Kan du ge mig tips på tre sajter jag borde besöka – snarast och jättemånga gånger till?

Och jo, det är helt okej att du marknadsför dig själv. Men helst också två andra, alltså.
Men om jag får vara petig får du gärna undvika att nämna sajter om någon annan redan har tipsat om dem. Det är ingen omröstning – en sån hittar du här, om det lockar.

Pls?

I samma härad:

1. Memo till mig (och kanske dig)
2. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat
3. Gör som David Carson – blotta dig

Och lite mer:

Tipstack till Ulrika.

I samma härad:

1. “Jag kunde inte sluta läsa”
2. Umgås inte med nån du inte kan tjäna pengar på
3. Äntligen kan vi jobba dygnet runt!

Så om du är lika trög som jag kan du se fram emot en stunds sköna garv åt folks felskickade sms.

Sometimes, ignorance is bliss :)

PS. Rubriken kommer från detta, långt ifrån det bästa, men:

Till: Salsa teacher

Sms: Wanna got some good pounding. And suck your dick this weekend. R u up for it?
Svar: Eh? Its Ronny your salsa teacher.

Madame Börje har återfått giftet i pennan, träffsäkerheten och glimten i ögat sedan hen avslutade sin smått katastrofala sejour på Resumé. Riktigt roligt på sistone – tack!

Silverfisken tackar för sig på Ett liv i exil. Även om det inte var varje dag-läsning för mig, var det bra läsning varje gång.

À propos Silverfiskens beslut: är det inte helt rätt egentligen? Hur många bloggar har inte fått leva för länge? Hur många har inte avslutats i stora våndor?
Fördelen med en blogg är ju att du kan lägga ner den en dag för att återuppliva den en annan. Eller lämna den öppen för framtiden och börja på en ny kula någon annanstans. No strings attached, inga investeringar gjorda. Borde inte vi alla som använder bloggen som skrivtavla försöka ta ganska lätt på dess betydelse?

Jag har därför gjort några försök tidigare och gör ett igen.

Svekom får ny vd
Nu är det äntligen klart: Svekom får ny vd i Jessica Bjurström, som är glad. ”Äntligen”, för att förbundet i fjol blev en härdsmälta av tjernobylska mått som i jämförelse fick skvallerpressen att kännas lika upphetsande som telefonkatalogen.
Kommenterar detta gör rätt få, än så länge, bortsett från kommentatorerna hos Dagens media och Resumé, förstås. Blandad kompott.
I bloggsfären är det tyst. Väldigt tyst. Twingly hittar inte ett enda omnämnande av Bjurström bland bloggarna, Google hittar några gamla, det nyaste från november förra året. Är Bjurström en okändis, eller vad?

Så mycket tjänar en planner
Leon Phang, planner och delägare på Jung von Matt Stockholm, har undersökt lönerna i planner-kåren. Det växlar visar det sig, och ganska mycket.
Även om Phangs undersökning har få svarande (men kanske relativt många), tycker jag att det är super. Dels för att det är en riktig ”nyhet”, i meningen att han själv rotat fram fakta och publicerar den, dels för att Svekoms statistik är bristfällig (bland annat är det bara medlemsföretag som tillfrågas).
Jag skulle gärna följa exemplet och undersöka andra yrkesgruppers löner i branschen, men andra som bloggar om kommunikation och har fler läsare borde ha större möjlighet att få många svar. Själv riktar jag in mig på något annat: blir det av, får du veta det.

