Via Leonels guldkorn i DN hittar jag till CollegeHumour och deras “News feed history of the World War II”.

Viker mig av garv.

Läs och njut.

I samma härad:

1. Nio tecken på att du har stagnerat

När jag var liten hade vi inga mobiltelefoner.

Tänka sig.

Vi fick använda lappar istället. Det gick oftast lika bra. När man stod bredvid varandra till exempel.

När man skulle ses på stan och var sen blev det lite svårare. Då fick man springa i förväg och sätta upp en lapp på ett skyltfönster bredvid där man skulle ses med ett tuggummi. På lappen stod det ”Blir ca 15 min sen. C ya.”. Eller så. Sedan fick man springa tillbaka dit man hade varit och fortsätta gå som om ingenting hade hänt. Visslandes.

Ibland blev det lite konstigt, när båda var sena. Då kom man springande, och när man såg den andra bara ”Oh!” . Sen stod man där bredvid varandra och satte upp varsin lapp.

Det var ganska effektivt trots allt. På den tiden fanns inga fönstertvättare.

– Hello, kitchen. I’m sorry to say, but – your time is running out.

– No! Why?! What have I done wrong?!

– Well, you know. It’s nothing in particular. It’s just … it’s just the way you are.

– What?! But everyone likes me, don’t they? Am I not doing a good job?!

– You know that I don’t think you do.

– But frying pan likes me!

– Well, yes, maybe.

– And all the plates loves me!

– Yes, I suppose they do, that’s true.

– And the sieve too!

– Actually, no. It seems he’s been playing both sides the whole time.

– Bastard.

– Yes, I know. But it doesn’t change anything, anyway.

– But why? Why?

– Must you ask? We’ve been through this a million times.

– One more time can’t hurt?

– No. Of course. But, well, things change. You weren’t made for today’s cooking.  It’s too crowded, there’s no work space anywhere. Okay, okay, you’ve got work space, but it’s 40 centimeters at a time, in two or three different spots. It’s not efficient.

– Ha! Efficient! You don’t know anything of efficiency. When I was built, the wife …

– Yes, yes, I know: the wife cooked for a week ahead and made a hundred litres of lemonade in half a day – I know all that. But that is not what I am talking about. Really – do we have to have this discussion again?

– Yes, in all fairness, we have to. I know it’s not that important to you, but it is to me. Believe it if you will.

– Okay, yeah, of course. Sorry. But I think you know all the rational parts already. And, whatever you think, it’s not that easy for me neither.

– Sigh … so you mean it’s final, then?

– Yes, I’m afraid it is.

– … well, I guess it is unevitable. We’ll all go down this road some day, right?

– I’m afraid we will, yes.

– But after fifty years – I don’t have to feel ashamed.

– No, absolutely not. Fifty years is a long time. It is time for you to stop serving, I’d say.

– Yes. Yes, you are right. I have done my duty. It might actually be a relief.

– You see – it is not that bad after all.

– Maybe not. No, it’ll be … I think I’ll enjoy this. I really do.

– That is good. I’m happy for you. Still friends, then?

– Yes. Yes, still friends. Of course. After all, we’ve had our happy moments, haven’t we?

– Oh yes. Oh yes, we have. And I won’t forget them.

– Neither will I. Neither will I.

– Ok. See you tomorrow then.

– Yes. I’ll be here. As always.

– Ska pappa sjunga?

– Aaa.

– Bäbä, vita lamm …

– Inte den, annan.

– Ekorrn …

– Annan.

– Sov du lilla videung?

– Annan.

– Mors lilla Olle?

– Annan.

– Trollmor?

– Aaa.

– När trollmor har lagt …

– Annan.

– Blåsippan?

– Annan.

– Sockerbagaren?

– Aaa.

– En sockerbagare, här bor i staden, han bakar ka…

– Annan.

– Land of the silver birch?

– Annan.

– Skymning rår?

– Aaa. Annan.

– Små grodorna?

– Aaa.

