Den 11 februari 2009 fick jag en dotter. Hon kom tidigt på morgonen, kanske ungefär samtidigt som mina föräldrar sjöng ”Ja må hon leva” för störstasyster på hennes födelsedag, i en annan del av världen.

Den 13 februari var min sista dag som anställd på Resumé, reklambranschens egen nyhetstidning. Tiden där blev kort, bara sex månader, bara en provanställning. ”Ekonomin”, sa Viggo Cavling: själv var jag extremt missnöjd med min insats på tidningen och tyckte att det var likabra som det blev.

Uppsägningstiden på en månad hade varit omtumlande. Ena stunden panik över det ekonomiska läget i min plånbok och möjligheterna för en journalist med min nischning att få jobb i en mediebransch på utförsrepa: i nästa stund känslan av en liten figur instängt i ett akvarium av svart gummi, sparkande och boxande, ropandes någonting jag bara hörde vad det var när jag tillät mig att lyssna: frihet! frihet! fri…

Det borde ha varit ett enkelt val. Vi hade köpt huset för ett halvår sedan. Familjen hade just vuxit med 25 procent. Min fru hade börjat avveckla sitt företag och hade låg föräldrapenning efter uppstartsåren. Vore det inte egoistiskt att satsa på något annat än familjen? Vore det inte att svika dem att inte, åtminstone under några år, skaffa en trygg inkomst?

Och allt det där.

Egoistiskt. Jo. Dumdristigt, absolut. Ekonomiskt självmord, antagligen.

Men trots det. Någon gång måste man välja. Någon gång måste man våga gå den väg man drömmer om. För om vi aldrig försöker uppfylla en dröm – varför ska vi då drömma?

Nu har det gått drygt ett år sedan dess. Det har varit heydays och nej-days. Ibland varannan dag (”Har du tid att göra …” vs ”Du, det blev inget den här gången …”), ibland varannan vecka (dito).
Det har varit ett år då jag knaprat på besparingar, förtvivlat framför skärmen i min källare. Mött gamla bekanta, hittat nya vänner, blivit överväldigad och stolt, hoppats och besvikts.

Det har också varit ett år då livet trädde fram med tydligare konturer. När jag insåg att vi inte skulle ha särskilt gott ställt ett tag, försvann plötsligt behovet av att spendera en massa pengar. Det blev helt ointressant, faktiskt.
Istället har jag börjat leva mer i nuet. Tillåtit mig att leka lite längre med barnen ibland, kunnat lägga mig på soffan och vila en timme utan att känna mig stressad.
Prioriteringarna i livet skiftade när många möjligheter försvann, och jag fick ett bättre liv.

Nej, att vara frilans är ingen dans på rosor. Precis som alla andra frilansar jobbar jag i princip från att jag slår upp ögonen på morgonen till dess att jag stänger dem på kvällen. Nykundsresearch, införsäljning, pågående uppdrag, uppdrag som kanske kommer, människor man vill träffa, budgetering och ekonomi, infrastrukturella behov, strategiska beslut, samarbeten, kompetensutvecklingsbehov. Glappet mellan drömmen och verkligheten.

Men det är ok. Jag har valt det här själv. Jag kan sluta när jag vill. När jag gör något, påverkar det mig direkt. Jag kan själv bestämma vart mina inkomster ska gå, jag vet att varje kostnad jag tar ger direkt påverkan på mitt bankkonto.

Varje handling får en direkt verkan på mig. Allting är väldigt verkligt. Jag lever mitt i livet, jag lever nu.

Så kanske är jag idiot. Men det är värt varenda minut av livet :)

(Tack alla ni stöttepelare som jagade bloggkrampen ur kroppen: @elwirakotowska, @pelletsmaskinen, @theplanninglab med flera!)

I samma härad:

1. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas
2. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
3. Det svåra är att skriva tillräckligt långt

Det finns alltid tre möjliga problem för dig som kommunikatör att lösa.
1. Ditt problem
2. Kundens problem
3. Det verkliga problemet.

