Via Leonels guldkorn i DN hittar jag till CollegeHumour och deras “News feed history of the World War II”.

Viker mig av garv.

Läs och njut.

I samma härad:

1. Nio tecken på att du har stagnerat

Gång efter gång har de dykt upp i flödet på Facebook – hyllningarna till DN:s relativt färska bokskribent Jenny Lindh. Idag tog jag mig tiden att kolla vad det handlar om.

Det är jag glad för. Nu är jag nämligen frälst och – jo – lite förälskad i Jenny Lindh och hennes spalt Fråga bibliotekarien.

Läs till exempel om att ful-googla, om varför böcker luktar och den typiske Paul Auster-läsaren eller om hur du botar Twitter-sjukan och lär dig läsa långt igen.

Egentligen är det bara en slags fråga/svar om litteratur, men det sättet Jenny Lindh gör det på är väldigt mycket mer än “bara”. På ett personligt, spetsigt, fyndigt och intelligent sätt förmedlar hon läslust och kunskap, med självdistans och utan alla slags pretentioner som så gärna dyker upp i sådana här sammanhang. Hade Magdalena Ribbing varit hälften så rolig och intressant, hade varenda svensk vetat precis vid vilken tidpunkt på dagen det är dags att kliva ur smokingen och i fracken, till exempel.

Jenny Lindhs spalt blåser också med kraft bort en hel del damm från både bibliotekarie-yrket och biblioteken i sig. Förhoppningsvis kan det hjälpa till att lyfta bibliotekens betydelse i samhället, precis som deras beroende av vettiga människor bakom informationsdisken.

Jag hoppas att DN betalar Jenny Lindh ett rejält arvode. Hon är en solstråle i spalterna som jag hoppas kommer att behålla skrivlusten länge till.

I samma härad:

1. Här är dagens 4 bästa nyheter:
2. Bästa förklaringen någonsin av varumärkets betydelse
3. Sveriges Kommunikationsbyråers logga klarar ribban

När jag var liten hade vi inga mobiltelefoner.

Tänka sig.

Vi fick använda lappar istället. Det gick oftast lika bra. När man stod bredvid varandra till exempel.

När man skulle ses på stan och var sen blev det lite svårare. Då fick man springa i förväg och sätta upp en lapp på ett skyltfönster bredvid där man skulle ses med ett tuggummi. På lappen stod det ”Blir ca 15 min sen. C ya.”. Eller så. Sedan fick man springa tillbaka dit man hade varit och fortsätta gå som om ingenting hade hänt. Visslandes.

Ibland blev det lite konstigt, när båda var sena. Då kom man springande, och när man såg den andra bara ”Oh!” . Sen stod man där bredvid varandra och satte upp varsin lapp.

Det var ganska effektivt trots allt. På den tiden fanns inga fönstertvättare.

Från annonsen för Villa Majsäter

“Kriget är uppfinningarnas moder”, brukar det ju sägas. Kanske är krisen kreativitetens.
Åtminstone har fallande priser på bostadsmarknaden redan gett effekt på bostadsannonserna.

En minst sagt iögonfallande annons bjuder Svensk Fastighetsförmedling i Jönköping. De annonserar ut Villa Majsäter, av allt att döma ett ruckel med fina anor.
Det intressanta är manéret de valt för annonsen. Bilderna visar inte alls något ljus och fräscht, utan för snarare tankarna till något du hittar på en gammal släktings vägg. Svartvita bilder med människor klädda som vid förra seklets början (se ovan).

Målet med annonsen är att väcka uppmärksamhet, men också att ge en känsla av vad huset kan bli. Om du har några miljoner att spendera.

En annan, mindre påkostad men väldigt annorlunda annons, står samma mäklarbyrå fast i Farsta för. Det är copywritern Mattias Sjöstrand* som säljer sin lägenhet och själv har författat texten i annonsen. Ett utdrag:

Det var i den här lägenheten mitt och min sons nya liv började. Vi bestämde alla regler. Här har det till exempel aldrig bråkats. Däremot har det lekts många hundra timmar med LEGO. Det har byggts jättar, robotar, drakar och allt däremellan. Pirater har gömt undan skatter för soldater, jediriddare har fäktats med skelett och poliser har dansat runt med ovanligt färgglada ninjor. Här har sjungits sånger, ritats teckningar och lästs sagor. Och här har kramats, pussats, killats, busats och skrattats.

