Ah – ännu en som sprider detta skitsnack (jag syftar på talaren, inte twittraren). Ännu en som tror sig ha hittat nyckeln till framgång i att försöka lite lagom. Att nöja sig.

Good enough-tänket är ett gift som garanterat kommer att skicka många av sina brukare i sjön. Tror du på att good enough räcker, kommer du helt enkelt aldrig att skapa något mer än mediokert.

När good enough blir målet, när du väljer att sikta på att göra något dugligt, kommer du aldrig gör något fantastiskt.

Good enough är en nödlösning, något du ibland måste ta till på grund av resursbrist (tid, pengar, kompetens, människor …). Men det får aldrig bli målet.

Vill du åstadkomma någonting riktigt bra, är det inte good enough att sikta på good enough. Sikta istället på att uppfinna hjulet. På att förändra världen, på att få alla andra att inse att de har fel.

Sikta helt enkelt mot stjärnorna.

Det finns så många skäl till att du de allra flesta gånger kommer att nå bara till trädtopparna. Men låt inte din ambition vara ett av de skälen.

UPPDATERAT:

Det kan ha varit ett misstag av mig att peka ut Moving Images-konferensen i samband med detta inlägg. När good enough togs upp där, var det i sammanhanget programutveckling och att du inte ska vänta med lansering tills att allt är klart, utan lansera, uppdatera, uppdatera, uppdatera – som Google alltid har gjort. Det ligger i tiden – i dag är “iterativa processer” (att lära under resans gång och förändra kursen i takt med lärandet) och “agila processer” modefraser.

Och när det kommer till programutveckling (och mycket annat) håller jag med. Tro inte att du kan bygga ett helt färdigt, vattentätt system som du sedan kan skicka ut och glömma. När det kommer till program, tjänster och en del annat, innebär mötet med verkligheten nästan alltid att du får tänka om i bit.

Men nöjer du dig med good enough i din vision för programmet eller tjänsten, så kan du ändå lägga ner direkt. Det finns mängder med program som ingen bryr sig om (tänk mobil-appar till exempel), där det enda du kan lära av att släppa en duglig produkt är att ingen ville ha den. Då försvinner möjligheten att utveckla i samklang med användaren.

I andra verksamheter, som min egen, finns knappt utrymmet för iterativa processer med mottagaren inblandad knappast alls. En dålig text kan du inte göra om, en misslyckad kommunikationsåtgärd kan du sällan skruva på och skicka ut igen. Då måste det vara maxat från början.

I samma härad:

1. Umgås inte med nån du inte kan tjäna pengar på
2. Varför får man inte vara förbannad på Vellinge?
3. Guldäggsveckan lovar mycket, men inte sex

I samma härad:

1. Fel svar kostar mediehusen miljoner
2. Viktigt meddelande till Claes de Faire
3. Ny introduceras: spikett, ditt alternativ till spikmattan

I den här kampanjen tänker Heineken likadant. De siktar in sig på 1 000 personer, för att nå miljoner. Och jo, de lyckas nog – de når åtminstone mig :)

Heineken İtaly Activation from Kreatif360 on Vimeo.

Tips om filmen kom via Claes och Jocke.

[Uppdaterat: Niclas Strandh har skrivit en mer utförlig och smartare analys av kampanjen. Läsvärt.]

Ett annat uppmärksammat grepp de senaste dagarna är Ikeas reklam i Paris tunnelbana. Det ser ut så här:

Här handlar det inte om att sikta in sig på en specifik, smal målgrupp, utan om att sikta in sig på ett specifikt ”problem”. Ikea ser helt enkelt till att folk får sitta bekvämt medan de väntar, och passar på att skapa en bild av att de sitter hemma i vardagsrummet. Genom att skapa bilden i folks huvud, har de redan väckt idén om att det skulle kunna funka hemma också.

Väldigt bra reklam.

Mer om den kampanjen läser du på Freshome. Tipstack till Johan Hedberg.

