Gång efter gång har de dykt upp i flödet på Facebook – hyllningarna till DN:s relativt färska bokskribent Jenny Lindh. Idag tog jag mig tiden att kolla vad det handlar om.

Det är jag glad för. Nu är jag nämligen frälst och – jo – lite förälskad i Jenny Lindh och hennes spalt Fråga bibliotekarien.

Läs till exempel om att ful-googla, om varför böcker luktar och den typiske Paul Auster-läsaren eller om hur du botar Twitter-sjukan och lär dig läsa långt igen.

Egentligen är det bara en slags fråga/svar om litteratur, men det sättet Jenny Lindh gör det på är väldigt mycket mer än “bara”. På ett personligt, spetsigt, fyndigt och intelligent sätt förmedlar hon läslust och kunskap, med självdistans och utan alla slags pretentioner som så gärna dyker upp i sådana här sammanhang. Hade Magdalena Ribbing varit hälften så rolig och intressant, hade varenda svensk vetat precis vid vilken tidpunkt på dagen det är dags att kliva ur smokingen och i fracken, till exempel.

Jenny Lindhs spalt blåser också med kraft bort en hel del damm från både bibliotekarie-yrket och biblioteken i sig. Förhoppningsvis kan det hjälpa till att lyfta bibliotekens betydelse i samhället, precis som deras beroende av vettiga människor bakom informationsdisken.

Jag hoppas att DN betalar Jenny Lindh ett rejält arvode. Hon är en solstråle i spalterna som jag hoppas kommer att behålla skrivlusten länge till.

I samma härad:

1. Här är dagens 4 bästa nyheter:
2. Bästa förklaringen någonsin av varumärkets betydelse
3. Sveriges Kommunikationsbyråers logga klarar ribban

Jobbar du med varumärkesbyggande? Eller är du kanske varumärkesägare – vd, marknadschef eller något annat på ett företag?

Då måste du titta på det här föredraget.

I sitt TED-föredrag pratar Paul Bloom om källan till njutning. Det har inte det minsta med pr, design, reklam eller någon annan kommersiell påverkansdisciplin att göra. Samtidigt har det precis allt med detta att göra.

Paul Bloom pratar om hur det upplevda värdet påverkas av ett objekts historia. Han gör det ur ett vetenskapligt perspektiv: Bloom är psykolog och undervisar vid Yale. En kunskap som självklart påverkar värdet av det han säger för någon som sysslar med marknadsföring.

Hur?

Förklaringen finns i föredraget:

(Här ser du filmen på ted.com)

Lysande – eller hur?

Det här är något jag måste återkomma till. Nu tänker jag hålla käft och låta dig njuta.

Men berätta gärna vad du tänker efter att ha sett den.

I samma härad:

1. Här är dagens 4 bästa nyheter:
2. Sveriges bästa bibliotekskampanj heter Jenny Lindh
3. Umeås Designhögskola bland världens bästa

I och med att Dagens Media uppmärksammat Nikke Lindqvists kritik mot Ledarna och deras kampanj Världens bästa CV tog jag mig äntligen tiden att titta närmare på kampanjen.

Det är jag glad för. Det är en bra kampanj som med, för användaren, enkla medel blir personlig och underhållande.

Svagheten ligger i slutet. Jag tycker inte att kampanjen lyckas locka mig till att ta reda på mer om Ledarna eller att bli medlem.

Varumärkesbyggande men inte säljande, trots direkt-logik, blir mitt betyg. Ditt?

Min film:

Uppdaterat: Med det sagt så är det rätt självklart att jag tycker att det är synd att kampanjen nu stoppas. Nåja.

I samma härad:

1. Guldägget rivstartar med kreativ kampanjfilm
2. Bara i Japan – lysande reklamfilm
3. Innovatör, entreprenör, förvaltare: alla måste med

Läste nyligen en intressant krönika om Sveriges bönder. För många duktiga förvaltare blir en bromskloss för innovatörer och entreprenörer, hävdade författaren Sylvia Persson.  Hon menar att eftersom många bönder är duktiga på att suga ur de sista dropparna värde och att genom hårt slit få en levnadsoduglig verksamhet att ändå rulla vidare, stoppar utvecklingen genom att fortsätta arbeta enligt gamla sanningar.