Värt att uppmärksamma i sammanhanget är förstås Fantastic Frank, mäklaren som gör allting fel (rätt). Ska vi snacka historier, storytelling och sånt, slår de konkurrenterna på fingrarna hela vägen.

Början på en ny trend där bostadsannonsen omdefinieras, eller grepp efter halmstrån på en vikande marknad?

* Klargörande: Jag och Mattias är bekanta med varandra. Det har dock inte påverkat mitt beslut att ta med annonsen. 

I samma härad:

1. Två väldigt kreativa reklamfilmer
2. Nu hatar jag inte längre den “kreativa branschen”
3. Här är dagens 4 bästa nyheter:

Alltså, är det verkligen så förbaskat kul att tävla i just kommunikation? Eller låt mig korrigera: är det verkligen så trist att jobba på reklam-/design-/pr-byrå, att personalen kräver deltagande i varenda tävling som poppar upp för att stå ut med vardagen?

Det verkar lite så. Hur ska annars den massiva mängden tävlingar för branschens aktörer förklaras?

Komms tävlingspaljett innehåller sex tävlingar, egna och andras – Guldägget, 48h, och 100-wattaren bland andra.

Resumé har sex olika tävlingar, bortsett från Månadens …-tävlingen som tyvärr blivit mindre intressant efter att flera av Sveriges vassaste byråer börjat bojkotta.

Dagens Media arrangerar (åtminstone) Topp fem, Inhouse och Årets byrå.

DN kör reklamcupen. Bonnier Nya uppslag. Vi har Guldbladet, Svenska designpriset, Swedish Design Award, Kolla, Ute, Guldnyckeln, Gyllene Hjulet (WTF!?),  Stora pr-priset, Spinn … med mycket, mycket mera. Jag gissar att det finns minst 3 tävlingar i månaden att delta i för hugade byråer.

Allvarligt. Blir det inte lite tröttsamt? Själv är jag i allafall fullständigt utled på att läsa vilken annons som vunnit över vilken i varenda sketen hitte-på-tävling.

Tack, det räcker nu. Kanske kan de närmast berörda helt enkelt samlas i ett litet rum och leka färdigt, helt enkelt?

————————-

UPPDATERAT:
Jag fick en fråga: ”Om du är så less på tävlingar, varför sätter du dig då i en jury?”
En helt berättigad fråga, naturligtvis. Så, för att förtydliga.

Jag har inget emot att man tävlar som så. Jag har dessutom full förståelse för att många i kommunikationsbranschen tävlar, och vill tävla. Detta eftersom mycket av det arbete som läggs ner på kampanjer, design, strategier och annat, sällan eller aldrig uppmärksammas av kunderna eller mottagarna i sig. Där är snarare effekten det viktiga.

Att bli bedömd av människor med samma yrken, med liknande värderingar och – förhoppningsvis – djup kunskap i ämnet, är helt enkelt ett sätt att få ett godkännande för en annan del av skapandet. Hantverket, kreationen eller vad du nu vill kalla det.

Vad jag reagerar på är helt enkelt mängden tävlingar och hur tävlingar som jag anser borde vara rätt ointressanta får väldigt mycket uppmärksamhet. Ett bra exempel är just reklamcupen: två annonser “tävlar” mot varandra inför en jury, och i princip dagligen kan vi läsa att den ena eller andra låtsasannonsen har vunnit.

Däremot tycker jag att Cannes Lions, Guldägget, Kolla!, Svenska designpriset (som jag gladeligen sitter i juryn för eftersom jag tycker att den har en idé och ett berättigande) och ett antal andra tävlingar har ett berättigande. De bygger alla på samma upplägg, jurybedömd idé och utförande i jämförelse med liknande verk i samma kategori, men har dessutom regler och ramverk som gör att de blir intressanta.

Och, för att bli supertydlig: jag har själv tävlat. Aldrig nominerats. Även om jag gärna skulle vinna någongång, tror jag att den stora vinsten ligger i att man törs skicka in. Att man helt enkelt törs klappa sig själv på axeln och säga att, fan, det här blev riktigt bra. Det här kan du vara stolt över.

