Jobbar du med varumärkesbyggande? Eller är du kanske varumärkesägare – vd, marknadschef eller något annat på ett företag?

Då måste du titta på det här föredraget.

I sitt TED-föredrag pratar Paul Bloom om källan till njutning. Det har inte det minsta med pr, design, reklam eller någon annan kommersiell påverkansdisciplin att göra. Samtidigt har det precis allt med detta att göra.

Paul Bloom pratar om hur det upplevda värdet påverkas av ett objekts historia. Han gör det ur ett vetenskapligt perspektiv: Bloom är psykolog och undervisar vid Yale. En kunskap som självklart påverkar värdet av det han säger för någon som sysslar med marknadsföring.

Hur?

Förklaringen finns i föredraget:

(Här ser du filmen på ted.com)

Lysande – eller hur?

Det här är något jag måste återkomma till. Nu tänker jag hålla käft och låta dig njuta.

Men berätta gärna vad du tänker efter att ha sett den.

I samma härad:

1. Här är dagens 4 bästa nyheter:
2. Sveriges bästa bibliotekskampanj heter Jenny Lindh
3. Umeås Designhögskola bland världens bästa

Läste nyligen en intressant krönika om Sveriges bönder. För många duktiga förvaltare blir en bromskloss för innovatörer och entreprenörer, hävdade författaren Sylvia Persson.  Hon menar att eftersom många bönder är duktiga på att suga ur de sista dropparna värde och att genom hårt slit få en levnadsoduglig verksamhet att ändå rulla vidare, stoppar utvecklingen genom att fortsätta arbeta enligt gamla sanningar.

Det är en väldigt intressant analys, tycker jag, som går att applicera på hela näringslivet. Det mest självklara exemplet just nu är kanske Saab, där Muller gång på gång trixar sig förbi närmast oöverstigliga hinder för att hålla liv i ett företag som enligt alla rationella mått spelat ut sin roll. Men förvaltarnas triumf över innovatörer och entreprenörer finns överallt, inom alla branscher.

Visst finns nytänkande, uppfinningsrikedom och entreprenörskap i näringslivet, men många gånger får det för lite utrymme och för lite förståelse. Se till exempel på svenska börs-vd:ar. Vilka vill du sortera in under rubrikerna innovatör och entreprenör? Vilka hamnar under rubriken förvaltare?

Ett grundläggande problem med den här uppdelningen är orden. Ingen vill betrakta sig som förvaltare, alla vill vara entreprenörer eller innovatörer. Förvaltare låter helt enkelt trist.
Men alla tre behövs. Den som skrattar åt förvaltare, borde samtidigt gråta åt innovatören, som kan leverera superba idéer men inte har förmågan att ta det vidare. Eller entreprenören, som klarar av att välja rätt bland många potentiella idéer och ta det från abstrakt idé till affärsverksamhet – men sen tröttnar och aldrig riktigt får njuta frukten av sin sådd.

De olika personlighetstyperna funkar väl också olika bra på en arbetsplats, så som de ofta ser ut idag. Innovatören kan lätt uppfattas som någon utan verklighetskontakt, den där som slänger ur sig idéer men tystnar efter kommentaren “Ja, men om det är så bra, genomför det då”. Så dödar man idéer.
Entreprenören blir lätt en oresonlig jäkel som brinner för sitt projekt men inte ser till helheten, som inte förstår att jo, vi måste fylla i affärsplaner för enskilda projekt, du måste kunna ge en siffra på hur mycket och när det rullar in pengar. Så slår man ihjäl passionen.
Förvaltaren blir tråkpåsen som alltid pratar bottom line, organisation, logistik och annat trist.

Ett företag kräver dock förvaltning. Myndigheter och andra ser till att de alltid har att göra. Vore inte det tillräckligt, ser de gärna till att uppfinna sysslor åt sig själva (se där – innovationskraft!). Därför blir  förvaltarens egenskaper lätta att värdesätta som konkreta för att lösa dagliga problem. Det ger förvaltaren ett försprång gentemot de andra personlighetstyperna (eller personlighetsdragen). Med förvaltare i numerär och mental dominans, förtvinar företagets utvecklarsjälar.

