Jobbar du med varumärkesbyggande? Eller är du kanske varumärkesägare – vd, marknadschef eller något annat på ett företag?

Då måste du titta på det här föredraget.

I sitt TED-föredrag pratar Paul Bloom om källan till njutning. Det har inte det minsta med pr, design, reklam eller någon annan kommersiell påverkansdisciplin att göra. Samtidigt har det precis allt med detta att göra.

Paul Bloom pratar om hur det upplevda värdet påverkas av ett objekts historia. Han gör det ur ett vetenskapligt perspektiv: Bloom är psykolog och undervisar vid Yale. En kunskap som självklart påverkar värdet av det han säger för någon som sysslar med marknadsföring.

Hur?

Förklaringen finns i föredraget:

(Här ser du filmen på ted.com)

Lysande – eller hur?

Det här är något jag måste återkomma till. Nu tänker jag hålla käft och låta dig njuta.

Men berätta gärna vad du tänker efter att ha sett den.

I samma härad:

1. Här är dagens 4 bästa nyheter:
2. Sveriges bästa bibliotekskampanj heter Jenny Lindh
3. Umeås Designhögskola bland världens bästa

TV4:s Så mycket bättre som visades i början av hösten blev en oförutsedd succé. Nu, såhär några månader senare, är det intressant att titta på hur fyra av de deltagande artisterna har utnyttjat uppmärksamheten programmet gav.

Det finns fyra olika, tydliga strategier, med en representant för vardera strategin. Strategierna representeras av Christer Sandelin, Petter, Tomas DiLeva och Petra September Marklund. (Möjligtvis kan man hitta också en femte strategi, med arbetsnamnet Duck & Cover, som Lill-Babs och Lasse Berghagen valt.) (Möjligen kan man också diskutera om tre av strategierna egentligen är några strategier. Men låt oss låtsas att de är det.)

Strategierna kan betraktas med bakgrund mot hur framträdande de olika personerna var i själva serien. Enligt min uppfattning, tog de deltagande plats såhär i själva programmen, från mest till minst:

1. Petter
2. Plura
3. Lasse Berghagen
4. Christer
5. September
6. Lill-Babs
7. DiLeva

I medierapporteringen såg det däremot annorlunda ut, ett resultat av strategi. Så, här är strategierna.

Christer Sandelin: Ur hand i mun.

Att Christer Sandelin ens var med i programmet förvånar fortfarande. I efterhand tycker jag att det var en lyckad casting eftersom Sandelin helt klart agerade orosmoment och tillförde en del energi. Kanske visste casting-folket det, men att plocka in en pop-snubbe som inte kan sjunga var ett … udda grepp.

Det tyckte nog Sandelin också. Men han insåg snabbt, när programmet väl började sändas, att han hamnat i ett guldläge. Plötsligt var han en av sju i sensommarens stora snackis, ett program som fick stor uppmärksamhet.
Han valde strategin Ur hand i mun, eller om man ska vara positiv, Smid medan järnet är varmt. Och traskade direkt till kvällstidningarna och började rulla upp både sin egen trasiga historia och lite bakom kulisserna-gnabb från själva programmet.

Det kortsiktiga resultatet för Sandelin var positivt, om uppmärksamhet/kännedom är målet. Han blev en snackis på flera sätt. Långsiktigt verkar det ha varit förödande: trots hajpen kring programmet, har det inte hörts ett knyst från Sandelin sedan serien tog slut.

Petter: Proaktiv strategi

Petter gick under programmet från att vara rapparen Petter till att bli folkkäre Petter. Han tog chansen att nyansera bilden av sig själv, även om nyanseringen i mångt och mycket handlade om att etablera en klassisk amerikansk roll som den coole rapparen som blöder för sina barn. Det gick hem: mjuka Petter välkomnades i stugorna, för att inte tala om av de andra deltagarna i programmet.

Petter tog programmet på allvar. Han föreföll ha förberett sig noga, alla hans versioner av låtar var smarta och genomtänkta. Delvis kanske ett resultat av att han tvangs omtolka alla låtar till rap och därmed blev tvungen att jobba mer än de andra, men han hade kunnat göra det bra mycket sämre än han gjorde.

