Jag får en väldigt positiv känsla av detta inlägg. Det är bland annat för att det bitvis är väldigt rakt och klarspråkigt, till exempel om att teamet är viktigare än byrån. Genom att vara rätt öppen, lyckas Jerry Silfwer övertyga mig om att hans råd är ärliga och sannolikt bra.Visst finns inslag av självhjälp i inlägget, Silfwer ger lösningar som visserligen skulle funka (”Ge dem en retainer”) åtminstone i de flesta fall, men att ge sådana råd är lite som att be någon som brinner att hälla en hink vatten över sig.

Old Spice lyckas igen

Nej, det är inte lika roligt som första gången, som ju innehöll överraskningseffekten i större grad samt den lysande repliken ”I’m on a horse”. Men kul är det.

Mer konst än reklam

Gorillaz-videon är lysande, tycker jag.

För övrigt går det utför i bloggsfären. När jag igår besökte min rss-läsare, vilket jag gör med nån månads mellanrum, insåg jag att väldigt, väldigt många bloggar inte uppdaterats på uppemot två månader eller mer. Det stämmer visserligen för den här med, men: trend eller tillfällighet?

I samma härad:

1. Bra läsning i väntan på bättre
2. Bra läsning i väntan på bättre #2
3. En bra annons (som kanske kunde bli bättre)

Ah – ännu en som sprider detta skitsnack (jag syftar på talaren, inte twittraren). Ännu en som tror sig ha hittat nyckeln till framgång i att försöka lite lagom. Att nöja sig.

Good enough-tänket är ett gift som garanterat kommer att skicka många av sina brukare i sjön. Tror du på att good enough räcker, kommer du helt enkelt aldrig att skapa något mer än mediokert.

När good enough blir målet, när du väljer att sikta på att göra något dugligt, kommer du aldrig gör något fantastiskt.

Good enough är en nödlösning, något du ibland måste ta till på grund av resursbrist (tid, pengar, kompetens, människor …). Men det får aldrig bli målet.

Vill du åstadkomma någonting riktigt bra, är det inte good enough att sikta på good enough. Sikta istället på att uppfinna hjulet. På att förändra världen, på att få alla andra att inse att de har fel.

Sikta helt enkelt mot stjärnorna.

Det finns så många skäl till att du de allra flesta gånger kommer att nå bara till trädtopparna. Men låt inte din ambition vara ett av de skälen.

UPPDATERAT:

Det kan ha varit ett misstag av mig att peka ut Moving Images-konferensen i samband med detta inlägg. När good enough togs upp där, var det i sammanhanget programutveckling och att du inte ska vänta med lansering tills att allt är klart, utan lansera, uppdatera, uppdatera, uppdatera – som Google alltid har gjort. Det ligger i tiden – i dag är “iterativa processer” (att lära under resans gång och förändra kursen i takt med lärandet) och “agila processer” modefraser.

Och när det kommer till programutveckling (och mycket annat) håller jag med. Tro inte att du kan bygga ett helt färdigt, vattentätt system som du sedan kan skicka ut och glömma. När det kommer till program, tjänster och en del annat, innebär mötet med verkligheten nästan alltid att du får tänka om i bit.

Men nöjer du dig med good enough i din vision för programmet eller tjänsten, så kan du ändå lägga ner direkt. Det finns mängder med program som ingen bryr sig om (tänk mobil-appar till exempel), där det enda du kan lära av att släppa en duglig produkt är att ingen ville ha den. Då försvinner möjligheten att utveckla i samklang med användaren.

I andra verksamheter, som min egen, finns knappt utrymmet för iterativa processer med mottagaren inblandad knappast alls. En dålig text kan du inte göra om, en misslyckad kommunikationsåtgärd kan du sällan skruva på och skicka ut igen. Då måste det vara maxat från början.

