Bons senaste nummer. Underbart.

Omslaget till Bons senaste nummer. Helt fantastiskt. Så jäkla vackert. Det framgår inte här, men det gröna är folierat, ger precis lagom reflexer eftersom det är så liten text (utom loggan).

Det här fick mig direkt att tänka på gamla omslag av Vogue och Harpers Bazaar. Just Harpers och Brodovitch klingade också bekant hos Le Bureau-ad:n Emma Eriksson i hennes senaste inlägg. Kolla in bilderna och uppslagen. Vackert.

Filter gör det bra och mindre bra

Köpte senaste Filter på järnvägsstationen imorse. Skälet var en artikel som granskar den svenska talarcirkusen, som jag sett någon nämna på FB.

Kommer till den, men först: artikeln om Sami, före detta vd:n Håkan Lindström, Tomas Bolme och de andra i denna musikernas upphovsrättsorganisation. Väldigt bra artikel om en jäkla soppa. Detaljerat, levande beskrivet. Gillar starkt.

Men, talarna då. Jo, artikeln är okej. Det är verkligen bra att branschen “talare” granskas. Det finns en jäkla massa människor som står och rapar upp självklarheter och plattityder för väldigt mycket pengar. Till väldigt liten del klär Filter av dessa personer, framför allt Mia Törnblom, Fredrik Härén och Therese Albrechtsson.

Här kommer min första invändning. Det är Albrechtsson, den yngste talaren i reportaget, som i första hand hamnar i skottgluggen. Jag undrar lite varför? Varför inte just Härén eller Törnblom? Göran Adlén? Någon annan av alla de äldre som har sanningen färdig och lättsmält, paketerad i hurtighet och fräcka ordvändningar? Det tycker jag är förbannat synd, även om Albrechtsson egentligen inte heller ska särbehandlas.

Min andra invändning gäller inte bara talarartikeln, utan båda de här nämnda. Konflikterna saknas. Inte i någon av artiklarna bränner det till. Tomas Bolme får lulla på i sina ullsockor. Likaså kvinnan på Kristianstad kommun som beställde talare för 300 000 under 2010 får någon särskilt tuff behandling. Är Filter inte intresserade av den typen av granskning?

Att det har blivit lite fel, eller lite felslut, med siffrorna kan jag sedan leva med. Men inte med att reportern i talarartikeln bränner mobilen som hemlig backup-inspelare vid intervjuer: det tricket lär inte fler intervjupersoner gå på …

Pelle Sjönell om kreativt ledarskap

Nina Åkestam tipsade om denna text av numera BBH-cd:n Pelle Sjönell. Det gjorde hon rätt i, för den är klok. Kul grej: politician, farmer, assassin. Men mest av allt gillar jag tonfallet. Tryggt. Lugnt. Nästan faderligt.

Det han säger hade fallit platt om jag sagt det. När han säger det, med sin meritlista, gör det inte det. En dag ska jag också … nä, det ska jag inte. Jag ska göra nåt annat.

Raped policeman: ‘I never thought I would be a victim’ –- The Guardian.

Det här är en väldigt, väldigt bra artikel om våldtäktsoffers logik. Något alla poliser, psykologer och andra som jobbar med våldtäktsoffer borde läsa, men också vi andra.

Artikeln är bra just för att det är en person som tidigare varit den utredande som drabbats och nu är den utredda. De dubbla perspektiven ger polismannen möjligheten att reflektera kring före och efter, kring sin roll som utredare och hur han själv måste ha uppfattats av dem han förhört. Han får möjlighet att se sina egna reflexer som drabbad – hur han inte vill anmäla, hur han inte vill bli inblandad utan bara lägga bakom sig.

Datoranvändning försämrar läsförmågan — Christermagister

Väldigt intressant läsning. Jag hade förväntat mig att det skulle vara tvärtom och att den ofta textbaserade datorvärlden skulle ha en positiv påverkan både på läsande och skrivande.

Tydligen inte, enligt pedagogikprofessor Monica Roséns rapport. Istället går det alltså åt andra hållet.

Detta har hon visat genom att studera sambandet läskunnighetsutveckling och datoranvändning i fyra länder: Sverige, USA, Ungern och Italien. I de två första länderna har läskunnigheten försämrats bland barn sedan 1991, samtidigt som datoranvändandet gått upp. I Ungern och Italien har läskunnigheten inte försämrats och datoranvändandet har inte gått upp.

Men är det då inte viktigare att kunna datorer än att kunna läsa, säger kanske vän av … datorer. En fråga jag bemöter med tysthet och rynkade ögonbryn.

