Ah – ännu en som sprider detta skitsnack (jag syftar på talaren, inte twittraren). Ännu en som tror sig ha hittat nyckeln till framgång i att försöka lite lagom. Att nöja sig.

Good enough-tänket är ett gift som garanterat kommer att skicka många av sina brukare i sjön. Tror du på att good enough räcker, kommer du helt enkelt aldrig att skapa något mer än mediokert.

När good enough blir målet, när du väljer att sikta på att göra något dugligt, kommer du aldrig gör något fantastiskt.

Good enough är en nödlösning, något du ibland måste ta till på grund av resursbrist (tid, pengar, kompetens, människor …). Men det får aldrig bli målet.

Vill du åstadkomma någonting riktigt bra, är det inte good enough att sikta på good enough. Sikta istället på att uppfinna hjulet. På att förändra världen, på att få alla andra att inse att de har fel.

Sikta helt enkelt mot stjärnorna.

Det finns så många skäl till att du de allra flesta gånger kommer att nå bara till trädtopparna. Men låt inte din ambition vara ett av de skälen.

UPPDATERAT:

Det kan ha varit ett misstag av mig att peka ut Moving Images-konferensen i samband med detta inlägg. När good enough togs upp där, var det i sammanhanget programutveckling och att du inte ska vänta med lansering tills att allt är klart, utan lansera, uppdatera, uppdatera, uppdatera – som Google alltid har gjort. Det ligger i tiden – i dag är “iterativa processer” (att lära under resans gång och förändra kursen i takt med lärandet) och “agila processer” modefraser.

Och när det kommer till programutveckling (och mycket annat) håller jag med. Tro inte att du kan bygga ett helt färdigt, vattentätt system som du sedan kan skicka ut och glömma. När det kommer till program, tjänster och en del annat, innebär mötet med verkligheten nästan alltid att du får tänka om i bit.

Men nöjer du dig med good enough i din vision för programmet eller tjänsten, så kan du ändå lägga ner direkt. Det finns mängder med program som ingen bryr sig om (tänk mobil-appar till exempel), där det enda du kan lära av att släppa en duglig produkt är att ingen ville ha den. Då försvinner möjligheten att utveckla i samklang med användaren.

I andra verksamheter, som min egen, finns knappt utrymmet för iterativa processer med mottagaren inblandad knappast alls. En dålig text kan du inte göra om, en misslyckad kommunikationsåtgärd kan du sällan skruva på och skicka ut igen. Då måste det vara maxat från början.

I samma härad:

1. Umgås inte med nån du inte kan tjäna pengar på
2. Varför får man inte vara förbannad på Vellinge?
3. Guldäggsveckan lovar mycket, men inte sex

En gång intervjuade jag David Carson. Vi pratade länge, kanske tre timmar, på Forsbergs skola i Stockholm. Han var där för att, femton år efter sitt stora genombrott med Beach Culture och Ray Gun, gästlära studenterna om grafisk design.

Trots att David Carson under några år var den grafiska design-himlens starkast lysande stjärna, hade jag tvekat lite om att träffa honom. Carsons omisskännliga estetik – den sönderbrutna typografin, de söndermanipulerade bilderna – har i princip helt försvunnit. Att intervjua en person som betytt otroligt mycket under ett väldigt kort tag, men knappast gör det i dag, var inte ett självklart val.

Jag är glad att jag gick dit. David Carson visade sig vara något annat än en stil. Hans syn på design och designerns uppdrag var både intelligent och uppfriskande.
För det var precis så: David Carsons välkända uttryck är inte ett manér, utan helt enkelt resultatet av hans personlighet. Carsons design ser ut som den gör beror på att han helt och hållet utgår från sig själv när han designar. Han tolkar materialet och skapar en design som korresponderar med hans egen känsla. Eller hans eget psyke, är nog mer rätt.

Att göra det Carson kräver en sak och ger två tydliga resultat.