Det är en väldigt intressant analys, tycker jag, som går att applicera på hela näringslivet. Det mest självklara exemplet just nu är kanske Saab, där Muller gång på gång trixar sig förbi närmast oöverstigliga hinder för att hålla liv i ett företag som enligt alla rationella mått spelat ut sin roll. Men förvaltarnas triumf över innovatörer och entreprenörer finns överallt, inom alla branscher.

Visst finns nytänkande, uppfinningsrikedom och entreprenörskap i näringslivet, men många gånger får det för lite utrymme och för lite förståelse. Se till exempel på svenska börs-vd:ar. Vilka vill du sortera in under rubrikerna innovatör och entreprenör? Vilka hamnar under rubriken förvaltare?

Ett grundläggande problem med den här uppdelningen är orden. Ingen vill betrakta sig som förvaltare, alla vill vara entreprenörer eller innovatörer. Förvaltare låter helt enkelt trist.
Men alla tre behövs. Den som skrattar åt förvaltare, borde samtidigt gråta åt innovatören, som kan leverera superba idéer men inte har förmågan att ta det vidare. Eller entreprenören, som klarar av att välja rätt bland många potentiella idéer och ta det från abstrakt idé till affärsverksamhet – men sen tröttnar och aldrig riktigt får njuta frukten av sin sådd.

De olika personlighetstyperna funkar väl också olika bra på en arbetsplats, så som de ofta ser ut idag. Innovatören kan lätt uppfattas som någon utan verklighetskontakt, den där som slänger ur sig idéer men tystnar efter kommentaren “Ja, men om det är så bra, genomför det då”. Så dödar man idéer.
Entreprenören blir lätt en oresonlig jäkel som brinner för sitt projekt men inte ser till helheten, som inte förstår att jo, vi måste fylla i affärsplaner för enskilda projekt, du måste kunna ge en siffra på hur mycket och när det rullar in pengar. Så slår man ihjäl passionen.
Förvaltaren blir tråkpåsen som alltid pratar bottom line, organisation, logistik och annat trist.

Ett företag kräver dock förvaltning. Myndigheter och andra ser till att de alltid har att göra. Vore inte det tillräckligt, ser de gärna till att uppfinna sysslor åt sig själva (se där – innovationskraft!). Därför blir  förvaltarens egenskaper lätta att värdesätta som konkreta för att lösa dagliga problem. Det ger förvaltaren ett försprång gentemot de andra personlighetstyperna (eller personlighetsdragen). Med förvaltare i numerär och mental dominans, förtvinar företagets utvecklarsjälar.

Det här drabbar tyvärr företagens utveckling. Administrationen växer, ofta lavinartat, samtidigt som produktutveckling och utveckling av affärsidéer och processer står stilla.
För att motarbeta detta krävs en tydligare medvetenhet om personlighetsdragen och deras förutsättningar. Företagsledningarna, befolkade av förvaltare, måste organisera företag och verksamhet på ett sätt som öppnar upp för innovatörer och entreprenörer. De måste i större utsträckning ta tillvara de olika personlighetstyperna och ge människor möjligheten att odla sina egenskaper. Till exempel:

• en nyanställd blir på grund av sin korta erfarenhet på företaget en innovatör eller förvaltare. Låt inte den nyanställde lära sig hur det fungerar på företaget – låt den nyanställde berätta hur det borde fungera. Ta tillvara de fräscha ögon en nyanställd har!

• Skapa utvecklingsgrupper med bara innovatörer. Låt dem hållas, låt dem använda arbetstid till att drömma. Skicka sedan deras idéer till en grupp med bara entreprenörer, som får värdera och satsa. Håll förvaltarna borta så länge som möjligt, men skicka in dem som stödtrupper när behovet börja komma.

• Acceptera att inte alla kan fylla i TPR-reports. Låt entreprenören slippa lägga tid på administrativ rapportering – krävs det, låt en förvaltare göra jobbet (då blir det mycket bättre gjort ändå).

• Bemanna ditt företag medvetet. Se till att alla tre personlighetsdrag finns tillräckligt representerade. Se till att de finns på rätt ställen. Inse att alla roller behövs – kanske inte idag, men på längre sikt.

• Spirande entreprenörer kan hjälpas att blomma med coaching och utbildning. Det hotar ibland sittande chefer som ogärna ser sin personal gå om – därför måste högre chefer se till att behoven uppfylls.

