Läser Sofia Mirjamsdotters krönika av idag i Aftonbladet.se. Det hon säger är så riktigt och bra – och när jag läser blir jag så trött och less.

Jag håller med i allt, men vill också korrigera en grav, abnorm missuppfattning Mirjamsdotter refererar: att du bara har 140 tecken på dig på Twitter.

På Twitter – och andra sociala plattformar – har du inte 140 tecken: du har dagar, månader och år.

Var snäll och fatta detta, en gång för alla, politiker och andra som “inte får ut mitt budskap på 140 tecken”: det handlar inte om antalet tecken, det handlar om tid.

Och, om du ändå inte tror mig: med meningen Jag får inte ut mitt budskap på 140 tecken får du klart och tydligt ut ditt budskap på 42 tecken. Inklusive blanksteg. Du säger nämligen att ”Jag är inte intresserad av andra människor, om de inte kan övertygas att rösta på mig i nästa riksdagsval”. Skulle du använda den meningen, har du fortfarande 35 tecken till godo. Det är bra, om någon vill retweeta.

Min fråga blir: umgås du bara med människor du kan tjäna pengar på?

Och en gång för alla: Obama vann inte valet på att han använde sociala medier. Obama vann valet för att han ville något och för att folk trodde på vad han sa.

I samma härad:

1. Därför kan vi inte jobba på jobbet
2. Jag blev kidnappad av främlingsfientliga på Facebook: du med?
3. I’m fucking kan inte sluta garvahahahaaaa!

Intresset för politik når just nu sällan – kanske aldrig – skådade höjder. Det beror inte på det nyligen avgjorda EU-valet, det beror inte på att de politiska frågorna, debatterna och politikerna har blivit så himla mycket mer intressanta. Det beror helt enkelt på att webben har gjort det möjligt att delta i långt större utsträckning än tidigare.

Visst har denna utveckling pågått en längre tid, men jag tycker att valet 2006 blev något av en accelerator. För kanske första gången hade webben en självklar plats i den politiska diskussionen. Sedan dess har det gått snabbt, inte minst beroende på amerikanske presidenten Barack Obamas framgångsrika kampanjande i digitala kanaler.

Vad vi har i dag är en långt mycket större grupp människor i samhället som bryr sig om, diskuterar, läser på och reflekterar kring politik och politiska frågor. En del, som många av Piratpartiets sympatisörer, läser på om lagar och regleringar kring internet. En del går i närkamp med svenska och europeiska frågor kring mat, djursäkerhet och ekologisk matproduktion. En och annan funderar kring säkerhetspolitik och hur vi ska kunna ha en human och empatisk invandringspolitik, samtidigt som vi försäkrar oss om att hålla extrema religiösa rörelser kort.

Och politikerna och deras partier granskas. När en politiker på en fest uttrycker sina varma känslor för ett domstolsutslag, blir det snabbt ett ämne som stöts och blöts ur mängder av aspekter på allehanda platser på nätet.

Vi har, i Sverige och, törs jag hävda, stora delar av världen, i dag ett politiskt torg som i större och större utsträckning börjar likna det där atenska torget där de markägande sågs för att fatta beslut. Eller de fornnordiska tingsplatserna, för den delen.

Utvecklingen innebär en vitalisering av demokratin. Människor som har möjlighet att göra sina röster hörda och tror att det är meningsfullt, gör det. De diskuterar och debatterar, men de väljer också mer aktivt – till exempel väljer de kanske att kryssa för en kandidat som de har haft en meningsfull diskussion med när det väl är dags att välja.
Jag vill inte påstå att vi hamnat i en utopisk verklighet, det finns fortfarande brister och många som inte alls är med, men jag påstår att vi är på väg.

De politiska partierna borde glädjas åt detta. De borde vara upp över öronen glada åt att äntligen, äntligen kunna prata med massor av människor och få deras åsikter tillbaka. De borde studsa upp och ner av glädje över möjligheten att faktiskt föra en dialog, över möjligheten att personligen kunna prata om sina övertygelser med människor som håller med eller emot – men faktiskt få chansen att förklara varför man tycker som man gör, och kanske övertyga, kanske övertygas.

Men det gör inte partierna. För dem är engagemanget ett problem. Det sätter deras hierarkier och mekanismer ur spel.
Väljare ska inte hålla på och kryssa upp folk på listan, till exempel. I Sverige spikas valsedelns kandidatordning av kongressen eller partimötet – på förslag av valberedning / partiledning. Väljarna ska inte komma och rasera ordningen: den är faktiskt satt efter år av trogen tjänst, kontaktnät och andra viktiga saker. Hur ska det gå om väljarna börjar trassla där? Hur ska partiet kunna garantera yngre medarbetare en plats i solen senare i livet, om partiets makt minskar?
Visst, personval existerar och det är möjligt att kryssa, men: det var en kosmetisk justering, inte något som folket skulle använda.