Det här ska jag återkomma till när jag läst mer av undersökningen, vars slutredovisning du själv kan ladda ner, och hunnit vara lite mer kritiskt granskande.

Har kikat på slutrapporten: den ger inte mycket mer information. Men en viktig sak som framkommer där är att undersökningen inledningsvis inte handlade om att undersöka datoranvändningens påverkan. Den delen tillkom när läskunnigheten upptäcktes gå ner i Sverige och USA mellan 1990 och 2000. I slutredoisningen framkommer att ”förändrade läsvanor på fritiden tillhör förklaringsfaktorerna bakom nedgången under 1990-talet”. Datoranvändningen nämns inte som den direkta orsaken, något som dock verkar vara fallet i en en ännu opublicerad del av rapporten.

OBS att Lärarnas tidning inte länkar varken till den fylligare texten hos Riksbankens jubileumsfond eller till slutredovisningen. Säger en hel del om lärarkårens situation.

Jerry Silfwer om pr-byråernas relation till bloggare

Dagens sista lästips blir Jerry Silfwers väldigt läsvärda artikel om hur pr-byråer måste tänka för att lyckas skapa bra relationer med bloggare. Delvis kan det sammanfattas med “som med journalister”, men Silfwer tar upp viktiga skillnader. Och det är skillnaderna som är betydelsefulla.

När jag läste den här artikeln blev jag lite störd ändå. Inte på innehållet, men på att den är på engelska. Svårt att läsa? Nej, och Silfwer hanterar dessutom språket bra. Men den kunskap som Jerry bjuder på i artikeln kommer i väldigt många fall att gå svenskar förbi. Söker de på svenska, tex “pr bloggare”, hittar de inte artikeln. Söker de på engelska, “pr bloggers”, tävlar Silfwer med skitmånga andra och blir kanske sällan förstavalet.

Guldägget gjorde en skitbra kampanj om att reklam är lokal. Det är naturligtvis pr också – de horribla upplevelserna jag hade med mutinställda utländska pr-byråer som hörde av sig till mig när jag var chefredaktör, var extremt sällsynta från deras svenska kollegor. Så, när Jerry Silfwer resonerar kring pr och dess praktik, gör han det bäst på svenska. Dessutom gör det hans artiklar ännu mer värdefulla för oss andra svenskar – borde inte det vara bra?

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Förbundsbashing, morgondagens byrå och ryktet om Farfars död
3. Passa på – CAP&Design Live om redaktionell design i Göteborg och Stockholm

Svänger förbi Resumé och Dagens Media för dagens branschuppdateringar. Upptäcker att Volontaire har gjort en ny kampanj för juicetillverkaren Brämhults, där de uppmanar folk att bli blodgivare. Som belöning får du en flaska blodapelsinjuice.

Skitbra, tänker jag, tvinna in varumärket i samhället och ta ställning för något som är bra. Kampanjidén har relevans både eftersom det är blodapelsinjuice det handlar om (dubbelt upp där), och eftersom det just nu finns ett aktuellt behov av mer blod på påse. Även om inte alla som besöker sajten blir blodgivare, blir kanske några det. Oavsett lyfts frågan fram.

Naturligtvis leder kampanjen till en helt irrelevant och löjeväckande debatt, fast inte hos Resumé. Istället är det i Dagens Medias kommentarsfält fjanterierna pågår. Jag menar – vad är det de diskuterar, egentligen? Spånhuvuden.

Men även på Resumé pågår diskussion kring Volontaire, men kring deras aktivitet för Göteborgs kex. Volontaire har satt ihop en sajt som samlar kommentarer om kextillverkarens produkt Ballerina Kladdkaka. Istället för att själva säga att ”det här här skitgott”, låter byrån ätarna göra det själva. Ett förbannat bra grepp, där verkligheten får sälja istället för konstruerade superlativer. Det kan också betraktas som lite våghalsigt eftersom sajten samlar kommentarerna från Twitter, Google och Google Images automatiskt och allt alltså kan publiceras, men jag gissar på ett modererat flöde. Nähä. Det är inte modererat, enligt Volontaire.

Här är det Volontaire själva som provocerar igång debatten, i och med att byråns vd Carl Unger säger att det inte är reklam, men den spårar snart ur och kommer att handla om det mest Intressanta, Brännande och Konspirationsskapande ämnet av alla: Är Det Gjort Förut?

(Om du av en händelse är en ung människa och på väg in i branschen, lyd ett gott råd: bygg upp en databas med reklam, så att du snabbast av alla kan ropa ”Gjort!” i branschpressen när en ny kampanj lanseras. Allt är nämligen gjort (på samma sätt dessutom), och det måste vi läsare informeras om av besserwissrar.)