Det här drabbar tyvärr företagens utveckling. Administrationen växer, ofta lavinartat, samtidigt som produktutveckling och utveckling av affärsidéer och processer står stilla.
För att motarbeta detta krävs en tydligare medvetenhet om personlighetsdragen och deras förutsättningar. Företagsledningarna, befolkade av förvaltare, måste organisera företag och verksamhet på ett sätt som öppnar upp för innovatörer och entreprenörer. De måste i större utsträckning ta tillvara de olika personlighetstyperna och ge människor möjligheten att odla sina egenskaper. Till exempel:

• en nyanställd blir på grund av sin korta erfarenhet på företaget en innovatör eller förvaltare. Låt inte den nyanställde lära sig hur det fungerar på företaget – låt den nyanställde berätta hur det borde fungera. Ta tillvara de fräscha ögon en nyanställd har!

• Skapa utvecklingsgrupper med bara innovatörer. Låt dem hållas, låt dem använda arbetstid till att drömma. Skicka sedan deras idéer till en grupp med bara entreprenörer, som får värdera och satsa. Håll förvaltarna borta så länge som möjligt, men skicka in dem som stödtrupper när behovet börja komma.

• Acceptera att inte alla kan fylla i TPR-reports. Låt entreprenören slippa lägga tid på administrativ rapportering – krävs det, låt en förvaltare göra jobbet (då blir det mycket bättre gjort ändå).

• Bemanna ditt företag medvetet. Se till att alla tre personlighetsdrag finns tillräckligt representerade. Se till att de finns på rätt ställen. Inse att alla roller behövs – kanske inte idag, men på längre sikt.

• Spirande entreprenörer kan hjälpas att blomma med coaching och utbildning. Det hotar ibland sittande chefer som ogärna ser sin personal gå om – därför måste högre chefer se till att behoven uppfylls.

• Innovatörer behöver ett jämnt inflöde av information. Begränsa inte det. Se till att det finns ett bibliotek, på papper och eller digitalt, med ett brett utbud av tidningar, tidskrifter, böcker, white papers – kanske till och med prylar – som kan inspirera. Se till att det finns tid att använda biblioteket. Det kommer att löna sig.

Och så vidare.

Det är inte enkelt att förändra, förnya eller förvalta. Men är det ett skäl till att inte försöka?

I samma härad:

1. Gladwells Outliers ett måste med problem
2. Imorgon är alla chefredaktörer
3. Alla vill vara ”kommunikationsbyrå”

Det finns ett återkommande rop på en ny kreativ revolution i reklambranschen. Frågan är om vi inte just har haft en. 
Och väntar det en runt hörnet, är det inte alls säkert att det är reklambyråerna som kommer att vara vinnarna på andra sidan.

Det går inte att ifrågasätta de senaste årens stora skifte för reklambranschen och i samhället i stort. Tack vare internet har både makt och möjligheter flyttats runt i samhället på mängder av sätt. Politiker kan idag driva sin valkampanj från val till val, myndigheter och företag får uppleva åsiktsstormar som gör att de får backa från beslut inom ett dygn. För reklambranschen har det inneburit en ny attityd, där människor tas på allvar på ett annorlunda sätt än tidigare.

Det här är naturligtvis revolutionerande på många sätt. Jag tror att två saker kommer att sticka ut extra mycket för den som tittar på förändringen om 20 år.

• Lyftet för content marketing. En naturlig följd av nätet där innehåll är kung, men också närvarande över stora delar av reklamspektrat.

• Kundgenererad reklam. Oavsett om det handlar om hela eller delar av en kampanj, oavsett om det handlar om aktiv spridning eller det faktiska skapandet av en reklamenhet, är det användarskapade innehållet en förvandlad eller ny faktor i reklamlandskapet. Ja, folk har spritt vidare reklam förr också, men nu sker det på ett helt annat sätt.