Bra bloggat ger många svar
Joakim Jardenberg lyckas få i gång en ordentlig debatt om upphovsrätt på bilder och hur du får använda dessa. Han pekar ut Helsingborgs Dagblads visning av ett bildspel från Flickr på hd.se och ifrågasätter om det är okej rent upphovsrättsmässigt. Men inte bara det: han gör samma sak själv mot hd.se, som de gör mot Flickr, för att spetsa till det. Och det funkar.
Väl kommunicerat, väl argumenterat. Men allvarligt talat: var finns representanterna från SFF och BLF? (SFF har faktiskt en nyhet om hd.ses publicering)
Jag tycker att det här är en skitkrånglig fråga. Jag är delvis upphovsrättskramare, delvis inte. Traditionellt har extremt mycket material återanvänts i utvecklingen, både materiellt och immateriellt. Det tycker jag att det ska kunna fortsätta att göra, men det är svårt i dag på många sätt. Friare copyright-regler står också på mottagarens sida, som kan få ett rikare utbud av både information, produkter och tjänster.
Å andra sidan ska upphovsmän också leva. På att producera bilder, musik, texter, filmer, skiftnyckeldesign? Ja, på sittsätt. Och friare copyright-regler blir mottagarens fiende, eftersom de riskerar att få samma utbud i alla sina kanaler.

Valupptakt: så BORDE politikerna göra
Det är valår, och mer akut än vanligt att tipsa/mästra politikerna och partierna om hur de borde göra på nätet. Samt naturligtvis att basha dem för att de inte fattar någonting och är, typ, sämst.
Men det finns de som gör det på ett sätt som gör mig grön av avund. En som lyckas med det är Johan Ronnestam, som drämmer till med ett oerhört vettigt och läsvärt inlägg om valpropaganda och sociala medier. Precis som Leon Phang ovan, har Ronnestam ansträngt sig och gjort en ordentlig research som, även om den inte är uttömmande, är fullt tillräcklig. Till beskrivningen av vad som görs, tipsar han om vad som borde eller kan göras. Vi får se hur många som följer hans råd, men om artikeln skulle leda till ett kuliss-uppdrag för Johan Ronnestam, skulle det inte förvåna mig.
Parallellt har Brit Stakston skrivit om politiker och sociala medier – fem låånga, utförliga inlägg som jag inte hunnit läsa själv men kommer att läsa. De har recenserats så varmt att jag törs tipsa om dem trots oläsningen. Jag länkar till femte inlägget, eftersom hon därifrån länkar till de tidigare.
Och när vi är inne på politik och sociala medier: här är en ledare ur Upsala Nya Tidning som tar upp detta ämne. Jag tycker att han har många rätt, medan Niclas Strandh sågar artikeln jämns med. Vad tycker du?
Jag tycker du ska notera två viktiga saker på UNT.se:
1. Inläggets url. Det är så smidigt med läsbara och lätt ihågkomna urlar, eller hur?
2. Informationen om upphovsrätt och kopieringsförbud. Det var gränsfall på att jag länkade. Vill de sprida åsikter och information eller inte? Larv. Det är en ledarartikel, liksom.

Okej start för Landet Brunsås
Såg just premiären av Landet Brunsås, nytt matprogram på SVT med Erik Haag, Lotta Lundgren och Henrik Schyffert. Det var bra: roligt och underhållande, utan löjliga pretentioner. Däremot var det inte lärorikt, tyvärr, det handlade mer om att öppna öppna dörrar lite mer och att, ja, underhålla. Som alltid vad gäller dessa herrar med en lätt ironisk blick, på Sverige denna gång. Fast 200 års fred som förklaring till matkulturen var en intressant vinkel.
Jag fortsätter titta, nästa gång kanske det finns blir fler stängda dörrar.
När jag ändå är inne på mat: kan du låna mig en stor järngryta?

Och där går gränsen för vad jag orkar med. Nästa gång ska jag länka mer okommenterat, men idag så – tack för mig. Och har du några bra lästips, så dela med dig!

I samma härad:

1. Balanserat men vasst om upphovsrätt och patent
2. Förbundsbashing, morgondagens byrå och ryktet om Farfars död
3. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk

Men det är samtidigt en artikel som visar på något ytterst förbryllande. Att lättklädda kvinnor säljer tvål, underkläder och andra billigvaror är inte så konstigt. Till och med datorer (och bilar!) säljer bättre med halvnakna brudar i närheten.

Men alltså – aktiebolag? Vaf… hur är svenska egenföretagare egentligen funtade, när de slänger sig på telefonen för att köpa aktiebolag bara de ser en halvnaken kvinna?