Jodå. Skittles har tydligen gjort samma grej. Och svenska Syrup. Ve och fasa.

Klart?

Då tänker jag snabbt berätta att jo, det är visst reklam. Men det är inte reklam som vi är vana att se den. Det är inte en banner, en kampanjsajt, en annons eller film. Men visst är det reklam.

Det är reklam utifrån ett annat perspektiv, där reklam inte är ett objekt eller substantiv, utan en avsikt eller en effekt. Ett annat, befriande perspektiv. Tänk själv: slutar du att se reklam som ett antal uttryck i ett antal medier, och istället ser det som syftet ”att väcka uppmärksamhet och påverka”, eller ”att lyckas påverka i önskad riktning”, så kan du ju göra vad fan som helst. Med den inställningen är en uppdelning mellan pr, design och reklam meningslös – det viktiga är syftet och målet, inte vägen dit.

Känner du hur ångesten, kedjorna och boxen plötsligt rann av dig? Varsegod.*

En annan kampanj jag tycker är intressant är den franska anti-rökkampanjen som riktar sig till ungdomar. Visst, att anspela på sex är ett enkelt grepp. I det här sammanhanget tycker jag ändå att det är berättigat: bilderna visar en situation som knappast lär anses eftersträvansvärd bland de ungdomar som kampanjen riktar sig till.

Men ack, så ser inte delar av franska folket på saken. Enligt Resumés Billy Andersson anses kampanjen trivialisera sexövergrepp (what?), och en taleskvinna för en fransk feministisk organisation säger att ”Jag är bestört. Det här är ett prov på fattig fantasi. När människor inte har någon idé anväder de kvinnliga kroppar i stället.” Ehh … det ser ut som en kille och en tjej, men jag kan ha fel. Och kroppar?
Ska vi hitta något omedvetet sexistiskt i det hela (hela situationen bygger ju på idén om att det handlar om ett övergrepp) är det väl snarare att det är en man som begår övergreppet i båda bilderna.

Kampanjen är helt enkelt en illustration, där det sexuella övergreppet representerar det övergrepp rökning, eller tobak, innebär. Att få unga att inte börja röka är ett oerhört angeläget mål. Jag vill inte förknippas med den tolkning som är fullt möjlig av följande bisats, men faktum är att bilden snarare trivialiserar rökning. Det är helt enkelt så att det är två vidriga företeelser, och att säga att den ena trivialiserar den andra är bara – imbécile!

Men det är klart. Anklagelser om sexism är ett tryggt sätt att skaffa sig uppmärksamhet. Och det vill väl alla ha?

Allvarligt talat. Jag blir så otroligt less på allt överanalyserande, allt felfinnande, allt snömos. Är det verkligen vad vi borde hålla på med?

*;)

Uppdaterat: Även Aftonbladet skriver om reklamen. Mängder med kommentarer.

I samma härad:

1. Hjälp mig kursa på Volontaire
2. Memo till mig (och kanske dig)
3. Kom och språka med mig en stund

Bara titta.

Den listas som Googles Super Bowlreklam – men den är inte helt ny, väl? Känner igen den.

Oavsett blir jag tagen. Enkelt men väldigt tydligt. Snyggt berättat.

Hur som – den parodiska versionen finns redan, förstås.

För den totala Super Bowl-reklamsammanställningen, besök Adland.

Uppdaterat:
Jo, visst har den varit ute tidigare. Google la upp filmen på Youtube för tre månader sedan, visar det sig. Men den var lika bra den här gången :)

Detta får jag veta via Walter Naeslunds bloggartikel om filmen, i vilken han länkar vidare till Googles blogg där bakgrunden till filmen ges. Där berättar de också att det inte bara finns en film enligt samma struktur som denna, utan flera.

I samma härad:

1. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas
2. Här är nätets nästa löpeld – otroligt bra och kreativt!
3. Ok, nu är det din tur att säga vad du tycker

Allvarligt, den här artikeln i dagens Resumé är så fantastiskt, fantastiskt rolig: läs den, och om du inte garvar på slutet har vi olika humor.

Men det är samtidigt en artikel som visar på något ytterst förbryllande. Att lättklädda kvinnor säljer tvål, underkläder och andra billigvaror är inte så konstigt. Till och med datorer (och bilar!) säljer bättre med halvnakna brudar i närheten.

Men alltså – aktiebolag? Vaf… hur är svenska egenföretagare egentligen funtade, när de slänger sig på telefonen för att köpa aktiebolag bara de ser en halvnaken kvinna?