• Innovatörer behöver ett jämnt inflöde av information. Begränsa inte det. Se till att det finns ett bibliotek, på papper och eller digitalt, med ett brett utbud av tidningar, tidskrifter, böcker, white papers – kanske till och med prylar – som kan inspirera. Se till att det finns tid att använda biblioteket. Det kommer att löna sig.

Och så vidare.

Det är inte enkelt att förändra, förnya eller förvalta. Men är det ett skäl till att inte försöka?

I samma härad:

1. Gladwells Outliers ett måste med problem
2. Imorgon är alla chefredaktörer
3. Alla vill vara ”kommunikationsbyrå”

Det finns ett återkommande rop på en ny kreativ revolution i reklambranschen. Frågan är om vi inte just har haft en. 
Och väntar det en runt hörnet, är det inte alls säkert att det är reklambyråerna som kommer att vara vinnarna på andra sidan.

Det går inte att ifrågasätta de senaste årens stora skifte för reklambranschen och i samhället i stort. Tack vare internet har både makt och möjligheter flyttats runt i samhället på mängder av sätt. Politiker kan idag driva sin valkampanj från val till val, myndigheter och företag får uppleva åsiktsstormar som gör att de får backa från beslut inom ett dygn. För reklambranschen har det inneburit en ny attityd, där människor tas på allvar på ett annorlunda sätt än tidigare.

Det här är naturligtvis revolutionerande på många sätt. Jag tror att två saker kommer att sticka ut extra mycket för den som tittar på förändringen om 20 år.

• Lyftet för content marketing. En naturlig följd av nätet där innehåll är kung, men också närvarande över stora delar av reklamspektrat.

• Kundgenererad reklam. Oavsett om det handlar om hela eller delar av en kampanj, oavsett om det handlar om aktiv spridning eller det faktiska skapandet av en reklamenhet, är det användarskapade innehållet en förvandlad eller ny faktor i reklamlandskapet. Ja, folk har spritt vidare reklam förr också, men nu sker det på ett helt annat sätt.

Dessa två faktorer har, tillsammans med en mängd andra förändringar, skapat ny energi och kreativitet i reklambranschen på många sätt. De har i många fall – de bästa – också gett upphov till en ny attityd från reklamköpare och reklammakare, där människors intelligens och värde återigen fått en mer framskjuten position. Precis som vid den förra kreativa revolutionen (som Micco The Brand Man redogör för på ett utmärkt sätt).

En annan sida av utvecklingen beskrivs i boken Reklam – förståelse och förnyelse av Sara Rosengren och Henrik Sjödin. De pratar om hur människors förhållande till reklam har förändrats över tid. Idag är reklam inte nödvändigtvis något utanpåliggande, utan i många fall en integrerad del i människors vardag, i kulturen och samhället. Människor är medskapare och uttolkare av reklamen på ett annat sätt, samtidigt som reklamen många gånger tas emot som rent innehåll.

Per Robert Öhlin har diskuterat detta, liksom Write said Fred. Även Micco diskuterar delar av detta och hur det påverkar eller borde påverka reklamen.

Trots dessa redan skedda förändringar efterfrågas en ny revolution från gång till annan. Härom dagen refererade Carin Fredlund en diskussion från Guldägget 50-årsjubileum, där Anna Qvennerstedt, Joakim Jonason och Lars Falk pratade kreativ revolution och reklambranschens utveckling. Det verkar ha varit en intressant diskussion, även om jag upplever det som lite väl mycket navelskådande och nostalgi, kryddad med Jocke Jonasons karaktäristiska oneliners. Det slutar också med att de tre talarna kunde se en poäng med och ett behov av – jo – en ny kreativ revolution.

Men är inte det bra då? Vore det inte befriande och upplyftande med en rejäl omkastning? Ett fett slag i magen på reklamkunder och kreatörer så att de hostar ut de sista resterna av monologtänk och börjar göra reklam ur en annan vinkel?
Själv drömmer jag också med jämna mellanrum om någon slags storslagen Bendersk kalabalik som, när röken lagt sig, resulterar i en ny, fräsch disciplin med nya idéer att jaga.

De senaste dagarna har jag ändå funderat en del kring detta. Jag har hamnat i en samling av händelser och, eh, tecken, som fått mig att vrida lite på perspektiven. En av de händelserna är Inhouse-dagen som jag hjälpte CAP&Design att arrangera i förra veckan. En lyckad dag med många väldigt bra talare. Två av dessa var marknadscheferna Anna Nilheimer, Telge, och Lars-Johan Lajjo Strand, Stadium.