I samma härad:

1. Umgås inte med nån du inte kan tjäna pengar på
2. Varför får man inte vara förbannad på Vellinge?
3. Guldäggsveckan lovar mycket, men inte sex

I samma härad:

1. Fel svar kostar mediehusen miljoner
2. Viktigt meddelande till Claes de Faire
3. Ny introduceras: spikett, ditt alternativ till spikmattan

Den 11 februari 2009 fick jag en dotter. Hon kom tidigt på morgonen, kanske ungefär samtidigt som mina föräldrar sjöng ”Ja må hon leva” för störstasyster på hennes födelsedag, i en annan del av världen.

Den 13 februari var min sista dag som anställd på Resumé, reklambranschens egen nyhetstidning. Tiden där blev kort, bara sex månader, bara en provanställning. ”Ekonomin”, sa Viggo Cavling: själv var jag extremt missnöjd med min insats på tidningen och tyckte att det var likabra som det blev.

Uppsägningstiden på en månad hade varit omtumlande. Ena stunden panik över det ekonomiska läget i min plånbok och möjligheterna för en journalist med min nischning att få jobb i en mediebransch på utförsrepa: i nästa stund känslan av en liten figur instängt i ett akvarium av svart gummi, sparkande och boxande, ropandes någonting jag bara hörde vad det var när jag tillät mig att lyssna: frihet! frihet! fri…

Det borde ha varit ett enkelt val. Vi hade köpt huset för ett halvår sedan. Familjen hade just vuxit med 25 procent. Min fru hade börjat avveckla sitt företag och hade låg föräldrapenning efter uppstartsåren. Vore det inte egoistiskt att satsa på något annat än familjen? Vore det inte att svika dem att inte, åtminstone under några år, skaffa en trygg inkomst?

Och allt det där.

Egoistiskt. Jo. Dumdristigt, absolut. Ekonomiskt självmord, antagligen.

Men trots det. Någon gång måste man välja. Någon gång måste man våga gå den väg man drömmer om. För om vi aldrig försöker uppfylla en dröm – varför ska vi då drömma?

Nu har det gått drygt ett år sedan dess. Det har varit heydays och nej-days. Ibland varannan dag (”Har du tid att göra …” vs ”Du, det blev inget den här gången …”), ibland varannan vecka (dito).
Det har varit ett år då jag knaprat på besparingar, förtvivlat framför skärmen i min källare. Mött gamla bekanta, hittat nya vänner, blivit överväldigad och stolt, hoppats och besvikts.

Det har också varit ett år då livet trädde fram med tydligare konturer. När jag insåg att vi inte skulle ha särskilt gott ställt ett tag, försvann plötsligt behovet av att spendera en massa pengar. Det blev helt ointressant, faktiskt.
Istället har jag börjat leva mer i nuet. Tillåtit mig att leka lite längre med barnen ibland, kunnat lägga mig på soffan och vila en timme utan att känna mig stressad.
Prioriteringarna i livet skiftade när många möjligheter försvann, och jag fick ett bättre liv.

Nej, att vara frilans är ingen dans på rosor. Precis som alla andra frilansar jobbar jag i princip från att jag slår upp ögonen på morgonen till dess att jag stänger dem på kvällen. Nykundsresearch, införsäljning, pågående uppdrag, uppdrag som kanske kommer, människor man vill träffa, budgetering och ekonomi, infrastrukturella behov, strategiska beslut, samarbeten, kompetensutvecklingsbehov. Glappet mellan drömmen och verkligheten.

Men det är ok. Jag har valt det här själv. Jag kan sluta när jag vill. När jag gör något, påverkar det mig direkt. Jag kan själv bestämma vart mina inkomster ska gå, jag vet att varje kostnad jag tar ger direkt påverkan på mitt bankkonto.

Varje handling får en direkt verkan på mig. Allting är väldigt verkligt. Jag lever mitt i livet, jag lever nu.