Och redan efter första eller andra programmet, började Petter spinna. Jag misstänker att antalet följare på hans Twitter-konto @petteralexis hoppade upp bra många snäpp, och via det marknadsförde han sig själv och musiken på flera sätt. Däremot var han återhållsam med pressen, åtminstone kvällspressen.

Det tog inte heller lång tid efter programmet innan Petter släppte alla sina tolkningar på skivan Samlar ut den, som kom i december 2010.

Petters strategi har jag döpt till Proaktiv strategi. Han visste vad han gav sig in på och förberedde sig på olika sätt på detta. Genom programmet skulle han nå helt nya målgrupper och få en hel del tv-tid. Om programmet blev så lyckat som det blev, skulle det också vara ett alldeles utmärkt marknadsföringstillfälle.

Tomas DiLeva: Reaktiv strategi

Tomas DiLeva hade nog också tänkt lite före programmet. Kanske – men väldigt kanske – såg han det som en möjligthet att distansera sig lite från bilden som Sveriges rymdkucku nr. 1. Att få se Hr DiLeva utan kaftan var helbrägdagörande, men det blev i slutänden ett experiment som ströps i sin linda. T-shirt och jeans fick, ganska snabbt, åter stryka på foten till förmån för kaftanerna.

Trots det – DiLeva blev ett av de bestående intrycken: han lyckades i alla fall väcka mina sympatier. Killen som alltid gått sin egen väg, trots att det inte alltid varit bekvämt. Och att han kan betrakta sig själv från viss distans var intressant att se.

DiLeva höll sig rätt mycket utanför rampljuset i programmet. Och om han hade tänkt till kring sin medverkan, verkar han inte ha gjort det kring vilka effekter programmet skulle kunna få. Han hade helt enkelt en strategi som jag kallar Reaktiv strategi, eller Jorden anropar Tomas. Den gick ut på ingenting, förrän plötsligt, när programserien var slut, plötsligt dunka Tomas i huvudet och säga att ”du, kanske du borde göra någonting för att utnyttja uppmärksamheten? Va? Va? Va?” Ja, och så va-ade det en rätt bra stund, för under tiden programmet sändes och långt därefter, fanns inte Tomas DiLeva mitt ibland oss.

Några månader senare, när han återvänt, föll ändå slanten ner. Och det blev en skiva. Fast då hade de flesta redan glömt Så mycket bättre.

Petra Marklund: Slamkryparen

Petra September Marklund fick sig rollen som vän ung kvinna tilldelad i programshowen. Så blev det, eftersom Lill-Babs redan lagt slag på cool brud-rollen. Sedan 50-talet, typ. Och tydligen fanns det inga andra roller kvar, så kanske var det tur att det inte var fler än två kvinnor inblandade i programmet (resten av det kvinnliga Artistsverige tackade visst nej).

Marklund var lite som Christer Sandelin ett oprövat kort. Medan Sandelin i alla fall är välkänd, var Petra Marklund rätt okänd. Men det verkar ha passat henne bra, med tanke på resultatet. I själva programmet hade Marklund mycket av en biroll – hon var visserligen närvarande nästan hela tiden, men hade inte alls samma typ av huvudroll som Plura, Berghagen med flera.

Men. Vad händer? Petra Marklund visar sig inte bara vara en vän, ung kvinna, utan också mycket begåvad. Och hon har en rejält framgångsrik karriär, tänka sig, fast inte i Sverige. Och alla inblandade i Så mycket bättre blir charmade och/eller överrumplade av hennes begåvning. Liksom svenska folket.

Så, utan att verkligen lyfta ett finger, lyckas Petra September Marklund gå från att vara ett ”Vemsadu?” till att bli den alla vill ha. Genom att vara ödmjuk och jäkligt duktig, hittar hon vägen till den svenska folksjälen och får numera växla spelningarna i USA med dito på svenska konferenshotell. Vilken framgång.

