Skip to content

Uhu. Jaha. Vi får väl se. #blogg100

2013 January 28
by Per Torberger

Alltså, nu sover ungarna. Jag har jobb.
Får väl se hur det går med detta.

Ving skiter i vem du ligger med #blogg100

2013 January 27
Annons från resebolaget Ving föreställande två kyssande kvinnor i solstolar.

Vings annons i SvD den 27 januari 2013.

Det finns en del att säga om Vings nya logotyp, som är ett klassiskt exempel på “Åh fan, den är ju likadan som deras logga”-replik vid lanseringen av en ny logotyp. När det är alldeles för sent att göra något åt saken.

Men, oavsett det gillar jag att Ving okommenterat låter det vara två kyssande kvinnor i denna annons, istället för som vanligt kvinna-man. Just att de inte gör en grej av det är bra.

Det förtar intrycket lite grann att de betonar “semester för vuxna” och att det handlar om resor för människor som reser utan barn, men det är ett steg i rätt riktning – att sälja resor till vem som helst utan att blanda in vem mottagaren ligger med.

Sedan kanske vi får vänta på annonsen med kyssande män. Trots allt verkar det fortfarande mer accepterat med kyssande kvinnor än dito män.

Eller, Ving?

UPPDATERAT 1: Uppenbarligen har just Ving haft en annons med kyssande män. Dock i tidningen QX, så det räknas inte riktigt. Där vore det ju bara korkat att köra en kvinna-man-annons.

UPPDATERAT 2: Oscar Altkvist har bloggat om en annan Ving-reklam – den första filmen med nya konceptet. Riktigt bra film, tycker jag, en film som på ett bra sätt förmedlar föräldrakärlek. Den påminner en del om Björn Borgs film från för några år sedan (regisserad av Oscar Bård).

Back to böcker #blogg100

2013 January 25
by Per Torberger

Jag har börjat läsa böcker igen. Skönlitteratur, alltså – såna där böcker man läser för sitt sköna nöjes skull. Kanske.

Förr läste jag mycket. Fram till att jag fyllde 30, från det att jag lärde mig läsa, hann jag med en hel del. Från Tvillingdeckarna och Maria Langs deckargåtor i Skoga, via Ulf Stark och Tolkien till Dostojevskij, Oë och Tove Janson.

De senaste tio åren har det varit skralt på läsarsidan. Högst fem böcker om året har det blivit. Ibland har några av dessa varit totalt bortkastade, som Hypnotisören och annat jag gärna glömmer.

Nu läser jag igen. Hittills sex i år. Och jag är mitt i den sjunde. Vi får väl se hur det går.

Vad jag funderat lite på är vad skönlitteratur egentligen bidrar med. Varför ska jag lägga tid på att läsa sagor, egentligen? Ibland bra, men ganska ofta sådär lite mitt emellan. Inget som får en att kasta sig på tunnelbanan för att hinna hem till fortsatt läsning när arbetsdagen tar slut.

Samtidigt vet jag ganska bra vad poängen är.

Skönlitteratur är facklitteratur. Riktigt bra skönlitterära berättelser, berättar någonting om människan. Det är sådana berättelser som genom sin form och sitt innehåll lyckas förmedla generella och universella insikter om vad, hur och varför människor är. Ofta på ett mycket intressantare, verkligare och trovärdigare sätt än det som normalt kallas “facklitteratur”.
Bra skönlitteratur har funktionen att den lär oss någonting om människan, mänsklig verksamhet eller den värld vi lever i.

Det är inte så många berättelser som faktiskt lyckas med det. Framför allt idag när bokfloden beter sig som en kräksjuk version av Ganges och kastar upp buntvis med böcker av skiftande kvalitet. Från “Brottsligt usel” till “Vedervärdig men uthärdlig”, med ett och annat inslag av “Verklig pärla”.
Och blandat med den rena skönlitteraturen finns kvasifacklitteraturen, böcker med ett innehåll som aspirerar på att vara fakta men oftare är författarens väl valda argumentation för sitt eget perspektiv.

Bra skönlitteratur är inte alltid underhållande att läsa. Men den förändrar alltid ens liv lite grann, åtminstone för en tid.

Därför är det fortfarande värt att läsa.