What next? Nakna brudar säljer skog? Obligationslån?

Jaja …

I samma härad:

1. Dubbelrätt ger dubbelkul
2. Reklambyrå-parodi ger blandade känslor
3. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”

I går såg jag Mitt stora feta grekiska bröllop på tv. Jag har sett den förut, men trots att jag mindes den som bra, var jag ytterst tveksam till att titta. Men, tänkte jag, ok, fram till nyheterna då.

Det var ett bra beslut, och i slutänden såg jag hela filmen. Det är en kul, varm feelgood romantisk komedi, med lite djup.
Det låter som en beskrivning av varenda romantisk komedi sedan När Harry mötte Sally, men det finns en avgörande skillnad mellan de allra flesta och det grekiska bröllopet.

För Mitt stora feta grekiska bröllop följer inte den berättartekniska konventionen. Mitt stora feta grekiska bröllop är helt enkelt en ganska rakt berättad romantisk historia utan alla de klassiska, Hollywood-absoluta vändningarna och krånglerierna.

Några sekvenser är askul, någon lite hjärtskärande, men det mesta är rätt genuint. Ångesten, värmen, enkelheten i en förälskelse som övergår till kärlek som blir en förlovning och sådär.

Självklart är filmen dramatiskt berättad, skriven och castad. Men den visar att ibland blir det så, så mycket bättre när alla vanliga retoriska kurvor, dramatiska knep och “oförutsedda” vändningar – precis allt det där vi numera förväntar oss av allt från creative writing-deckare till spelfilm och tv-serier – helt enkelt inte finns med.

Är det inte lustigt? Att avsaknaden av dramaturgiska grepp faktiskt kan öka dramatiken avsevärt?

I samma härad:

1. Fyra reklam-strategier ur Så mycket bättre
2. Allt är bättre än pr och reklam
3. Bra läsning i väntan på bättre

Okej, Matias Palm-Jensen blir alltså Guldäggsordförande. Det blir säkert bra, men redan nu måste jag säga att hans lilla reklamkupp på Facebook var helt lysande. Precis sånt Guldägget själva borde syssla med, men inte gör. Stör det inte medlemmarna att förbundet inte lyckas spegla branschens verksamhet?
Sedan om det var blålögn eller inte när förbundets Morgan Öberg gick ut och förnekade all kännedom om personen bakom FB-profilen, det vet vi ju inte. Men att det var Palm-Jensens eget initiativ är jag rätt övertygad om. Bra där!

Resumé har i veckan rapporterat om att tv-serien Mad Men har påverkat kundernas syn på hur en reklambyrå bör se ut, rent klädmässigt. Hela två Texas-byråer har ändrat stil för att passa kundernas syn. Jätteviktigt.
En svensk byrå som har blivit påverkad av seriens klädsel är Märkvärdig i Norrland. De har sedan en månad klätt sig inspirerat av serien. Assnyggt, säger jag, till skillnad från kommentatorerna på Resumé. De är – hör och häpna – skeptiska, något som aldrig förr hänt i det kommentarsfältet. Och anonyma!
Nä, att våga inspireras, att ha lite självdistans, att experimentera med sig själv, organisation, miljö och annat och se vad som händer, det ska man tydligen inte göra på reklambyråer. Där är det sjaskigaste tryckta t-shirten som gäller. Coolt. Självständigt. Kreativt. Wow.
(gäsp)

Också Brämhults senaste kampanj, där du får en ny flaska juice om du orkar göra nåt vettigt av din gamla tomma flaska, filma den och tanka upp filmen. Mycket jobb, kanske, men: idén är jättebra, engagera dem som orkar engageras, och de som inte orkar göra och filma påverkas av att det går att göra. Men, återigen: ”gammal idé”, bla bla bla … kommentarfältet dryper.
Och idéer, by the way, måste vara unika för att vara bra.

Svekoms vd Björn Rietz får 120 lax i månaden. Mycket pengar. Mycket upprörda känslor. Fullt förståeligt. Men att Rietz är en inkompetent nolla som inte åstadkommit och aldrig kommer att åstadkomma något – var kommer de känslorna i från? Kanske måste man ha varit i branschen på 90-talet för att fatta?
Annars kanske det är en bra idé att döma efter att Rietz gjort något. Får han bort reklamskatten har han nog väl förtjänat sin lön – eller?