I samma härad:

1. Bygg en bissniss på det du, pladderpelle
2. Samtidigt, på en annan plats i världen …
3. En risk värd att ta också för en egenföretagare

Jag reagerar givetvis ryggradsmässigt negativt på nyheten om att arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv vill göra det mindre attraktivt att studera humaniora, för att fler ska söka till utbildningar som ger större chans till jobb. Idioter, tänker jag, har de ingen som helst koll?, och börjar i tanken att rabbla namn på framstående filosofer och statsmän. Tänker också på de undersökningar som visar vad ett kulturutbud bidrar till – nya idéer och tankar, bättre ledarskap, längre liv för den som tar del av det. Och så vidare.

Idioter, alltså.

Samtidigt håller jag med
Men jag är ändå medveten om min reaktion – den är i allra högsta grad ytlig och framsprungen av den uppenbart avsedda provokativa tonen i SNs besked. Och att nationalekonomen Malin Sahlén inte alls är så korkad som hon låtsas måste väl vara uppenbart.

Men främst kommer medvetenheten av att jag själv inte är odelat positiv till alla olika utbildningar som poppat upp de senaste tio åren. Jag kan hålla med om att det kanske finns lite för många skattefinansierade konstutbildningar, utbildningar där få sedan lyckas göra karriär på sin utbildning.

Kulturens försvarare avskräcker också
Hade konkurrensen varit lika hård för civilingenjörer och ekonomer hade vi helt enkelt haft väldigt många sådana som inte heller kunnat göra karriär. Skillnaden är att en medelmåttig ingenjör fortfarande kan göra nytta i ett företag, medan ingen vill höra en falsksjungande operasångare.

Ytterligare ett skäl för min avvaktan är alla kulturodlare som under dagen har ryckt ut för att  såga SNs uttalande med föga relevanta argument. Den reflexmässiga reaktionen speglar SNs egen och deras anhängares och får en att ifrågasätta om upplysningen någonsin ägde rum. Vad hände med det där ifrågasättandet, vägandet av argument för och emot och viljan att försöka förstå som är så centralt i humanismen? “Så länge det inte gäller mig”, förstås.

Humaniora är ändå billigast
Nåja. Vad händer om vi tittar på den totala kostnaden då, tänkte jag. Vad händer om vi tittar på samhällets hela kostnad för en ingenjör respektive en humanis, för att få en bild av hur mycket de så att säga är skyldiga staten efter sina respektive utbildningar?

Jag räknade kallt med att humanisten, som bara behöver en föreläsare och en lokal, skulle vara bra mycket billigare än sin kollega teknologen. Och visst var det så – naturvetaren kostar mer än dubbelt så mycket per år. Eftersom teknologerna dessutom ofta läser 1,5 gånger så länge som humanisten (4,5 år mot 3), blir skillnaden avsevärd.

Dyra konstutbildningar överraskar
Men det som verkligen förvånade var hur billiga naturvetarnas utbildningar är i jämförelse med humanisternas: bara drygt dubbelt så mycket, kostar de.

Och dessutom hur förbaskat dyra utbildningar i opera, teater och konst är (och “media”): upp till sex gånger pengarna jämfört med en ingenjör varje år, tolv gånger den teoretiske humanisten.

Detta enligt tabellen nedan:

Kostnad per student och år, olika utbildningar

• Opera: 272 081 kr / student
• Media: 268 489 kr / student
• Teater: 263 097 kr / student
• Konst: 187 875 kr / student
• Dans: 185 036 kr / student
• Design: 132 337 kr / student
• Musik: 114 170 kr / student
• Idrott: 96 422 kr / student
• Medicinskt: 55 481 kr / student
• Vård: 49 649 kr / student
• Naturvetenskapligt*: 45 708 kr / student
• Odontologiskt: 41 058 kr / student
• Övrigt**: 37 505 kr / student
• Undervisning: 32 409 kr / student
• Humanistiskt***: 19 043 kr / student

* inkluderar tekniska och farmaceutiska utbildningar
** journalistik, bibliotek m.m.
*** inkluderar samhällsvetenskap, teologi och juridik
Källa: E24. Genomsnittlig ersättning per helårstudent år 2007 exklusive examinationsersättning.