Nilheimer pratade om hur Telges kommunikationsavdelning lyckats skapa stor förändring i en kommun med sin egen modell, Telge-modellen. Uppfunnen internt, genomförd internt.

Strand pratade om Stadiums varumärkesresa och kring detta mycket om hur marknadsavdelningen förändrats för att klara dagens krav. Det var inte bara ett väldigt bra föredrag, resultaten imponerar i sig med bättre, tydligare reklam och varumärke. Ja, Frankenstein är inblandade, men marknadsavdelningen håller både i roder, kompass och sjökort.

De båda marknadscheferna visade tydligt att interna byråer helt klart är en kraft att ta på större allvar. Calle Görman, tidigare cd på Icas inhousebyrå, idag på Britny och deltagare i en diskussion på scen, lyfte också fram en annan aspekt som fick pr-konsulten och digitala medier-experten Brit Stakston att dra igång en spontan-applåd: ”Inhouse-avdelningen kan hitta nischer där externa byråer inte har en chans att konkurrera – till exempel är sociala medier en del som inhouse borde klara bäst”, sa han: jag tror inte att det stannar där, utan kanske gäller många fler delar av marknadsföringen.

Tittar vi lite på utvecklingen sedan den senaste revolutionen är detta antagande inte något genidrag. 1960 fanns det gott om medelstora företag och en stor reklambyrå hade typ 100 anställda. I dag finns det väldigt många gigantiska företag, medan en stor reklambyrå fortfarande har typ 100 anställda. FB, DDB, CPBE och ev någon mer undantagna.
Med andra ord – lika många personer ska idag ta till sig företag som vuxit med ×10 eller ×100 jämfört med för femtio år sedan. Komplext är väl bara förnamnet. Vilket ger inhousebyråerna en fördel, eftersom de sitter närmare kunden.

Det är inte bara Telge och Stadium som får saker att hända på inhouse-sidan. I förrgår rapporterade Resumé att plannern Dan Landin lämnar sin arbetsplats sedan tio år, Åkestam Holst. Inte för att gå till en ny byrå, utan för Coop. Otroligt coolt, tycker jag, bland annat för att det visar på en väldigt intressant ambition från Coops sida. Igår (läs onsdags) kom också nyheten att inte bara Landin blir Coops man, utan att de också rekryterat Magnus Gustafsson från Baluba och kommer att rekrytera fler. (Btw – vet du att en optimal länk-längd är elva ord?)
Thomas Engelhart, vd Coop Marknad, säger att det inte ska bli en inhousebyrå av det hela, vilket egentligen bara gör det hela ännu mer spännande. Det kan vara något stort som händer – Dan Landin är, om jag inte tar fel, partner på ÅH, och lär knappast ha hoppat till Coop utan ett lovande uppdrag att se fram emot.

Okej, förlåt att jag pratat så mycket om inhouse, men hallå – jag försöker lägga upp ett case här. Men nej, mitt case går inte ut på att inhouse-avdelningarna kommer att bli framtidens reklambyråer eller stå för ett stort kreativt hopp.

Vad jag kom att tänka på när jag läste Fredlunds artikel var att alla de som ropar på en kreativ revolution, alltid verkar glömma att det kanske inte är reklambyråerna som står som befriare på andra sidan. 60-talets revolution har haft oerhört stor betydelse, by all means, men kanske överdrivs den ändå ofta. Dessutom – det var inte så att alla reklambyråer som fanns 1955 plötsligt gjorde DDB-reklam 1965. Antagligen var en hel del av dem som täljde guld före revolutionen helt borta. En del hade transformerats och en stor bunt fortsatte som förut.
Samma sak hände i Sverige. Svenska Telegrambyrån var gigantisk 1960 – femhundra anställda enligt superbe Mattias Åkerbergs reklamhistoria på Please Copy Me. 1979 lade den (troligtvis) ned.