I samma härad:

1. Bra seminarium om att nå framgång som frilans
2. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation
3. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”

Från varumärke med historia till ett med en framtid
Hr. Ronnestam har på sistone sänkt farten i bloggandet, men det han levererar har istället varit guld. I sin senaste artikel berättar han om varumärkes-förflyttningen av dykprodukttillverkaren Poseidon.
Han gör det riktigt, riktigt bra tycker jag. Det är sällan någon är så tydlig och pedagogisk kring ett jobb – hade medierna lyckats prestera artiklar som den här om reklam- och marknadsföring lite oftare, hade de haft enklare att hitta läsare.
Lärorikt och insiktsgivande.

Reklambranschen är på rätt väg – Nina Åkestam lugnar ner sig
Nina Åkestam har skrivit ett bra inlägg om förändringen i branschen under de senaste fyra åren, och hur den har gjort henne mindre arg. ”Branschen är på rätt väg”, säger hon. Fast på ett bättre sätt.
Resultatet är att Åkestam är mindre arg och får svårare att blogga.

Snacket om en helt ny värld är tjurbajs
Jo, jag har pratat rätt mycket om Åkestam Holst-plannern Dan Landins blogg Do not fear mistakes på sistone. Men det har en naturlig förklaring. Dels tycker jag helt enkelt att den är skitbra, dels har Landin – åtminstone tror jag det – ökat publiceringstakten en del. Bra det.
Den här gången diskuterar han via ett citat av Paul Feldwick hur nytt allt det nya egentligen är. Inte alls, blir svaret.

Jag håller med, men tycker att Feldwick riktar in sig på det minst intressanta: att allt nytt egentligen förändrar väldigt lite. Det intressanta, tycker jag, är vad det faktiskt förändrar.
Om det råkade jag skriva en kommentar längre än själva inlägget. Pinsamt, men ett tecken på att jag blev engagerad.
Det slår mig också nu hur vältajmat detta inlägg är, i förhållande till Nina Åkestams ovan. Slump eller kausalitet?

Vad vet folket om reklam?
Mattias Åkerberg lanserar på Please Copy Me den nya tävlingen ”Folkets Guldägg” (som snart byter namn). Jag står lite tveksam till det hela. Främst för att min erfarenhet av denna typ av tävlingar, där folk i största allmänhet får ta ställning kring rätt komplicerade frågor, lätt blir ögongodis-tävlingar. Det som är snyggt, vinner. Någon djupare analys blir det sällan tal om, eftersom det kräver ordentligt med tid.
Samtidigt tycker jag att idén att låta folk tycka till för att på så sätt ge reklamproducenterna insikt i mottagarnas attityder är värdefull. Så, självklart ska Folkets Guldägg genomföras. Gå in och läs och tyck om tävlingen!

Uppdaterat: Nähä, det blir inget Folkets Guldägg. Inte i år, i allafall. B.

I samma härad:

1. Ok, nu är det din tur att säga vad du tycker
2. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
3. Det svåra är att skriva tillräckligt långt

En gång intervjuade jag David Carson. Vi pratade länge, kanske tre timmar, på Forsbergs skola i Stockholm. Han var där för att, femton år efter sitt stora genombrott med Beach Culture och Ray Gun, gästlära studenterna om grafisk design.

Trots att David Carson under några år var den grafiska design-himlens starkast lysande stjärna, hade jag tvekat lite om att träffa honom. Carsons omisskännliga estetik – den sönderbrutna typografin, de söndermanipulerade bilderna – har i princip helt försvunnit. Att intervjua en person som betytt otroligt mycket under ett väldigt kort tag, men knappast gör det i dag, var inte ett självklart val.

Jag är glad att jag gick dit. David Carson visade sig vara något annat än en stil. Hans syn på design och designerns uppdrag var både intelligent och uppfriskande.
För det var precis så: David Carsons välkända uttryck är inte ett manér, utan helt enkelt resultatet av hans personlighet. Carsons design ser ut som den gör beror på att han helt och hållet utgår från sig själv när han designar. Han tolkar materialet och skapar en design som korresponderar med hans egen känsla. Eller hans eget psyke, är nog mer rätt.