Jag kallar Marklunds strategi för Slamkryparen, vilket ska tolkas som att du finns där och gör ditt jobb utan stora åthävor för att plötsligt upptäckas. Det är en typisk form av content marketing – du bjuder på högkvalitativt innehåll, med resultatet att folk plötsligt börjar vända sig till dig för att få mer av samma vara.

———-

Det är strategierna. Den enda poängen med att ens observera detta, är att det tydliggör mönster som återfinns i hela näringslivet, tycker jag. Petter är ett företag, Sandelin ett annat. Och så vidare.

Både Petter och September har skördat lagrar efter Så mycket bättre, men bara Petter hade verkligen förberett detta. DiLeva försöker, men frågan är hur mycket effekt det är kvar.

Lärdomen? Genom att planera i förväg, kan du maximera dina möjligheter att slå mynt av tillfällen, kanske. Eller?

I samma härad:

1. Ärlig reklam kräver oftast för mycket
2. Allt är bättre än pr och reklam
3. Kreativitet och effekt: så funkar reklam (eller?)

Sånt här kan vara kul. Om man hämtar hem det. Det gör de inte.

Det kan jag erkänna utan vidare omsvep: jag är inte helt säker på varför jag fallit pladask inför reklambyrån* Studio Total. Men kanske är det av samma anledning som att de första som gör något mer än upprörda ”det är olagligt”-artiklar och ”avslöjande” notiser om Black Ascot-fejken är tidningen Filter, som i sitt senaste nummer har ett välskrivet och läsvärt reportage om just Studio Total.

För mig var det dock gummisnoddshoppet från Öresundsbron som fällde avgörandet. Det var det, tillsammans med Black Ascot, som fick mig att gå från likgiltigt undrande till tveksamt förälskad.  Att de också låg bakom Schymans kapital-förstöring hade jag missat, Kulturpartiet hade jag glömt.

”De väcker bara uppmärksamhet. Det klarar alla, men reklam ska väcka sympati”, är ett vanligt motargument mot Totals kampanjer.

Jo, så långt har det gått: att göra reklam som väcker uppmärksamhet är fult, det är under vår värdighet som reklammakare. Den som inte ser felslutet där kan köra upp sin Leon Nordin-citatsamling i röven.

”Men är det någon som sett några uppmätta resultat då?”, fick jag frågan om på Twitter när jag deklarerade min glädje över byrån där häromdagen.
Här tycker jag det är passande med en motfråga först: har du sett några uppmätta resultat på någon reklamkampanj de senaste åren? Bortsett från dem som tävlar i 100-wattaren då, vilket i sig är resultat ingen fattar hur de mäts.
Sedan tycker jag det kan vara på sin plats att helt enkelt öppna tidningen. Söka på nätet, kanske. Så ser du snabbt att jo, de har fått uppmärksamhet. En hel del, faktiskt. Har du dessutom tillgång till Presstext eller Mediearkivet får du med tryckta mediers rapportering också.

Jaha. Så jag erkänner inga krav på relevans, på sympati eller några andra effekter än uppmärksamhet?
Självklart. Det finns väldigt många viktiga effekter av reklam.

Men jag tror att de platta annonserna och skrytets tid är förbi. Jag tror på verklighet, på att väcka människors nyfikenhet, på att ge människor spänning i sitt liv. Inte på det sätt som reklamare alltid pratat om nyfikenhet och att hitta uspar, utan på riktigt.  Där reklamen får ett eget liv och väcker ett genuint intresse.
För även om det finns en hel del undantag, så är det väldigt lite reklam som faktiskt gör det. Jag behöver inte säga vilken tidning du ska bläddra igenom för att hitta bevisen, inte säga vilken tv-kanal du ska slå på. Och jag behöver självklart inte säga att det finns många undantag med bra kampanjer som inte alls funkar som jag tror att det ska funka, men gör sitt jobb ändå.