Det kräver framför allt mod. Mycket mod. Att helt och hållet utgå från dig själv rent emotionellt, innebär att du får ett uttryck som präglas av dina egna erfarenheter och åsikter. Det är inte alls säkert att det är särskilt gångbart. Det blir kanske ett uttryck som är för udda, som skrämmer.

Men det första tydliga resultatet kan kanske uppväga det här. Det blir nämligen en design som du och bara du kan leverera. Eftersom ditt psyke har en unik sammansättning, kommer allt som processas där att få en unik form. Inte alltid banbrytande och tokudda, men med en twist som bara du kan ge.

Det andra tydliga resultatet är att du kommer att bygga ett alldeles eget, särpräglat uttryck. Ska en designer inte ha ett eget uttryck? Det håller jag med om ibland, men när jag tittar på professionens giganter, inser jag att det mest är teoretisk-idealistiskt tjurbajs.
Visst kan det vara farligt att ha ett eget uttryck, men å andra sidan kan det vara otroligt värdefullt också. För designens mål är ju att skapa något som är särpräglat, inte likadant som allt annat.

Att ge sin egen tolkning och låta sin design – eller illustration, fotografi, text eller vad det än är – präglas av en själv, är obehagligt och skrämmande. Tänk om folk inte gillar vad de ser, inte gillar dig?

Men oroas inte. Kanske kommer en del att negga. Men när du blottar dig själv, kommer det alltid vara fler som håller med än emot. Så funkar människor. Jag lovar. Testa själv.

I samma härad:

1. Ericsson gör om – eller …
2. Memo till mig (och kanske dig)
3. Andra guldkornet från Guldäggsbloggen: som vi väntat

Phang har tagit det hela ett steg till och helt enkelt lagt upp en Posterous-blogg där olika människor kan posta sina inspirationsbilder. Hittills är det rätt få bilder där, men ett riktigt kul initiativ som jag hoppas lyfter. Om inte annat kommer det att avslöja professionens bitvisa likriktning … :)

Själv har jag inte lyckats sätta ihop en bild över mina inspirationskällor – ännu. Men Leons artikel fick mig att tänka på detta med att presentera sig själv. Som egenföretagare är det ännu viktigare än om du är del av en större organisation, även om det krävs en sammanfattning för att ens komma in i den där organisationen.

Att förmedla vem du är och vad du gör på ett sätt som fångar folks uppmärksamhet är förbannat svårt. Det är därför reklambranschen existerar – för att hjälpa företag, organisationer och människor att hitta just de där egenskaperna som fångar intresset. Att byråerna är bättre på att göra det för andra än för sig själva är uppenbart om du besöker ett antal byråsajter. Insikten om att en av konsultens största styrkor är utifrånperspektivet och att inte tillhöra organisationen är något som borde få fler byråer att plocka in konsulter för den egna presentationen. Det skulle dessutom bli ett argument för ens egen sak.

Istället tror jag att den befängda idén om att ”kan du inte presentera dig själv – hur ska du kunna presentera andra?” är väldigt utbredd. Men det är ett resonemang som helt enkelt inte håller. Läkare ställer inte diagnos på sig själva. Kirurger byter inte sin egen njure. Skomakarens barn och allt det där.

Men det finns de som lyckas löjligt bra med att presentera sig själva. Om det är en rättvisande bild eller inte som ges av dessas portfolios har jag ju ingen aning om, men – shit, vilka portfolios. Här ligger man i lä.

Själv då? Kan du göra en bild som Leons? Har du en hissfärdspresentation?

I samma härad:

1. Jag skriver om medier – samma eller annorlunda?
2. Jävla idioter jag hatar er alla och skiter fullständigt i Yaba!
3. Jag håller med

I samma härad:

1. “Jag kunde inte sluta läsa”
2. Nu hatar jag inte längre den “kreativa branschen”
3. Umgås inte med nån du inte kan tjäna pengar på

Men vänta nu. Rädda barnen använder alltså Gill sans som hustypsnitt.