Att göra det Carson kräver en sak och ger två tydliga resultat.

Det kräver framför allt mod. Mycket mod. Att helt och hållet utgå från dig själv rent emotionellt, innebär att du får ett uttryck som präglas av dina egna erfarenheter och åsikter. Det är inte alls säkert att det är särskilt gångbart. Det blir kanske ett uttryck som är för udda, som skrämmer.

Men det första tydliga resultatet kan kanske uppväga det här. Det blir nämligen en design som du och bara du kan leverera. Eftersom ditt psyke har en unik sammansättning, kommer allt som processas där att få en unik form. Inte alltid banbrytande och tokudda, men med en twist som bara du kan ge.

Det andra tydliga resultatet är att du kommer att bygga ett alldeles eget, särpräglat uttryck. Ska en designer inte ha ett eget uttryck? Det håller jag med om ibland, men när jag tittar på professionens giganter, inser jag att det mest är teoretisk-idealistiskt tjurbajs.
Visst kan det vara farligt att ha ett eget uttryck, men å andra sidan kan det vara otroligt värdefullt också. För designens mål är ju att skapa något som är särpräglat, inte likadant som allt annat.

Att ge sin egen tolkning och låta sin design – eller illustration, fotografi, text eller vad det än är – präglas av en själv, är obehagligt och skrämmande. Tänk om folk inte gillar vad de ser, inte gillar dig?

Men oroas inte. Kanske kommer en del att negga. Men när du blottar dig själv, kommer det alltid vara fler som håller med än emot. Så funkar människor. Jag lovar. Testa själv.

I samma härad:

1. Ericsson gör om – eller …
2. Memo till mig (och kanske dig)
3. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat

Kombinationen överraskning, kulturella referenser, annorlunda och humor är oslagbar.

I samma härad:

1. Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk
2. Microsoft bjuder på ett skratt som räcker hela helgen
3. Bra seminarium om att nå framgång som frilans

Skitbra, tänker jag, tvinna in varumärket i samhället och ta ställning för något som är bra. Kampanjidén har relevans både eftersom det är blodapelsinjuice det handlar om (dubbelt upp där), och eftersom det just nu finns ett aktuellt behov av mer blod på påse. Även om inte alla som besöker sajten blir blodgivare, blir kanske några det. Oavsett lyfts frågan fram.

Naturligtvis leder kampanjen till en helt irrelevant och löjeväckande debatt, fast inte hos Resumé. Istället är det i Dagens Medias kommentarsfält fjanterierna pågår. Jag menar – vad är det de diskuterar, egentligen? Spånhuvuden.

Men även på Resumé pågår diskussion kring Volontaire, men kring deras aktivitet för Göteborgs kex. Volontaire har satt ihop en sajt som samlar kommentarer om kextillverkarens produkt Ballerina Kladdkaka. Istället för att själva säga att ”det här här skitgott”, låter byrån ätarna göra det själva. Ett förbannat bra grepp, där verkligheten får sälja istället för konstruerade superlativer. Det kan också betraktas som lite våghalsigt eftersom sajten samlar kommentarerna från Twitter, Google och Google Images automatiskt och allt alltså kan publiceras, men jag gissar på ett modererat flöde. Nähä. Det är inte modererat, enligt Volontaire.

Här är det Volontaire själva som provocerar igång debatten, i och med att byråns vd Carl Unger säger att det inte är reklam, men den spårar snart ur och kommer att handla om det mest Intressanta, Brännande och Konspirationsskapande ämnet av alla: Är Det Gjort Förut?

(Om du av en händelse är en ung människa och på väg in i branschen, lyd ett gott råd: bygg upp en databas med reklam, så att du snabbast av alla kan ropa ”Gjort!” i branschpressen när en ny kampanj lanseras. Allt är nämligen gjort (på samma sätt dessutom), och det måste vi läsare informeras om av besserwissrar.)