Så är det ju med förändring. Under en period av långsam förändring eller synbar status quo, händer det hela tiden saker. När en brytpunkt väl är nådd, visar det sig dock alltid att vissa aktörer redan är där eller förbi den, medan andra ligger strax bakom. Ytterligare några ligger långt bakom och befinner sig egentligen fortfarande precis efter den förra brytpunkten. Resultatet blir att de främsta katapultas framåt och får en kraftig uppgång. De i mellanläget får en tuff period av omställning, som kan gå bra eller mindre bra. Den sista gruppen är helt enkelt dömd att dö, inom en snar eller ganska snar framtid.

Idag utmanas de traditionella byråkonstellationerna inte bara av inhouse.

Värt att tänka på är också att det utvecklas på många håll. Frilansarna, som enligt en byråledare jag pratade med förr i tiden sällan var de vassaste knivarna, blir allt fler. Idag är det inte längre de otillräckliga som frilansar. Titta på Out of office som samlar frilansar som Anna Romson, Justine Lagache, Björn Hjalmar och Olle Nordell. Tillhör de verkligen de slöaste knivarna i uppsättningen? Liknande kollektiv och grupperingar finns det en hel del av idag.
I senaste Resumé skriver de också om de stenhårt nischade byråerna, som Food & Friends. Spetsig specialisering är ett sätt att hantera komplexa företag och marknader.

Med detta i åtanke kan det vara värt att fundera på vilka som ligger där längst bak. Är det vissa byråer, eller är det alla byråer? 

Ytterligare en grej jag tänkte på när jag läste Carin Fredlund: den kreativa revolutionen hade delvis en rent administrativ grund. Det var Bernbachs kreatörsteam som öppnade upp och gjorde den smarta reklamen möjlig. Fredlund skriver att Bernbach gjorde kreatören till strateg – superviktigt, tror jag, men också en position som kreatörerna idag ofta ser ut att tappa till planners, strateger och andra.

Det är hur som helst möjligt att beskriva den kreativa revolutionen som en administrativ revolution med kreativ effekt.

Då blir det både enklare och jobbigare. Enklare för att många byråer redan idag har börjat överge de klassiska kreatörslagen och till och med titlarna, och därmed alltså börjat förändra rent administrativt. Jobbigare för att det kanske inte alls är där lösningen ligger den här gången.

Igår tipsade också Billy Andersson på Resumés R&D-blogg om en artikel på Contagious, där en viss Jon Davie pratar om hur behovet av storytelling dygnet runt och som varumärkets främsta byggsten bättre utförs av journalister än reklambyråer.

Den åsikten faller otroligt bra samman med boken Reklam – förståelse och förnyelse som Handels-forskarna Sara Rosengren och Henrik Sjödin gav ut i våras. I boken – som jag tycker är väldigt bra och kan rekommendera både till köpare och säljare av reklam – beskriver de hur förutsättningarna för reklam har förändrats på olika sätt. En av de slutsatser de drar är att behovet av att skapa innehåll är ett helt annat idag. ”Det är något reklambyråerna inte är vana att hantera och inte har resurser och kompetens för i dagsläget”, sa Sara till mig när jag intervjuade henne om boken för ett tag sedan.

Uppdaterat: idag kom ytterligare en nyhet som manar på. Fritidsresor gör ett egenproducerat tv-program som ska sändas på Expressen.se. De överger inte reklam, men strävar efter att minska sina reklamsatsningar.

Det är också det spåret jag, ovetandes, har följt in i reklambranschen. Intresset för en annan typ av reklam, mer innehållsbaserad, i samspel med allt sämre villkor för journalister, lockar fler och fler att testa lyckan på en – traditionellt – grönare gräsmatta. Vad händer om intresset för personer som kan skriva 10 000 tecken på två timmar och skapa en habil text om ett visst ämne, blir större än intresset för någon som kan skriva en coolhetsdrypande rubrik på bara två dagar?

Okej, har du hängt med ända hit så – kudos! Du är värd all uppskattning och jag ska försöka visa min genom att avrunda.
Det jag vill ha sagt med allt detta är detta:

• Den kreativa revolutionen har kanske redan skett – det är bara att vi inte ser det ännu.

• Ligger det en revolution framför oss, kanske det är förändrade organisationer, affärsmodeller eller något annat som blir den utlösande faktorn, inte en ny reklamtrend.

• Det är inte säkert att du som jobbar på reklambyrå idag kommer att jobba likadant efter en revolution. Kanske sitter du på ett företag, kanske kör du taxi.

• Inhousebyråer, frilansar, produktionsbolag och andra typer av enheter kan komma att stå som verkliga vinnare efter en revolution.