 

Aggro Pekuliar – ett drömevent och passionsfrukt

2012 July 20

Jag jobbar med ett event – Aggro Pekuliar. Det är ett event som handlar om kommunikation, dagens och morgondagens kommunikation, men i vid bemärkelse. Det handlar mer om grunden för kommunikation – kreativitet, psykologi, kunskap, drivkrafter och annat – än om slutprodukten. Det är ett event som ska vara annorlunda och bättre än andra event.

Mitt mål är att förändra deltagarna. Jag vill att de som är med går därifrån lite annorlunda än de var när de kom. Jag hoppas att de kommer att känna sig upprymda, fyllda av lust, självförtroende och nya idéer. Jag vill att Aggro Pekuliar ska fortsätta att inspirera fortfarande ett år efteråt.

Aggro Pekuliar började formas i början av 2010 ungefär. Sedan dess har idén om att göra ett riktigt, riktigt bra event för reklambranschen sedan legat och marinerat. Ibland har jag tagit fram den och filat lite, för att sedan lägga tillbaka den på sin plats.

I början av 2012 bestämde jag mig. “Jo, i år får det bli”, tänkte jag. Droppen var en diskussion med en gammal kompis – Micke – som efterlyste ett bra event, främst riktat till webbranschen.
Fast så begränsad ville jag inte vara. Inte heller är jag idag nöjd med att begränsa det till reklambranschen. Det beror på en egen åsikt:

Att rikta sig till en liten del av kommunikationsbranschen idag, är att göra sig fullständigt irrelevant.

Åtminstone om man är seriös med att prata om kommunikation, och inte bara en liten del av den. Nischade event behövs, men ibland behövs också helhetsgreppet.

Och det är kommunikation det ska handla om. Jag försökte sammanfatta innehållet i ett mejl till en talare jag hoppas få med:

”stories, digital, content, creativity, crowds, design, co creation, collaboration”

Det är inte glasklart, kanske, men målar någon slags bild av den sfär eventet rör sig inom.

Annorlunda.

Jag är urless på hur event ser ut och fungerar idag. Alla har samma upplägg. Allt ser likadant ut. Allt har samma idé – gärna åtta talare som alla ger sina ”Fem bästa tips” för hur du gör någonting. Det är samma människor som talar om och om igen om samma saker på ungefär samma sätt.
Tänk efter nu: varför tyckte folk att det var coolt med prezi-presentationer? För att det var det mest spännande som fanns att erbjuda under ett helt event! 

If you have nothing different to say, state the usual in a different way.

Buääh.

Så, jag vill försöka göra något annat med Aggro Pekuliar. Inte hänga upp folk i fötterna i taket och låta någon talare sjunga sin föreläsning, nej.
Men jag vill försöka lämna det strikt rationella formatet (talare säger, åhörare lyssnar), och sträva efter en helhetsupplevelse som påverkar emotionellt. Jag vill använda rummet, jag vill kittla sinnen för att påverka mer på djupet. För att skapa verklig förändring inom människor, förändring som föder nya tankar och idéer.

Psykologin.

Haha, as if. Jag har inga fina psykologiska referenser, resultat, undersökningar eller annat som grund för det hela. Eller jo, lite: den här artikeln i DN, ”På chefskurs med Kafka”, gjorde stort intryck på mig och har påverkat hur jag tänker en hel del. Men, utan att försöka låta pretentiös eller högtravande, jag har också tagit starkt intryck av en helsikes massa författare, politiska filosofer, sociologer, företagsledare, vetenskapsmän och andra som jag mött under studier och i andra sammanhang. Antagligen precis som du.

Grunden för formen för Aggro Pekuliar är alltså några av mina personliga övertygelser. De ser ut ungefär såhär:

Människor bär världen inom sig.
Det här betyder helt enkelt att varje människa har en otrolig förmåga att tänka, fantisera och uppfatta världen omkring sig. Totalt sett, har vi hela världen inom oss, i det att vi har en del kunskap, en del logisk förmåga, och en sjuhelsikes massa kreativitet och känslor som fyller ut de hål som blir kvar när de andra delarna inte räcker till.
Det räcker att jag säger “tussilago”, för att du ska kunna åstadkomma flera timmars material. Det handlar mer om att du måste ge dig tiden än att du behöver skaffa någon slags förmåga.

Jag vill att Aggro Pekuliar ska påminna om vägen till den här världen.

