I dag hittade jag en sån grej. För första gången någonsin valde jag “mest sedda video just nu” på Youtube och – boy, am I glad I did!

Det här är så bra, så bra, så bra. Innehållet i sig är bra, men det är utförandet som är guld. Jag har aldrig sett detta förut, så för mig driver det utvecklingen framåt.

Mitt råd: kolla den direkt på Youtube.com. Jag tror att det ökar upplevelsen.

Orkar du inte dra vidare, kika nedan, så får vi hoppas att du tappar hakan lika mycket som jag.

Well?

I samma härad:

1. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
2. Ett kreativt grepp kring reklambranschens berättigande (del 1)
3. Köpt och oköpt bra för Plannja

Kombinationen överraskning, kulturella referenser, annorlunda och humor är oslagbar.

I samma härad:

1. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk
2. Microsoft bjuder på ett skratt som räcker hela helgen
3. Bra seminarium om att nå framgång som frilans

Det var ett bra beslut, och i slutänden såg jag hela filmen. Det är en kul, varm feelgood romantisk komedi, med lite djup.
Det låter som en beskrivning av varenda romantisk komedi sedan När Harry mötte Sally, men det finns en avgörande skillnad mellan de allra flesta och det grekiska bröllopet.

För Mitt stora feta grekiska bröllop följer inte den berättartekniska konventionen. Mitt stora feta grekiska bröllop är helt enkelt en ganska rakt berättad romantisk historia utan alla de klassiska, Hollywood-absoluta vändningarna och krånglerierna.

Några sekvenser är askul, någon lite hjärtskärande, men det mesta är rätt genuint. Ångesten, värmen, enkelheten i en förälskelse som övergår till kärlek som blir en förlovning och sådär.

Självklart är filmen dramatiskt berättad, skriven och castad. Men den visar att ibland blir det så, så mycket bättre när alla vanliga retoriska kurvor, dramatiska knep och “oförutsedda” vändningar – precis allt det där vi numera förväntar oss av allt från creative writing-deckare till spelfilm och tv-serier – helt enkelt inte finns med.

Är det inte lustigt? Att avsaknaden av dramaturgiska grepp faktiskt kan öka dramatiken avsevärt?

I samma härad:

1. Allt är bättre än pr och reklam
2. Bra läsning i väntan på bättre #2
3. Bra läsning i väntan på bättre

Resumé har i veckan rapporterat om att tv-serien Mad Men har påverkat kundernas syn på hur en reklambyrå bör se ut, rent klädmässigt. Hela två Texas-byråer har ändrat stil för att passa kundernas syn. Jätteviktigt.
En svensk byrå som har blivit påverkad av seriens klädsel är Märkvärdig i Norrland. De har sedan en månad klätt sig inspirerat av serien. Assnyggt, säger jag, till skillnad från kommentatorerna på Resumé. De är – hör och häpna – skeptiska, något som aldrig förr hänt i det kommentarsfältet. Och anonyma!
Nä, att våga inspireras, att ha lite självdistans, att experimentera med sig själv, organisation, miljö och annat och se vad som händer, det ska man tydligen inte göra på reklambyråer. Där är det sjaskigaste tryckta t-shirten som gäller. Coolt. Självständigt. Kreativt. Wow.
(gäsp)

Också Brämhults senaste kampanj, där du får en ny flaska juice om du orkar göra nåt vettigt av din gamla tomma flaska, filma den och tanka upp filmen. Mycket jobb, kanske, men: idén är jättebra, engagera dem som orkar engageras, och de som inte orkar göra och filma påverkas av att det går att göra. Men, återigen: ”gammal idé”, bla bla bla … kommentarfältet dryper.
Och idéer, by the way, måste vara unika för att vara bra.