(Sjunger hela sången)

– Annan.

– Bäbä? Ekorrn? Olle? Videung? Blåsippan?

– Annan.

– Räven raskar?

– Aaa.

– Räven …

– Annan.

– Den blomstertid nu kommer?

– Annan.

– En vänlig grönska?

– Annan.

– Vintern rasat?

– Aaa.

– Vintern rasat, ut i våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö, … hm hm hmum …

– Annan.

– Ähm … Bäbä?

– Annan.

– EkorrnOlleVideungSockerbagarnTrollmorBlåsippanSilverbirchSkymningrår?

– Annan.

– Än en gång däran?

– Mmm.

– Än en gång däran, bröder, änen gång däran …

– Annan.

– Eh, ah … När jag är fuller?

– Annan.

– Punschen kommer?

– Annan.

– Imbelupet?

– Annan.

– Swing low?

– Annan.

– Trollmor?

– Mmm.

Sjunger. Trollmor. Bäbä, Videung, Olle, Ekorrn, Blåsippan, Skymning rår. Swing low, sweet sweet sweet little child, I’ll never leave you.

I samma härad:

1. S problem uppenbart för alla utom partiet
2. Lite för mycket konspirationsteori, Anders Ericson
3. Twitter-guide för nybörjare

Det är skönt att se att Migrationsverket ändrar sig i fråga om utvisningen av de två barnen, fem och nio eller tio år gamla, till Makedonien. Detta rapporteras igår kväll av bland andra TV4 och senare SvD.

Varför de får en ny chans framgår inte.

Tyvärr betyder detta inte att barnen får stanna, bara att verket bestämt sig för att tänka över saken en gång till. Det betyder absolut inte heller att andra barn i framtiden inte kommer att utvisas ensamma på samma sätt som skulle ha skett med dessa två syskon.

Kan du göra någonting för att förändra det?

I samma härad:

1. Sjukt opassande typsnittsval av Rädda barnen
2. Viktigt meddelande till Claes de Faire
3. Nyfiken student fick påse ludd till svar

Uppdaterat: Barnen får stanna, åtminstone ett tag till. Migrationsverket har bestämt sig för att se över fallet igen, rapporterar bland andra Svenska Dagbladet.

Därför har jag tagit bort möjligheten att mejla härifrån. Är du en av alla som har lagt in html-koden för att mejla från din egen blogg, kan det vara läge att göra likadant: fortsätter det att strömma in mejl i ärendet, lär väl verket till sist döda adressen helt.

Det är fullständigt bedrövligt, detta. Jag finner faktiskt inte ord. Gör du?

Och man är så maktlös. Men, om det finns en väldigt, väldigt liten chans att lyckas, kan man ju försöka.

Vill du hjälpa till? Det krävs bara två klick.

Ett här.*

Ett på send-knappen i ditt mejlprogram.

Men vill du, skriv om texten. Lägg till några rader. Underteckna, svär och länka.

Eller vad du nu tror skulle kunna förmå generaldirektör Dan Eliasson att visa mänsklighet och riva upp beslutet.

PS. Har du en egen blogg? Stjäl html-koden till detta inlägg och posta ett du också. Ju fler ställen det syns på, desto större effekt. Sverige har cirka 600 000 bloggläsare.

Uppdaterat: Sydsvenskan har en fylligare artikel om barnen. Den här paragrafen är som ett slag i magen:

I nästa vecka kommer barnen – som ännu inte vet något om den överhängande avvisningen – att informeras av polis. Inom 48 timmar ska de så sitta på ett plan mot Makedonien. Med eller utan sin mamma.

 

* Brevet skickas till generaldirektör Dan Eliasson och lyder:

Ämne: Avvisning av små barn

Text: Avvisningen av två små barn från Lund är upprörande och skamlig.

Ett sådant beslut strider både mot de värden jag anser att Sverige ska stå upp för, och mot mitt eget samvete.

Det är anmärkningsvärt att det inte strider mot ditt.