IDG ger ut tidningen Söta djur. Chef för projektet är min gamle kollega Robert Brännström.
Udda projekt säger jag. LOL-cats hade varit mer passande.
Men, jag tror på en variant, som utnyttjar svärmorsdrömmen Brännströms förmåga hela vägen: en tidning som heter Robert och bara innehåller bilder på densamma. Skulle gå hem hos kvinnor 50–90. Och de har både pengar och lust. Vad säger du Robert – nåt att satsa på ;)

Ecpat gör en kampanj (av Ruth) där de använder det fiktiva barnet ”Kim” som symbol. Inte bra, säger jag. Använd verkligheten, alltid starkare än dikt. Det finns säkert ett barn som har precis rätt bakgrund och egenskaper för rollen. Och finns inte det, ljuger man.

Åhå, marknadsföringen är död? Minsann. Då får jag bli journalist igen. Nej visst fan, journalistiken är också död. Återvändsgränd …
Rapporteringen från Sime0 09 som jag har tagit del av har varit lite blandad, men onsdagens förmiddag och torsdagens eftermiddag verkar ha varit lysande. Önskar jag varit där, men nehej, så är det inte. Artikeln ovan lättar lite på den ångesten dock, eftersom den innehåller sånt kvalificerat blahaj att jag inte vet om jag ska gråta eller garva.
Kanske är det en missuppfattning från reporterns sida, men om inte: nej, marknadsföringen är inte död. Och faktorer som tajming, anpassning till omvärld, kultur och annat är inte direkt några nyheter när det kommer till bra kommunikation.

En riktigt läsvärd bloggpost på en riktigt läsvärd blogg. Lite svensk Rory Sutherland över Micco Grönholm, fast mer basic kanske.

Sevärt: tidningen Communication Arts designprisvinnare, hittad via Mine goes to eleven. Där läser jag också ett utmärkt inlägg om hur en detalj kan få dig att inte alls vilja köpa samma produkt igen: usla förpackningar.

Den här Discoveryfilmen gör mig glad.

Och här är föregångaren:

Johan Ronnestam uppmärksammar denna video med Gary Vaynerchuk, som håller ett brandtal om hur du vårdar ditt eget varumärke.

Riktigt usel copy.

Men bra film:

(Den sistnämnda har varit i omlopp ett tag. Men den är bra.)

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
3. Om Filter, läskunnighet och en våldtagen polisman

Visst älskar vi alla en self made man? En sån där som kommer från ingenstans och tar sig till toppen – helt på egna meriter. Som Sam Walton, Marcus Goldman, Bill Gates, Steve Jobs. Eller våra svenska Ulf Eklöf, Salvatore Grimaldi, Erling Persson, Albert Bonnier och André Wallenberg och Carl XVI Gustaf Bernadotte.

Jodå. Så brukar det låta.

Det är just myten om den ensamme, självgjorda människan The New Yorker-medarbetaren och författaren Malcolm Gladwell slår sönder i sin senaste bok, Outliers. Eller kanske ska vi säga försöker slå sönder. Men mer om det senare.

I och med nästa stycke går jag in på handlingen, så om du vill slippa en spoiler: sluta läsa efter nästa mening. Men läs boken, den är bra.

I Outliers radar Malcolm Gladwell upp ett antal olika faktorer som har varit avgörande för många av dem som i dag står högst upp och solar sig på karriärstegarna i olika branscher. Hans huvudtes är att varje person har haft följt en synnerligen lycklig kedja av händelser, som givit dem fördelar i sin nisch gentemot omgivningen. Talang, menar han, har inte med saken att göra. Det har däremot annat, men vi börjar med talangen.

Är det vem som helst förunnat att nå framgång – till och med den absoluta toppen? Nä, så kan det väl inte vara? För att nå hela vägen krävs väl i alla fall en viss fallenhet?

Nja, säger Gladwell, talang har inte så mycket med saken att göra. Istället handlar det helt enkelt om hur mycket du anstränger dig.
I korthet: för att bli en av de bästa i din verksamhet, måste du investera 10 000 timmars övning.
Aha, så enkelt. 10 000 timmar. Och hur f.n vet han det?!
Tack vare doktor Anders Ericsson, förstås. Han har undersökt skillnaden mellan studenter på Berlins musikhögskola, och kunnat konstatera att det som skiljer de bästa, de mellanbra och inte så bra studenterna, är mängden tid de har övat genom åren. De inte så bra, cirka 4 000 timmar. De mellanbra, cirka 8 000. De bästa: 10 000 timmar.
När han sedan tittat vidare på detta, visar det sig att det inte bara gäller studenter på en musikhögskola – 10 000 timmar verkar vara den insats som krävts av alla som har blivit riktigt bra, oavsett bransch. Som Bill Gates, Bill Joy, The Beatles och, gissar jag, Peter Forsberg (foppa-toffelns uppfinnare. Tror jag. Saknar dock källa på det. Men namnet klingar bekant.).
Så, vad är problemet? 10 000 timmar är väl typ … tre års jobb?
Ja, det stämmer: åtta timmar om dagen i typ tre år – 3,4 år mer exakt – ger dig 10 000 timmar. Lägger du bara arbetsveckan tar det fem år. Måste du jobba, men klarar att öva fyra timmar varje kväll, tar det närmare sju år: lägger du fyra timmar fem kvällar i veckan blir det tio år.
Har du barn, familj eller ett rikt socialt liv och bara orkar två timmar om dagen kommer du att bli riktigt duktig om 13 år och lite drygt sex månader.