Ditt problem är att du i varje uppdrag måste åstadkomma någonting, någonting som med bättre eller sämre effekt kommer att förändra något. Det kan vara en printannons, en kampanjsajt, en film, sång, skylt, profilguide eller något annat.
Detta problem är i första hand kreativt.

Kundens problem kan vara många olika. I dag är det lite poppis att slänga sig med en fras som ”gör inte reklam om du får bättre effekt av att förbättra kundtjänsten”, och den handlar om just detta problem. Ibland är kundens problem helt enkelt bristande kommunikation, ibland är det problem med varumärket, med produkten eller något annat.
Detta problem kan vara många, men du hittar det genom analys.

Det verkliga problemet är det problem som ligger bakom kundens problem – och ibland kundens produkt. Detta är ofta ett stort, krångligt och diffust problem. Och väldigt svårt att faktiskt göra någonting åt.
Detta problem kan vara fysiskt, politiskt och mycket annat – men ofta rätt lätt att hitta.

Ett exempel. Om Stadsmissionen dyker upp hos dig och ber om hjälp att samla in mer pengar, kan du välja mellan att fokusera på tre olika problem.
1. Ditt problem. Du kan göra en kampanj av ett eller annat slag, som syftar till att  uppmana folk att bidra mer till Stadsmissionens verksamhet.
2. Kundens problem. De är ständigt i behov av nya pengar och det är svårt att få människor att ge i tillräcklig utsträckning.
3. Det verkliga problemet. Det finns människor som behöver hjälp av Stadsmissionen.

Vilket problem väljer du nu att lösa?
Gör du en kampanj – kanske lysande – som gör att människor öppnar plånböckerna?
Ser du över Stadsmissionens organisation, kostnadsmassa och annat för att se hur deras behov av pengar kan minska?
Eller försöker du att minska behovet av Stadsmissionens tjänster på riktigt?

Jag lägger ingen värdering i de olika valen, jag säger inte att det ena alltid är bättre än det andra. Faktum är att jag tror att väldigt många aktörer – inom välgörenhet såväl som näringslivet – inte alls vill att du löser det verkliga problemet, eftersom det kan göra dem överflödiga.
På samma sätt tror jag att många aktörer tycker att det är skitjobbigt med förändring och helt enkelt vill ha en kampanj, ingen jäkla besserwisser som inte fattar att vi har testat det där och det funkade inte då heller.

Men för oss som sitter på andra sidan kan det vara både viktigt och intressant att fundera på vilka problem vi faktiskt riktar in oss på. Att någon gång ibland sikta på det verkliga problemet kan vara utvecklande – både för vårt yrkeskunnande, oss själva och för vår självkänsla.

Är jag något på spåret? Borde jag ha gått och lagt mig lite tidigare i dag, istället för att sitta här och svamla? Eller har jag bekräftat en gammal eller gett dig en ny tanke?

I samma härad:

1. Ny introduceras: spikett, ditt alternativ till spikmattan
2. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
3. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas

Informationsutvecklingen de senaste 150 åren har varit enorm. Enorm. Det började på 1800-talet, då dagstidningen, fotokonsten och telefonen föddes eller utvecklades. Under 1900-talets första halva kom sedan filmen, radion, tv och de första embryona till datorer: under den andra halvan blev Alan Turings ”bomber” så sakteliga det vi i dag kallar datorer. Under samma tid började det som skulle bli internet – Arpanet – så sakteliga utvecklas av USA:s försvarsdepartement. Samtidigt gick medierna från att vara läsarcentrerade samhällsfunktioner, ofta drivna av en eller några personer med en personlig agenda, till att bli varor, produkter som vilka som helst vars främsta syfte i dag är att leverera annonstittare. Underhållningsindustrin, där numera också sporten ingår, gick ungefär samma väg som medierna i övrigt.