Ett viktigt argument emot Studio Total handlar däremot om hur de hanterar sanningen. De verkar ha ett, så att säga, öppet förhållande med just denna. Black Ascot var fejk. Egentligen var ju Broindianen också det. Arvika-runket var inte fejk kanske, där kan man kanske istället ifrågasätta relevansen, som samtidigt kan motiveras. Kulturpartiet? Fejk. If:s dokumentärfilmer? Fejk.
Och reklam ska ju inte syssla med lögner, med fejk. Då undergräver vi reklamens förtroende, sägs det. Vilket jag i och för sig tror på.
Samtidigt måste jag fråga mig om Studio Totals lögner/påhitt verkligen är värre än Åkestam Holsts Stefan the Swapper, som prisats till höger och vänster. Eller, den mest upprepade lögnen av alla:

Britney och "Britney".

Jodå, såhär ser kändisarna ut. Oavsett om det heter Pernilla Wahlgren, Alicia Keys eller nåt annat. Och en hel del män också.
Jag funderar på vilken av lögnerna som har störst påverkan på samhället. Sådär, nu har jag funderat klart.

Reportaget i Filter är visar att Studio Total själva lyckas med det de säger att de ska göra för sina uppdragsgivare. De bygger historien Studio Total. Med alla till buds stående medel. Belöningen blir ett antal älskare. Priset ett mycket större antal – verkar det som – hatare. (Läs kommentarerna på inlägget hos Please Copy Me.) Reportaget i sig bygger en annan historia – om det är en medveten början på en ny eller ett snedsteg på vägen får vi väl se.

Och då är vi där igen. Med intresset och nyfikenheten. Vad håller de på med nu? Vad händer härnäst?

Det får vi se. Om ett halvår, kanske.

*Studio Total kallar sig själva reklambyrå på sin sajt, men kallas pr-byrå i Filter. Jag vill tycka att de gör reklam. Även om de använder marknads-peärrens traditionella annonsytor.

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Därför är Melodifestivalen obligatorisk för kommunikatörer
3. Felmeddelande träder fram – därför avslöjade han The Viral Company och Samsung

Hade tänkt besvara Martin Schoris vettiga krönika på dagensmedia.se, där han undrar vad marknadsförarna ska in i ledningsrummen att göra. Men andra hann före: Kontaktmannen, David Orlic och Jessica Bjurström har redan svarat.

Även om jag inte tycker någon riktigt träffar rätt, håller jag nästan käft: det tycks så mycket ändå. Och istället för att säga mest, säger jag det snyggast. Med någon annans ord, dessutom.

(Å du ba’: ”Oh, så snyggt!”)

I samma härad:

1. Nyfiken student fick påse ludd till svar
2. Fel svar kostar mediehusen miljoner
3. Cannes Lions luddar till kreativiteten igen

I dag hölls konferensen Moving images i Malmö. Jag följde lite förstrött konferensens hash-tag #mim10, när jag springer på en replik som gör mig tokig.

Ah – ännu en som sprider detta skitsnack (jag syftar på talaren, inte twittraren). Ännu en som tror sig ha hittat nyckeln till framgång i att försöka lite lagom. Att nöja sig.

Good enough-tänket är ett gift som garanterat kommer att skicka många av sina brukare i sjön. Tror du på att good enough räcker, kommer du helt enkelt aldrig att skapa något mer än mediokert.

När good enough blir målet, när du väljer att sikta på att göra något dugligt, kommer du aldrig gör något fantastiskt.

Good enough är en nödlösning, något du ibland måste ta till på grund av resursbrist (tid, pengar, kompetens, människor …). Men det får aldrig bli målet.

Vill du åstadkomma någonting riktigt bra, är det inte good enough att sikta på good enough. Sikta istället på att uppfinna hjulet. På att förändra världen, på att få alla andra att inse att de har fel.

Sikta helt enkelt mot stjärnorna.

Det finns så många skäl till att du de allra flesta gånger kommer att nå bara till trädtopparna. Men låt inte din ambition vara ett av de skälen.