Hur fan har de tänkt?!

Jag är medveten om att jag tillhör en svensk minoritet på kanske ett 100 000-tal personer som känner igen vissa typsnitt. Kanske även en ännu mindre minoritet som vet lite om några upphovsmän.
Jag är också smärtsamt medveten om att ett typsnitts historia, tidpunkten för dess tillkomst och ursprungliga syften inte är relevanta för läsaren. Så tack, det behöver jag inte få förklarat för mig.

Men det är helt, helt uppåt väggarna att Rädda barnen av alla hundratals bra, hundratusentals existerande typsnitt, lyckas välja det absolut mest opassande möjliga som sitt profiltypsnitt.

När jag, och kanske några 100-tal andra svenskar, ser Gill sans i Rädda barnens reklam, tänker vi att ”jaha, Gill. Men Eric Gill var ju pornograf” (han gjorde erotiska bilder, vilket i dag hade varit samma som pornograf).

Och ”Jaha, Eric Gill. Den religiöse fanatikern”.

Och: ”Men Gill. Vafan. Han som hade ett incestförhållande med sin syster. Och förgrep sig på sina barn. Och skrev utförligt om det i sin dagbok. Hur i helv …”

I vanliga fall kan man ju helt enkelt bortse från detta och använda typsnittet. Men finns det något annat typsnitt som kunde vara ett så genomuselt val som Gill sans för en organisation som Rädda barnen?

Om Gill:
Wikipedia
Ur en katoliks synvinkel (med bra källor).

Språk- och typsnittsövning:

Gill Sans av Matthieu Dufour på Vimeo.

————–

Uppdaterat 091014

Det här inlägget har fått väldigt mycket uppmärksamhet. Som en av många i ”80 besök om dan”-träsket är det naturligtvis skoj att då och då ha väldigt många läsare, men i detta fall blir det lite speciellt. Typsnittstecknarens böjelser har egentligen inget alls med typsnittets kvalitet att göra och är inget Rädda Barnen – eller andra organisationer – kan förväntas beakta i ett profilarbete. Den här gången blev det bara olyckligt träffande.

Jag tycker att RB ska lägga sina pengar på att hjälpa behövande barn, inte att byta profiler. Typsnittet kommer att bytas vid en kommande revision, den behöver inte tidigareläggas. Oro för att uppmärksamheten kring denna postning ska påskynda revisionen, har jag flera gånger övervägt att radera posten. Då RB meddelat att de redan håller på att se över sin profil, antar jag att denna postning varken påskyndar eller fördröjer.

Därför lämnar jag den istället uppe som ett belysande exempel på hur snabbt ett budskap i dag kan spridas i sociala medier. Länken till den här posten, spreds under en förmiddag till tusentals användare på Twitter: enligt Twinglys bloggsök skrevs närmare 40 Twitter-inlägg om detta. Via Facebook nådde den ytterligare några hundra. Sedan publiceringen har länken också spritts via e-post och bloggar, bloggar, bloggar, bloggar,  samt via olika nyhetsmedier, nyhetsmedier.

Hade en stor blogg (=många läsare) skrivit, om ett stort företag, hade spridningen mångfaldigats.

För företag, personer och organisationer som fortfarande tycker att Twitter, Facebook, bloggar eller nätet som helhet är trams, babbel och flugor, finns det goda skäl att tänka om.

I samma härad:

1. Hej domstol! Rätt av förbundet att diska?
2. PS: Detta krävs av bloggarna
3. Skrattar läppen av mig

Bakgrunden vet vi ju inte, men skit samma: de var tydligen bland de bästa som tävlade, och det är bra nog. Fortsätt så. Och CAP&Design, Resumé, Dagens Media: kanske dags att göra en tur till Ume? För jag undrar: hur f*n gick detta till?!

Nyheten nådde mig via kesomackan på Twitter.