I dag lever vi därför i en värld som är extremt rik på ”kanaler” – informationsvägar – mellan individer eller aktörer (Mattias Börjesson, vd på BVD, har en väldigt talande bild av detta: den har dock inte jag, men jag har bett att få den se nedan). Det är en naturlig följd av den utveckling som alltså pågått väldigt länge.
En revolutionerande följd är däremot demokratiseringen av publiceringsmöjligheterna. I och med att tekniken utvecklats och blivit billigare, har fler än tidigare möjlighet att själva producera men framför allt att publicera information. I dag är alla aktörer – företag och individer – potentiella medieaktörer.
En annan effekt är att det i dag inte alls är självklart att en ”sändning” får några mottagare. Utbudet och demokratiseringen ställer nya krav på den som vill göra sin röst hörd – bland annat krävs andra attityder och ödmjukhet inför den tänkta mottagarens önskemål och vilja för att lyckas nå fram. Vissa talar till exempel om att det inte längre är intressant att försöka skicka ”budskap” över huvud taget (andra avviker).

Mattias Börjessons bild (ursprungligen från Mediacom Norge). Klicka för större bild:

Jag vill hävda att den kommunikationsmodell som traditionellt har använts för den som vill marknadsföra något ser ut såhär.

Företag – produkt – kommunikation trattas ner till konsument. Företaget väljer sin image.

Aktören (företaget i skissen) har alltså en kontaktyta mot individen (konsument i skissen) – kommunikationen. Shannon & Weavers kommunikationsmodell har till exempel denna grundstruktur, verkar det som.

I dag har detta helt förändrats: enkelt uttryckt ser det i stället ut såhär:

Företaget, produkten och kommunikationen möter alla konsumenten. Företaget kan inte längre bestämma vad som kommuniceras.

Ja, enkelt uttryckt alltså. Vad som har hänt är att konsumenten, om vi nu ska hålla fast vid denna väldigt generella term, numera möter företaget på många fler ställen och på många fler sätt än tidigare.

Resultatet? Företagen eller marknadens aktörer måste agera rätt i alla delar av sin verksamhet och sin organisation, eftersom alla delar faktiskt kommunicerar. Det duger alltså inte längre att ha en vacker yta men ett ruttet inre, i dag är mer eller mindre allt yta.
Detta blir ibland ett problem: aktuella exempel är de många företag som i den ekonomiska krisens fotspår agerat helt felaktigt (SEB, AMF, Volvo m. fl.), men också till exempel Dominos pizza med sina Youtubande anställda (borttaget från Youtube) visar på resultatet av denna förändring.

Köper du kommunikationstjänster är det viktigt att du har denna insikt. Då kommer du att kunna ställa bättre krav på din kommunikationskonsult och också vara bättre förberedd på kommunikationsåtgärder som inte är självklara i den ”gamla” kommunikationsmodellen.

Ja, det var den enkla förklaringen. Svårare än så behöver det inte vara – eller?

…

Nä, egentligen inte. Men det kan vara lite krångligare, utan att för den skull bli svårt. Eftersom detta är ett komplext men väldigt givande ämne att fundera och reflektera kring, har jag försökt komma lite djupare.
Ambitionen har svajat lite, från det enkla till att försöka ta med alla tänkbara faktorer: för att över huvud taget kunna skriva denna artikel valde jag till slut att inte gå in i de minsta detaljerna men fortfarande försöka ha med det nödvändiga. Hoppas det funkar.

Så, vi tar återigen en titt på utvecklingen av denna nya kommunikationsvärld.

Steg ett: det gamla.

Företag till konsument via en tratt. Varumärket fabriceras till stor del, avsändaren väljer vad som ska kommuniceras.

Riktigt såhär har det aldrig sett ut, men många gånger har det varit nära. Tillräckligt nära för att modellen ska ha fått fungera som ram för många aktörers verksamhet och organisation.