Så kanske är jag idiot. Men det är värt varenda minut av livet :)

(Tack alla ni stöttepelare som jagade bloggkrampen ur kroppen: @elwirakotowska, @pelletsmaskinen, @theplanninglab med flera!)

I samma härad:

1. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas
2. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
3. Det svåra är att skriva tillräckligt långt

Jag vann inte i Yaba – webbyrån Daytonas bloggtävling. Det är så hemskt att jag inte finner ord. Vad är meningen med den här bloggen nu? Vad är meningen med mig – det är ju mina tankar jag noterat, och om de är så ointressanta, så meningslösa – vad har jag för mening? Stackars barn, stackars barn, hur ska ni klara er med en far som sitter i garaget och täljer ”pinnar”? ”Pappa, för helvete, pinnar finns ju redan! Kom igen nu, ta på dig byxorna och raka av skägget, för fan!”

Men nejdå, inte var mina tankar värda den lilla, lilla uppoffringen det innebär att klicka i en jävla liten ruta. Nähä.

Istället har ni klickat i ”Björn Alberts” blogg. Vem fan är ”Björn Alberts”? Hans blogg är ju bara en massa jävla konkret kunskap om marknadsföring i den digitala miljön!? Jag menar, hur intressant är det med Tolv löjliga steg för att bevaka varumärket i sociala medier? Sociala medier!? Bah! Jag hängde i sociala medier 1992, och inte fan var det särskilt kul då heller. En massa puckon som högg ner mig med svärd. Jag uppfann ju praktiskt taget sociala medier, so WTF?
Eller, ännu töntigare, fjant-sökmotoroptimering förklarat i åtta punkter: det vet ju varenda människa att det krävs typ 6 miljoner punkter för det! Det säger alla konsulter i allafall. Webbsajt=20 000. SEO-optimera webbsajt=100 000.
Och webbplatsens nya roll för företagen. Kom igen: jag skrev ”webbplats” innan du kunde stava till site, ”Björn Alberts”!
Nä, skam åt er. Snålarslen.

Men inte ens en andraplats kunde ni ge mig. Nä, den skulle gå till den skönsjungande, insmickrande, lättbegripliga pedagogfjanten MICCO GRÖNHOLM! Hur kunde ni!? HAN KALLAR SIG THE_BRAND-MAN PÅ TWITTER, FÖR HEL_VE_TE! Är det så jävla intressant med hans begripliga förklaringar av relationer mellan varumärket och produkten? Jag menar – vilken nivå pratar vi om här? Till och med företagsledare skulle fatta. MICCO – DU SÄLJER UT MITT KUNSKAPSFÖRSPRÅNG, DIN FOLKBILDANDE BRANSCHFÖRRÄDARE! Och ”twitter-nytta” – vadå ”twitter-nytta”? Twitter är för fan bara blahablaha och dravel, det vet väl varenda Jan Guillou-wannabe? Lägg ner, säger jag, innan du har förbrukat det sista unset av allmänhetens förtroende – för din egen skull, Grönholm! För Din Egen Skull!

Men – och detta, före detta käre läsare – det stannar inte där. Varför vill du plåga mig? Varför? Du gräver i mitt bröst med din sked, sliter mitt hjärta från sin plats, spottar i hålet och stampar de sista skälvande ryckningarna ur källan till min livskraft genom att gång, efter gång, efter gång, efter gång välja andra, andra, andra, andra före mig.

Som göteborgaren och ValentinByhr-copywritern Mattias Åkerbergs blogg Pleasecopyme – vad vill du säga med det? Att du uppskattar publikfriande nostalgitrippar? Att du tycker att lite ansträngning bör belönas, bara för att det blir lite intressant? FYI: jag anstränger mig också! Bara för att jag inte håller på och horar med att fråga andra om fakta och insikter, utan kan leverera allt själv i majestätisk glans, borde jag väl för helvete inte bestraffas?! Vad är det för sätt? Jag har i alla fall inte röda rubriker i nån ful sanseriff.