Varje människa har en skaparboll.
Jag tror att alla människor har en grundläggande drift att skapa. Den här driften – och nu talar jag bildligt – ligger förborgad i en liten skaparboll, ett brinnande klot stort som en golfboll ungefär, som finns någonstans i kroppen. Klotet är en liten sol, full av energi som hela tiden utstrålas i människans kropp.
Det är denna lilla skaparboll som andra människor är så bra på att tygla. Föräldrar, kompisar, lärare, chefer, kollegor … det finns alltid någon som är beredd att rycka upp det lilla frö någon har sått. Sällan med flit, men av okunskap och oaktsamhet.
Varje gång stampar denne någon också till marken där fröet slagit rot, så att det blir lite svårare att så ett nytt. Till sist omöjligt.
Därför är mångas skaparboll inte längre något brinnande klot, utan kanske flämtande, eller glödande. Sällan helt dött dock, men kanske hos några.

Jag vill att Aggro Pekuliar ska fylla på energin i skaparbollen, eller kanske fläkta den lite. Så att lågorna slår lite högre och lyser lite starkare.

Människor har större förstånd och förmåga att tänka, än mainstreammedia och företag normalt förutsätter idag.
”Fem tekniker för …”. ”Guide till …”. ”Så gör du för att …”. ”Kopiera stilen.”.
Jag är djupt kritisk till hur medier, stat och näringsliv behandlar människor idag. Det ska daltas, tas i hand, visas – ingenting får kosta någonting. Ingenting får kräva någonting. Allt ska vara så jävla enkelt att vilken idiot som helst klarar av det felfritt. För vi är alla idioter.
Jag tror att människor klarar av att ta sig igenom mer komplexa sammanhang. Resonemang, skeenden eller vad som.
Människor klarar att tolka, att deducera, att informera sig. Och allt annat som behövs.

Jag tänker chansa på att Aggro Pekuliar kan bli av, utan att allt ska vara helt enkelt. Jag chansar på att människor tar sig fram genom djungeln.

Människor kan mer än de tror.
Fler och fler inser att de kan vara egenföretagare. Fler och fler upptäcker att de kan skriva, fota, skapa film, måla, konstruera mekaniska maskiner. Bygga en veranda med murad stenugn.
Jag anser att ett av samhällets främsta uppgifter borde vara att ingjuta förtroende hos medborgarna kring sin egen förmåga. I slutänden är den det enda vi har.

Att dela med sig är att göra något större.
Information wants to be free. Att dela med mig av något jag fått gratis, kostar inget. Vet fler än jag samma sak som jag, är det lättare att tillsammans ta det vidare och skapa en fortsättning.
Därför bloggar jag. Därför sprider jag grejer på Twitter och FB. Därför älskar jag att träffa människor och prata om saker som intresserar mig.

Jag vill att Aggro Pekuliar ska ha en känsla av att alla delar någonting gemensamt.

Det är ungefär de grunder jag har för eventet.

Hur långt har jag kommit?
Lokal är bokat – Maximteatern i Stockholm.
Datum: 22-23 november i år.
Två dagar, närmare 20 talare, svenska och utländska. Lite kringaktiviteter, typ.

Några talare är klara. Några väntar jag definitiva svar ifrån.

Jag vill helt enkelt skapa ett jäkligt bra event som gör skillnad för deltagarna, som gör skillnad för svensk kommunikation. Jag vill skapa ett event jag själv skulle vilja gå på och ett event som kan bidra till att driva utvecklingen framåt.

Mitt drömevent, en frukt av passion.

Måste det vara mer än så?

Skaparkraften – driften att försätta berg

2012 July 16
by Per Torberger

Mad World video using Donnie Darko.

Jag är lite skamsen. Varje kväll lever jag upp, blomstrar och brinner. Det är då jag tar tag i mitt eget projekt, ett event. Dagtid jobbar jag med vanliga uppdrag – skriver, undervisar, knåpar webb eller vad det är. Eller nu på sommaren – tar hand om barnen.
Det är det som är så pinsamt: hur kan det vara så att jag lever upp, får en liten fjäril i magen, när barnen äntligen lagt sig och jag – ofta trött som fan – sätter mig och börjar mejla tänkbara talare, gör research, skriver planer, försöker formulera tankar. Och bara sugs med. (Kanske borde jag se barnen som egna projekt helt enkelt?*)

Men, så är det.