Det jag inte vill ha sagt är att reklambyrån kommer att dö eller borde dö. Personligen hoppas jag tvärtom att det även i fortsättningen kommer att finnas byråer och vet att det redan i dag finns ett antal byråer som ligger långt fram i utvecklingen.

Men kanske är jag en olyckskorp?

Uppdaterat:
Nej, enligt Carin Fredlund är jag ingen olyckskorp. Det jag skriver om är en utveckling som pågått och diskuterats länge. Artikeln hon skrivit delvis som replik på denna är bra läsning.

Uppdaterat:
Jag tror personligen inte att en gigantisk våg av insourcing, att företagen tar hem reklammakandet till egen byrå, kommer att döda byråbranschen. Men det är en trend som kommer att påverka. Tydligen håller danska byråer med, enligt Resumé, som berättar att just insourcing pekats ut som det främsta (kortsiktiga, antar jag) hotet mot danska reklambyråer.

I samma härad:

1. Mekonomens reklam är en kreativ lösning
2. Medierna behöver en ny idé (eller Det sket sig)
3. En risk värd att ta också för en egenföretagare

Först, en dansk film om … ja, det får du själv se. Självklart kan den inte bäddas in, tyvärr, men besök sajten och titta på filmen. Och eftersom texten som uppmanar till det är så liten – håll muspekaren över filmen.

När du kommer tillbaka tycker jag du ska titta på den här musikvideon från Blink 182.

Coolt va?! Hela filmen är en samplad piratkopia, kan man säga. Något jag tycker är ett väldigt kreativt sätt att hantera brott mot upphovsrätten.

Det var faktiskt allt för nu.

I samma härad:

1. Krisande bomarknad föder kreativa annonser
2. USAs sämsta reklamfilmer 2010 – se och “njut”
3. Nu hatar jag inte längre den “kreativa branschen”

Alltså, är det verkligen så förbaskat kul att tävla i just kommunikation? Eller låt mig korrigera: är det verkligen så trist att jobba på reklam-/design-/pr-byrå, att personalen kräver deltagande i varenda tävling som poppar upp för att stå ut med vardagen?

Det verkar lite så. Hur ska annars den massiva mängden tävlingar för branschens aktörer förklaras?

Komms tävlingspaljett innehåller sex tävlingar, egna och andras – Guldägget, 48h, och 100-wattaren bland andra.

Resumé har sex olika tävlingar, bortsett från Månadens …-tävlingen som tyvärr blivit mindre intressant efter att flera av Sveriges vassaste byråer börjat bojkotta.

Dagens Media arrangerar (åtminstone) Topp fem, Inhouse och Årets byrå.

DN kör reklamcupen. Bonnier Nya uppslag. Vi har Guldbladet, Svenska designpriset, Swedish Design Award, Kolla, Ute, Guldnyckeln, Gyllene Hjulet (WTF!?),  Stora pr-priset, Spinn … med mycket, mycket mera. Jag gissar att det finns minst 3 tävlingar i månaden att delta i för hugade byråer.

Allvarligt. Blir det inte lite tröttsamt? Själv är jag i allafall fullständigt utled på att läsa vilken annons som vunnit över vilken i varenda sketen hitte-på-tävling.

Tack, det räcker nu. Kanske kan de närmast berörda helt enkelt samlas i ett litet rum och leka färdigt, helt enkelt?

————————-

UPPDATERAT:
Jag fick en fråga: ”Om du är så less på tävlingar, varför sätter du dig då i en jury?”
En helt berättigad fråga, naturligtvis. Så, för att förtydliga.

Jag har inget emot att man tävlar som så. Jag har dessutom full förståelse för att många i kommunikationsbranschen tävlar, och vill tävla. Detta eftersom mycket av det arbete som läggs ner på kampanjer, design, strategier och annat, sällan eller aldrig uppmärksammas av kunderna eller mottagarna i sig. Där är snarare effekten det viktiga.

Att bli bedömd av människor med samma yrken, med liknande värderingar och – förhoppningsvis – djup kunskap i ämnet, är helt enkelt ett sätt att få ett godkännande för en annan del av skapandet. Hantverket, kreationen eller vad du nu vill kalla det.

