Läser i Aftonbladet om vulkanen i Yellowstone. Verkligen hemska utsikter, där: 50 procents chans till utbrott inom kort, står det – ett utbrott som kommer att ödelägga hela Nordamerika.

Men – ingen verklig fara, tydligen, för – se själv:

Ah – beredskapen har höjts. Men så bra! Nu väntar jag bara på Aftonbladets uppföljare, där de berättar exakt hur beredskapen har höjts. Har man delat ut filtar? Paraplyer? Grillspett?

För om jag inte tar helt fel, är det ganska svårt, alternativt meningslöst, att förbereda sig för ett vulkanutbrott som ska ödelägga en hel kontinent.
Men kanske är jag bara pessimistisk. MIR finns ju trots allt kvar därutanför atmosfären.

Inte helt osökt kommer jag att tänka på avsnittet i Southpark där det är vulkanutbrott, det där alla lär sig att lägga sig ner och dra en filt över sig för att undkomma lavan. Mycket effektivt.
Och just det klippet finns inte på Youtube, men däremot original-informationsfilmen som lär ut tricket “Duck and cover” i händelse av atombombning.

Säga vad man vill om amerikaner, men ingen kan beslå dem med halvfulla glas.

Blir positivt överraskad av Guldäggets kampanjfilm “Guldägget re-judged”. Komm har låtit jurys från Asien, Litauen Lettland och Ghana bedöma vinnarna från förra omgången av Guldägget och ge dem ägg – eller inte.

Reaktionerna på de svenska kampanjerna är rikgtigt roliga att se, liksom att det blir tydligt hur viktig förförståelsen är för bra reklam. Titta till exempel på reaktionerna kring “Är vi framme snart?”, DDB Stockholms kampanj för McDonald’s.

In och titta nu. Den är värd sina fem minuter.

Uppdaterat: Dagens media skriver om filmen. Bra input från Komm. Vanlig input från kommentatorerna.

Uppdaterat: Nu finns filmen även på Youtube, så du kan se den direkt här:

I samma härad:

1. En ny kreativ revolution – döden för reklambyrån?
2. Mekonomens reklam är en kreativ lösning
3. Ledarna bygger varumärke med direkt-logik

Amerikanska tidningen The Consumerist arrangerar tävlingen ”Worst ad in America 2010”. Och det är riktigt dåligt. Ta till exempel denna nominering:

Se alla och … ja, egentligen vet jag inte varför man skulle vilja titta på riktigt dålig reklamfilm, men det är rätt skoj att få chockeras över hur dåligt det kan vara.

(Hittade tävlingen via Fast Company, som visar och kommenterar ett antal av bidragen. Lustigt nog under rubriken ”Worst ads of 2011”)

I samma härad:

1. Löften och spåkula – mitt 2010
2. Kanske är det lätt att se bloggaren bakom bloggen
3. Två väldigt kreativa reklamfilmer

Filmen Logorama är ett stycke välgjort ifrågasättande av vår kommersiellt genomsyrade vardag. Den utspelar sig i en tillspetsad version av världen, där logotyperna och kommersiell grafik tagit över totalt.

Genom att dra bilden till sin spets, ställer skaparna av filmen, franska H5, frågan om hur mycket kommersiallism samhället och vi som befolkar det faktiskt klarar av. Deras eget svar serveras tittaren kanske i filmen, men det är inte nödvändigtvis sant.

Det är lätt att slå undan filmen som en nidbild och riksdagspolitisk retorik, men att göra det är bara att förenkla för dig själv, om det nu är så att du själv arbetar i den bransch som producerar kommersiell konst. Eller “konst”. Eller “kommersiell”, för den delen. Precis som alla andra professioner har vi som jobbar med kommunikation ett ansvar att ibland ta ett steg bakåt och se hur vårt eget lilla bidrag påverkar helheten, och hur helheten påverkar sin omgivning.

När Dagens Media berättar hur riksdagspolitikerna resonerar kring reklam är det både deprimerande och skrämmande. Men bara för att några hycklare i riksdagen (hycklande eftersom deras reklamförakt som vanligt bara gäller andra – inte sig själva eller deras organisationer), får vi inte välja ryggradsreflexen och skjuta bakut.

Vilken plats får reklam och kommersiella budskap ta i samhället? Får de ta mer plats om de har högre kvalitet – eller är det egalt?

Oavsett vad – när H5 debatterar blir det värt att lyssna på.

I samma härad:

1. Ok, nu är det din tur att säga vad du tycker
2. Vad vill du veta om typografi?
3. Berätta: vad vill du att dina barn lär sig?

Jag gillar när folk tänker lite längre. Extra mycket när ”längre” inte bara betyder ”med en större budget”. Och, bäst av allt: när den där extra tanken kryddas med rejält mycket ambition, svett och dårar.

I dag hittade jag en sån grej. För första gången någonsin valde jag “mest sedda video just nu” på Youtube och – boy, am I glad I did!

Det här är så bra, så bra, så bra. Innehållet i sig är bra, men det är utförandet som är guld. Jag har aldrig sett detta förut, så för mig driver det utvecklingen framåt.