I samma härad:

1. Victors & Spoils – världens första crowdsourcing-byrå

Och på designsidan – vem och vad borde uppmärksammas? Varför?

Vad är det som gör en reklamenhet, en design, en pr-kampanj bra med dagens mått mätt?

Vilka nya webbtjänster, TED-filmer och sociala plattformar är mest intressanta?

Vad skiljer dagens kommersiella kommunikationsläge från gårdagens?

Var hittar du dina frön till framtiden – vetenskap, kommunikation, liv eller vad du nu vill prata om?

Vad intresserar dig?

Kom igen då. Berätta vad du tycker.

I samma härad:

1. Det är viktigt att du läser Johan, Nina, Dan & Mattias
2. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
3. Kanske är det lätt att se bloggaren bakom bloggen

Jag är inte den som är den: jag anser att design ska bottna i företaget, inte vara något påklistrat yttre. Design ska ha en framåtdrivande riktning, ge en upplevelse av det designade och vara slittåligt. Därför kostar design alltid mycket mer än noviserna riktigt greppar. Att det kan ligga 1 000 timmar research bakom en logga eller ett profilprogram är obegripligt för den populas som brukar kommentera designnyheter i branschmedierna med ”det där hade min faster kunnat göra i Photoshop”.

Det svåraste med design är inte att göra något – det svåraste med design är att veta vad som ska göras, hur och varför.

Väl genomfört kan en design ge många positiva effekter för företaget: skapa stolthet, binda samman, verka energigivande, spara pengar och vara en otroligt central del av både produktvärde och – naturligtvis – varumärkesvärdet (goodwill, på ekonomiska). Et cetera.

När världens största leverantör av telekom-system, Ericsson, byter grafisk profil, gör företaget det med en viskning. Till att börja med: logotypen. Den vid sin premiär utskrattade och förvirrande logotypen med tre sneställda korvar blir kvar väldigt mycket. Korvarna har till och med blivit större.

Nya logon

Problemet med korvarna – som föreställer ett stiliserat E – är att kopplingen till företaget, dess verksamhet eller något annat är så väldigt luddig. Och när väl polletten faller ner – ”aha, det är ett E!” – tillför det ingenting. ”Åhå. E. Som i Ericsson. Fyndigt. Då vet jag att de stavar Ericsson med E. Bra.”

Gamla loggan.

Det här var ju en Paul Rand-specialitet: att förmedla mer än det uppenbara. Tänk IBM eller den gamla UPS-loggan. Jag säger inte att man måste göra detta. Men varför skippa en möjlighet att kommunicera?

Typsnittet i Ericsson är i princip så sterilt det kan bli. Det konnoterar visserligen lite IT, men också själlöshet, obeslutsamhet, vilja att vara strömlinjeformad. För mig, that is, naturligtvis. Du kanske går i gång totalt, men det törs jag betvivla.

Nu lite ironi:

Men, det känns tryggt att Ericsson har valt en brittisk designbyrå för jobbet: de är ju kända för sina djuplodande designer, sitt avstamp i företagets kärnvärden och själ – även om ytan inte alltid blir så spännande och kan sakna finish. Billigt blir det också. Och sa jag att brittiska designbyråer alltid har sånt djuuuup i sin design? Bra.

Slut på ironi.

Tilläggas skall att även Lowe Brindfors (som har ny sajt) har varit inblandade i detta jobb, enligt Dagens Media. Jag tycker de har levererat riktiga höjdarjobb på sista tiden – som Askungesajten som också skrivs om idag eller den lyckade kampanjen för Unilever – och blir lite förvånad över att de släppt igenom detta.