I samma härad:

1. Berätta: vad vill du att dina barn lär sig?
2. Sjukt opassande typsnittsval av Rädda barnen
3. Marknadsför dig själv! (och två andra)

Läser i Aftonbladet om vulkanen i Yellowstone. Verkligen hemska utsikter, där: 50 procents chans till utbrott inom kort, står det – ett utbrott som kommer att ödelägga hela Nordamerika.

Men – ingen verklig fara, tydligen, för – se själv:

Ah – beredskapen har höjts. Men så bra! Nu väntar jag bara på Aftonbladets uppföljare, där de berättar exakt hur beredskapen har höjts. Har man delat ut filtar? Paraplyer? Grillspett?

För om jag inte tar helt fel, är det ganska svårt, alternativt meningslöst, att förbereda sig för ett vulkanutbrott som ska ödelägga en hel kontinent.
Men kanske är jag bara pessimistisk. MIR finns ju trots allt kvar därutanför atmosfären.

Inte helt osökt kommer jag att tänka på avsnittet i Southpark där det är vulkanutbrott, det där alla lär sig att lägga sig ner och dra en filt över sig för att undkomma lavan. Mycket effektivt.
Och just det klippet finns inte på Youtube, men däremot original-informationsfilmen som lär ut tricket “Duck and cover” i händelse av atombombning.

Säga vad man vill om amerikaner, men ingen kan beslå dem med halvfulla glas.

Sånt här gör mig glad. Vad fan, Angry Birds liksom. När man kan lära sig detta istället på slötiden.

I samma härad:

1. Skriver på annan plats
2. Sociala medier: plats för rättshaverister och pöbelmentalitet?
3. Trött på en tävlingstokig reklambransch

Är mittemellan två kursdagar. Jag undervisar i kommunikativt skrivande på Batteri Kommunikation, och håller idag och imorgon kurs.

Det är en ovanlig kurs denna gång. Två av tre elever är nämligen – trumvirvel – män! Vilket är den mest mansdominerade kursen jag hållit sedan ett år tillbaka, av sammanlagt 10–15 kurser alltså.
Men skrivande – det är väl ett typiskt kvinnoämne, tänker kanske du, vis av erfarenheterna från kreativa skrivkurser och Folkuniversitetet och andra samlingar av blivande skribenter.

Men nej. Parallellt med min kurs hålls en i Indesign. Sex deltagare. Noll män. 0, alltså. Och så är det rätt igenom, verkar det som. Jag tror att fotokurserna är lite mer jämställda, men till och med på webbkurserna verkar det vara flest kvinnor (till och med? Vadå, till och med – skulle inte kvinnor gilla teknik/webb/kodning? Nej. Inte statistiskt sett).

Så det är lite sensationellt, mansdominansen.

Jag har klurat en del på det här, redan innan dagens revolutionerande klass. Jag tycker att det är konstigt att det är så många fler kvinnor än män som går dessa utbildningar. Visst, Batteris deltagare är inget vetenskapligt underlag, men om jag jämför med annan statistik, lutar det fortfarande åt att kvinnor är bättre på att utbilda sig. Konstfack, Berghs, Beckmans: 60/40, i kvinnornas favör. Hela universitetskonkarongen: 60/40, i kvinnornas favör. Handelshögskolan: 40/60 2005, men idag kanske 50/50. De enda som avviker är de tekniska högskolorna, där männen fortfarande är i majoritet. Och det gigantiska kursutbudet från Folkuniversitet, ABF, Medborgarskolor och annat ska vi inte prata om …
Så jag tycker att jag har lite grann på fötterna när jag undrar varför kvinnor tycker att de behöver utbildning mer än män tycker detsamma.

En sak, tror jag, är att kvinnor oftare än män vill ha ett kvitto på att de kan någonting. De vill ha  någon annans en bekräftelse.