UPPDATERAT:

Det kan ha varit ett misstag av mig att peka ut Moving Images-konferensen i samband med detta inlägg. När good enough togs upp där, var det i sammanhanget programutveckling och att du inte ska vänta med lansering tills att allt är klart, utan lansera, uppdatera, uppdatera, uppdatera – som Google alltid har gjort. Det ligger i tiden – i dag är “iterativa processer” (att lära under resans gång och förändra kursen i takt med lärandet) och “agila processer” modefraser.

Och när det kommer till programutveckling (och mycket annat) håller jag med. Tro inte att du kan bygga ett helt färdigt, vattentätt system som du sedan kan skicka ut och glömma. När det kommer till program, tjänster och en del annat, innebär mötet med verkligheten nästan alltid att du får tänka om i bit.

Men nöjer du dig med good enough i din vision för programmet eller tjänsten, så kan du ändå lägga ner direkt. Det finns mängder med program som ingen bryr sig om (tänk mobil-appar till exempel), där det enda du kan lära av att släppa en duglig produkt är att ingen ville ha den. Då försvinner möjligheten att utveckla i samklang med användaren.

I andra verksamheter, som min egen, finns knappt utrymmet för iterativa processer med mottagaren inblandad knappast alls. En dålig text kan du inte göra om, en misslyckad kommunikationsåtgärd kan du sällan skruva på och skicka ut igen. Då måste det vara maxat från början.

I samma härad:

1. Umgås inte med nån du inte kan tjäna pengar på
2. Därför kan vi inte jobba på jobbet
3. Varför får man inte vara förbannad på Vellinge?

Jag fick ett mejl:

I samma härad:

1. Ett simpelt svar till Martin Schori
2. Fel svar kostar mediehusen miljoner
3. SHB gör det enklaste till krånglig historia

Kommunikation handlar mycket om att nå människor där de är, för vad de är. För mig, är det viktigare att beröra 100 personer hårt, än att snudda vid 1 000.

I den här kampanjen tänker Heineken likadant. De siktar in sig på 1 000 personer, för att nå miljoner. Och jo, de lyckas nog – de når åtminstone mig :)

Heineken İtaly Activation from Kreatif360 on Vimeo.

Tips om filmen kom via Claes och Jocke.

[Uppdaterat: Niclas Strandh har skrivit en mer utförlig och smartare analys av kampanjen. Läsvärt.]

Ett annat uppmärksammat grepp de senaste dagarna är Ikeas reklam i Paris tunnelbana. Det ser ut så här:

Här handlar det inte om att sikta in sig på en specifik, smal målgrupp, utan om att sikta in sig på ett specifikt ”problem”. Ikea ser helt enkelt till att folk får sitta bekvämt medan de väntar, och passar på att skapa en bild av att de sitter hemma i vardagsrummet. Genom att skapa bilden i folks huvud, har de redan väckt idén om att det skulle kunna funka hemma också.

Väldigt bra reklam.

Mer om den kampanjen läser du på Freshome. Tipstack till Johan Hedberg.

I samma härad:

1. Bra seminarium om att nå framgång som frilans
2. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
3. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation

Svänger förbi Resumé och Dagens Media för dagens branschuppdateringar. Upptäcker att Volontaire har gjort en ny kampanj för juicetillverkaren Brämhults, där de uppmanar folk att bli blodgivare. Som belöning får du en flaska blodapelsinjuice.

Skitbra, tänker jag, tvinna in varumärket i samhället och ta ställning för något som är bra. Kampanjidén har relevans både eftersom det är blodapelsinjuice det handlar om (dubbelt upp där), och eftersom det just nu finns ett aktuellt behov av mer blod på påse. Även om inte alla som besöker sajten blir blodgivare, blir kanske några det. Oavsett lyfts frågan fram.

Naturligtvis leder kampanjen till en helt irrelevant och löjeväckande debatt, fast inte hos Resumé. Istället är det i Dagens Medias kommentarsfält fjanterierna pågår. Jag menar – vad är det de diskuterar, egentligen? Spånhuvuden.