Och värre blir det. Sökmotorkonsult – är det ens en blogg om marknadsföring? Det är ju en satans it-blogg! Jag trodde att det var det vi, vi kreatörer, fria själar, konstnärer på permis, inte alls sysslade med. Sånt larv som nördar med flaskbottenglasögon gör! Men nej nej, lite tips om taggar, om bättre annonser på Gurgel och nåt skit om pr och SEO (två gånger dessutom!), jo tjena, så svårt var det att slå blå dunster i dina ögon. Helt klart sitter “författarna”, som helt säkert är tekniker eller nåt sånt okreativt jävla skitjobb, och garvar läppar och arslen av sig så att Skafab får köra extravändor för att hämta resterna, bara för att du, du din enfaldiga typ, klickat i deras röstknapp. Skäms!

Sen då, sen var det jag? Nehej, då, inte alls. Nä, då stod det Join Simon på röstformuläret, och du ba – “öhm, okej – klick”. Jag menar – WTF!? Har du ens läst bloggen? Om du nu är så jävla smart att du fattar, kan du ju kanske berätta vad serp, buzz, Flashback och Fredrik Federley har med marknadsföring att göra. Inte?
Nej just det!

Doktor Spinn. En pr-konsult. Hallå! Knack knack knack – någon hemma? Hallåååååå?! EN PR-KONSULT! Vad fan vet de?! Hur du ler, kallpratar och … ler lite till? HUR KUNDE DU?! Var det för hans ständiga, ständiga tipsande om bra läsning? Eller för hans ”insiktsfulla” inlägg om – tja, säg om att bli synlig? Eller den om kommunikationsdirektörens ansvar för sig själv? Hallå!? De kunde ju för fan vara skrivna av Homer Simpson! ”Ööhh, alltså, för att synas över allt – DOH!” EN PR-KONSULT! Gaah, det här kanske smärtar mig mest av allt …

Men liksom, det slutar inte. Sen, på sjunde plats, en kvinna. En KVINNA! Vem är Judith Wolst? En mode-bloggare förstås, det är alla kvinnor. Hela bloggen är ju fylld av slagfärdiga, korta snuttar och tips – är det vad ni vill ha, va?! Well, jag kan också tipsa om bra presentationer, lyckade e-handelslösningar och annat skit. Om det är det du vill ha. MEN DET ÄR DET JU INTE!

Nä, du vill ju ha sånt Brit Stakston (HALLÅ? Kvinna OCH pr-konsult? Där fick du till det, va? Din illvilliga jävel.) levererar. Lite småputtrigt och personligt, lite ”människan bakom” och … kom igen! Hon är för fan kvinna. Pr-konsult! Och säkert över 30!? WTF? Är det SÅNA människor som ska leverera din kunskap inför framtiden? OCH NORSKÄTTAD! ”Dette er grejjt, rss:a din torkade långa rätt in i burken, kjempe-gott”, liksom.

Men liksom, det slutar inte där. Sen raddas de upp, de lättsmälta och slagkraftiga, som har åsikter och insikter i allt möjligt: The Girls of Florida (galningar), The Planning Lab (nästan kvinna, jobbar på en tysk byrå), Not another planning blog (hon är liksom blond! Men ok, jag råkade också rösta på henne, så där förlåter jag dig.).

Nä, vad fan. Jag är så trasig, så trasig, så jag orkar inte ens nämna resten med namn. Det är sociala medie-profeter, byråbloggen som inte fattat att man bara ska propagera för sig själv på sin sajt, pretto-kreativitets-författaren, tomma tunnor skramlar högst, en jävla reklamblogg på engelska, den där jäkla pressnissen som seglat upp som ny favorit de senaste månaderna … och typ en miljooon pantade bloggar till, innan min blogg kommer.

TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DET! Jag kommer aldrig mer att förgylla din vardag. Ska bara blogga om hundar i framtiden. Jag hatar hundar också. Hundar och dig.