Män, däremot, säger ofta att de kan mer än de de har papper på. På gott och ont. När en man på en anställningsintervju får en fråga om en viss kompetens, blir svaret ofta ”ja, det kan jag”. Det kan betraktas som både sant och osant. Det är inte sant, om det betyder ”kan jag just nu”. Men i många fall är meningen bara halvt uttalad: den fulla meningen lyder ”ja, det kan jag lära mig”. Vilket oftast nog stämmer.

En annan sak är att kvinnor har tränats i att tro att de behöver lyssna på någon som berättar hur det ska gå till. Det kan vara lärare eller andra, men i första hand vill jag lägga skulden på tidningar riktade till kvinnor. För de flesta män födda före 1980 tror jag att det är närmast förolämpande att läsa den typen av uppmanings-, guide- och fixa till dig-artiklar kvinnor matas med i alla dess former, från Vecko-revyn och uppåt i åldrarna.

Män har i alla tider lämnats mer åt sig själva och till att få utforska världen. Den klassiska skillnaden mellan tidskrifter riktade till de olika könen brukar beskrivas som att kvinnotidningar är breda och handlar om relationer, medan mäns tidningar oftare är smala och handlar om saker (jämför Svensk Damtidning och Allt om hobby, till exempel). Men det finns också en viktig skillnad i tilltal, tror jag, där tilltalet till mannen handlade om att ”det här kan du göra”, medan tilltalet till kvinnor snarare var ”såhär gör du/såhär ska du göra”.
Manstidningarna fostrade drömmar, kvinnotidningarna komplex.

Ytterligare en möjlighet är att kvinnor oftare byter jobb. Kvinnor har traditionellt sett haft mindre specialiserade, bredare yrken. En sekreterares jobb var förr bra mycket mer multi-talang-krävande, än arkitektens hon jobbade för.
Idag handlar det kanske om att kvinnor i större utsträckning varierar sitt yrkesliv. En kvinnlig ekonom kan jobba inom ett brett fält, medan hennes manlige kursare oftare stannar inom sin nisch. Kvinnor är, tror jag, modigare när det kommer till att byta inriktning i sitt arbete. Ibland till priset av mindre djup.

Män blir istället ofta kvar vid lästen, oavsett lämplighet eller intresse. ”Det är det här jag pluggade till”, liksom. Trångsynta jävlar.

Mera: kvinnor kanske förstår värdet av utbildning bättre än män. Personligen tycker jag att erfarenhet är mycket viktigare än utbildning för lämplighet i ett yrke. Men för att ta stora kliv framåt i utvecklingen, slår utbildning erfarenhet med hästlängder.
Så kvinnor gör som de gjort under decennier – utbildar sig över inlärningspucklarna. Medan männen istället jobbar dubbla skift för att hitta vägen dit själva. Inget av alternativen är generellt bättre. Men en utbildning är garanterat snabbare, vilket lämnar mer tid att göra annat än att snöa in på jobbet.

Något kvinnor kanske också är bättre på än män, för övrigt.

I samma härad:

1. Kvinnor i reklamtoppen
2. Ipad handlar bara om ett litet perspektivbyte
3. Bara i Japan – lysande reklamfilm

Satt just och rensade gmail-kontot. 300 olästa mejl mindre och en lite lättare brevlåda. Men fortfarande finns ett femtiotal olästa som inte var läge att radera. Inte heller att läsa, tydligen.

Sen gick jag in på Facebook. 9 olästa meddelanden. En bunt inbjudningar och annat skräp jag inte bett om.

Och eftersom jag häromdagen hittade en lista med lösenord till diverse sajter och tjänster jag gått med i men sällan använt särskilt mycket, insåg jag att måttet var rågat.

Jag måste helt enkelt lägga lite tid i mellandagarna på att rensa. Avsluta löjliga nyhetsbrevprenumerationer. Hoppa av tjänster jag inte vill ha (=90%). Stänga konton, rensa olästa mejl och listor och vad allt det är. No remorse, kasta och stänga.

Behöver man sopsortera?

I samma härad:

1. Microsoft bjuder på ett skratt som räcker hela helgen