Så hände något med företagen: de upphörde att vara en sluten enhet där en vd eller styrelsordförande var det främsta ansiktet utåt. Förändringen började kanske egentligen på 1970-talet med en bättre journalistik som började granska företag på riktigt. Ideella organisationer, myndigheter och forskarvärlden bidrog också.
Plötsligt var ”företaget” inte längre en orange boll med en rad text i, utan en orange boll med flera olika texter i. Så här:

Företagets olika delar blev mer av synliga enheter som alla kunde kommunicera.

(Tänk också på Jan Carlzons ”Riv pyramiderna” och hans platta organisation på SAS. Detta, att åtminstone i teorin ta bort hierarkierna, bör rimligtvis ha bidragit till att fler individer och grupper i företagen känt sig berättigade att tycka, tänka och agera även utåt.)

Men också varumärket förändrades. Det slutade att vara bara en effekt av kommunikationen, plötsligt började konsumenterna, några av dem, också att bli en del av varumärket. Detta var något många företag själva eftersträvat tidigare – tänk till exempel på hur man vela associera rätt kändisar med sina produkter – men nu involverades okända konsumenter med eller emot företagens vilja (tänk Tommy Hilfiger och de fattiga i USA:s projects). Såhär:

Vissa konsumenter eller grupper kom att associeras med varumärket och bli en del av det.

De senaste fem–tio årens utveckling har gjort att kommunikationsarenan har ritats om drastiskt: vi har gått från sändare-mottagartänk, informationsövertag och auktoritetskommunikation, till samtalspart-samtalsparttänk, informationsunderläge för företagen och förslagskommunikation (där en kommersiell aktör snarare kan föreslå en sanning än fastslå den).

Såhär ser kommunikationsvägarna, aktörerna och varumärkena samt deras förhållande till konsumenterna – där i dag konkurrenter, investerare, studenter och andra potentiella framtida anställda, kunder och många fler är samma grupp – ut.

Kontaktytan mellan aktör och individ är mångfacetterad.

Enkelt sagt: allt kommunicerar ibland. (En visualisering av den digitala arenan.) Den forskning – och forskarna bakom den – som ligger till grund för dina produkter är tillgänglig för många. Vilka som är dina underleverantörer och hur de arbetar och sköter sig etiskt är sällan svårt att ta reda på – och om de gör fel, riskerar ditt varumärke att drabbas. Detsamma gäller din personal, din styrelse, dina chefer. Och så vidare.

Det här kan vara skrämmande, det kan vara krävande: Carin Fredlund skrev i DI den 20 maj om hur krisförberedelserna på många företag verkar vara obefintliga, eller åtminstone dåliga (bra krönika, läs den: har tyvärr bara hittat den på papper, dock.).
Och visst ställer det stora krav på dig som aktör och på dina kommunikationskonsulter. Erik Sällström beskriver informatörens allt mer komplexa vardag och hur yrkesrollen förändras.

Men samtidigt öppnar det väldiga möjligheter. Förutom att du faktiskt kan hitta ekonomiska incitament – och det är väl de enda som gäller? ;) – för att ha en bra personalpolitik, agera etiskt i kontakter med sydasiatiska underleverantörer etcetera, har du också goda möjligheter att göra stora marknadsföringsvinster med små medel – och helt enkelt marknadsföra med din kärnverksamhet.
Ett ofta tjatat exempel är ”förbättra kundtjänsten”. Det brukar nämnas som ett alternativ till att köpa medieutrymme och basunera, av personer som vill skapa en nytänkande kommunikation.
Det är uttjatat – men befogat. En förändrad kundtjänst, som ger nöjdare kunder, har potentialen att sända glada signaler om ditt företag och ditt varumärket genom olika kanaler – kanaler som du når med handling, inte med pengar (läs ”sociala medier”, fikarumsambassadörer etcetera).