Det är många år sedan jag hade så här kul när jag “jobbade”. Det handlar om att få styra helt själv, att få bestämma vad som ska göras, hur det ska göras, när, med vem och …

Nej, inte så. Klart att autonomin – att jag är fristående – spelar in. Det är jag som bestämmer. Som säger att ”det här är bra, det här duger inte”. Fast det är inte det som är kärnan.

Kärnan är resan – forskningen. Testandet, prövande steg, spänningen. Att bit för bit lägga ett pussel eller mejsla fram en vacker skulptur ur ett stenblock. (Hur man gör? ”Jag tar bort all onödig sten tills bara skulpturen finns kvar”, som nån smart konstnär förklarade hur man gör. ;)

Skaparkraften. Alla människor har den. Fast den är olika aktiv hos olika människor. Beroende på hur de har underhållit den och vad andra har gjort för att påverka den.

Skaparkraft är kanske ett bättre ord för det vi oftast kallar kreativitet. Många gånger likställs ”kreativitet” med ”förmågan att få idéer”. Det är en stympad definition: för att någon ska vara kreativ, krävs också förmågan att realisera idéerna. Visserligen ytterligare lite mer än så, men nu fokuserar jag på detta – kattpiss?

Nå. Skaparkraft. Istället för kreativitet. För att skaparkraft innehåller två viktiga ord i det hela – ”skapar” och ”kraft”.
Så. Kan vi enas om det nu? Bitte.

Alla har den, få utnyttjar den. Får tillfälle att utnyttja den? Fast det finns ett skäl till att människor scrapbookar. Det är inte att det saknas böcker med … ehh … klistermärken i? Stickar mohairtröjor. Bygger nytt trädäck vartannat år. Gör jultomtefigurer av avsågade björkgrenar, bomull och röd filt.

Men på ett lite högre plan. Skapande i avkopplande, terapeutiskt syfte … äh, det duger kanske? Varför inte?

Fast tänk om fler fick tillfälle att använda sin skaparkraft i större sammanhang? I sitt arbete? Eller om alla insåg att de skulle kunna göra något fantastiskt på nätet, där det är billigt men ändå kan nå väldigt många? Istället för att göra björkbomullfilt-jultomtar.

Venne. Kanske det här klippet från Napoleon Dynamite säger mer än ord.

Napoleon Dynamite Dance Scene.

Eller inte. Äh, du fattar nog.

Egentligen skulle jag vilja starta ett fullständigt löjligt företag. “Drömverkstan”, kunde det heta. Som bara gick ut på att gå runt och peta folk i sidan med en liten irriterande pinne, ända tills de ger upp, går hem från ATG-kiosken och börjar skapa.

Fan. Och så några sjukt entusiasmerande talare, som får folk att känna kraft, energi, glädje och lust.

Det du.

 

 

* NOOOT!

PS. Donnie Darko-klippet i topp vet jag inte riktigt varför det ligger där. Men det är en sjukt bra film. För mig förmedlar klippet en positiv känsla om att kunna. Både Donnie Darko och Napoleon Dynamite rekommenderar jag starkt. 

Per Robert Öhlin om varför är en meningsfull idé

2012 June 4
Under flera år har Per Robert Öhlins blogg Mine goes to eleven – numera övergiven för hans nya blogg  Fame to claim – erbjudit mig inspirerande läsning. Det som lockar mig i Pers skrivande är att han gärna tar steget upp, eller ner. Som detta med att berätta: medan många ger ytliga, enkla tips – gärna i punktlistor – pratar Per arketyper, tillbucklade hjältar och illdådingar med försonande drag.
Kärnan till kommuniktion, eftersom det är kärnan till berättandet.
I sin nya bok Fame to claim ger Öhlin återigen utlopp för sin passion för att berätta, förklara och göra tillgängligt. Glad är jag som är en av de bloggare som fått tillfälle att publicera ett utdrag ur boken.
Vill du läsa fler utdrag hittar du länkar till hela bloggstafetten under utdraget.
————–

Har du en meningsfull idé?