Men även på Resumé pågår diskussion kring Volontaire, men kring deras aktivitet för Göteborgs kex. Volontaire har satt ihop en sajt som samlar kommentarer om kextillverkarens produkt Ballerina Kladdkaka. Istället för att själva säga att ”det här här skitgott”, låter byrån ätarna göra det själva. Ett förbannat bra grepp, där verkligheten får sälja istället för konstruerade superlativer. Det kan också betraktas som lite våghalsigt eftersom sajten samlar kommentarerna från Twitter, Google och Google Images automatiskt och allt alltså kan publiceras, men jag gissar på ett modererat flöde. Nähä. Det är inte modererat, enligt Volontaire.

Här är det Volontaire själva som provocerar igång debatten, i och med att byråns vd Carl Unger säger att det inte är reklam, men den spårar snart ur och kommer att handla om det mest Intressanta, Brännande och Konspirationsskapande ämnet av alla: Är Det Gjort Förut?

(Om du av en händelse är en ung människa och på väg in i branschen, lyd ett gott råd: bygg upp en databas med reklam, så att du snabbast av alla kan ropa ”Gjort!” i branschpressen när en ny kampanj lanseras. Allt är nämligen gjort (på samma sätt dessutom), och det måste vi läsare informeras om av besserwissrar.)

Jodå. Skittles har tydligen gjort samma grej. Och svenska Syrup. Ve och fasa.

Klart?

Då tänker jag snabbt berätta att jo, det är visst reklam. Men det är inte reklam som vi är vana att se den. Det är inte en banner, en kampanjsajt, en annons eller film. Men visst är det reklam.

Det är reklam utifrån ett annat perspektiv, där reklam inte är ett objekt eller substantiv, utan en avsikt eller en effekt. Ett annat, befriande perspektiv. Tänk själv: slutar du att se reklam som ett antal uttryck i ett antal medier, och istället ser det som syftet ”att väcka uppmärksamhet och påverka”, eller ”att lyckas påverka i önskad riktning”, så kan du ju göra vad fan som helst. Med den inställningen är en uppdelning mellan pr, design och reklam meningslös – det viktiga är syftet och målet, inte vägen dit.

Känner du hur ångesten, kedjorna och boxen plötsligt rann av dig? Varsegod.*

En annan kampanj jag tycker är intressant är den franska anti-rökkampanjen som riktar sig till ungdomar. Visst, att anspela på sex är ett enkelt grepp. I det här sammanhanget tycker jag ändå att det är berättigat: bilderna visar en situation som knappast lär anses eftersträvansvärd bland de ungdomar som kampanjen riktar sig till.

Men ack, så ser inte delar av franska folket på saken. Enligt Resumés Billy Andersson anses kampanjen trivialisera sexövergrepp (what?), och en taleskvinna för en fransk feministisk organisation säger att ”Jag är bestört. Det här är ett prov på fattig fantasi. När människor inte har någon idé anväder de kvinnliga kroppar i stället.” Ehh … det ser ut som en kille och en tjej, men jag kan ha fel. Och kroppar?
Ska vi hitta något omedvetet sexistiskt i det hela (hela situationen bygger ju på idén om att det handlar om ett övergrepp) är det väl snarare att det är en man som begår övergreppet i båda bilderna.

Kampanjen är helt enkelt en illustration, där det sexuella övergreppet representerar det övergrepp rökning, eller tobak, innebär. Att få unga att inte börja röka är ett oerhört angeläget mål. Jag vill inte förknippas med den tolkning som är fullt möjlig av följande bisats, men faktum är att bilden snarare trivialiserar rökning. Det är helt enkelt så att det är två vidriga företeelser, och att säga att den ena trivialiserar den andra är bara – imbécile!

Men det är klart. Anklagelser om sexism är ett tryggt sätt att skaffa sig uppmärksamhet. Och det vill väl alla ha?

Allvarligt talat. Jag blir så otroligt less på allt överanalyserande, allt felfinnande, allt snömos. Är det verkligen vad vi borde hålla på med?

*;)

Uppdaterat: Även Aftonbladet skriver om reklamen. Mängder med kommentarer.