Svekoms vd Björn Rietz får 120 lax i månaden. Mycket pengar. Mycket upprörda känslor. Fullt förståeligt. Men att Rietz är en inkompetent nolla som inte åstadkommit och aldrig kommer att åstadkomma något – var kommer de känslorna i från? Kanske måste man ha varit i branschen på 90-talet för att fatta?
Annars kanske det är en bra idé att döma efter att Rietz gjort något. Får han bort reklamskatten har han nog väl förtjänat sin lön – eller?

IDG ger ut tidningen Söta djur. Chef för projektet är min gamle kollega Robert Brännström.
Udda projekt säger jag. LOL-cats hade varit mer passande.
Men, jag tror på en variant, som utnyttjar svärmorsdrömmen Brännströms förmåga hela vägen: en tidning som heter Robert och bara innehåller bilder på densamma. Skulle gå hem hos kvinnor 50–90. Och de har både pengar och lust. Vad säger du Robert – nåt att satsa på ;)

Ecpat gör en kampanj (av Ruth) där de använder det fiktiva barnet ”Kim” som symbol. Inte bra, säger jag. Använd verkligheten, alltid starkare än dikt. Det finns säkert ett barn som har precis rätt bakgrund och egenskaper för rollen. Och finns inte det, ljuger man.

Åhå, marknadsföringen är död? Minsann. Då får jag bli journalist igen. Nej visst fan, journalistiken är också död. Återvändsgränd …
Rapporteringen från Sime0 09 som jag har tagit del av har varit lite blandad, men onsdagens förmiddag och torsdagens eftermiddag verkar ha varit lysande. Önskar jag varit där, men nehej, så är det inte. Artikeln ovan lättar lite på den ångesten dock, eftersom den innehåller sånt kvalificerat blahaj att jag inte vet om jag ska gråta eller garva.
Kanske är det en missuppfattning från reporterns sida, men om inte: nej, marknadsföringen är inte död. Och faktorer som tajming, anpassning till omvärld, kultur och annat är inte direkt några nyheter när det kommer till bra kommunikation.

En riktigt läsvärd bloggpost på en riktigt läsvärd blogg. Lite svensk Rory Sutherland över Micco Grönholm, fast mer basic kanske.

Sevärt: tidningen Communication Arts designprisvinnare, hittad via Mine goes to eleven. Där läser jag också ett utmärkt inlägg om hur en detalj kan få dig att inte alls vilja köpa samma produkt igen: usla förpackningar.

Den här Discoveryfilmen gör mig glad.

Och här är föregångaren:

Johan Ronnestam uppmärksammar denna video med Gary Vaynerchuk, som håller ett brandtal om hur du vårdar ditt eget varumärke.

Riktigt usel copy.

Men bra film:

(Den sistnämnda har varit i omlopp ett tag. Men den är bra.)

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
3. Förbundsbashing, morgondagens byrå och ryktet om Farfars död

Nu svänger det igen. Jag tycker att DDB:s nya filmer för Willys är riktigt, riktigt bra.

De innehåller en underfundighet och absurdistisk humor som tilltalar mig ordentligt. Bara taglinen Willys förbättrar Sverige är en skönt crazy grej i sig.

Filmernas budskap är egentligen detsamma som Willys alltid kör, du spar pengar genom att handla hos oss, vilket innebär att de fortfarande står stilla. Men det kanske helt enkelt är så att de inte har något annat att kommunicera, trots allt? Att ens EMV-tvättmedel fått bäst i test kan man trots allt bara leva på så länge.

När DDB väljer att fokusera på resultatet av de sparade pengarna, lyckas de i allafall både behålla min uppmärksamhet och roa. Med ett så enahanda budskap behövs det. Om det sedan gör att jag blir en trognare kund visar sig med tiden: de har i allafall lyckats börja vända de negativa konnotationerna företaget skapar med sin gamla reklam.

Vad säger du? Bättre eller sämre än vanligt?

äs också diskussionien hos The Girls of Florida, som också uppmärksammar filmen.