Mitt råd: kolla den direkt på Youtube.com. Jag tror att det ökar upplevelsen.

Orkar du inte dra vidare, kika nedan, så får vi hoppas att du tappar hakan lika mycket som jag.

Well?

I samma härad:

1. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
2. Här är dagens 4 bästa nyheter:
3. Ett kreativt grepp kring reklambranschens berättigande (del 1)

Kombinationen överraskning, kulturella referenser, annorlunda och humor är oslagbar.

I samma härad:

1. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk
2. Microsoft bjuder på ett skratt som räcker hela helgen
3. Bra seminarium om att nå framgång som frilans

I går såg jag Mitt stora feta grekiska bröllop på tv. Jag har sett den förut, men trots att jag mindes den som bra, var jag ytterst tveksam till att titta. Men, tänkte jag, ok, fram till nyheterna då.

Det var ett bra beslut, och i slutänden såg jag hela filmen. Det är en kul, varm feelgood romantisk komedi, med lite djup.
Det låter som en beskrivning av varenda romantisk komedi sedan När Harry mötte Sally, men det finns en avgörande skillnad mellan de allra flesta och det grekiska bröllopet.

För Mitt stora feta grekiska bröllop följer inte den berättartekniska konventionen. Mitt stora feta grekiska bröllop är helt enkelt en ganska rakt berättad romantisk historia utan alla de klassiska, Hollywood-absoluta vändningarna och krånglerierna.

Några sekvenser är askul, någon lite hjärtskärande, men det mesta är rätt genuint. Ångesten, värmen, enkelheten i en förälskelse som övergår till kärlek som blir en förlovning och sådär.

Självklart är filmen dramatiskt berättad, skriven och castad. Men den visar att ibland blir det så, så mycket bättre när alla vanliga retoriska kurvor, dramatiska knep och “oförutsedda” vändningar – precis allt det där vi numera förväntar oss av allt från creative writing-deckare till spelfilm och tv-serier – helt enkelt inte finns med.

Är det inte lustigt? Att avsaknaden av dramaturgiska grepp faktiskt kan öka dramatiken avsevärt?

I samma härad:

1. Fyra reklam-strategier ur Så mycket bättre
2. Allt är bättre än pr och reklam
3. Bra läsning i väntan på bättre

Okej, Matias Palm-Jensen blir alltså Guldäggsordförande. Det blir säkert bra, men redan nu måste jag säga att hans lilla reklamkupp på Facebook var helt lysande. Precis sånt Guldägget själva borde syssla med, men inte gör. Stör det inte medlemmarna att förbundet inte lyckas spegla branschens verksamhet?
Sedan om det var blålögn eller inte när förbundets Morgan Öberg gick ut och förnekade all kännedom om personen bakom FB-profilen, det vet vi ju inte. Men att det var Palm-Jensens eget initiativ är jag rätt övertygad om. Bra där!

Resumé har i veckan rapporterat om att tv-serien Mad Men har påverkat kundernas syn på hur en reklambyrå bör se ut, rent klädmässigt. Hela två Texas-byråer har ändrat stil för att passa kundernas syn. Jätteviktigt.
En svensk byrå som har blivit påverkad av seriens klädsel är Märkvärdig i Norrland. De har sedan en månad klätt sig inspirerat av serien. Assnyggt, säger jag, till skillnad från kommentatorerna på Resumé. De är – hör och häpna – skeptiska, något som aldrig förr hänt i det kommentarsfältet. Och anonyma!
Nä, att våga inspireras, att ha lite självdistans, att experimentera med sig själv, organisation, miljö och annat och se vad som händer, det ska man tydligen inte göra på reklambyråer. Där är det sjaskigaste tryckta t-shirten som gäller. Coolt. Självständigt. Kreativt. Wow.
(gäsp)

Också Brämhults senaste kampanj, där du får en ny flaska juice om du orkar göra nåt vettigt av din gamla tomma flaska, filma den och tanka upp filmen. Mycket jobb, kanske, men: idén är jättebra, engagera dem som orkar engageras, och de som inte orkar göra och filma påverkas av att det går att göra. Men, återigen: ”gammal idé”, bla bla bla … kommentarfältet dryper.
Och idéer, by the way, måste vara unika för att vara bra.

Svekoms vd Björn Rietz får 120 lax i månaden. Mycket pengar. Mycket upprörda känslor. Fullt förståeligt. Men att Rietz är en inkompetent nolla som inte åstadkommit och aldrig kommer att åstadkomma något – var kommer de känslorna i från? Kanske måste man ha varit i branschen på 90-talet för att fatta?
Annars kanske det är en bra idé att döma efter att Rietz gjort något. Får han bort reklamskatten har han nog väl förtjänat sin lön – eller?