What next? Nakna brudar säljer skog? Obligationslån?

Jaja …

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Klippt och kommenterat
3. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat

• Förbundets förtroende förbrukat
Kontaktmannen, också känd som en av grundarna till gerillabyrån Miami, levererar välskriven kritik mot Reklamf SveKom. Bland annat förklarar varför Miami lämnade förbundet i somras och vad han tycker att förbundet borde syssla med. Jag håller med i mycket. I ett uppföljande inlägg, Dags för storbyråerna att visa stake, uppmanar han de största medlemsbyråerna att aktivt visa vad de tycker om förbundets verksamhet, i synnerhet de höga löner som Resumé avslöjat den senaste veckan.
Jag tycker att kritiken mot vad förbundet sysslar med ser ut att vara rimlig: att opinionsbilda, röja väg, belägga kommunikationens betydelse för affären, sprida information och kunskap till medlemmarna – det är sådant jag tycker att förbundet borde syssla med. Anledningen till att jag skriver ser ut är att jag inte har insikt i vad förbundet faktiskt gör. Sker lobbyingverksamhet? Får medlemmarna ett fantastiskt nyhetsbrev varje vecka med massor av lärdom? Vill medlemsbyråerna ha nåt helt annat än vad jag skulle uppskatta?
Eftersom jag inte vet vad som är sant, tänker jag inte kritisera. Jag nöjer mig med att säga att om detta är förbundets verksamhet, kommer jag garanterat att bli medlem en dag.
Angående lönerna har jag redan berört ämnet i ett tidigare inlägg. Det måste inte vara fel med en iögonstickande lön, helt enkelt.

• Humor på hög nivå: när fotbollen hamnar i den diplomatiska posten, blir det avsevärt snyggare förolämpningar än läktarklackarna brukar lyckas formulera. Läs och njut!

• Ett riktigt intressant ämne och ett bra inlägg levererar Mattias Åkerberg på Please Copy Me. Det handlar om morgondagens reklambyrå och vad den kommer att vara. Åkerberg skissar, men kommentarsfältet är riktigt vasst. Framför allt gillar jag Elia Mörlings och Eric Lindesvärds inlägg. Jag fick upp ögonen för Mörling på allvar på NeXT event, där han var en av talarna och en som imponerade mycket på mig. Han bloggar naturligtvis. Nedan Elia på NeXT:

Lindesvärd bloggar inte såvitt jag vet, men länkar sig till Workshop, så han jobbar kanske där, trots att han inte nämns bland medarbetarna. Workshops vd: sätt Eric att skriva nåt klokt i veckan på er sajt, det skulle ni tjäna på! :)
Jag tänker för övrigt återkomma till ämnet morgondagens byrå, som jag tycker är förbaskat intressant att fundera över.

• I veckan funderade jag än en gång på GTD, Getting Things Done, metoden som ska göra dig mer effektiv. Hann inte läsa klart.

• Skrev själv några rader på mediebloggen Same Same But Different, om hur mikrobloggen kan bli en effektiv löpsedel för medierna, om de sköter det bra. Uppenbarligen för platt för att få någon seriös återkoppling. SSBD skulle ha lyft rejält här under hösten, men publiceringstakten är låg. Jag och övriga skribenter har uppenbarligen mindre tid och eller lust än vi trodde. Det är synd, men kanske en naturlig utveckling att intresset för diskutera ämnet teoretiskt sjunker ju fler faktiska lösningar som presenteras och kan studeras (NYT börjar ju ta betalt på nätet 2010, KP började nyligen, till exempel).

• I Kalifornien, USA, slåss en förhoppningsvis galen man för att skilsmässor ska förbjudas. Bara i USA. Och Iran, Sudan, Somalia och ett och annat sharia-strävande land, fast då är det bara kvinnorna som inte får skiljas.

• En trailer till skräckfilmen vi inte vill se. Måla upp bilden på hornhinnan, så blir du lika berörd som jag. Barn är tyvärr lite för mycket barn, ibland.

