I går såg jag Mitt stora feta grekiska bröllop på tv. Jag har sett den förut, men trots att jag mindes den som bra, var jag ytterst tveksam till att titta. Men, tänkte jag, ok, fram till nyheterna då.

Det var ett bra beslut, och i slutänden såg jag hela filmen. Det är en kul, varm feelgood romantisk komedi, med lite djup.
Det låter som en beskrivning av varenda romantisk komedi sedan När Harry mötte Sally, men det finns en avgörande skillnad mellan de allra flesta och det grekiska bröllopet.

För Mitt stora feta grekiska bröllop följer inte den berättartekniska konventionen. Mitt stora feta grekiska bröllop är helt enkelt en ganska rakt berättad romantisk historia utan alla de klassiska, Hollywood-absoluta vändningarna och krånglerierna.

Några sekvenser är askul, någon lite hjärtskärande, men det mesta är rätt genuint. Ångesten, värmen, enkelheten i en förälskelse som övergår till kärlek som blir en förlovning och sådär.

Självklart är filmen dramatiskt berättad, skriven och castad. Men den visar att ibland blir det så, så mycket bättre när alla vanliga retoriska kurvor, dramatiska knep och “oförutsedda” vändningar – precis allt det där vi numera förväntar oss av allt från creative writing-deckare till spelfilm och tv-serier – helt enkelt inte finns med.

Är det inte lustigt? Att avsaknaden av dramaturgiska grepp faktiskt kan öka dramatiken avsevärt?

I samma härad:

1. Fyra reklam-strategier ur Så mycket bättre
2. Allt är bättre än pr och reklam
3. Bra läsning i väntan på bättre