I samma härad:

1. King lämnar Ica – Willys står kvar
2. Swedbanks sitcom mest för framtiden
3. Köpt och oköpt bra för Plannja

Jag är inte det minsta reklam-savvy.

När andra snackar om Tap project, Nikes brandbook och Whopper sacrifice, står jag och mumlar om Ica-såpan och NK:s underklädesannonser (du vet, de med ballonger och något slags cirkusmanér).

Fullständigt ocoolt.

Därför diggar jag också Swedbanks nya sitcom. Jag skrattar flera gånger när jag tittar. Dum som jag är, tydligen,  det förklarar Dagens Media-läsarna tydligt.

Men jag står fast och bränner allt förtroende genom att skriva det här på bloggen: JAG GARVAR ÅT SWEDBANKS SITCOM!

Gör den mig mer vänligt inställd till Swedbank (där jag för övrigt är kund vän (numera))? Jo, lite.

Kommer jag att lägga fler av mina affärer hos banken? Nej.

Som utbudsreklam betraktat inte bra, alltså. Som långvarigt varumärkesbyggande kan det funka. Och kanske som snackis.

Här är de två första filmerna.

I samma härad:

1. Vass revansch för Willys
2. Snäpp upp för Volvo
3. Dålig pr bra för varumärket

I nästa film börjar det som ett galapetteri-reportage från ett bröllop, i en tredje är det en gränsövergång som är skådeplatsen.

Sedan kom filmen med ”Radiotjänsts” tack-kör. Stig hos doktorn. Radioföljetong med Stig …

Hugo på Wjos i Uppsala uppmärksammade det hela för ett tag sedan, och tar specifikt upp en banner.

Filmerna kan tyvärr inte bäddas in (vilket självklart är ett minus!), men du kan se dem här.

Vad King gör med detta är att de skapar verkliga personer av pappfigurer. De karaktärer som alltid bara har funnits i Ica-butikens hemtama miljö, lämnar plötsligt densamma och blir i det ögonblicket inte längre pappfigurer, utan personer av kött och blod. Genom att släppa in verkligheten – i form av bland annat Radiotjänstkören – börjar också Ica-såpan interagera med sin omgivande verklighet och bli en del av den.

Det är fortfarande en lång väg kvar och man ska inte dra för stora växlar – men fortsätter det såhär blir Ica-såpan ett populärkulturellt och samhällskommenterande magasin i kortform. Mycket spännande :)

Hur som: heder till folket på King och Ica som vågar och orkar både tänka nytt och hålla fast vid ett vinnande koncept!

—

I dagarna lanserade en av Icas konkurrenter, Willys, en ny kampanj. Producerad av DDB, kretsar kommunikationen kring det vanliga: Willys är billigt.

När DDB vann över Willys från Valentin & Byhr, tändes i alla fall hos mig ett hopp om att få se något annat än ”Sveriges billigaste matkasse”-reklamen. Att vara billig är inte svårt, anser jag: att vara bra och ha låga priser är det däremot. Men jag är kinkig med min mat.
Valentin & Byhr har kanske inte alltid velat göra samma tradtjatiga kampanjer, men i så fall har de inte lyckades övertyga Willys om storheten i sina alternativa idéer – om jag inte missat något.

Mot bakgrund av byråns arbete med McDonalds och Försvarsmakten hade jag alltså höga förväntningar på DDB:s kommunikativa strategier. Och det började bra.

Första kampanjen.

Den första kampanjen från DDB snackade om Willys inte bara som ett lågprisvaruhus för mat, utan nyanserade bilden. Där fanns inte bara rena lågprisprodukter, utan även bra mat. Det var vasst, smart i sin enkelhet och tydligt banbrytande.

När Willys nu går ut och kampanjar med synbart återanvända annonser – dessutom med påklistrade lappar – är det fortfarande bättre än Valentin & Byhrs matkassebilder, men det är också tydligt att inte heller DDB lyckas bryta Willy-folkets kärlek för ”vi är billigast”-kommunikation. (Rolf van den Brink ogillar dem starkt. Och Ulrika Good.)