I samma härad:

1. Hjälp mig kursa på Volontaire
2. Memo till mig (och kanske dig)
3. Kom och språka med mig en stund

Hoppla! Det mindre lyckade försöket att sprida intresse för Samsungs tv-apparater jag skrev om i den senaste artikeln här på bloggen, har fått ett eget liv. Till att börja med skrev både pr-konsulten Hans Kullin om hela storyn på sin blogg Media Culpa, precis som art directorn och Adland-grundaren Åsk Wäppling gjorde på Adland. Båda skrev på engelska, vilket gjort att storyn spridit sig utanför landets gränser. Bland annat återpublicerades Kullins inlägg på Social Media Today, danska Marius Jørgenruds blogg och Marketing typo.com. I denna bloggs admin-gränssnitt har jag också skymtat en tysk blogg som skrivit, men av någon anledning funkar pingbacks och trackbacks dåligt här, och nu hittar jag den inte heller med Google blog search.

Åsk Wäppling tog sig till och med tiden att ringa upp svenska Samsung och fråga om den här marknadsföringsmetoden. Inte godkänd av Samsung, blev svaret, som sa att de har som policy att vara tydliga med att det är de som kommunicerar när de gör det.

Nu har det hela dock tagit en helt ny vändning. I dag skriver både Adland och Media Culpa om en artikel på det brittiska forumet hos Computer Active Magazine, där skribenten Tom Royal uppmärksammar forummedlemmarna på troll i de egna leden. En användare, tydligen baserad i Sydkorea, har postat ett inlägg där denne vill visa upp ett filmklipp och berätta hur bra det blir med Samsungs kamera. Det är inte det enda inlägg medlemmen gjort, Royal tipsar om ytterligare inlägg där samma person hyllar Samsung. Det är det enda personen gör, faktiskt.

När Royal gräver vidare och söker på den ip-adress (ip-adress=den nummersekvens alla nätverksanslutna apparater tilldelas som identifikation: spåra såna kan du till exempel göra här: http://www.ripe.net/db/whois.html), upptäcker han att inlägg har gjorts från samma adress på en mängd koreanska forum, liksom på ytterligare ett brittiskt dito. Adressen är inte kopplad till Samsung.

Hans Kullin är mer utförlig i sin artikel om detta, så läs mer där.

Det här kan naturligtvis vara en slump: Samsung kan ha extremt hängivna fans som kör lite gerilla-marknadsföring på sin fritid, de kan ha anställda som vill hjälpa sin arbetsgivare eller vad som helst. Företaget behöver inte på något sätt vara införstådda med att dessa metoder används eller att detta sker. Men det är en intressant historia, och jag kommer att följa fortsättningen.

En annan sak jag tycker är intressant, är hur denna lilla snöboll börjat bli någon slags crowdsourcad journalistik, eller kanske snarare detektivarbete. Över en allt större geografisk yta. Det kan kanske utvecklas till det mest intressanta av allt.

Uppdaterat:

Nej, jag kunde inte hålla mig. Jag kikade på en av de länkar Kullin grävt fram och publicerat på Media Culpa. Den gick till en video på Viddler, en filmtjänst verkar det som. Videon var upplagt av användaren Jikkok – ett namn jag tyckte var tillräckligt annorlunda för att vara värt en googling.

Då hittade jag denna sida, där en hel bunt filmer Jikkok har lagt upp listas.

Jag gick vidare med en sökning på en av filmtitlarna – He can make everything in the world with clay – som innehåll tillräckligt många ord för att minska träffantalet. En sökning på Google Video gav 19 träffar, alla med samma beskrivning av videon. De är upplagda på olika sajter under olika användarnamn, men presentationstexten är hela tiden densamma vilket antyder att en och samma person skulle kunna ha lagt upp filmerna. Här är det till exempel Cellpark som lagt upp, här är det Hillback.

Jag upprepade proceduren med filmen Ice Gallery – ett sämre söknamn, men som gav träff på några olika platser, och där olika användare postat samma film med samma beskrivning.

