Igår satt jag på kafé och jobbade. Hade lite kontakt med en vän på en byrå, som undrade: får du nåt jobb gjort på ett kafé?
Jag kontrade självklart med motfrågan ”får du någonting gjort på ett kontor?”.

Jag hävdar att mitt perspektiv är mer generellt. det gör Jason Fried, nedan, också.

Det viktigaste han har att säga är enligt mig detta med att det tar tid att komma in i jobbet. Olika för olika människor, olika för olika uppgifter, men ändå. Och för att åstadkomma riktigt, riktigt bra jobb, måste du få jobba ostört under en längre period.

Efter att idag ha haft ännu en upphackad dag slog det mig att just detta är anledningen till att många ofta jobbar över på till exempel reklambyråer. När du väl har hittat in helt i bubblan, det universum där du kan arbeta med just den uppgift du sitter med, vill du helst inte lämna den. För det tar tid både att lämna bubblan och att komma tillbaka in.

Jason Frieds föredrag utgår från en väldigt mycket mer amerikansk verklighet än vi är vana vid, törs jag påstå. Trots det stämmer det inte helt illa med svenska förhållanden. Men ännu mer, istället för chefer som stör har vi kontorslandskap, kollegor och diverse kommunikationsenheter som klipper av tankebanorna. Vilket naturligtvis är lika illa det.

Men nu: filmtajm.

I samma härad:

1. Äntligen kan vi jobba dygnet runt!
2. Umgås inte med nån du inte kan tjäna pengar på
3. I’m fucking kan inte sluta garvahahahaaaa!

Krönika skriven för Adobes nyhetsbrev februari 2010

En gång intervjuade jag David Carson. Vi pratade länge, kanske tre timmar, på Forsbergs skola i Stockholm. Han var där för att, femton år efter sitt stora genombrott med Beach Culture och Ray Gun, gästlära studenterna om grafisk design.

Trots att David Carson under några år var den grafiska design-himlens starkast lysande stjärna, hade jag tvekat lite om att träffa honom. Carsons omisskännliga estetik – den sönderbrutna typografin, de söndermanipulerade bilderna – har i princip helt försvunnit. Att intervjua en person som betytt otroligt mycket under ett väldigt kort tag, men knappast gör det i dag, var inte ett självklart val.

Jag är glad att jag gick dit. David Carson visade sig vara något annat än en stil. Hans syn på design och designerns uppdrag var både intelligent och uppfriskande.
För det var precis så: David Carsons välkända uttryck är inte ett manér, utan helt enkelt resultatet av hans personlighet. Carsons design ser ut som den gör beror på att han helt och hållet utgår från sig själv när han designar. Han tolkar materialet och skapar en design som korresponderar med hans egen känsla. Eller hans eget psyke, är nog mer rätt.

Att göra det Carson kräver en sak och ger två tydliga resultat.

Det kräver framför allt mod. Mycket mod. Att helt och hållet utgå från dig själv rent emotionellt, innebär att du får ett uttryck som präglas av dina egna erfarenheter och åsikter. Det är inte alls säkert att det är särskilt gångbart. Det blir kanske ett uttryck som är för udda, som skrämmer.

Men det första tydliga resultatet kan kanske uppväga det här. Det blir nämligen en design som du och bara du kan leverera. Eftersom ditt psyke har en unik sammansättning, kommer allt som processas där att få en unik form. Inte alltid banbrytande och tokudda, men med en twist som bara du kan ge.

Det andra tydliga resultatet är att du kommer att bygga ett alldeles eget, särpräglat uttryck. Ska en designer inte ha ett eget uttryck? Det håller jag med om ibland, men när jag tittar på professionens giganter, inser jag att det mest är teoretisk-idealistiskt tjurbajs.
Visst kan det vara farligt att ha ett eget uttryck, men å andra sidan kan det vara otroligt värdefullt också. För designens mål är ju att skapa något som är särpräglat, inte likadant som allt annat.

Att ge sin egen tolkning och låta sin design – eller illustration, fotografi, text eller vad det än är – präglas av en själv, är obehagligt och skrämmande. Tänk om folk inte gillar vad de ser, inte gillar dig?

Men oroas inte. Kanske kommer en del att negga. Men när du blottar dig själv, kommer det alltid vara fler som håller med än emot. Så funkar människor. Jag lovar. Testa själv.

I samma härad:

1. Hålla föredrag handlar om att hitta artisten i dig
2. Ericsson gör om – eller …
3. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat

Är för tillfället sprängd. Jag har projekt och göromål upp över öronen, och även om det är roliga grejer (jag jobbar med det jag vill jobba med, helt enkelt), så är det irriterande att inte hinna med allt jag vill.

Känner du igen dig? Det skulle inte förvåna mig. I dag, när vi inte längre jämt är bundna av en massa ekonomiska, tidsmässiga eller infrastrukturella ramar, blir möjligheterna att förverkliga många av sina idéer så mycket större och enklare. Och när det händer, riskerar vi att bli fångna i vårt eget lilla inferno av viljen, måsten, drömmar och ambitioner. Som den här bloggen, där jag har visst släktskap med Niclas Strandh, verkar det som.

Men många gånger skulle vi kunna hinna med mycket mer av allt, om vi bara blev lite bättre på att bestämma när, hur, vad och var vi ska göra saker. Prioritering, schemaläggning och såna saker, du vet. Bland det mest sexiga som finns.

Metoder för hur finns det gott om: Getting things done är en populär metod för dig personligen, skribenten Marc McGuinness bloggar och har  skrivit om tidsplanering för kreatörer och med några sökningar på nätet  hittar du mängder med tips, råd, idéer och metoder.
Är du inte du utan ni, finns naturligtvis en hel flora av vetenskap och kunskap på universitet och skolor av alla de slag. En metod som rumlat runt bland framför allt teknikutvecklingsbolag de senaste åren är Scrum, som nu verkar ersättas av eller kombineras med en annan metod, Kanban.

Så, verktygen finns där. Det är bara att plugga in dem och börja leva efter deras vackra scheman och smidiga flöden. Även om det kan verka rent kontraproduktivt att begränsa sig och försöka följa regler och metoder – är friheten att göra som du själv vill viktig för dig delar vi en egenskap – tror jag att det inte behöver vara motsatser. Att jobba efter ett schema kan lika gärna befria som binda in.

Det finns egentligen bara ett problem med allt detta. För att kunna följa detta, måste jag först lära mig dessa metoder. Och om jag lägger två dagar på att verkligen lära mig en metod (jag tror inte på femminuterskurser), och ofta också pengar, så måste det bli rätt sedan. Men med alla de metoder som finns, är risken stor att det blir fel ändå. Och då måste jag börja lära mig en ny metod, som kanske också är fel, och så … Ja, du fattar. (Här handlar det om att organisera mig själv – mycket svårare än att organisera andra.)

Tröskeln för att börja använda en bra metod för organisation och planering, är helt enkelt att det kanske inte funkar. Och då har jag kastat bort tid och pengar på grejer jag absolut inte har tid och pengar för. Så jag har hamnat i ett moment 22. Att hitta en metod för att organisera, kräver ett organiserat sökande och lärande. Eller nåt.

Bah. Tröttsamt. Hur ser det ut för dig?

I samma härad:

1. Konsten att döda prestationsångest
2. Ärlig reklam kräver oftast för mycket
3. Hålla föredrag handlar om att hitta artisten i dig

”Det finns dagar då föräldrar lämnar hemmet och går på stadens gator som fantomer.”
– gammalt stadsordspråk

Men nej, jag tycker inte synd om mig själv.

Vattkoppor.

Jag tycker synd om någon annan.