Så, Willys (och DDB?) är övertygade om att det bara är priset som säljer.
Själv handlar jag alltid i första hand på kvalitet – därefter pris. Men det kanske bara är jag och ett fåtal andra.

Ni andra kan fortsätta handla på pris.

I samma härad:

1. Vass revansch för Willys
2. Swedbanks sitcom mest för framtiden
3. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”

Däremot är jag inte lika övertygad om filmen. Det är helt ok, men den säger samma sak som affischen, fast på 30 sekunder i tv istället för på 2 sekunder på stan. Så det blir mer nja.

Varför funkar det för mig?
- Ett budskap
- som levereras via en gåta
- som gör att jag tänker
- och sedan minns argumentet.

Förutsättningar för att det ska funka:
- mottagaren har bestämt sig för att köpa bil
- och vill ha billig drift

Riktigt roligt är ändå att så många tycker så mycket om just denna kampanj. På Resumé handlar diskussionen om F0rsman & Bodenfors kreativa höjd etc. Jag håller nog med signaturen Johan i hans analys av F&B, rakt, charmigt och effektivt men inte alltid så nyskapande. Kanske var det annat 1999, men då visste jag knappt att byrån fanns.

Även på Please copy me diskuteras kampanjen. Och där är det faktiskt kampanjen som diskuteras. Åsikterna går isär. Själv tycker jag att det vore kul att se liiiite mer laborerande med argument, förutsättningar etcetera i kommentarsfältet, det blir mycket yta. Men det är å andra sidan det vi vet, resten blir gissningar.

Sist: kanske skulle denna film ha större effekt — åtminstone på alla under 35?

I samma härad:

1. Swedbanks sitcom mest för framtiden
2. Vass revansch för Willys
3. Spretigt namn för spretigt förbund

I dag har jag nära till tårar. Jag gråter fortfarande väldigt sällan, men det är ofta väldigt nära. Den vanligaste anledningen: identifikation med föräldrar eller barn. En kort notis om en förälder som i sista stund räddat sitt barn ur elden – eller förlorat det. En mening, ett pratminus, där någon med smärta nämner att nej, jag hann aldrig ta farväl. En blogg. Men inte alltid det tunga tragiska, även lättsamma grejer, men där känslan ligger utanpå huden (ja, det duger med reklam).

En också vanlig anledning: underdog-situationer, där underdogen överraskar. Det är oftast den anledningen jag använder när jag ibland roar jag mig med att locka fram min nya, empatiska sida. Jag utsätter mig för saker som jag vet kommer att ge gåshud, starta tårpumpen och starta de bekanta rysningarna längs ryggen.

I dag uppmärksammades Sandra Boyle, en av de tävlande i Britain’s got talent, på Twitter. Klippet med hennes framträdande var lite rysningsframkallande för mig. Ulrika Good kommenterar klippet. Hon spekulerar i om det är för bra för att vara sant. Jag skiter i vilket men tror inte att det är riggat: verkligheten är för bra för att behöva diktas upp. Jämförelsen med Paul Potts (se nedan) görs av både Good och Aftonbladet, men det finns ju många fler udda historier från Britains got talent, så varför skulle just denna vara uppdiktad? Eftersom Sandra Boyle inte kan bäddas in, väljer jag  att visa några äldre, personliga rysnings-favoriter. Blandade med annat: för kletigt får det inte bli, då försvinner hela poängen.

Så, filmkavalkad. Kanske något berör. Gör det inte, so what: it’s entertainment!

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

Okej, jag är en jäkla vattenkanna. Det är jag glad för: livet blir roligare när man får känna det hela vägen.

I samma härad:

1. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat
2. Nu hatar jag inte längre den “kreativa branschen”
3. Kund-feedbacken från helvetet?