Hos Dagens Media finns sedan en bild på Ericssons ”nya manér”, som bildtexten berättar. Exakt vad det är vi ser är inte klarlagt (jag har inte lyckats hitta en tredje källa om omgörningen – till och med Ericssons egen sajt går i det gamlas tecken), kanske är det ett annonsmanér, kanske något slags … nej, jag vet inte. Det ser i allafall ut att vara det nya typsnittet, och ett exempel på hur färger kommer att användas. Jag minns inte riktigt vilka det är, men detta med färgspektran börjar bli rätt vanligt. Berätta gärna vilka fler som använder det, så kan jag uppdatera.

Ja, jag låter väl arg och dissande. Det beror på att jag tycker det är så otroligt synd och trist att Ericsson inte tagit tillfället i akt att verkligen uppdatera sitt uttryck. Det är ett stort företag, viktigt för Sverige ur flera aspekter, viktigt för många svenskar. Kunde inte den grafiska profilen ha fått berätta det? Ha fått prata om annat än att ”hej vi är introverta och saknar självförtroende”? Det hade varit så mycket mer intressant, och kanske haft en positiv inverkan på affärerna (det verkar behövas).

Reaktionen på det vi fått se hittills (hoppet lever!) blir bara ett … jaha?

Vill du läsa mer om Ericssons grafiska profil med korvarna, finns en bra artikel här.

p. s. om du råkar vara anställd av Ericsson och tycker att jag har fel: hör av dig, jag vill gärna se och höra mer. Det finns självklart någon slags rationalitet bakom: jag kanske inte kommer hålla med, men det vore kul att åtminstone förstå bakgrunden.

I samma härad:

1. Gör som David Carson – blotta dig
2. Jag skriver om medier – samma eller annorlunda?
3. Kreativitet och effekt: så funkar reklam (eller?)

—

Nätets svaghet ligger i presentationen

Fabien Baron, Jop van Bennekom, Mark Porter, Fernando Gutierrez: visst, det finns fortfarande mycket bra, inspirerande magasins- och tidningsdesign. Men det mest spännande området inom redaktionell design just nu är webben. Eller kanske i möten mellan de starka pappersvarumärkena och deras webbversioner. Att dn.se, svd.se, sydsvenskan.se, svt.se och kanske några till helt nyligen har lanserat ny eller uppdaterad design belyser bara detta faktum än starkare.

Personligen tror jag helt klart att papperstidningarna kommer att ha en framtid, jag är en som kommer att göra mitt för att åtminstone några titlar ska överleva. Men när designen av redaktionellt innehåll på papper har prövats, övats och utvecklats i över hundra år, är utvecklingen på webben fortfarande i det närmaste ny och sker i en jämförelsevis rasande takt.

Så det är mot webben du ska vända blicken om du vill se förändring. Tyvärr får du ofta leta och vänta lite om det i första hand är den grafiska biten du är intresserad av. Webben och internet har ju som bekant vänt upp och ner på mycket i medievärlden. Journalistens roll ifrågasätts och förändras, läsaren slutar vara läsare och blir i allt större utsträckning medproducent, i många fall verkar mer tid läggas på att hitta nya kluriga annonsformat istället för att hitta nya kluriga sätt att presentera innehållet på. Men som sagt, det är ändå där det intressanta händer.

Jag tror att många webbutgåvor, både på dagstidningar, magasin, etermedier och annat, skulle må bra av att tala mer på presentation. Informationspresentation, som jag kallar det (nej, knappast unikt: så var det sagt). För mig omfattar begreppet informationspresentation alla de delar som normalt behandlas enskilt: redigering, fotografering, grafik, korrektur, design och annat. Arbetet med informationspresentationen börjar vid storyboardet eller nyhetsmötet och påverkar allt från vinkel och textlängder till bildval och kommunikationsmedel. Om till exempel svenska frilufts- och träningsmagasin tänkte mer informationspresentation, skulle de innehålla mycket mer grafik, gärna också bättre. Tänkte kulturtidningarna mer informationspresentation, skulle det vara kortare texter. Tänkte modemagasinen mer informationspresentation, skulle jag få veta mer om den där designern snabbare.