I den vackra bilden ovan representerar varje ceriseröd prick ett möte mellan aktör och individ. Varje möte har tre möjliga utgångar (nä, så är det ju inte, men återigen – förenklat): förstärkt negativt, förstärkt positivt eller likgiltigt /oförändrat. Som kommunikatör eller aktör bör målet naturligtvis vara bara en av dessa effekter.

Varje möte har sina förutsättningar och ställer sina krav. Väljer vi att dela in de olika kommunikationsdisciplinerna i fyra olika – information, reklam, design och pr – är de olika disciplinerna olika relevanta vid varje möte. För mötet individ/produkt i butiken spelar design och information huvudfiolerna, medan mötet individ/personal kanske har större tyngd i pr-disciplinen.

Det är komplext och det finns inga färdiga, absoluta svar, men det är det som gör det så roligt. Dessutom växlar det över tid: dagens sanning och så vidare.

En sak bör dock kunna slås fast utan någon som helst tvekan: en autentisk, attraktiv organisation, med bra värderingar, som skapar bra produkter eller tjänster, där personalen upplever det positivt att arbeta, där ledningen faktiskt säger det den säger för att den tror och menar det – de företag som är sanna och handlar bra – kommer alltid att ha ett mycket stort försprång mot konkurrenter som inte är autentiska. Så det är där det måste börja, med eller utan hjälp av konsulter.

(Jag vill framöver titta närmare på olika kontaktytor mellan aktör och individ i separata artiklar. Bland annat tänker jag försöka vara kreativ och hitta och kartlägga möjligheter som inte används så ofta. Har du tips, tankar  eller idéer om detta – hör gärna av dig!)

Så, vad tror du? Är jag över huvud taget i närheten av sanningen i denna beskrivning? Är det relevant eller kunskap från 1990? Borde jag ha läst författare x, y, k och p innan jag ens öppnade bloggeditorn?

Sjung ut!

I samma härad:

1. Allt är bättre än pr och reklam
2. Nu går vi mot mindre sammanhang igen
3. Kreativitet och effekt: så funkar reklam (eller?)

Striden om demokratin pågår varje dag. Du kan göra skillnad. Men då måste du bry dig.

Gör du det inte i dag, kommer du garanterat att göra det när ”demokrati” är ett tomt ord. När vi alla är kineser genom att ha en kinesisk version av demokrati. Vi är på väg dit, min vän, och det kan vara värt att lägga en halvtimme på att fundera kring vad det innebär.

Så läs, och läs gärna mer. Börja till exempel med de länkade texterna från Zackrissons artikel.

I samma härad:

1. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
2. Det här med glasbitar i maten
3. Medierna behöver en ny idé (eller Det sket sig)

Samtidigt sitter en hel bunt gamla stötar – till sinnet gamla – på traditionella mediestolar och gnäller över den låga kvaliteten på bloggarnas information. ”Bloggar är inte medier”, säger de, och surfar sen iväg för att hitta uppslag.

Och allt ska – måste – vara gratis, annars är det ”de fattar ingenting” hos många nätevangelister. Åtminstone så länge det inte gäller deras egen verksamhet. Målet är självklart, men det är sällan de presenterar en alternativ affärsmodell som kan ersätta dagens (konsument+annonsörer betalar innehållet). Annonser ska finansiera allt. Visst, ge upp hela din integritet och låt mig logga allt du gör, så får du läsa gratis.

Samtidigt som de traditionella medierna sparkar i farstun: ”bra journalistik måste få kosta pengar”. Jo, jag håller med, att bedriva bra journalistik kostar pengar. Även om det finns bloggare som gör det gratis. Men att ha två personer sittandes med grävglasögonen på i två månader utan resultat kostar. Och det måste man ha råd med. Men gör ett bättre jobb då. Mycket av dagens journalistik är ytlig och hamnar aldrig i ett sammanhang: varför ska jag då betala för det?

Men jag får inte till det. Börjar, slutar. Börjar om, slutar.