Ja, du fattar. 10 000 timmar är tid. Helst ska du dessutom ha lagt den före 20 års ålder (då har du störst möjligheter att hinna), och, skulle jag tro, absolut före 27 (där verkar en magisk gräns gå för människans kreativitet: nästan alla stora matematiska upptäckter görs före 27 års ålder).

Att kunna lägga dessa timmar på rätt saker kräver en hel del. Framför allt just möjligheten att lägga dem på rätt saker. Gladwell visar bland annat hur avgörande ditt födelseår kan vara. Ett exempel han tar är att nära 20 procent av världens rikaste människor genom tiderna – från Cleopatra och framåt – alla är födda i USA mellan 1860 och -70. Förklaringen? De var cirka 20 år när en större förändring i de ekonomiska systemen skedde: de var helt enkelt i rätt ålder, på rätt plats och hade rätt kunskaper.
Ett annat exempel är dagens dator-moguler. Gates, Jobs, Joy, Ballmer med flera är alla födda kring 1955, och därmed i rätt ålder när stordatorerna sakta blev persondatorer.

Bill Gates får en hel del plats i boken, när Gladwell beskriver alla de lyckosamma omständigheter som byggde hans 10 000 timmars erfarenhet. Dessa är några:
- Gates bodde nära ett stort dataföretag
- skolans mammaförening köpte in en persondator
- en av mammorna jobbade på ett datorföretag, som lät eleverna koppla upp sig gratis mot deras stordator i utbyte mot att de testade program
- Gates hamnade på ett ovanligt datorintensivt college
- som hade en dygnetrunt-öppen datahall
- och någon kom på hur man kunde lura till sig fri datortid (den var begränsad per student)
- … och så vidare.

En annan viktig tidpunkt att födas: tidigt på året. Detta för att de flesta skolor, idrotter och annat börjar under tidig höst. Den som är född i januari kommer då att ha cirka åtta månaders försprång gentemot den som är född i augusti – tolv mot decemberbarnen. Det innebär att de har hunnit utvecklas mer (för barn kan några månader vara mycket) både fysiskt och psykiskt.
Januari-barnen kan till exempel med sin extra tillväxt göra ett bättre intryck på hockeyskolans första dag, placeras i A-gruppen som får en bättre tränare och mer träningstid, och därmed ha ett ännu större försprång gentemot decemberbarnen till nästa års augusti-uttagning.
Detsamma gäller skolor som delar in barnen i grupper efter kunskap och kompetens: hamnar du i en bättre grupp, kommer du att få en bättre utbildning och klara dig bättre i framtiden.

(Allt som allt, förklarar det varför min karriärstege liknar en sån där stege som fanns på skolgården: den går i en båge. Oktober är sent på året.)

Timmar och möjligheter, alltså.

Fler faktorer: att växa upp i en företagarfamilj – till exempel en judisk immigrantfamilj i slutet av 1800-talet – är en viktig fördel. Liksom att inte ha tillgång till den breda vägen, vilket judiska advokater inte hade i 1920-talets New York. Det tvingade dem att öppna eget och ta de fall de fina firmorna inte ville ha, vilket var fientliga övertaganden av företag. När detta blev legio i början på 70-talet saknades erfarenheten hos de fina firmorna, men den fanns – just det. Katching!

Uppfostran: en fri uppfostran kan visserligen leda till större kreativitet, självständighet och förnöjsamhet, men har du föräldrar som engagerar sig mer i dig under uppväxten, går det oftast bättre.

Et cetera. Det finns många – många – faktorer och exempel i boken.