Det är inte bara designerns jobb att se till att tidningen går från design till informationspresentation, men det är designern som tillsammans med en redaktör som är bäst lämpade att göra det.

Ett mycket starkt argument för att tänka informationspresentation är att den är kanaloberoende. Grafik gör sig till exempel lika bra på webben som i papperstidningar, men är trots det närmast frånvarande: finns den där, är det ofta en död variant klippt ur tidningen. Med ett mer holistiskt tänk, skulle du alltså snabbt öka värdet på din webbversion, till samma eller lägre kostnad.

Ett annat starkt argument är naturligtvis att det skulle bli bättre redaktionella produkter, som fler skulle vilja läsa. Vilket förlag har råd att tacka nej till det?

—

När jag läser den idag tycker jag att den är lite lam och matt, den saknar lite udd. Men i grund och botten tycker jag att den stämmer med verkligheten: presentationen av information på webben är en katastrofal underprestation.

Håller du med? Vad skulle du vilja se istället? Har du bra exempel?

I samma härad:

1. Det här är så bra reklamfilm att det gör ont
2. Ok, nu är det din tur att säga vad du tycker
3. Det svåra är att skriva tillräckligt långt

Sveriges Kommunikationsbyråers nya logotyp.

Det är John Jacobsson på Jacobson Vellinga Design som har fått förtroendet att ta fram den visuella profilen för Reklamf… förlåt, Sveriges Kommunikationsbyråer. Först ut är logotypen, framöver kommer hela identiteten att reformeras.
John Jacobsson ligger bland annat bakom de välkända symbolerna i Åkestam Holsts Posten-reklam, men är också Sveriges kanske duktigaste ikonmakare.

Jag gillar logotypen vid första titten. Den är väldigt klassiskt reklamig, samtidigt som den lyckas få in en skön synvilla som ger den ett särskiljande och eget uttryck.
Typsnittet, Moderno FB ritat av Dawid Berlow med flera på Font Bureau, för tankarna till Bodonin och andra vertikalantikvor som så ofta förekommer i 50–70-tals-annonser signerade David Ogilvy, DDB och andra.

Det finns alltså en hel del tradition, eller nostalgi, i logotypen.

Däremot tycker jag att den lite skrikiga röda färgen är just det – lite skrikig. Det hade varit mer spännande med ett mindre mainstream färgval. Å andra sidan, att man eftersträvar en signalfärg är inte konstigt, och färgen stör mer på ett teoretiskt än praktiskt plan.

Jämfört med den gamla logotypen för Reklamförbundet tycker jag att den nya är ett steg framåt. Visserligen var jag förtjust i R:et med sin punkt, som också den var bakåtblickande, bläckdrömmande, men den funkade bara i svartvitt. Tårtbitscirkeln var verkligen inte bra.

Sedan är det förstås pinsamt att Sveriges Kommunikationsbyråer bara lägger upp cmykade loggor för nedladdning på sin pressida. Bortsett från att man uppenbarligen utgår från att tryckta medier i första hand ska använda loggorna (läs: skriva om dem), så tillhör det designproducentens grundkunskap i dag att man inte cmykar sina egna bilder. Cmykvärdena är nämligen avhängiga den enskilda tryckpressen. Därför ska helst tryckeriet cmyka, går inte det cmykar man själv, men med rätt icc-profil installerad i sin dator.
Med andra ord: logotypen borde ha legat i RGB, den additiva färgrymden som bildskärmar använder, alternativt den överlägsna färgrymden LAB, som i dag rekommenderas av färgexperter (t. ex. Jan Suhr, som pratat om detta på CAP&Design Live för länge sedan).

Uppdaterat:

Både Resumé och Dagens Media skriver förstås om den nya loggan. På båda sajterna kan du rösta om den är bra eller dålig. På båda sajterna är den dålig. Otippat.

I samma härad:

1. Klarar du att vara en crowdstarter?
2. Spretigt namn för spretigt förbund
3. Hur mycket är design värt?