Det är helt enkelt inte så enkelt. Det jag egentligen vill säga är att jo, det krävs förändringar bland de traditionella medierna, men alla lösningar finns inte i bloggsfären i dag. Allt kan bli bättre, men det krävs insikter, kunskap och uthållighet.

Och om några av dessa nätentusiaster gav sig fan på att lära några trad-medie-förespråkare hur de nya medierna kan användas för att skapa bättre journalistik, skulle det ge mycket större effekt än att gnälla (nej, det funkar inte att blogga om svaren, eftersom de som behöver läsa det inte läser bloggar).

Och de traditionella medierna skulle kunna bjuda in bloggare i mängder och berätta hur de jobbar, vilka principer de har och varför de agerar som de gör. Det skulle löna sig både för bloggarna och för medierna, som garanterat skulle få nya anhängare.

Lös problemen. Sluta svartmåla. Arbeta med, inte mot. Vi kommer till framtiden ändå, frågan är om du backar dit eller hjälper till att bygga den.

Men nej, jag tycker inte synd om mig själv.

Vattkoppor.

Jag tycker synd om någon annan.

Med det sagt vill jag varna för att jag kanske faller platt framåt i denna upplösning. Men det är ett försök.

Sedan jag skrev del 1 i denna miniserie har jag hunnit hitta två inlägg jag vill uppmärksamma. Först är det Niclas Strandhs inlägg på samma tema: vi är inne på samma spår men når delvis olika slutsatser (framförallt verkar han gilla ordet kreativitet).
Sedan är det Rolf van der Brink som levererar bra reflektioner och tankar kring Erik Sollenbergs debattartikel i Resumé, som var något av en gnista också för mig att skriva om detta. (Men tänk, RVDB lyckas inte länka till debattartikeln – internetalfabet, någon? Grrmblr …)

————————

I mitt förra inlägg argumenterade jag för att kreativitet är en stapelvara och inte alls något speciellt för reklam- och designbranschen (fortsättningsvis: ”reklambranschen” för enkelhets skull). Inte bara det, jag hävdade att begreppet kreativitet, och kanske speciellt ”kreativ reklam”, fungerar som ett rött skynke för många marknadschefer. När de hör denna fras, tänker de reflexmässigt ’konstnärligt flumhum som vinner ägg men inte tömmer lager’. Och marknadschefer vill tömma lager.

Så, hur kan branschen vinna ökad legitimitet och berättigande?

Well, i mina ögon är det en kommunikationsfråga. Olle Nordell kommenterade mitt förra inlägg med att ’nja, kreativitet pratar vi inte så mycket om på byråerna faktiskt’. Det stämmer säkert, men branschens kommunikation utåt fokuserar på detta. Tro mig, jag har bevakat branschen som journalist i sex år.

Jag bevisade det också i mitt svar på Nordells kommentar:

Guldägget belönar ”kreativ reklam”. Många byråer har ”kreativ” som ett av orden i sina payoffs (din egen byrå tillhör ”världens mest kreativa byrånätverk”, Daddy ”invent creative advertising”, ”Kreativitet kommer att spela en helt avgörande roll” hos FB, Essen ”offers creative design services” … och så vidare). Även om det kanske inte är det centrala i någon enskild byrås kommunikation, är det en sammanhållande egenskap som ”alla” byråer verkar dela. Vidare: creative director, kreatörer, kreativa branschen, artikelkommentarer om kreativitet i branschpressen …

Senast i dagens DI (090408) skriver reklamjournalisten Carin Fredlund en krönika med rubriken ”Kreativiteten värd sitt pris” – finns inte digitalt tyvärr.

”Du äger inte ditt varumärke – mottagaren äger ditt varumärke” är en fras vi ofta hör i dag. Det gäller naturligtvis kommunikationsbranschen likväl som alla andra varumärken. Men det betyder inte att du inte har någon makt över ditt varumärke: vad det betyder är, att du inte kan bestämma hur folk uppfattar och reagerar på det ditt varumärke sänder ut. Du kan bara försöka göra saker som får folk mer positiva än negativa.