En viktig förklaring till prisskillnaden: det är ofta väldigt få konstnärer per utbildningsår. Därför blir lokalkostnad, lärarkostnad med mera väldigt stor per elev, i jämförelse med de teoretiska universitets- och högskoleutbildningarna.

Men ändå.

Så nu vet jag ännu mindre vad jag ska tycka. Visserligen tycker jag fortfarande att SN är idioter, eftersom deras argumentation fortfarande (bara titeln på deras rapport, ”Konsten att strula till ett liv”, är urbota) suger. Men om jag själv funderar på hur många konstutbildningar samhället har råd med – vart landar jag då?

Återstår att se.

– Hello, kitchen. I’m sorry to say, but – your time is running out.

– No! Why?! What have I done wrong?!

– Well, you know. It’s nothing in particular. It’s just … it’s just the way you are.

– What?! But everyone likes me, don’t they? Am I not doing a good job?!

– You know that I don’t think you do.

– But frying pan likes me!

– Well, yes, maybe.

– And all the plates loves me!

– Yes, I suppose they do, that’s true.

– And the sieve too!

– Actually, no. It seems he’s been playing both sides the whole time.

– Bastard.

– Yes, I know. But it doesn’t change anything, anyway.

– But why? Why?

– Must you ask? We’ve been through this a million times.

– One more time can’t hurt?

– No. Of course. But, well, things change. You weren’t made for today’s cooking.  It’s too crowded, there’s no work space anywhere. Okay, okay, you’ve got work space, but it’s 40 centimeters at a time, in two or three different spots. It’s not efficient.

– Ha! Efficient! You don’t know anything of efficiency. When I was built, the wife …

– Yes, yes, I know: the wife cooked for a week ahead and made a hundred litres of lemonade in half a day – I know all that. But that is not what I am talking about. Really – do we have to have this discussion again?

– Yes, in all fairness, we have to. I know it’s not that important to you, but it is to me. Believe it if you will.

– Okay, yeah, of course. Sorry. But I think you know all the rational parts already. And, whatever you think, it’s not that easy for me neither.

– Sigh … so you mean it’s final, then?

– Yes, I’m afraid it is.

– … well, I guess it is unevitable. We’ll all go down this road some day, right?

– I’m afraid we will, yes.

– But after fifty years – I don’t have to feel ashamed.

– No, absolutely not. Fifty years is a long time. It is time for you to stop serving, I’d say.

– Yes. Yes, you are right. I have done my duty. It might actually be a relief.

– You see – it is not that bad after all.

– Maybe not. No, it’ll be … I think I’ll enjoy this. I really do.

– That is good. I’m happy for you. Still friends, then?

– Yes. Yes, still friends. Of course. After all, we’ve had our happy moments, haven’t we?

– Oh yes. Oh yes, we have. And I won’t forget them.

– Neither will I. Neither will I.

– Ok. See you tomorrow then.

– Yes. I’ll be here. As always.

Bons senaste nummer. Underbart.

Omslaget till Bons senaste nummer. Helt fantastiskt. Så jäkla vackert. Det framgår inte här, men det gröna är folierat, ger precis lagom reflexer eftersom det är så liten text (utom loggan).

Det här fick mig direkt att tänka på gamla omslag av Vogue och Harpers Bazaar. Just Harpers och Brodovitch klingade också bekant hos Le Bureau-ad:n Emma Eriksson i hennes senaste inlägg. Kolla in bilderna och uppslagen. Vackert.

Filter gör det bra och mindre bra

Köpte senaste Filter på järnvägsstationen imorse. Skälet var en artikel som granskar den svenska talarcirkusen, som jag sett någon nämna på FB.

Kommer till den, men först: artikeln om Sami, före detta vd:n Håkan Lindström, Tomas Bolme och de andra i denna musikernas upphovsrättsorganisation. Väldigt bra artikel om en jäkla soppa. Detaljerat, levande beskrivet. Gillar starkt.

Men, talarna då. Jo, artikeln är okej. Det är verkligen bra att branschen “talare” granskas. Det finns en jäkla massa människor som står och rapar upp självklarheter och plattityder för väldigt mycket pengar. Till väldigt liten del klär Filter av dessa personer, framför allt Mia Törnblom, Fredrik Härén och Therese Albrechtsson.