Vad jag reagerar på är helt enkelt mängden tävlingar och hur tävlingar som jag anser borde vara rätt ointressanta får väldigt mycket uppmärksamhet. Ett bra exempel är just reklamcupen: två annonser “tävlar” mot varandra inför en jury, och i princip dagligen kan vi läsa att den ena eller andra låtsasannonsen har vunnit.

Däremot tycker jag att Cannes Lions, Guldägget, Kolla!, Svenska designpriset (som jag gladeligen sitter i juryn för eftersom jag tycker att den har en idé och ett berättigande) och ett antal andra tävlingar har ett berättigande. De bygger alla på samma upplägg, jurybedömd idé och utförande i jämförelse med liknande verk i samma kategori, men har dessutom regler och ramverk som gör att de blir intressanta.

Och, för att bli supertydlig: jag har själv tävlat. Aldrig nominerats. Även om jag gärna skulle vinna någongång, tror jag att den stora vinsten ligger i att man törs skicka in. Att man helt enkelt törs klappa sig själv på axeln och säga att, fan, det här blev riktigt bra. Det här kan du vara stolt över.

I samma härad:

1. Bygg en bissniss på det du, pladderpelle
2. Samtidigt, på en annan plats i världen …
3. En risk värd att ta också för en egenföretagare

Jag reagerar givetvis ryggradsmässigt negativt på nyheten om att arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv vill göra det mindre attraktivt att studera humaniora, för att fler ska söka till utbildningar som ger större chans till jobb. Idioter, tänker jag, har de ingen som helst koll?, och börjar i tanken att rabbla namn på framstående filosofer och statsmän. Tänker också på de undersökningar som visar vad ett kulturutbud bidrar till – nya idéer och tankar, bättre ledarskap, längre liv för den som tar del av det. Och så vidare.

Idioter, alltså.

Samtidigt håller jag med
Men jag är ändå medveten om min reaktion – den är i allra högsta grad ytlig och framsprungen av den uppenbart avsedda provokativa tonen i SNs besked. Och att nationalekonomen Malin Sahlén inte alls är så korkad som hon låtsas måste väl vara uppenbart.

Men främst kommer medvetenheten av att jag själv inte är odelat positiv till alla olika utbildningar som poppat upp de senaste tio åren. Jag kan hålla med om att det kanske finns lite för många skattefinansierade konstutbildningar, utbildningar där få sedan lyckas göra karriär på sin utbildning.

Kulturens försvarare avskräcker också
Hade konkurrensen varit lika hård för civilingenjörer och ekonomer hade vi helt enkelt haft väldigt många sådana som inte heller kunnat göra karriär. Skillnaden är att en medelmåttig ingenjör fortfarande kan göra nytta i ett företag, medan ingen vill höra en falsksjungande operasångare.

Ytterligare ett skäl för min avvaktan är alla kulturodlare som under dagen har ryckt ut för att  såga SNs uttalande med föga relevanta argument. Den reflexmässiga reaktionen speglar SNs egen och deras anhängares och får en att ifrågasätta om upplysningen någonsin ägde rum. Vad hände med det där ifrågasättandet, vägandet av argument för och emot och viljan att försöka förstå som är så centralt i humanismen? “Så länge det inte gäller mig”, förstås.

Humaniora är ändå billigast
Nåja. Vad händer om vi tittar på den totala kostnaden då, tänkte jag. Vad händer om vi tittar på samhällets hela kostnad för en ingenjör respektive en humanis, för att få en bild av hur mycket de så att säga är skyldiga staten efter sina respektive utbildningar?

Jag räknade kallt med att humanisten, som bara behöver en föreläsare och en lokal, skulle vara bra mycket billigare än sin kollega teknologen. Och visst var det så – naturvetaren kostar mer än dubbelt så mycket per år. Eftersom teknologerna dessutom ofta läser 1,5 gånger så länge som humanisten (4,5 år mot 3), blir skillnaden avsevärd.

Dyra konstutbildningar överraskar
Men det som verkligen förvånade var hur billiga naturvetarnas utbildningar är i jämförelse med humanisternas: bara drygt dubbelt så mycket, kostar de.

Och dessutom hur förbaskat dyra utbildningar i opera, teater och konst är (och “media”): upp till sex gånger pengarna jämfört med en ingenjör varje år, tolv gånger den teoretiske humanisten.