Jodå. Skittles har tydligen gjort samma grej. Och svenska Syrup. Ve och fasa.

Klart?

Då tänker jag snabbt berätta att jo, det är visst reklam. Men det är inte reklam som vi är vana att se den. Det är inte en banner, en kampanjsajt, en annons eller film. Men visst är det reklam.

Det är reklam utifrån ett annat perspektiv, där reklam inte är ett objekt eller substantiv, utan en avsikt eller en effekt. Ett annat, befriande perspektiv. Tänk själv: slutar du att se reklam som ett antal uttryck i ett antal medier, och istället ser det som syftet ”att väcka uppmärksamhet och påverka”, eller ”att lyckas påverka i önskad riktning”, så kan du ju göra vad fan som helst. Med den inställningen är en uppdelning mellan pr, design och reklam meningslös – det viktiga är syftet och målet, inte vägen dit.

Känner du hur ångesten, kedjorna och boxen plötsligt rann av dig? Varsegod.*

En annan kampanj jag tycker är intressant är den franska anti-rökkampanjen som riktar sig till ungdomar. Visst, att anspela på sex är ett enkelt grepp. I det här sammanhanget tycker jag ändå att det är berättigat: bilderna visar en situation som knappast lär anses eftersträvansvärd bland de ungdomar som kampanjen riktar sig till.

Men ack, så ser inte delar av franska folket på saken. Enligt Resumés Billy Andersson anses kampanjen trivialisera sexövergrepp (what?), och en taleskvinna för en fransk feministisk organisation säger att ”Jag är bestört. Det här är ett prov på fattig fantasi. När människor inte har någon idé anväder de kvinnliga kroppar i stället.” Ehh … det ser ut som en kille och en tjej, men jag kan ha fel. Och kroppar?
Ska vi hitta något omedvetet sexistiskt i det hela (hela situationen bygger ju på idén om att det handlar om ett övergrepp) är det väl snarare att det är en man som begår övergreppet i båda bilderna.

Kampanjen är helt enkelt en illustration, där det sexuella övergreppet representerar det övergrepp rökning, eller tobak, innebär. Att få unga att inte börja röka är ett oerhört angeläget mål. Jag vill inte förknippas med den tolkning som är fullt möjlig av följande bisats, men faktum är att bilden snarare trivialiserar rökning. Det är helt enkelt så att det är två vidriga företeelser, och att säga att den ena trivialiserar den andra är bara – imbécile!

Men det är klart. Anklagelser om sexism är ett tryggt sätt att skaffa sig uppmärksamhet. Och det vill väl alla ha?

Allvarligt talat. Jag blir så otroligt less på allt överanalyserande, allt felfinnande, allt snömos. Är det verkligen vad vi borde hålla på med?

*;)

Uppdaterat: Även Aftonbladet skriver om reklamen. Mängder med kommentarer.

I samma härad:

1. Hjälp mig kursa på Volontaire
2. Jävla idioter jag hatar er alla och skiter fullständigt i Yaba!
3. Jag blev kidnappad av främlingsfientliga på Facebook: du med?

Det är nämligen Magnus Jakobsson, reklamskribent på DDB och ordförande för filmjuryn i Guldägget, som ger svar på tal om kritiken mot att hans byrå genom en anställning plötsligt enligt praxis fått för många juryledamöter. Men det är inte debatten i sig, utan hans programförklaring som juryordförande som får mig på fall.

Det är rakt. Det finns en distans till tävlingens betydelse i det stora hela, som ändå inte förminskar den betydelse tävlingen har i det lilla som branschen faktiskt är. Det är ärligt och tydligt.

”Vadå ’stolt’?”

Jo, för en bransch som ofta beskrivs som ytlig, befolkad av människor som ofta beskrivs som antingen debila eller bara intresserade av skor och den senaste blus-trenden, är Jakobssons text ett bevis på den verklighet som oftast är motsatsen.