Men hur kan vi då påverka detta varumärke? Mitt recept ser ut såhär (och det är här du kanske blir besviken, men let’s face it – det är inte Platon du läser, ok?):

1. Förbjud ordet kreativitet att slippa utanför byråväggarna. Bannlys det. Tvätta bort det från webbsidor, egenreklam, keynote-presentationer, guldäggsbeskrivningen … Ta bort det, helt enkelt.

2. Våga ta ställning. Våga säga nej till uppdrag för företag vars etiska ståndpunkter rimmar illa med byråns, avbryt samarbeten där sådant kommer fram. ”Livsfarligt för en konsult” och ”Men det är ju då vi behövs som bäst” säger du. Delvis sant, men varje gång en byrå, oavsett inriktning, ställer sig på det i allmänhetens ögon klavertrampande varumärket, förstärks intrycket av reklam-, design- och pr-branschens aktörer som amoraliska och ryggradslösa.
Pr-byråer är lite speciellt här, krishantering ingår ju i verktygslådan, men även där finns gränser, till exempel om byrån förts bakom ljuset. Finns inga gränser – ja, då förtjänar branschen det rykte den får. (”Tjena, det är Adolf. Jag har lite av ett pr-problem här …”)

3. Lyft fram det som är branschens verkliga styrkor och fokusera på dem: hantverket, kunskapen, tänket, förståelsen – allt det där kommunikationsbranschen faktiskt har, som ingen annan har lika mycket av eller kan lika bra. För det finns många saker människorna i den här branschen är bra på, bättre än de flesta i andra branscher.

4. Lyft hakan och respektera dig själv och dina kollegor. Andra gör det.

Hmm, det är faktiskt allt.

Men för att det inte ska bli ett inlägg under 5 000 tecken (det vore mig främmande!), tänker jag utveckla punkt tre. – 4 700 tn

Vad kan kommunikationsbranschen som ”inga” andra kan?

Det enkla:
Göra en reklamfilm, köpa medieutrymme, fotografera, skapa en tryckanpassad pdf, kalibrera sin skärm, bygga en sajt … stava …

Det svåra:
Välja rätt foto, analysera ett varumärke, sätta en text, hitta kärnvärden, kritiskt granska och överväga en kommunikationspotential, välja medium, mäta effekter, hitta rätt person för jobbet, skriva en sajtspec, omvandla känslor till ord och ord till känslor, betrakta ett varumärke utifrån, förvandla en vision till en strategi, förmedla mer än det ord och bilder visar, argumentera …

Branschen kan bättre än någon annan bransch hitta det vackra hos varumärket och få andra att se det.

Övertyga. Förtrolla. Berätta.

I slutänden: reklam är inte en process, ett medium, ett antal kanaler, en enhet eller något liknande.

Reklam är en effekt. Låt oss enas om det, och reklam och design kommer att bli mycket viktigare hos företagen.

Alles. Men pleeease säg något nedan. Det här är en blogg, inget jävla teveprogram.

I samma härad:

1. Ett kreativt grepp kring reklambranschens berättigande (del 1)
2. Här är nätets nästa löpeld – otroligt bra och kreativt!
3. Ett simpelt svar till Martin Schori

Och … där gick det åt helvete på riktigt.

Hur kan kommunikationsdirektören säga något så urbota korkat? ”Virgin är ledsna att brevskrivaren …” … Prisvinnande?! Det där avskrapet, skräpet, knappt matlika, som visas på bilderna i artikeln (bilder tagna av brevskrivaren)? Prisvinnande?!

Vad lär oss detta? Jo, att
1. Virgin är stolta över sin mat
2. Brevskrivaren har fel, det är inte alls fel på maten som visas upp på bilderna. Tvärt om, den är ”very popular on our Indian routes”.
3. Virgin kommer att fortsätta att servera sörjan som visas upp på bilderna på sina flygningar.