• Tycker nog att Björn Rietz gör allt rätt när han förklarar uppträdet på 100-wattaren och hur det blev så fel (läs naket) som det blev. Starkt jobbat.

• Du har säkert sett att Nicke Bergström ska lämna Farfar för mer skrämmande jobb i New York. Kul, men läs artikelkommentarerna på Dagens Media (första länken) och fundera lite.
Men, bortsett från all magsyra: i kommentarsfältet på båda tidningarna, snackas det om nystart av byrå och att det är Matias Palm-Jensen som ska starta. Med eller utan resten av Farfar. Ett rykte som kanske hela branschen vet om, utom jag som spenderar mina dagar bara några stenkast från Madame Börjes klubb.

• Fortsätter att imponera gör Micco Grönholm på The Brand Man. Skrämmande blir det istället hos Joakim Jardenberg, som förmedlar postumt vittnesmål om hur Guldäggsjuryn arbetade förr (i kommentaren till första länken). Men inte i dag, får man hoppas.

• Lite bloggtips i allmänhet: Copyblogger är faktiskt bra, många handgripliga råd även om den är väldigt cynisk på sitt sätt. En annan bra om än väldigt säljig blogg är Lateral Action, som handlar om hur du lyckas som entreprenör. Fast lite känsla av att ”nu tipsar Expressen om de bästa aktierna igen” får jag ändå.

• Passar också på att uppmärksamma två hyfsat nya bloggar jag tycker har intressanta inslag: Blogtrain och Viskningar och rop.

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Victors & Spoils – världens första crowdsourcing-byrå
3. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk

Resumé har i veckan rapporterat om att tv-serien Mad Men har påverkat kundernas syn på hur en reklambyrå bör se ut, rent klädmässigt. Hela två Texas-byråer har ändrat stil för att passa kundernas syn. Jätteviktigt.
En svensk byrå som har blivit påverkad av seriens klädsel är Märkvärdig i Norrland. De har sedan en månad klätt sig inspirerat av serien. Assnyggt, säger jag, till skillnad från kommentatorerna på Resumé. De är – hör och häpna – skeptiska, något som aldrig förr hänt i det kommentarsfältet. Och anonyma!
Nä, att våga inspireras, att ha lite självdistans, att experimentera med sig själv, organisation, miljö och annat och se vad som händer, det ska man tydligen inte göra på reklambyråer. Där är det sjaskigaste tryckta t-shirten som gäller. Coolt. Självständigt. Kreativt. Wow.
(gäsp)

Också Brämhults senaste kampanj, där du får en ny flaska juice om du orkar göra nåt vettigt av din gamla tomma flaska, filma den och tanka upp filmen. Mycket jobb, kanske, men: idén är jättebra, engagera dem som orkar engageras, och de som inte orkar göra och filma påverkas av att det går att göra. Men, återigen: ”gammal idé”, bla bla bla … kommentarfältet dryper.
Och idéer, by the way, måste vara unika för att vara bra.

Svekoms vd Björn Rietz får 120 lax i månaden. Mycket pengar. Mycket upprörda känslor. Fullt förståeligt. Men att Rietz är en inkompetent nolla som inte åstadkommit och aldrig kommer att åstadkomma något – var kommer de känslorna i från? Kanske måste man ha varit i branschen på 90-talet för att fatta?
Annars kanske det är en bra idé att döma efter att Rietz gjort något. Får han bort reklamskatten har han nog väl förtjänat sin lön – eller?

IDG ger ut tidningen Söta djur. Chef för projektet är min gamle kollega Robert Brännström.
Udda projekt säger jag. LOL-cats hade varit mer passande.
Men, jag tror på en variant, som utnyttjar svärmorsdrömmen Brännströms förmåga hela vägen: en tidning som heter Robert och bara innehåller bilder på densamma. Skulle gå hem hos kvinnor 50–90. Och de har både pengar och lust. Vad säger du Robert – nåt att satsa på ;)

Ecpat gör en kampanj (av Ruth) där de använder det fiktiva barnet ”Kim” som symbol. Inte bra, säger jag. Använd verkligheten, alltid starkare än dikt. Det finns säkert ett barn som har precis rätt bakgrund och egenskaper för rollen. Och finns inte det, ljuger man.