Läs själv, för sjutton.

I samma härad:

1. Marknadsför dig själv! (och två andra)
2. Nu har det hänt: ett guldkorn i guldäggsbloggen
3. Gör som David Carson – blotta dig

Åsk Wäppling tog sig till och med tiden att ringa upp svenska Samsung och fråga om den här marknadsföringsmetoden. Inte godkänd av Samsung, blev svaret, som sa att de har som policy att vara tydliga med att det är de som kommunicerar när de gör det.

Nu har det hela dock tagit en helt ny vändning. I dag skriver både Adland och Media Culpa om en artikel på det brittiska forumet hos Computer Active Magazine, där skribenten Tom Royal uppmärksammar forummedlemmarna på troll i de egna leden. En användare, tydligen baserad i Sydkorea, har postat ett inlägg där denne vill visa upp ett filmklipp och berätta hur bra det blir med Samsungs kamera. Det är inte det enda inlägg medlemmen gjort, Royal tipsar om ytterligare inlägg där samma person hyllar Samsung. Det är det enda personen gör, faktiskt.

När Royal gräver vidare och söker på den ip-adress (ip-adress=den nummersekvens alla nätverksanslutna apparater tilldelas som identifikation: spåra såna kan du till exempel göra här: http://www.ripe.net/db/whois.html), upptäcker han att inlägg har gjorts från samma adress på en mängd koreanska forum, liksom på ytterligare ett brittiskt dito. Adressen är inte kopplad till Samsung.

Hans Kullin är mer utförlig i sin artikel om detta, så läs mer där.

Det här kan naturligtvis vara en slump: Samsung kan ha extremt hängivna fans som kör lite gerilla-marknadsföring på sin fritid, de kan ha anställda som vill hjälpa sin arbetsgivare eller vad som helst. Företaget behöver inte på något sätt vara införstådda med att dessa metoder används eller att detta sker. Men det är en intressant historia, och jag kommer att följa fortsättningen.

En annan sak jag tycker är intressant, är hur denna lilla snöboll börjat bli någon slags crowdsourcad journalistik, eller kanske snarare detektivarbete. Över en allt större geografisk yta. Det kan kanske utvecklas till det mest intressanta av allt.

Uppdaterat:

Nej, jag kunde inte hålla mig. Jag kikade på en av de länkar Kullin grävt fram och publicerat på Media Culpa. Den gick till en video på Viddler, en filmtjänst verkar det som. Videon var upplagt av användaren Jikkok – ett namn jag tyckte var tillräckligt annorlunda för att vara värt en googling.

Då hittade jag denna sida, där en hel bunt filmer Jikkok har lagt upp listas.

Jag gick vidare med en sökning på en av filmtitlarna – He can make everything in the world with clay – som innehåll tillräckligt många ord för att minska träffantalet. En sökning på Google Video gav 19 träffar, alla med samma beskrivning av videon. De är upplagda på olika sajter under olika användarnamn, men presentationstexten är hela tiden densamma vilket antyder att en och samma person skulle kunna ha lagt upp filmerna. Här är det till exempel Cellpark som lagt upp, här är det Hillback.

Jag upprepade proceduren med filmen Ice Gallery – ett sämre söknamn, men som gav träff på några olika platser, och där olika användare postat samma film med samma beskrivning.

I samma härad:

1. Deep throat avslöjar The Viral Company – öppnar Samsung-gate
2. Felmeddelande träder fram – därför avslöjade han The Viral Company och Samsung
3. Nu går vi mot mindre sammanhang igen

Hur har du det?

Själv är jag lite … snurrig, för tillfället. Jag har seglat i medvind de senaste veckorna och har massor att göra. Samtidigt har jag försökt att hänga med. Det samlade informationsintaget, tillsammans med en dunge deadlines, både privata och jobbmässiga, har helt enkelt fått mina synapser att snurra som gick de på kokain.