Så, hur borde Virgin ha hanterat detta?

En tänkbar strategi:
1. Kontrollera vad som har gått helt fel ‘denna flygning’
2. Åtgärda felet och se till att det inte upprepas
3. Skicka brevskrivaren och övriga passagerare på den aktuella flygningen ett presentkort på 10 pund som kompensation för den usla maten. Kanske att användas i flygshopen nästa gång

En trolig effekt:
- brevskrivaren – och alla medresenärer – känner sig synliga och betydelsefulla.
- resenärerna inser att det lönar sig att höra av sig med kritik, eftersom Virgin lyssnar
- resenärerna blir mindre angelägna att klaga, eftersom de vet att Virgin bryr sig och försöker göra rätt (konstigt det där)
- framtida resenärer kommer att bli mer nöjda
- det blir inga tidningsartiklar med väldigt konstiga slut, utan eventuellt tidningsartiklar med ett slut som lyfter företaget, inte sänker.

Å andra sidan: den nuvarande hanteringen befäster Virgin som ett billigt bolag. Det kanske var poängen.

I samma härad:

1. Fel svar kostar mediehusen miljoner
2. Det här med glasbitar i maten
3. SEB:s problem: kunderna har hjärna

Hittade brevet tack vare Liselotte Fridh på Microsoft – tack!

Och det ambitösa brevet säger en del om varumärkesvärdet, eller hur?

I samma härad:

1. Livet från den mjuka sidan
2. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat
3. Här klampar Virgin fel

Nu har Resumé följt upp det hela och berättat storyn lite mer utförligt: bra artikel tycker jag, men fortfarande är frågan hur bidraget bröt mot lagen.

Av Resumé-artikeln framgår att det var förbundets jurist själv som bedömde att bidraget bröt mot lagen, och skribenten Peter Willebrand ifrågasätter om det verkligen är förbundets uppgift att agera domare och tolka lagar, när ingen av de ordinarie instanserna som ska bedöma sådana här frågor har reagerat. I artikeln tas också exemplet Gais-blomman upp, ett bidrag som diskades i Swedmas tävling Guldnyckeln av deras jurist, men som får tävla i Guldägget.

Jag tycker att det är fel att Reklamförbundet agerar domare i detta fall. Precis som det sägs i artikeln ställer ett sådant agerande krav på konsekvens, och förbundet bör därför ta upp alla inskickade bidrag till granskning framöver. Men inte bara det, det finns instanser för att avgöra huruvida en kommunikationsenhet är lagenlig eller lagvidrig. Det är de som ska göra detta jobb, inte Reklamförbundet.

På Guldäggsveckan diskuterades om kommunikatörer har något samhällsansvar i en paneldebatt. Flera i panelen förordade självsanering, framförallt Reklamombudsmannen ansåg, tolkade jag det som, att branschen ska vara väldigt försiktiga i sina uttryck och hålla en rågång mot sexism och andra typer av övertramp.

Det är totalt skitsnack. Ska vi snacka samhällsansvar, låt oss snacka ansvar för yttrandefrihet och demokrati. Yttrandefrihet handlar inte om huruvida det finns lagtexter eller ej, yttrandefrihet handlar om huruvida du är fri att yttra dig som du vill eller ej. Vad som begränsar dig är oväsentligt, om det är branschorgan, lagar, dina vänner eller chefer är oväsentligt.

Men yttrandefrihet och demokrati är ingenting man har eller inte, det är något man gör, substantivformen oavsett. Kommunikatörer har, precis som medierna, ett ansvar att testa, pressa, pröva gränserna hela tiden. Det är först då vi tar vårt samhällsansvar på riktigt: vi gör det aldrig genom att begränsa oss och hålla käft.

Så, att Reklamförbundet leker domstol när det egentligen borde vara branschens advokat mot begränsarna – det är helt uppåt väggarna.

I samma härad:

1. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas
2. Hej då, Embrink
3. Rätt tänkt, LO!