Den enda glädjen i det hela är att jag inte kom sist. Det gjorde Do not fear mistakes, there are none, plannern Dan Landins privata blogg. Och om folk inte har fattat hur jävla bra den är, kan jag leva med att de inte hyllar min.

QUISLINGAR!

I samma härad:

1. Nu hatar jag inte längre den “kreativa branschen”
2. Alla vill vara ”kommunikationsbyrå”
3. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”

Så ligger det till, intygar KidCactus, alias Mattias, som ger denna förklaring till att han gav sig ut och jagade Samsung-spam:

”Vem är Felmeddelande? Det är alltså jag, KidCactus, a.k.a Mattias.

Varför vill Felmeddelande att Samsung ska misslyckas? Av den enkla
anledningen att jag upptäckte det hela på mitt “hemmaforum”
Gameplayer. Jag har tidigare varit moderator på det forumet och har
många gånger stött på användare, forum- och blogginlägg där liknande
marknadsföring används. Efter ett tag tröttnar man. För skojs skull
började jag kolla runt på nätet om de kört med detta på fler ställen,
och hittade som du märkt en väldans massa forum. Eftersom ingen över
huvud taget verkade vara medvetan om detta så tyckte jag att jag kunde
vara vänlig och tala om för dem vad som pågick på deras forum. Vissa
förstod direkt, andra tog till och med bort mitt inlägg och skickade
PM där de försvarade “personen” som skrivit inlägget.

Jag likställer det med lurendrejeri och tycker att det är otroligt
dåligt av ett företag att lura eventuella framtida kunder på detta
sätt. Sen att det enligt lag tydligt måste framgå vad som är reklam
kan man ju också fundera över — de spelar verkligen i en gråzon här.

Är Felmeddelande Samsungs egen Deep Throat? Nej, jag jobbar varken åt
Samsung, eller någon konkurrent till dem eller The Viral Company. Jag
är en helt vanlig privatperson som inte ens jobbar i den branschen.
Men jag äger faktiskt en Samsung-tv, som jag är mycket nöjd med!”

Tack, Mattias, för att du stillade min nyfikenhet – och kanske några andras. :)

Kan vi vänta oss mer av den här varan i framtiden – alltså användare som reagerar på dåligt genomförd marknadsföring och bestämmer sig för att agera? Jag misstänker det. Men tycker att det är bra, eftersom det leder till att dålig marknadsföring slår ut sig själv.

I samma härad:

1. Deep throat avslöjar The Viral Company – öppnar Samsung-gate
2. Samsung-gate en viral succé – nu kommer mera
3. Därför är Melodifestivalen obligatorisk för kommunikatörer

Kan du ge mig tips på tre sajter jag borde besöka – snarast och jättemånga gånger till?

Och jo, det är helt okej att du marknadsför dig själv. Men helst också två andra, alltså.
Men om jag får vara petig får du gärna undvika att nämna sajter om någon annan redan har tipsat om dem. Det är ingen omröstning – en sån hittar du här, om det lockar.

Pls?

I samma härad:

1. Memo till mig (och kanske dig)
2. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat
3. Gör som David Carson – blotta dig

Hur har du det?

Själv är jag lite … snurrig, för tillfället. Jag har seglat i medvind de senaste veckorna och har massor att göra. Samtidigt har jag försökt att hänga med. Det samlade informationsintaget, tillsammans med en dunge deadlines, både privata och jobbmässiga, har helt enkelt fått mina synapser att snurra som gick de på kokain.

Men du vet hur det är. Det är när man har riktigt mycket att göra, som man får väldigt mycket gjort. Ett stilla liv föder ett stilla liv, liksom. Och, enligt Micco Grönholms källor, föder tydligen känslor en hel del beteenden som är svåra att bryta. Detta även om beteendena har negativa konsekvenser.