Men du vet hur det är. Det är när man har riktigt mycket att göra, som man får väldigt mycket gjort. Ett stilla liv föder ett stilla liv, liksom. Och, enligt Micco Grönholms källor, föder tydligen känslor en hel del beteenden som är svåra att bryta. Detta även om beteendena har negativa konsekvenser.

Jag känner tyvärr igen beteendet, hur en skitmorgon går ut över barnen, ett beteende som snabbt blir standard och leder till usla beslut. Du?
Men de erfarenheterna visar också att ett beteende går att ändra på, medvetet och permanent. Det handlar helt enkelt om att bestämma sig. Att se lite längre fram och fundera på om det du gör i dag faktiskt ger de effekter du kommer att få.

Så, egentligen skulle jag vilja bestämma mig för att alltid göra mig på gott humör innan jag fattar beslut i framtiden. Men – allvarligt – ett sånt beslut skulle vara som att bestämma sig för att det aldrig skulle regna på en. Lite övermaga.

Fördelen med att ha mycket att göra, är att det är roligt, roligt och att man blir effektiv. Det känns bra. Nackdelen är att man inte riktigt hinner med allt det där andra roliga man skulle kunna göra. Om bara tiden fanns.

Istället får man fånga det i flykten. Lite inspiration här, lite där. Ett tips via Twitter, en statusrad på Facebook som pekar en på en … udda text. Ett snedsteg som gör att du landar i läsning du absolut inte har tid med men absolut måste avsluta. Ett kommunikationsexempel som följer alla säkra vinnartips – och därmed faller platt.

Allt det där.

Fast jag trivs med livet. Mår otroligt bra. Nej, jag försöker inte övertyga mig själv, det behövs inte. Jag har gjort min vända neråt, känner mig klar med det. Jag är, trots ett rätt kaotiskt liv i relativ fattigdom, mer nöjd och harmonisk med min situation än jag varit på extremt länge. Sköter mig själv, har tid för min familj.

Kanske är den här bloggen mitt enda stora sorgebarn. Jag har tänkt mycket på detta med bloggandet. Varför fortsätter jag? Varför bryr jag mig? Jag har inga stora läsarskaror, får inga jobb via bloggen. Trots det tar det mycket tid och energi att tänka på bloggen. Det är, precis som Henrik Schyffert sa på Stora bloggpriset i förra veckan, jäkligt jobbigt att blogga, helt enkelt. Visst, du har inte journalistens krav på dig att få tag i folk, tajta deadlines och allt sånt där. Men till skillnad från journalisten är bloggen ditt alter ego. Att skriva en dålig blogg är helt meningslöst – det blir som att smeta ut sig själv på toapapper med billigaste möjliga färg. Så, varje ord, varje inlägg, representerar bara dig. Inga ansvariga utgivare eller ägare, inga intervjupersoner som kverulerar. Bara dig.

Eller – nu pratar jag som om detta vore sant. Det är det ju bara för mig. Här, i Pers värld.

Hur som. Den här bloggen är nominerad i bloggtävlingen Yaba. Det är faktiskt otroligt kul. Nej, jag kommer inte att vinna, men det skiter jag helt och fullt i. Jo, helt ärligt. Att bli nominerad räcker gott. Jag vet att jag inte har lika många läsare som andra, jag vet att jag inte tilltalar den breda massan. Det är helt ok.

Men jag är förbannat glad över att jag tilltalar några. Du, som läser den här bloggen, är värdefull. Oavsett om du kommenterar eller inte.

Det är därför jag inte pushar för mig själv i högerspalten, utan de bloggar jag själv röstat på, utanför marknadsföringskategorin. I den röstade jag hemligt.

Well, här rantar jag runt utan att säga nåt. Kanske var det precis vad jag behövde. Inte vad du var ute efter kanske, men nästa gång lovar jag att leverera nåt mindre personligt och mer kommunikationsmässigt. För det här, det är ju inte kommunikation. Eller hur?