Detta enligt tabellen nedan:

Kostnad per student och år, olika utbildningar

• Opera: 272 081 kr / student
• Media: 268 489 kr / student
• Teater: 263 097 kr / student
• Konst: 187 875 kr / student
• Dans: 185 036 kr / student
• Design: 132 337 kr / student
• Musik: 114 170 kr / student
• Idrott: 96 422 kr / student
• Medicinskt: 55 481 kr / student
• Vård: 49 649 kr / student
• Naturvetenskapligt*: 45 708 kr / student
• Odontologiskt: 41 058 kr / student
• Övrigt**: 37 505 kr / student
• Undervisning: 32 409 kr / student
• Humanistiskt***: 19 043 kr / student

* inkluderar tekniska och farmaceutiska utbildningar
** journalistik, bibliotek m.m.
*** inkluderar samhällsvetenskap, teologi och juridik
Källa: E24. Genomsnittlig ersättning per helårstudent år 2007 exklusive examinationsersättning.

En viktig förklaring till prisskillnaden: det är ofta väldigt få konstnärer per utbildningsår. Därför blir lokalkostnad, lärarkostnad med mera väldigt stor per elev, i jämförelse med de teoretiska universitets- och högskoleutbildningarna.

Men ändå.

Så nu vet jag ännu mindre vad jag ska tycka. Visserligen tycker jag fortfarande att SN är idioter, eftersom deras argumentation fortfarande (bara titeln på deras rapport, ”Konsten att strula till ett liv”, är urbota) suger. Men om jag själv funderar på hur många konstutbildningar samhället har råd med – vart landar jag då?

Återstår att se.

Kanske är det en av de mest slitna reklamråden som finns. Att tala sanning. Visst känner du igen det?

Jag tror på det. Jag tror att sanningen alltid vinner i längden. Men jag vet inte om det funkar i reklam, helt enkelt.

Varför? För att det är så förbannat svårt.

Till att börja med: folk räknar med överdrifter, halvsanningar och allmänt ljugande i reklam. Ett sant påstående tenderar att bli alldeles för nedtonat, och därmed osynligt, eller lika skrikigt som allt annat och därmed riskera att uppfattas som lögn.

Sedan: det är dyrt att prata sanning. För att kunna leverera sanna köpargument, måste du först hitta de här argumenten. Det kan till exempel kräva att du testar en massa för att få jämförelsetal. Och det kostar pengar och tar tid. Och även om du hittar argumenten, är det inte säkert att de kommer att sälja. Enklare då att vara lite halvdiffus och chansa.

För det tredje: sanning påverkar både bakåt och framåt. Det är en sak att hitta bra argument för en produkt eller tjänst så som den är. Men risken är stor att du när du letar, upptäcker hur enkelt det hade varit att göra det ännu bättre. Fast då hade man behövt tänka till innan produkten eller tjänsten konstruerades. Vilket naturligtvis inte gjordes, och … ja, nu står du där.

Helt enkelt: eftersom det kräver en stor insats för att ta fram något som säljer sig självt, hoppar många över att göra det. Vilket leder till att fördelarna måste uppfinnas eller skruvas fram när det redan är för sent. Med resultatet att det blir tomt, ihåligt och skrikigt.

Sminka grisen. Bläk.

I samma härad:

1. Fyra reklam-strategier ur Så mycket bättre
2. Lite för mycket konspirationsteori, Anders Ericson
3. Konsten att planera kräver planering

Det var minst sagt förvånande att Carlsberg väljer att byta slogan, från klassikern “Probably the best beer in the world” till “That calls for a Carlsberg“. Förvånande eftersom Probably … är en helt superb slogan som tokäger en position. Förvånande för att den är så inarbetad.

Men kanske är det inte så konstigt. Probably … är sluten och statisk – den är färdig. That calls for a Carlsberg är istället aktiv och kopplar till något utanför själva ölen.

Probably … handlar om ölen, That calls … handlar om när ölen. Gigantisk skillnad

Så kanske. Trots allt – ska man tvivla på vilken slogan som är bäst, kan man lika gärna tvivla på om slogans är bra över huvud taget.

Men – i Resumé läser jag också att Probably the best blir kvar som slogan i Sverige. Varför då, undrar jag? Och varför undrade inte Resumé det?

I samma härad:

1. Carlsberg glänser med varumärkt nytta
2. Amelias jobbannons blir en lyckad kampanj
3. S problem uppenbart för alla utom partiet