Jag känner tyvärr igen beteendet, hur en skitmorgon går ut över barnen, ett beteende som snabbt blir standard och leder till usla beslut. Du?
Men de erfarenheterna visar också att ett beteende går att ändra på, medvetet och permanent. Det handlar helt enkelt om att bestämma sig. Att se lite längre fram och fundera på om det du gör i dag faktiskt ger de effekter du kommer att få.

Så, egentligen skulle jag vilja bestämma mig för att alltid göra mig på gott humör innan jag fattar beslut i framtiden. Men – allvarligt – ett sånt beslut skulle vara som att bestämma sig för att det aldrig skulle regna på en. Lite övermaga.

Fördelen med att ha mycket att göra, är att det är roligt, roligt och att man blir effektiv. Det känns bra. Nackdelen är att man inte riktigt hinner med allt det där andra roliga man skulle kunna göra. Om bara tiden fanns.

Istället får man fånga det i flykten. Lite inspiration här, lite där. Ett tips via Twitter, en statusrad på Facebook som pekar en på en … udda text. Ett snedsteg som gör att du landar i läsning du absolut inte har tid med men absolut måste avsluta. Ett kommunikationsexempel som följer alla säkra vinnartips – och därmed faller platt.

Allt det där.

Fast jag trivs med livet. Mår otroligt bra. Nej, jag försöker inte övertyga mig själv, det behövs inte. Jag har gjort min vända neråt, känner mig klar med det. Jag är, trots ett rätt kaotiskt liv i relativ fattigdom, mer nöjd och harmonisk med min situation än jag varit på extremt länge. Sköter mig själv, har tid för min familj.

Kanske är den här bloggen mitt enda stora sorgebarn. Jag har tänkt mycket på detta med bloggandet. Varför fortsätter jag? Varför bryr jag mig? Jag har inga stora läsarskaror, får inga jobb via bloggen. Trots det tar det mycket tid och energi att tänka på bloggen. Det är, precis som Henrik Schyffert sa på Stora bloggpriset i förra veckan, jäkligt jobbigt att blogga, helt enkelt. Visst, du har inte journalistens krav på dig att få tag i folk, tajta deadlines och allt sånt där. Men till skillnad från journalisten är bloggen ditt alter ego. Att skriva en dålig blogg är helt meningslöst – det blir som att smeta ut sig själv på toapapper med billigaste möjliga färg. Så, varje ord, varje inlägg, representerar bara dig. Inga ansvariga utgivare eller ägare, inga intervjupersoner som kverulerar. Bara dig.

Eller – nu pratar jag som om detta vore sant. Det är det ju bara för mig. Här, i Pers värld.

Hur som. Den här bloggen är nominerad i bloggtävlingen Yaba. Det är faktiskt otroligt kul. Nej, jag kommer inte att vinna, men det skiter jag helt och fullt i. Jo, helt ärligt. Att bli nominerad räcker gott. Jag vet att jag inte har lika många läsare som andra, jag vet att jag inte tilltalar den breda massan. Det är helt ok.

Men jag är förbannat glad över att jag tilltalar några. Du, som läser den här bloggen, är värdefull. Oavsett om du kommenterar eller inte.

Det är därför jag inte pushar för mig själv i högerspalten, utan de bloggar jag själv röstat på, utanför marknadsföringskategorin. I den röstade jag hemligt.

Well, här rantar jag runt utan att säga nåt. Kanske var det precis vad jag behövde. Inte vad du var ute efter kanske, men nästa gång lovar jag att leverera nåt mindre personligt och mer kommunikationsmässigt. För det här, det är ju inte kommunikation. Eller hur?

Känner du igen dig? Det skulle inte förvåna mig. I dag, när vi inte längre jämt är bundna av en massa ekonomiska, tidsmässiga eller infrastrukturella ramar, blir möjligheterna att förverkliga många av sina idéer så mycket större och enklare. Och när det händer, riskerar vi att bli fångna i vårt eget lilla inferno av viljen, måsten, drömmar och ambitioner. Som den här bloggen, där jag har visst släktskap med Niclas Strandh, verkar det som.