Här kommer min första invändning. Det är Albrechtsson, den yngste talaren i reportaget, som i första hand hamnar i skottgluggen. Jag undrar lite varför? Varför inte just Härén eller Törnblom? Göran Adlén? Någon annan av alla de äldre som har sanningen färdig och lättsmält, paketerad i hurtighet och fräcka ordvändningar? Det tycker jag är förbannat synd, även om Albrechtsson egentligen inte heller ska särbehandlas.

Min andra invändning gäller inte bara talarartikeln, utan båda de här nämnda. Konflikterna saknas. Inte i någon av artiklarna bränner det till. Tomas Bolme får lulla på i sina ullsockor. Likaså kvinnan på Kristianstad kommun som beställde talare för 300 000 under 2010 får någon särskilt tuff behandling. Är Filter inte intresserade av den typen av granskning?

Att det har blivit lite fel, eller lite felslut, med siffrorna kan jag sedan leva med. Men inte med att reportern i talarartikeln bränner mobilen som hemlig backup-inspelare vid intervjuer: det tricket lär inte fler intervjupersoner gå på …

Pelle Sjönell om kreativt ledarskap

Nina Åkestam tipsade om denna text av numera BBH-cd:n Pelle Sjönell. Det gjorde hon rätt i, för den är klok. Kul grej: politician, farmer, assassin. Men mest av allt gillar jag tonfallet. Tryggt. Lugnt. Nästan faderligt.

Det han säger hade fallit platt om jag sagt det. När han säger det, med sin meritlista, gör det inte det. En dag ska jag också … nä, det ska jag inte. Jag ska göra nåt annat.

Raped policeman: ‘I never thought I would be a victim’ –- The Guardian.

Det här är en väldigt, väldigt bra artikel om våldtäktsoffers logik. Något alla poliser, psykologer och andra som jobbar med våldtäktsoffer borde läsa, men också vi andra.

Artikeln är bra just för att det är en person som tidigare varit den utredande som drabbats och nu är den utredda. De dubbla perspektiven ger polismannen möjligheten att reflektera kring före och efter, kring sin roll som utredare och hur han själv måste ha uppfattats av dem han förhört. Han får möjlighet att se sina egna reflexer som drabbad – hur han inte vill anmäla, hur han inte vill bli inblandad utan bara lägga bakom sig.

Datoranvändning försämrar läsförmågan — Christermagister

Väldigt intressant läsning. Jag hade förväntat mig att det skulle vara tvärtom och att den ofta textbaserade datorvärlden skulle ha en positiv påverkan både på läsande och skrivande.

Tydligen inte, enligt pedagogikprofessor Monica Roséns rapport. Istället går det alltså åt andra hållet.

Detta har hon visat genom att studera sambandet läskunnighetsutveckling och datoranvändning i fyra länder: Sverige, USA, Ungern och Italien. I de två första länderna har läskunnigheten försämrats bland barn sedan 1991, samtidigt som datoranvändandet gått upp. I Ungern och Italien har läskunnigheten inte försämrats och datoranvändandet har inte gått upp.

Men är det då inte viktigare att kunna datorer än att kunna läsa, säger kanske vän av … datorer. En fråga jag bemöter med tysthet och rynkade ögonbryn.

Det här ska jag återkomma till när jag läst mer av undersökningen, vars slutredovisning du själv kan ladda ner, och hunnit vara lite mer kritiskt granskande.

Har kikat på slutrapporten: den ger inte mycket mer information. Men en viktig sak som framkommer där är att undersökningen inledningsvis inte handlade om att undersöka datoranvändningens påverkan. Den delen tillkom när läskunnigheten upptäcktes gå ner i Sverige och USA mellan 1990 och 2000. I slutredoisningen framkommer att ”förändrade läsvanor på fritiden tillhör förklaringsfaktorerna bakom nedgången under 1990-talet”. Datoranvändningen nämns inte som den direkta orsaken, något som dock verkar vara fallet i en en ännu opublicerad del av rapporten.

OBS att Lärarnas tidning inte länkar varken till den fylligare texten hos Riksbankens jubileumsfond eller till slutredovisningen. Säger en hel del om lärarkårens situation.