Det finns också generella nackdelar för framgång: framför allt handlar dessa om ditt kulturella eller etniska arv. Kommer du till exempel från en hederskultur kommer du att reagera annorlunda i olika situationer, jämfört med om du har annan bakgrund. Kommer du från en nation med starka hierarkiska regler, kommer du att hantera situationer olika jämfört med en från en annorlunda kultur. Basic kanske, men via större statistiska sammanställningar har forskaren Geert Hofstede hittat nationellt kulturella mönster som kan vara viktiga att känna till – till exempel för ett flygbolag, som Gladwell beskriver.

Min kritik
Jag läste till en början Outliers med stort intresse, redo att suga åt mig en massa ny kunskap. Äntligen skulle jag få utrett hur det ligger till med framgångsrika människor!

Nu blev det inte riktigt så. Visst är det en bra bok, mycket läsvärd (väldigt bra språk också),  intressanta fakta, perspektiv och mycket att fundera kring. Men lyckas Gladwell verkligen vederlägga talang och intelligens som skäl till framgång?

Jag tycker inte det. Det mest uppenbara är väl att det är mer troligt att en person som har talang för något, är mer beredd att lägga 10 000 timmar på något, än den talanglöse.

Men det är inte det viktigaste. Det jag upplever som mest problematiskt med Outliers, är att Malcolm Gladwell bit för bit börjar tala emot sin ursprungliga tes. Okej, det krävs tid, det verkar ganska generellt. Men sen då? Är det fortfarande en fördel att vara född 1955, om du får en fri uppfostran? Och hur stor chans är det att föräldrarna i en judisk immigrantfamilj där föräldrarna jobbar i egna företaget, hinner ge barnen så himla mycket uppmärksamhet? Och den där bättre skolan: är den så viktig? Är det inte motivationen som avgör (som boken Freakonomics hävdar)?

Alltså, när jag lägger ihop alla möjliga fördelar som kan leda till framgångar och funderar på hur många människor som faktiskt har åtnjutit dessa – som födelseår – blir jag lite fundersam. Det handlar ju inte om att du får vissa fördelar – det handlar om att du tar tillvara de fördelar du får.
När det handlar om att ta tillvara fördelar och göra det bästa av situationen, kommer personliga faktorer in. Som talang, intelligens och annat. Och att du har en hobby du älskar att syssla med, så att du lägger 10 000 timmar.

Så, kanske kräver en talang möjligheter för att utvecklas – men utan talang saknar du helt möjligheter. Kan påpeka här att jag tror att alla har talang för nåt, ingen fascism här.

En väldigt, väldigt viktig sak att komma ihåg när du läser boken: Malcolm Gladwells definition av framgång handlar om ekonomisk framgång. Bryr du dig något om annat än pengar, är personerna som nämns i boken inte nödvändigtvis just dina bästa förebilder.

Jag rekommenderar verkligen läsning av Outliers, den är bra. Den är kanske till och med ett måste.
Men återkom gärna och berätta vad du tycker: håller tesen om att talang och intelligens inte spelar nån roll? Eller är det trots allt så att självgjorda människor har gåvor utöver det vanliga?

I samma härad:

1. Innovatör, entreprenör, förvaltare: alla måste med
2. Ronnestams enkla lösningar löser inga problem
3. SEB:s problem: kunderna har hjärna

Nedan har jag citerat en förstasides-puff från en lokaltidning som damp ner i brevlådan häromdagen.

Är det åt detta håll journalistiken är på väg – till en plats där varmluften inte kommer ut, utan samlas i det utrymme i kraniet som uppenbarligen har övergivits av ett vitalt organ?

Artikeln:

Två män våldtog kvinna

En man i 30-årsåldern har häktats i sin frånvaro för en grov våldtäkt som ska ha ägt rum natten till den 26 juli i år.
Mannen är skäligen misstänkt för att tillsammans med en annan man ha hållit en kvinna fången i en lägenhet i Bandhagen. Mannen ska först ha hållt fast kvinnan så att den andra mannen kunnat lägga sig på henne och ha sex med henne. Har har därefter själv lagt sig på henne, tryckt hårt på hennes kinder och tvingat till sig kyssar. Kvinnan har inte kunna röra sig och mannen har då luft upp hennes ben och hårdhänt dragit av henne trosorna innan han våldtagit henne.

Mikael Love Lind

Ja du, Mikael: hur fan tänkte du? ”Måste fylla den här spalten med text …”? ”Måste berätta hur det verkligen går till vid en våldtäkt, så att folk förstår hur hemskt det är …”?

I’ve got news for you.