Samma sak med kampanjandet i stort. Plakat och tv-film ska det vara. Stora frågor, som räcker hela vägen ner till lokal nivå. ”Rösta på sossarna i Svenfors kommun, så ska Sahlin se till att höja skatten”. ”Rösta blått i Knogums kommun, så lovar Reinfeldt att han ska sluta skära i försvaret.”

Jobbar du på ett partikansli i dag, har du alla möjligheter och tillfällen i överflöd att sätta dig in i nätet och dess möjligheter. Är du strateg, så har du naturligtvis koll på de kulturella trender som finns i samhället, där den viktigaste och mest relevanta för politiker i dag är äkthetstrenden: du ska vara den du utger dig för att vara, utslag för detta är bland annat tillgänglighet och att du är konkret. Varför syns inte det i kampanjandet?

Jaja. Det blir nog fint. Med lite tur har vi enmansvalkretsar och politiker valda på person i framtiden – inte generella storlöften och luftliga listor. Men då lär varken Moderaterna eller Socialdemokraterna vara de största partierna, om de inte börjar förändra sina attityder redan nu.

————

Uppdaterat:
JMW:s Brit Stakston återaktualiserar detta ämne med en reflektion kring ett eget deltagande i vad som borde ha varit ett publikt, politiskt-filosofiskt möte. Jag hade gärna deltagit, i realtid eller efterhand, men glömdes bort för att ingen brytt sig om de tusentals personer som kunde ha ett intresse av mötet. Men kanske är demokrati och politik bara för en utvald krets, trots allt?

I samma härad:

1. Man är väl idiot. Men trots det …
2. Mitt coffice borde vara avdragsgillt
3. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas

Jag är Google-skeptiker. De har gjort fantastiskt bra saker, de har en skön attityd – men de skapar en riskmängd många bortser ifrån, tycker jag (tex alla anställda som förvarar mängder med affärshemligheter i docs, gmail etc.).

Två aktuella händelser, på sitt sätt motpoler, tar upp andra spår.

1. Ett gäng SEO-kunniga personer bestämmer sig via mikrobloggen Bloggy för att jäklas med ett företag, genom att fylla Google-sökmotorns förstasida med länkar till egna blogginlägg om företaget. Läs allt här. Jäkligt otrevliga maffiametoder, anser jag, men ett utmärkt exempel på hur en grupp personer kan påverka också stora företag med enkla medel. Google är på sitt sätt blint, och under en kort tid kan detta ställa till stor skada för ett företag eller, ännu värre, en individ.

2. Nätentreprenören Ted Valentin blev nyligen svartlistad från Googles sökmotor, av Google själva. Något skäl angavs inte, det verkar faktiskt som om ingen alls har velat prata med Valentin från Googles sida (denna uppfattning får jag av SvD:s artikel om det hela, en artikel som inte finns på nätet(?)).
Svartlistningen gällde Valentins olika kartsajter – cafékartan, kyrkokartan med flera – och berodde, återigen enligt SvD-artikeln, eventuellt på att någon anmält Valentin till Google som sökmotor-fuskare.
Sajternas trafik försvann plötsligt till 80 procent, något som skulle kunna bli ett dråpslag för många företag och företagare som har Googles sökmotor som en basingrediens i sin affärsidé. För så är det på webben: kan ingen hitta dig, finns du inte. Och de allra flesta litar på Googles motor i första hand.

Nu har Google dock ändrat sig enligt Dagens Industri, men hur går det för alla dem som råkar ut för detta och som inte är kända namn?

Dessa två exempel – det första där personer utnyttjar Google för att skada ett företag, det andra där Google diktatoriskt bestämmer om ditt innehåll ska indexeras på motorn – visar på Googles ofantliga makt på nätet. Och Google är ett företag, utan insyn och utan medbestämmanderätt från samhället som de har en mycket viktig funktion i.

Skrämmer inte detta dig – åtminstone lite grand? Är det inte ganska obehagligt att så mycket av framgången för ett nätbaserat företag hänger på ett annat företags goda vilja?

Jag oroar mig, här i mitt lilla källarkontor.

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Sjukdomar och censurerat sex i Googles söktrender
3. Därför är Melodifestivalen obligatorisk för kommunikatörer

Oavsett hur mycket du har att göra idag, oavsett hur mycket du bryr dig om politik och samhälle i största allmänhet: läs den här artikeln av Michael Zackrisson. Den angår dig, den kommer att angå dina barn, kan komma att angå dina barnbarn.

Striden om demokratin pågår varje dag. Du kan göra skillnad. Men då måste du bry dig.

Gör du det inte i dag, kommer du garanterat att göra det när ”demokrati” är ett tomt ord. När vi alla är kineser genom att ha en kinesisk version av demokrati. Vi är på väg dit, min vän, och det kan vara värt att lägga en halvtimme på att fundera kring vad det innebär.

Så läs, och läs gärna mer. Börja till exempel med de länkade texterna från Zackrissons artikel.

I samma härad:

1. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
2. Det här med glasbitar i maten
3. Medierna behöver en ny idé (eller Det sket sig)