Jerry Silfwer om pr-byråernas relation till bloggare

Dagens sista lästips blir Jerry Silfwers väldigt läsvärda artikel om hur pr-byråer måste tänka för att lyckas skapa bra relationer med bloggare. Delvis kan det sammanfattas med “som med journalister”, men Silfwer tar upp viktiga skillnader. Och det är skillnaderna som är betydelsefulla.

När jag läste den här artikeln blev jag lite störd ändå. Inte på innehållet, men på att den är på engelska. Svårt att läsa? Nej, och Silfwer hanterar dessutom språket bra. Men den kunskap som Jerry bjuder på i artikeln kommer i väldigt många fall att gå svenskar förbi. Söker de på svenska, tex “pr bloggare”, hittar de inte artikeln. Söker de på engelska, “pr bloggers”, tävlar Silfwer med skitmånga andra och blir kanske sällan förstavalet.

Guldägget gjorde en skitbra kampanj om att reklam är lokal. Det är naturligtvis pr också – de horribla upplevelserna jag hade med mutinställda utländska pr-byråer som hörde av sig till mig när jag var chefredaktör, var extremt sällsynta från deras svenska kollegor. Så, när Jerry Silfwer resonerar kring pr och dess praktik, gör han det bäst på svenska. Dessutom gör det hans artiklar ännu mer värdefulla för oss andra svenskar – borde inte det vara bra?

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Förbundsbashing, morgondagens byrå och ryktet om Farfars död
3. Passa på – CAP&Design Live om redaktionell design i Göteborg och Stockholm

Ett litet hobbyprojekt jag håller på med handlar om barn, läsning och lärande.

Nu söker jag uppslag för vad barn borde lära sig om. Och jag vill gärna ha din hjälp.

I slutänden ska det bli 30 ämnen eller uppslag, människor, händelser, platser, ämnen i stil med Martin Luther King, stjärnbilder, Simone de Bouvoir, Phartenon, Sitting Bull, Djingis Khan, Marie Curie, Picasso, Schehezerade … whatever.

Så, vad skulle du vilja att ditt eller dina barn skulle lära sig om?

I samma härad:

1. Vad vill du veta om typografi?
2. Ok, nu är det din tur att säga vad du tycker
3. Vad tänkte du på, Taimour?

– Ska pappa sjunga?

– Aaa.

– Bäbä, vita lamm …

– Inte den, annan.

– Ekorrn …

– Annan.

– Sov du lilla videung?

– Annan.

– Mors lilla Olle?

– Annan.

– Trollmor?

– Aaa.

– När trollmor har lagt …

– Annan.

– Blåsippan?

– Annan.

– Sockerbagaren?

– Aaa.

– En sockerbagare, här bor i staden, han bakar ka…

– Annan.

– Land of the silver birch?

– Annan.

– Skymning rår?

– Aaa. Annan.

– Små grodorna?

– Aaa.

(Sjunger hela sången)

– Annan.

– Bäbä? Ekorrn? Olle? Videung? Blåsippan?

– Annan.

– Räven raskar?

– Aaa.

– Räven …

– Annan.

– Den blomstertid nu kommer?

– Annan.

– En vänlig grönska?

– Annan.

– Vintern rasat?

– Aaa.

– Vintern rasat, ut i våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö, … hm hm hmum …

– Annan.

– Ähm … Bäbä?

– Annan.

– EkorrnOlleVideungSockerbagarnTrollmorBlåsippanSilverbirchSkymningrår?

– Annan.

– Än en gång däran?

– Mmm.

– Än en gång däran, bröder, änen gång däran …

– Annan.

– Eh, ah … När jag är fuller?

– Annan.

– Punschen kommer?

– Annan.

– Imbelupet?

– Annan.

– Swing low?

– Annan.

– Trollmor?

– Mmm.

Sjunger. Trollmor. Bäbä, Videung, Olle, Ekorrn, Blåsippan, Skymning rår. Swing low, sweet sweet sweet little child, I’ll never leave you.

I samma härad:

1. S problem uppenbart för alla utom partiet
2. Lite för mycket konspirationsteori, Anders Ericson
3. Twitter-guide för nybörjare