Åhå, marknadsföringen är död? Minsann. Då får jag bli journalist igen. Nej visst fan, journalistiken är också död. Återvändsgränd …
Rapporteringen från Sime0 09 som jag har tagit del av har varit lite blandad, men onsdagens förmiddag och torsdagens eftermiddag verkar ha varit lysande. Önskar jag varit där, men nehej, så är det inte. Artikeln ovan lättar lite på den ångesten dock, eftersom den innehåller sånt kvalificerat blahaj att jag inte vet om jag ska gråta eller garva.
Kanske är det en missuppfattning från reporterns sida, men om inte: nej, marknadsföringen är inte död. Och faktorer som tajming, anpassning till omvärld, kultur och annat är inte direkt några nyheter när det kommer till bra kommunikation.

En riktigt läsvärd bloggpost på en riktigt läsvärd blogg. Lite svensk Rory Sutherland över Micco Grönholm, fast mer basic kanske.

Sevärt: tidningen Communication Arts designprisvinnare, hittad via Mine goes to eleven. Där läser jag också ett utmärkt inlägg om hur en detalj kan få dig att inte alls vilja köpa samma produkt igen: usla förpackningar.

Den här Discoveryfilmen gör mig glad.

Och här är föregångaren:

Johan Ronnestam uppmärksammar denna video med Gary Vaynerchuk, som håller ett brandtal om hur du vårdar ditt eget varumärke.

Riktigt usel copy.

Men bra film:

(Den sistnämnda har varit i omlopp ett tag. Men den är bra.)

I samma härad:

1. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
2. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
3. Förbundsbashing, morgondagens byrå och ryktet om Farfars död

Och på designsidan – vem och vad borde uppmärksammas? Varför?

Vad är det som gör en reklamenhet, en design, en pr-kampanj bra med dagens mått mätt?

Vilka nya webbtjänster, TED-filmer och sociala plattformar är mest intressanta?

Vad skiljer dagens kommersiella kommunikationsläge från gårdagens?

Var hittar du dina frön till framtiden – vetenskap, kommunikation, liv eller vad du nu vill prata om?

Vad intresserar dig?

Kom igen då. Berätta vad du tycker.

I samma härad:

1. Det är viktigt att du läser Johan, Nina, Dan & Mattias
2. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
3. Kanske är det lätt att se bloggaren bakom bloggen

Jodå. Så brukar det låta.

Det är just myten om den ensamme, självgjorda människan The New Yorker-medarbetaren och författaren Malcolm Gladwell slår sönder i sin senaste bok, Outliers. Eller kanske ska vi säga försöker slå sönder. Men mer om det senare.

I och med nästa stycke går jag in på handlingen, så om du vill slippa en spoiler: sluta läsa efter nästa mening. Men läs boken, den är bra.

I Outliers radar Malcolm Gladwell upp ett antal olika faktorer som har varit avgörande för många av dem som i dag står högst upp och solar sig på karriärstegarna i olika branscher. Hans huvudtes är att varje person har haft följt en synnerligen lycklig kedja av händelser, som givit dem fördelar i sin nisch gentemot omgivningen. Talang, menar han, har inte med saken att göra. Det har däremot annat, men vi börjar med talangen.

Är det vem som helst förunnat att nå framgång – till och med den absoluta toppen? Nä, så kan det väl inte vara? För att nå hela vägen krävs väl i alla fall en viss fallenhet?