Vi fattar. Vi fattar alldeles utmärkt hur vidrig en våldtäkt är. Vi fattade det till och med bättre innan du, med din torra, sakliga framställning fick det att verka som en ganska lugn, om än hårdtänkt händelse, utan skrik, tårar, spott, kroppsvätskor, hjälplöshet …

Och hur tänkte din redaktör som publicerade det på ettan? Under en vilseledande rubrik i dubbel bemärkelse (det är misstanke, samt att rubriken signalerar att det är en aktuell händelse)? ”Javfan, det här blir bra läsning för tjejer och killar i alla åldrar – vi lägger det på ettan. Smaskigt.”?

Åt helvete. Käpprätt.

I samma härad:

1. Totalt meningslös meningsskiljaktighet

Sveriges Kommunikationsbyråers nya logotyp.

Det är John Jacobsson på Jacobson Vellinga Design som har fått förtroendet att ta fram den visuella profilen för Reklamf… förlåt, Sveriges Kommunikationsbyråer. Först ut är logotypen, framöver kommer hela identiteten att reformeras.
John Jacobsson ligger bland annat bakom de välkända symbolerna i Åkestam Holsts Posten-reklam, men är också Sveriges kanske duktigaste ikonmakare.

Jag gillar logotypen vid första titten. Den är väldigt klassiskt reklamig, samtidigt som den lyckas få in en skön synvilla som ger den ett särskiljande och eget uttryck.
Typsnittet, Moderno FB ritat av Dawid Berlow med flera på Font Bureau, för tankarna till Bodonin och andra vertikalantikvor som så ofta förekommer i 50–70-tals-annonser signerade David Ogilvy, DDB och andra.

Det finns alltså en hel del tradition, eller nostalgi, i logotypen.

Däremot tycker jag att den lite skrikiga röda färgen är just det – lite skrikig. Det hade varit mer spännande med ett mindre mainstream färgval. Å andra sidan, att man eftersträvar en signalfärg är inte konstigt, och färgen stör mer på ett teoretiskt än praktiskt plan.

Jämfört med den gamla logotypen för Reklamförbundet tycker jag att den nya är ett steg framåt. Visserligen var jag förtjust i R:et med sin punkt, som också den var bakåtblickande, bläckdrömmande, men den funkade bara i svartvitt. Tårtbitscirkeln var verkligen inte bra.

Sedan är det förstås pinsamt att Sveriges Kommunikationsbyråer bara lägger upp cmykade loggor för nedladdning på sin pressida. Bortsett från att man uppenbarligen utgår från att tryckta medier i första hand ska använda loggorna (läs: skriva om dem), så tillhör det designproducentens grundkunskap i dag att man inte cmykar sina egna bilder. Cmykvärdena är nämligen avhängiga den enskilda tryckpressen. Därför ska helst tryckeriet cmyka, går inte det cmykar man själv, men med rätt icc-profil installerad i sin dator.
Med andra ord: logotypen borde ha legat i RGB, den additiva färgrymden som bildskärmar använder, alternativt den överlägsna färgrymden LAB, som i dag rekommenderas av färgexperter (t. ex. Jan Suhr, som pratat om detta på CAP&Design Live för länge sedan).

Uppdaterat:

Både Resumé och Dagens Media skriver förstås om den nya loggan. På båda sajterna kan du rösta om den är bra eller dålig. På båda sajterna är den dålig. Otippat.

I samma härad:

1. Klarar du att vara en crowdstarter?
2. Sveriges bästa bibliotekskampanj heter Jenny Lindh
3. Hur mycket är design värt?

Jag har ett litet problem. Det kryper fram när jag träffar folk i reklambranschen.

Jag är inte det minsta reklam-savvy.

När andra snackar om Tap project, Nikes brandbook och Whopper sacrifice, står jag och mumlar om Ica-såpan och NK:s underklädesannonser (du vet, de med ballonger och något slags cirkusmanér).

Fullständigt ocoolt.

Därför diggar jag också Swedbanks nya sitcom. Jag skrattar flera gånger när jag tittar. Dum som jag är, tydligen,  det förklarar Dagens Media-läsarna tydligt.

Men jag står fast och bränner allt förtroende genom att skriva det här på bloggen: JAG GARVAR ÅT SWEDBANKS SITCOM!

Gör den mig mer vänligt inställd till Swedbank (där jag för övrigt är kund vän (numera))? Jo, lite.

Kommer jag att lägga fler av mina affärer hos banken? Nej.

Som utbudsreklam betraktat inte bra, alltså. Som långvarigt varumärkesbyggande kan det funka. Och kanske som snackis.

Här är de två första filmerna.

I samma härad:

1. Vass revansch för Willys
2. Snäpp upp för Volvo
3. Spretigt namn för spretigt förbund