Det är genom att fråga »varför?« som du får chans att befria dig från det frånstötande, skrytsamma tilltal som är så vanligt bland dem som kämpar för en plats i strålkastarljuset. 
Frågan om varför gör ditt märke synligt, relevant och meningsfullt för människor.
Frågan ger dig möjlighet att befria dig från dina gamla kategorigränser, överskrida normer som dikterar hur saker bör göras och höja dig över de gränser som är så typiska för den reklam vi ser idag. 
Frågan hjälper dig dessutom att agera mer sympatiskt och engagerande. 
Den ger dig möjlighet att driva brännande frågor, utmana normer och vara en inspirerande partner istället för någon som bara flyger rätt upp i ansiktet på folk.
Den gör det lättare att nå nya taktiska höjder. Och med det ökar chanserna att skruva upp ditt drama ytterligare några snäpp, eller kanske fördjupa det ännu mer.
Den stimulerar diskussioner om stora idéer, tidlösa berättelser och drömmar om världsherravälde. Därför att det är bara sådana berättelser som får stora saker att hända.
Sluta att se på märken som substantiv.
Starka märken är verb. Saker som händer.
Nike driver på. Apple befriar. IKEA gör det möjligt. IBM löser problem. Sony drömmer. Och Virgin utmanar.
Det är först när de blir utmanande verb – personliga, engagerande och kreativa verb, med både styrkor och svagheter – som de växer och får kraft att engagera. Såväl utåt som inåt. Både gentemot konsumenter och de egna leden.
————
Fler utdrag ur boken hittar du nedan. Och kanske hittar du någon för dig hittills okänd blogg som snackar om  kommunikation?
Onsdagen 23 maj: Please copy me om ”Hjärtats triumf över förnuftet”
Torsdagen 24 maj: Fame to claim om ”Konflikten håller berättelsen vid liv”
Måndagen 28 maj: Nota Bene om ”Har du hört den förut?”
Onsdagen 30 maj: The Brand-Man om ”Berättelsens sju grundläggande ingredienser”
Torsdagen 31 maj: Internetzzo om ”Skillnaden mellan mål och syfte”
Måndagen 4 juni: Pers värld om ”Har du en meningsfull idé?”
Onsdagen 6 juni: Navid Modiri om ”En krigares själ”
Torsdagen 7 juni: Fame to claim om ”Alfahannar och alfahonor”
Måndagen 11 juni: Fabriken Åkestam Holst om ”Du behöver inte vara arg för bara för att du är billig”
Onsdagen 13 juni: Kontaktmannen om ”Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?”
Torsdagen 14 juni: Mangan Lundin om ”Århundradets förförare”
Måndagen 18 juni: The Brand-Man om ”Ur Zues huvud föddes listen”
Onsdagen 20 juni: Retorikiska om ”Marlboro Man, Fjällräven och andra obundna själar”
Torsdagen 21 juni: Wolber World om ”Naiva drömmar som förflyttar berg”
Måndagen 25 juni: Fame to claim om ”Gör din berättelse skillnad?”

Helgunderhållning

2012 June 1
tags:
by Per Torberger

Art director. Ett ansträngande jobb. ;)

Bokomslag av Peter Mendelsund.

Peter Mendelslund. Bra bokomslagsdesign.

Ännu fler läckra bokomslag. Som får en att vilja bli engelsktalande bara för att utbudet av vackra böcker ökar mångfalt då.
Observera den extremt tydliga trenden med fritt disponerade omslag, till skillnad mot för tio år sedan då de normalt hade en mycket mer fyrkantig struktur i designen.

 

 

Logos quiz (länk till Itunes store). Du får se en blurrad bild av en känd logotyp och ska berätta vilket företags den är. Klockrent för designer, reklamfolk och alla andra som tror sig ha koll på loggor. Lätt beroendeframkallande. Saknar bara att kunna battla andra :)

Royaltyfri storytelling

2012 May 25
by Per Torberger

Tack för tipset, Digge Zetterberg-Odh.

Tycker detta är ett kreativt och bra exempel på ett annorlunda berättande.
Samtidigt ett lysande exempel på hur betydelsefullt berättandet är :)

Visserligen är detta en reklamfilm för Getty själva. Men skulle det inte gå att göra något liknande för någon som inte säljer bilder, utan att tappa relevansen?

Labb på byrån – kul, men helt bakvänt tänkt

2012 May 24

De senaste åren har fler och fler byråer skaffat sig ett labb – eller “lab”, som det naturligtvis heter även i Sverige. Labbens uppgift är vanligtvis att utforska ny mark och testa nya tankar, idéer och metoder. Resultaten från labbens arbete ska sedan kunna kapitaliseras på av de byråer som normalt äger dem.