IDG ger ut tidningen Söta djur. Chef för projektet är min gamle kollega Robert Brännström.
Udda projekt säger jag. LOL-cats hade varit mer passande.
Men, jag tror på en variant, som utnyttjar svärmorsdrömmen Brännströms förmåga hela vägen: en tidning som heter Robert och bara innehåller bilder på densamma. Skulle gå hem hos kvinnor 50–90. Och de har både pengar och lust. Vad säger du Robert – nåt att satsa på ;)

Ecpat gör en kampanj (av Ruth) där de använder det fiktiva barnet ”Kim” som symbol. Inte bra, säger jag. Använd verkligheten, alltid starkare än dikt. Det finns säkert ett barn som har precis rätt bakgrund och egenskaper för rollen. Och finns inte det, ljuger man.

Åhå, marknadsföringen är död? Minsann. Då får jag bli journalist igen. Nej visst fan, journalistiken är också död. Återvändsgränd …
Rapporteringen från Sime0 09 som jag har tagit del av har varit lite blandad, men onsdagens förmiddag och torsdagens eftermiddag verkar ha varit lysande. Önskar jag varit där, men nehej, så är det inte. Artikeln ovan lättar lite på den ångesten dock, eftersom den innehåller sånt kvalificerat blahaj att jag inte vet om jag ska gråta eller garva.
Kanske är det en missuppfattning från reporterns sida, men om inte: nej, marknadsföringen är inte död. Och faktorer som tajming, anpassning till omvärld, kultur och annat är inte direkt några nyheter när det kommer till bra kommunikation.

En riktigt läsvärd bloggpost på en riktigt läsvärd blogg. Lite svensk Rory Sutherland över Micco Grönholm, fast mer basic kanske.

Sevärt: tidningen Communication Arts designprisvinnare, hittad via Mine goes to eleven. Där läser jag också ett utmärkt inlägg om hur en detalj kan få dig att inte alls vilja köpa samma produkt igen: usla förpackningar.

Den här Discoveryfilmen gör mig glad.

Och här är föregångaren:

Johan Ronnestam uppmärksammar denna video med Gary Vaynerchuk, som håller ett brandtal om hur du vårdar ditt eget varumärke.

Riktigt usel copy.

Men bra film:

(Den sistnämnda har varit i omlopp ett tag. Men den är bra.)

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
3. Om Filter, läskunnighet och en våldtagen polisman

Jag har tidigare ondgjort mig något över livsmedelskedjan Willys reklam. I korthet förklarade jag hur hoppet om bättre reklam från företaget, vilket tänts med nya byrån DDB:s första kampanj, snabbt släcktes med den andra. Som vanligt med Willys handlade det bara om låga priser – ett oerhört tröttsamt argument som i dag dessutom närmast borde motarbeta företagets ambitioner att hitta nya kunder. Detta då vi under många år haft en debatt om matkvalitet och om att bra mat ofta kostar mer.

Nu svänger det igen. Jag tycker att DDB:s nya filmer för Willys är riktigt, riktigt bra.

De innehåller en underfundighet och absurdistisk humor som tilltalar mig ordentligt. Bara taglinen Willys förbättrar Sverige är en skönt crazy grej i sig.

Filmernas budskap är egentligen detsamma som Willys alltid kör, du spar pengar genom att handla hos oss, vilket innebär att de fortfarande står stilla. Men det kanske helt enkelt är så att de inte har något annat att kommunicera, trots allt? Att ens EMV-tvättmedel fått bäst i test kan man trots allt bara leva på så länge.

När DDB väljer att fokusera på resultatet av de sparade pengarna, lyckas de i allafall både behålla min uppmärksamhet och roa. Med ett så enahanda budskap behövs det. Om det sedan gör att jag blir en trognare kund visar sig med tiden: de har i allafall lyckats börja vända de negativa konnotationerna företaget skapar med sin gamla reklam.

Vad säger du? Bättre eller sämre än vanligt?

äs också diskussionien hos The Girls of Florida, som också uppmärksammar filmen.

I samma härad:

1. King lämnar Ica – Willys står kvar
2. Swedbanks sitcom mest för framtiden
3. En ny kreativ revolution – döden för reklambyrån?

Jag har ett litet problem. Det kryper fram när jag träffar folk i reklambranschen.

Jag är inte det minsta reklam-savvy.

När andra snackar om Tap project, Nikes brandbook och Whopper sacrifice, står jag och mumlar om Ica-såpan och NK:s underklädesannonser (du vet, de med ballonger och något slags cirkusmanér).

Fullständigt ocoolt.

Därför diggar jag också Swedbanks nya sitcom. Jag skrattar flera gånger när jag tittar. Dum som jag är, tydligen,  det förklarar Dagens Media-läsarna tydligt.

Men jag står fast och bränner allt förtroende genom att skriva det här på bloggen: JAG GARVAR ÅT SWEDBANKS SITCOM!

Gör den mig mer vänligt inställd till Swedbank (där jag för övrigt är kund vän (numera))? Jo, lite.

Kommer jag att lägga fler av mina affärer hos banken? Nej.

Som utbudsreklam betraktat inte bra, alltså. Som långvarigt varumärkesbyggande kan det funka. Och kanske som snackis.

Här är de två första filmerna.

I samma härad:

1. Vass revansch för Willys
2. Snäpp upp för Volvo
3. Spretigt namn för spretigt förbund