I samma härad:

1. Deep throat avslöjar The Viral Company – öppnar Samsung-gate
2. Felmeddelande träder fram – därför avslöjade han The Viral Company och Samsung
3. Nu går vi mot mindre sammanhang igen

Ibland händer det saker som inte skulle ha fått hända. På Media Culpa, som skrivs av pr-makaren Hans Kullin, läste jag häromdagen om hur någon anställd på Vodafone i Storbritannien gått banan på företagets Twitter-konto och slängt ut ett inlägg företaget hade svårt att riktigt stå för. Så här såg det ut:

Hans Kullin refererar kortfattat händelseförloppet efter inlägget, hur Vodafone försökt svara på frågor och försökt att vara proaktivt med information när folk bollat inlägget vidare via återsändningar. Kullin skrev också att han trodde att Vodafones hantering av händelsen skulle göra att de gick oskadade ur det hela.

Dagen efter återkom Hans Kullin på bloggen och meddelade att Vodafone hade fått fler följare på Twitter efter det mindre lyckade inlägget. Med andra ord – Vodafone hade inte bara gått skadefria, de hade till och med vunnit på sin lilla kris. ”Jag misstänkte nästan att den ökade uppmärksamheten skulle få den här effekten”, skriver Kullin, i min översättning.

Det stämmer nog att det helt enkelt är uppmärksamheten som i detta fall är den viktigaste faktorn bakom tillströmningen av Vodafone-följare. Men jag är inte säker på att det bara är det – och framför allt på längre sikt tror jag att Vodafones lilla intermezzo kan ge positiva följder för varumärket.

Det handlar helt enkelt om att Vodafone genom att skicka ett idiotiskt inlägg, visar en mänsklig sida vi inte är vana att se från företag. Det finns inget som rättfärdigar att Vodafone ger sig på en grupp människor för deras sexuella läggning, men hur idiotiskt detta inlägg än är, kan det fortfarande skapa starkare band mellan Vodafone och dess potentiella kunder.

Att försöka göra företag och varumärken mänskliga är ett gammalt trick i marknadsföringsboken. Ofta görs det genom att lyfta fram en person eller en historia som människor kan identifiera och identifiera sig med. För många företag fungerar det, men i många fall uppstår problem. Vad är Ikea utan Ingvar? Och hur var det nu – brukade Pillan käka Risifrutti?

Att ett företag eller en organisation släpper garden och kliver ur rustningen ibland, även om det bara är för en kort stund, tror jag kan ge väldigt stora effekter på samma sätt som andra typer av förmänskligande. När vi ser att ett företag inte bara är slicka kostymer, färdigfilade formuleringar och vackra policies – visst blir det mer intressant? (Detta är för övrigt något Per Robert Öhlin ungefär har skrivit utmärkt om i sin text om hjältar och arketyper.)

Problemet är bara att det knappast går att planera något sånt här. Det är, skulle jag tro, närmast omöjligt att övertala ett företags ledning om att de ska göra bort sig offentligt, för att ge en mer mänsklig bild av sitt företag. Enklare då att få dem att stå naturligt på styrelsefotot i årsredovisningen.

Uppdaterat: Det här blev lite fel. Det stora problemet är inte att det är svårt att övertala en företagsledning om det konstruktiva i att klanta till det – det stora problemet är nog helt enkelt att det inte går att planera. Försöker du planera något sådant här, blir det garanterat fel. Du kommer att göra ett konstruerat uttalande, tillrättalagt och putsat för att nå ett visst syfte. Och därmed kommer det garanterat att gå fel. Dessutom, om du planerar det kan du sedan inte heller hantera det. Hur skulle det låta? ”Nä, förlåt, det där var korkat. Vi gjorde det emellertid helt medvetet, men menade inte vad vi sa”.

Istället får man lita på den mänskliga faktorn. Den enda faktor som bidragit till någon annan utveckling på denna jord, annat än genetisk.

I samma härad:

1. Köpt och oköpt bra för Plannja
2. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
3. Allt är bättre än pr och reklam