De som jobbar på labben är många gånger lite otypiska för kommunikationsbranschen – det kan vara tekniker, antropologer, ekonomer eller människor med helt annan bakgrund än traditionell kommunikationsbakgrund. Naturligtvis för att kommunikationsbranschen i stort idag står för utmaningar som många gånger kräver djupare specialistkunskaper inom olika nischområden, än vardagskreatören/plannern/projektledaren/designern/vad det nu heter besitter.

BBH Labs, grundat 2008, var kanske inte det första, men helt klart ett som har fått stort genomslag. Ogilvy har sitt eget lab. En mindre känd byrå med ett labb är Teehan+Lax, som frikostigt delar med sig om tankar och tips kring labbandet i en artikel hos .net.

Även i Sverige dyker labben upp. Ett av dem som har hörts en del är SWEs labb SWElab. Lett av Mattias Hansson, nytänkande före detta vd på Hyper, och med en skön attityd (“Om någon snor våra idéer? Bara bra, det visar att vi är rätt ute”) och annorlunda idéer (som Instawalk, en fotopromenad där vem som helst kunde knata med och ta Instagrambilder, om jag fattat allt rätt).

I grund och botten tycker jag att det är jättebra att SWE och andra skaffar sig laboratorier. Det visar på en vilja att utvecklas och att hitta nya former och vägar för marknadsföring och reklam.

Trots det tycker jag att det är helt bakvänt tänkt av en byrå att starta ett labb.

Grejen är nämligen den att jag tycker att den kreativ byrå ska vara ett labb i sig. Inte åt sig själv, utan den ska vara kundens labb.

Småaktigt resonemang, kanske du tänker. Men jag tycker tvärtom att detta är en superviktig grej.

Den dagen du inrättar ett labb på byrån, höjer du taket för några få och sänker det för alla andra. Finns det ett labb, minskar incitamenten för alla som inte är direkt knutna till labbet att tänka, testa och lära sig mer. Finns det ett labb med en brokig samling kompetenser, kommer du att bli mindre angelägen om att samma brokighet ska prägla hela byrån.

Ett labb kan absolut vara en fruktsam enhet. Men det ska fanimig inte behövas. Allt det som normalt finns på labben, ska helt enkelt vara en del av den dagliga verksamheten på byrån. Det har det också varit, de senaste åren kanske framför allt på digitala byråer och hot shops, men även många av de stora byråerna lyckas hålla denna anda vid liv.

Jag kan förstå BBH, med ett internationellt nätverk och mängder med byråer. Detsamma gäller Ogilvy. Båda organisationerna kan ha behov av en spjutspetsstyrka, framför allt eftersom stora nätverksbyråer väldigt ofta verkar ha effekten av att göra alla sämre.

Men ingen svensk byrå har dessa problem.

Alternativen till labb är ziljoners. Bara din kreativitet sätter gränserna. Det viktiga är trots allt målen – att uppmana till framåtskridande, nyfikenhet, orädsla att testa. Ökad kunskap och bred idégenerering.

Saker och egenskaper man absolut inte vill låsa in i ett laboratorium.

Hela vägen till färdigheten

2012 May 22
by Per Torberger

En del människor bara har det. De gör sina grejer i ett huj, det bara glider ur dem och blir bra. “Okej, en text: got it here”. “Design? Jupp, inga problem.”

Själv hatar jag att skriva. Det är så sjukt ångestmycket. Prestation – det måste bli One Of A Kind varje gång. Det blir det nästan aldrig.

Men ibland blir det rätt ensamt. Konstigt nog är det nästan alltid rätt ångestbefriat. Jag har haft en vecka, kanske två, att ruva på ägget. Sedan när det ska värpas så går det i ett huj. Poff. Så ligger texten där. Texten och idén. Inga konstigheter, inget att ändra på. Allt är komplett.

Ibland undrar jag vad som är bäst – det ångestvärpta eller det som bara rinner ur en, som en ström som måste ut. Kanske är de lika bra. Kanske känner varje kreatör – åtminstone skribent – igen sig.

Vad fan vet jag. Men man undrar ju om det är värt det ibland.

Bulk Email Sender