Men många gånger skulle vi kunna hinna med mycket mer av allt, om vi bara blev lite bättre på att bestämma när, hur, vad och var vi ska göra saker. Prioritering, schemaläggning och såna saker, du vet. Bland det mest sexiga som finns.

Metoder för hur finns det gott om: Getting things done är en populär metod för dig personligen, skribenten Marc McGuinness bloggar och har  skrivit om tidsplanering för kreatörer och med några sökningar på nätet  hittar du mängder med tips, råd, idéer och metoder.
Är du inte du utan ni, finns naturligtvis en hel flora av vetenskap och kunskap på universitet och skolor av alla de slag. En metod som rumlat runt bland framför allt teknikutvecklingsbolag de senaste åren är Scrum, som nu verkar ersättas av eller kombineras med en annan metod, Kanban.

Så, verktygen finns där. Det är bara att plugga in dem och börja leva efter deras vackra scheman och smidiga flöden. Även om det kan verka rent kontraproduktivt att begränsa sig och försöka följa regler och metoder – är friheten att göra som du själv vill viktig för dig delar vi en egenskap – tror jag att det inte behöver vara motsatser. Att jobba efter ett schema kan lika gärna befria som binda in.

Det finns egentligen bara ett problem med allt detta. För att kunna följa detta, måste jag först lära mig dessa metoder. Och om jag lägger två dagar på att verkligen lära mig en metod (jag tror inte på femminuterskurser), och ofta också pengar, så måste det bli rätt sedan. Men med alla de metoder som finns, är risken stor att det blir fel ändå. Och då måste jag börja lära mig en ny metod, som kanske också är fel, och så … Ja, du fattar. (Här handlar det om att organisera mig själv – mycket svårare än att organisera andra.)

Tröskeln för att börja använda en bra metod för organisation och planering, är helt enkelt att det kanske inte funkar. Och då har jag kastat bort tid och pengar på grejer jag absolut inte har tid och pengar för. Så jag har hamnat i ett moment 22. Att hitta en metod för att organisera, kräver ett organiserat sökande och lärande. Eller nåt.

Bah. Tröttsamt. Hur ser det ut för dig?

I samma härad:

1. Konsten att döda prestationsångest
2. Kanske är det lätt att se bloggaren bakom bloggen
3. Ok, nu är det din tur att säga vad du tycker

Jo, alltså: du ringer till min nummerupplysning. Det kostar dig ingenting. Du ber om ett nummer till en rörmokare i Stockholm. Du får det. Det kostar dig fortfarande ingenting. Jag kopplar dig. Gratis.

För rörmokaren som svarar, kostar det däremot en del. Säg tre spänn. Eller tio. Eller kanske ännu mer, 30? Det finns naturligtvis en övre gräns, men på det stora hela så är det helt klart värt några kronor för de allra flesta företag att få en kontakt med en person med behov av deras tjänster. De lägger ju, trots allt, en massa pengar på andra sätt för att hitta kunder.

”Men jag vill ju ha numret till en specifik rörmokare.” Ok, ring nummerupplysningen och betala 13 spänn då. Men i de allra flesta fall så är du inte så kinkig när du behöver en tjänst. Bland alla de företag som levererar tjänster till dig varje år, har du antagligen koll på en bråkdel innan de levererat första gången. Så, när det kommer till sotartjänster, matjordsleverantörer, lampaffärer, rörmokare och en hel massa andra, så är du rätt vilsen. Och en sån här tjänst skulle vara intressant – inte?

Spill your guts.

I samma härad:

1. En risk värd att ta också för en egenföretagare
2. Ett hemskt inlägg om en vidrig, vidrig företeelse vid namn kvinnomisshandel
3. En bra annons (som kanske kunde bli bättre)