra detta? Och när de då gjort den, är det inte bara publicitet de undersökt – inte pr? För undersökningen pratar faktiskt inte om medienärvarons karaktär, bara om närvaron.
Därför kan undersökningens resultat ställas emot det Handels-forskaren Sara Rosengren kommit fram till i sin forskning, vilket jag skrev om i Resumé hösten 2008. Hennes undersökning visar att läsare tenderar att minnas ett varumärkes namn bättre från annonser än tidningsartiklar. (Även på denna reagerade Hyttfors.)

Och kanske mer än allt annat: vad svarar för de övriga 73 procenten av varumärkets värde? Och hur mycket svarar reklam för?

Jag säger: lägg ner nu. Inga fler konstiga undersökningar. Inget mer ”min pappas är starkare än din pappas”.
Kommunikation sker i många kanaler parallellt, alla har olika inbördes betydelse vid olika givna tillfällen. Alla kan hjälpa varumärket och understödja varandra, precis som de kan fälla.

De stora problemen i dag rör sig inte kring om pr, reklam, design eller något annat är bästa sättet att kommunicera: de stora problemen handlar om att få fler att tänka kommunikativt tidigare, för att ha någon chans alls att nå ut när det är dags. Lös det, så kan vi snacka sen.

I samma härad:

1. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
2. Fyra reklam-strategier ur Så mycket bättre
3. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk

Nina Åkestam, copywriter på Garbergs och bloggare på Not another planning blog, fortsätter att hålla sig aktuell. Till skillnad från en del andra – som gärna kommenterar i hennes blogg – uppskattar jag det.

Just nu vill hon ha dina svar på en enkät som ska användas  av professor Jan Mattson på Handelshögskolan. Forskning alltså. Och även om man kan tycka olika om kombinationen forskning och reklam eller forskning och kommunikation, så kan det vara värt att bidra för att göra den bättre.

Läs allt här, och ge gärna dina svar.

Nina Åkestam pratade också om reklam i radio häromdagen i radioprogrammet Kvällspasset nya reklamavdelning (jag har i allafall förstått det som att det ska bli ett stående inslag). Visserligen skulle programledaren sannolikt vara nöjd med livet om han fick ägna det åt att prata direkt in i ett rör kopplat direkt till hans öron, visserligen var det kanske lite tunna frågor, men ändå: när reklam uppmärksammas i mainstreammedia är det bra att se vad som sägs . Om inte annat för att hålla sig uppdaterad om vilken image branschen / yrket har, vilket avslöjas bäst i frågorna.
Att både Nina och hennes intervjukollega, forskaren Marie Grussell, ibland svarar svävande eller inte alls på frågorna, beror på att frågorna många gånger är svepande och icke-specifika. Lyssna själv när du hör dem.

Några frågor som borde ha ställts och diskuterats, men som inte gjorde det, är dessa:

- varför produceras så mycket dålig / meningslös reklam? Ofta också av de bästa byråerna?
- vilken grogrund krävs för att reklam / kommersiell kommunikation i alla dess former ska bli riktigt, riktigt bra? Finns det gemensamma nämnare bland förutsättningarna när det har blivit riktigt, riktigt bra?
- hur stor betydelse har frekvens respektive innehåll för att kommunikationen ska lyckas?
- reklamkritik riktar ofta in sig på ungefär samma saker, saker reklambranschen fortsätter att upprepa gång efter gång (tex nakna brudar i annonser): varför vill inte branschen förändra? Är det kontraproduktivt att vara pk?
- det talas mycket om sociala medier och alternativa kanaler inom reklam: hur kommer dessa att påverka reklamen framöver? Hur behöver framtidens reklam se ut och fungera för att ge effekt?

(Uppdaterat: Leon på The Planning lab ger sina svar på dessa frågor. Tack Leon!)

Åkestam är också aktuell på ett tredje ställe just nu, på Resumé där hon är gästkrönikör. Hon skriver om tv-programmet Färjan och dess funktion som reklamkampanj för rederiet Viking Line. Nina Åkestam tycker att tv-programmet är ett ”helt avgörande regelbrott i reklamhistorien” eftersom det vänder på logiken företag säger vad de vill att folk ska höra. Det finns flera bra poänger i resonemanget, även om jag är benägen att ha ett antal avvikade åsikter. Bland annat tror jag att de allra flesta lyckade reklamkampanjer bygger på att berätta något mottagarna vill höra och inte tvärt om (vilket alla misslyckade kampanjer utan undantag sysslar med).

Krönikan blir en skrapning på ytan och jag förvånas över att Nina Åkestam inte utvecklar det mer på sin egen blogg: där har hon trots allt nämnt just Färjan som en lysande kampanj flera gånger. Jag skulle gärna läsa en djupare analys / förklaring till hennes åsikter.

I samma härad:

1. Det är viktigt att du läser Johan, Nina, Dan & Mattias
2. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
3. Folk som vet pratar reklam på Eurobest