Nja, säger Gladwell, talang har inte så mycket med saken att göra. Istället handlar det helt enkelt om hur mycket du anstränger dig.
I korthet: för att bli en av de bästa i din verksamhet, måste du investera 10 000 timmars övning.
Aha, så enkelt. 10 000 timmar. Och hur f.n vet han det?!
Tack vare doktor Anders Ericsson, förstås. Han har undersökt skillnaden mellan studenter på Berlins musikhögskola, och kunnat konstatera att det som skiljer de bästa, de mellanbra och inte så bra studenterna, är mängden tid de har övat genom åren. De inte så bra, cirka 4 000 timmar. De mellanbra, cirka 8 000. De bästa: 10 000 timmar.
När han sedan tittat vidare på detta, visar det sig att det inte bara gäller studenter på en musikhögskola – 10 000 timmar verkar vara den insats som krävts av alla som har blivit riktigt bra, oavsett bransch. Som Bill Gates, Bill Joy, The Beatles och, gissar jag, Peter Forsberg (foppa-toffelns uppfinnare. Tror jag. Saknar dock källa på det. Men namnet klingar bekant.).
Så, vad är problemet? 10 000 timmar är väl typ … tre års jobb?
Ja, det stämmer: åtta timmar om dagen i typ tre år – 3,4 år mer exakt – ger dig 10 000 timmar. Lägger du bara arbetsveckan tar det fem år. Måste du jobba, men klarar att öva fyra timmar varje kväll, tar det närmare sju år: lägger du fyra timmar fem kvällar i veckan blir det tio år.
Har du barn, familj eller ett rikt socialt liv och bara orkar två timmar om dagen kommer du att bli riktigt duktig om 13 år och lite drygt sex månader.

Ja, du fattar. 10 000 timmar är tid. Helst ska du dessutom ha lagt den före 20 års ålder (då har du störst möjligheter att hinna), och, skulle jag tro, absolut före 27 (där verkar en magisk gräns gå för människans kreativitet: nästan alla stora matematiska upptäckter görs före 27 års ålder).

Att kunna lägga dessa timmar på rätt saker kräver en hel del. Framför allt just möjligheten att lägga dem på rätt saker. Gladwell visar bland annat hur avgörande ditt födelseår kan vara. Ett exempel han tar är att nära 20 procent av världens rikaste människor genom tiderna – från Cleopatra och framåt – alla är födda i USA mellan 1860 och -70. Förklaringen? De var cirka 20 år när en större förändring i de ekonomiska systemen skedde: de var helt enkelt i rätt ålder, på rätt plats och hade rätt kunskaper.
Ett annat exempel är dagens dator-moguler. Gates, Jobs, Joy, Ballmer med flera är alla födda kring 1955, och därmed i rätt ålder när stordatorerna sakta blev persondatorer.

Bill Gates får en hel del plats i boken, när Gladwell beskriver alla de lyckosamma omständigheter som byggde hans 10 000 timmars erfarenhet. Dessa är några:
- Gates bodde nära ett stort dataföretag
- skolans mammaförening köpte in en persondator
- en av mammorna jobbade på ett datorföretag, som lät eleverna koppla upp sig gratis mot deras stordator i utbyte mot att de testade program
- Gates hamnade på ett ovanligt datorintensivt college
- som hade en dygnetrunt-öppen datahall
- och någon kom på hur man kunde lura till sig fri datortid (den var begränsad per student)
- … och så vidare.

En annan viktig tidpunkt att födas: tidigt på året. Detta för att de flesta skolor, idrotter och annat börjar under tidig höst. Den som är född i januari kommer då att ha cirka åtta månaders försprång gentemot den som är född i augusti – tolv mot decemberbarnen. Det innebär att de har hunnit utvecklas mer (för barn kan några månader vara mycket) både fysiskt och psykiskt.
Januari-barnen kan till exempel med sin extra tillväxt göra ett bättre intryck på hockeyskolans första dag, placeras i A-gruppen som får en bättre tränare och mer träningstid, och därmed ha ett ännu större försprång gentemot decemberbarnen till nästa års augusti-uttagning.
Detsamma gäller skolor som delar in barnen i grupper efter kunskap och kompetens: hamnar du i en bättre grupp, kommer du att få en bättre utbildning och klara dig bättre i framtiden.

(Allt som allt, förklarar det varför min karriärstege liknar en sån där stege som fanns på skolgården: den går i en båge. Oktober är sent på året.)

Timmar och möjligheter, alltså.

