Läser i Aftonbladet om vulkanen i Yellowstone. Verkligen hemska utsikter, där: 50 procents chans till utbrott inom kort, står det – ett utbrott som kommer att ödelägga hela Nordamerika.

Men – ingen verklig fara, tydligen, för – se själv:

Ah – beredskapen har höjts. Men så bra! Nu väntar jag bara på Aftonbladets uppföljare, där de berättar exakt hur beredskapen har höjts. Har man delat ut filtar? Paraplyer? Grillspett?

För om jag inte tar helt fel, är det ganska svårt, alternativt meningslöst, att förbereda sig för ett vulkanutbrott som ska ödelägga en hel kontinent.
Men kanske är jag bara pessimistisk. MIR finns ju trots allt kvar därutanför atmosfären.

Inte helt osökt kommer jag att tänka på avsnittet i Southpark där det är vulkanutbrott, det där alla lär sig att lägga sig ner och dra en filt över sig för att undkomma lavan. Mycket effektivt.
Och just det klippet finns inte på Youtube, men däremot original-informationsfilmen som lär ut tricket “Duck and cover” i händelse av atombombning.

Säga vad man vill om amerikaner, men ingen kan beslå dem med halvfulla glas.

Lite off topic, men: i dag publicerar aftonbladet.se en debattartikel av mig, där jag kritiserar tidningens beslut att stoppa SD:s annonser i tidningen. Jag är kritisk i första hand för att tidningen ger sig in i en demokratisk gråzon, där rätten att uttrycka sina tankar och idéer ställs mot rätten för en kanalägare att bestämma vad som ska sändas i kanalen.

På ett privat plan tycker jag att Helin och Mellin gör rätt som stoppar annonserna. Jag är motståndare till SD:s politik och håller inte med om att deras bild av Sverige är sann.

Men samtidigt anser jag att massmedierna måste kunna stå över privata känslor, om de ska kunna ha en funktion för att hålla demokratin vital i framtiden. Ett fullt möjligt alternativ, men enligt mig sämre, är att alla olika publikationer låter chefredaktörens ideologi styra innehållet på både annonsplats och i redaktionellt utrymme. Även om det nog skulle vitalisera medierna radikalt, tror jag att det skulle leda till större klyftor och konflikter i samhället. Vi är helt enkelt beroende av en så pass balanserad nyhetsbevakning som möjligt – och att annonsörer inte bedöms ideologiskt ska kunna ingå i samma paket.

För mig som egenföretagare är det kanske idiotiskt att deklarera mina egna ställningstaganden på detta sätt. Det är inte kutym i Sverige att personer i näringslivet lyfter fram sina egna politiska ståndpunkter – när till exempel Handelsbankens förre vd Lars O Grönstedt uttalade förhoppningar om ett fortsatt s-styre inför valet 2002, fick han till exempel mycket skit för det.

Att dessutom ha åsikter i samband med SD blir kanske extra graverande. Mitt inlägg kan ju både tolkas som ett försvar för partiet, för den som vill, eller mot partiet, för den som läser lite noggrannare. Därför riskerar jag att ratas av en potentiell uppdragsgivare oavsett dennes inställning till partiet.

Å andra sidan tycker jag att tystnaden i politiska samhällsfrågor från näringslivets sida är ett fattigdomsbevis. Vi är vanda vid att hålla våra politiska åsikter borta från vårt professionella liv, att inte basunera ut var vi står i olika frågor, extra mycket om vi inte står på samma planhalva som alla andra. Det är på sitt sätt en sanitetsåtgärd som gör att klimatet i företagens fikarum inte blir olidligt för en och annan avvikare: samtidigt innebär det att vi som personer blir mer gråa och intetsägande.

Här står nätet för något nytt. Genom utvecklingen av den sociala webben, har människors privata och professionella liv börjat smälta samman väldigt snabbt. Att jag på FB kan läsa om vad olika potentiella uppdragsgivare gör på semestern, om deras barns sportframgångar, middagsbestyr och annat, ger en mer komplett och intressant bild av de människor jag möter i mitt yrkesliv. Vill påpeka att jag inte ständigt trålar FB:s nyhetsflöde, men det blir en pusselbit här, en där.
Följden blir att jag kan ha en rikare kontakt med kollegor och kunder, en kontakt som går utanför den direkta jobbsfären: därigenom tror jag också att jag kommer att kunna göra ett bättre jobb för mina kunder.

Så, kanske skjuter jag mig själv i foten genom att prata högt, men i förlängningen hoppas jag att det kommer att ge positivt tillbaka. Om människor vet var jag står, kan de ta ett mer välgrundat beslut om de vill anlita mig. Tar de ett bättre beslut, ökar chansen för mig att göra ett bra jobb eftersom de vet att jag kommer att gilla uppdraget.

Dessutom blir jag en människa av kött och blod, inte en penna och en timlön. Det är värt en hel del det med.

I samma härad:

1. Välgrundad kritik risk för reklambranschen
2. Klarar du att vara en crowdstarter?
3. En ny kreativ revolution – döden för reklambyrån?