Fler faktorer: att växa upp i en företagarfamilj – till exempel en judisk immigrantfamilj i slutet av 1800-talet – är en viktig fördel. Liksom att inte ha tillgång till den breda vägen, vilket judiska advokater inte hade i 1920-talets New York. Det tvingade dem att öppna eget och ta de fall de fina firmorna inte ville ha, vilket var fientliga övertaganden av företag. När detta blev legio i början på 70-talet saknades erfarenheten hos de fina firmorna, men den fanns – just det. Katching!

Uppfostran: en fri uppfostran kan visserligen leda till större kreativitet, självständighet och förnöjsamhet, men har du föräldrar som engagerar sig mer i dig under uppväxten, går det oftast bättre.

Et cetera. Det finns många – många – faktorer och exempel i boken.

Det finns också generella nackdelar för framgång: framför allt handlar dessa om ditt kulturella eller etniska arv. Kommer du till exempel från en hederskultur kommer du att reagera annorlunda i olika situationer, jämfört med om du har annan bakgrund. Kommer du från en nation med starka hierarkiska regler, kommer du att hantera situationer olika jämfört med en från en annorlunda kultur. Basic kanske, men via större statistiska sammanställningar har forskaren Geert Hofstede hittat nationellt kulturella mönster som kan vara viktiga att känna till – till exempel för ett flygbolag, som Gladwell beskriver.

Min kritik
Jag läste till en början Outliers med stort intresse, redo att suga åt mig en massa ny kunskap. Äntligen skulle jag få utrett hur det ligger till med framgångsrika människor!

Nu blev det inte riktigt så. Visst är det en bra bok, mycket läsvärd (väldigt bra språk också),  intressanta fakta, perspektiv och mycket att fundera kring. Men lyckas Gladwell verkligen vederlägga talang och intelligens som skäl till framgång?

Jag tycker inte det. Det mest uppenbara är väl att det är mer troligt att en person som har talang för något, är mer beredd att lägga 10 000 timmar på något, än den talanglöse.

Men det är inte det viktigaste. Det jag upplever som mest problematiskt med Outliers, är att Malcolm Gladwell bit för bit börjar tala emot sin ursprungliga tes. Okej, det krävs tid, det verkar ganska generellt. Men sen då? Är det fortfarande en fördel att vara född 1955, om du får en fri uppfostran? Och hur stor chans är det att föräldrarna i en judisk immigrantfamilj där föräldrarna jobbar i egna företaget, hinner ge barnen så himla mycket uppmärksamhet? Och den där bättre skolan: är den så viktig? Är det inte motivationen som avgör (som boken Freakonomics hävdar)?

Alltså, när jag lägger ihop alla möjliga fördelar som kan leda till framgångar och funderar på hur många människor som faktiskt har åtnjutit dessa – som födelseår – blir jag lite fundersam. Det handlar ju inte om att du får vissa fördelar – det handlar om att du tar tillvara de fördelar du får.
När det handlar om att ta tillvara fördelar och göra det bästa av situationen, kommer personliga faktorer in. Som talang, intelligens och annat. Och att du har en hobby du älskar att syssla med, så att du lägger 10 000 timmar.

Så, kanske kräver en talang möjligheter för att utvecklas – men utan talang saknar du helt möjligheter. Kan påpeka här att jag tror att alla har talang för nåt, ingen fascism här.

En väldigt, väldigt viktig sak att komma ihåg när du läser boken: Malcolm Gladwells definition av framgång handlar om ekonomisk framgång. Bryr du dig något om annat än pengar, är personerna som nämns i boken inte nödvändigtvis just dina bästa förebilder.

Jag rekommenderar verkligen läsning av Outliers, den är bra. Den är kanske till och med ett måste.
Men återkom gärna och berätta vad du tycker: håller tesen om att talang och intelligens inte spelar nån roll? Eller är det trots allt så att självgjorda människor har gåvor utöver det vanliga?

I samma härad:

1. Carlsberg glänser med varumärkt nytta
2. Jag håller med
3. Mångfaldsfredag med kvällspressen