Dessa två faktorer har, tillsammans med en mängd andra förändringar, skapat ny energi och kreativitet i reklambranschen på många sätt. De har i många fall – de bästa – också gett upphov till en ny attityd från reklamköpare och reklammakare, där människors intelligens och värde återigen fått en mer framskjuten position. Precis som vid den förra kreativa revolutionen (som Micco The Brand Man redogör för på ett utmärkt sätt).

En annan sida av utvecklingen beskrivs i boken Reklam – förståelse och förnyelse av Sara Rosengren och Henrik Sjödin. De pratar om hur människors förhållande till reklam har förändrats över tid. Idag är reklam inte nödvändigtvis något utanpåliggande, utan i många fall en integrerad del i människors vardag, i kulturen och samhället. Människor är medskapare och uttolkare av reklamen på ett annat sätt, samtidigt som reklamen många gånger tas emot som rent innehåll.

Per Robert Öhlin har diskuterat detta, liksom Write said Fred. Även Micco diskuterar delar av detta och hur det påverkar eller borde påverka reklamen.

Trots dessa redan skedda förändringar efterfrågas en ny revolution från gång till annan. Härom dagen refererade Carin Fredlund en diskussion från Guldägget 50-årsjubileum, där Anna Qvennerstedt, Joakim Jonason och Lars Falk pratade kreativ revolution och reklambranschens utveckling. Det verkar ha varit en intressant diskussion, även om jag upplever det som lite väl mycket navelskådande och nostalgi, kryddad med Jocke Jonasons karaktäristiska oneliners. Det slutar också med att de tre talarna kunde se en poäng med och ett behov av – jo – en ny kreativ revolution.

Men är inte det bra då? Vore det inte befriande och upplyftande med en rejäl omkastning? Ett fett slag i magen på reklamkunder och kreatörer så att de hostar ut de sista resterna av monologtänk och börjar göra reklam ur en annan vinkel?
Själv drömmer jag också med jämna mellanrum om någon slags storslagen Bendersk kalabalik som, när röken lagt sig, resulterar i en ny, fräsch disciplin med nya idéer att jaga.

De senaste dagarna har jag ändå funderat en del kring detta. Jag har hamnat i en samling av händelser och, eh, tecken, som fått mig att vrida lite på perspektiven. En av de händelserna är Inhouse-dagen som jag hjälpte CAP&Design att arrangera i förra veckan. En lyckad dag med många väldigt bra talare. Två av dessa var marknadscheferna Anna Nilheimer, Telge, och Lars-Johan Lajjo Strand, Stadium.

Nilheimer pratade om hur Telges kommunikationsavdelning lyckats skapa stor förändring i en kommun med sin egen modell, Telge-modellen. Uppfunnen internt, genomförd internt.

Strand pratade om Stadiums varumärkesresa och kring detta mycket om hur marknadsavdelningen förändrats för att klara dagens krav. Det var inte bara ett väldigt bra föredrag, resultaten imponerar i sig med bättre, tydligare reklam och varumärke. Ja, Frankenstein är inblandade, men marknadsavdelningen håller både i roder, kompass och sjökort.

De båda marknadscheferna visade tydligt att interna byråer helt klart är en kraft att ta på större allvar. Calle Görman, tidigare cd på Icas inhousebyrå, idag på Britny och deltagare i en diskussion på scen, lyfte också fram en annan aspekt som fick pr-konsulten och digitala medier-experten Brit Stakston att dra igång en spontan-applåd: ”Inhouse-avdelningen kan hitta nischer där externa byråer inte har en chans att konkurrera – till exempel är sociala medier en del som inhouse borde klara bäst”, sa han: jag tror inte att det stannar där, utan kanske gäller många fler delar av marknadsföringen.

Tittar vi lite på utvecklingen sedan den senaste revolutionen är detta antagande inte något genidrag. 1960 fanns det gott om medelstora företag och en stor reklambyrå hade typ 100 anställda. I dag finns det väldigt många gigantiska företag, medan en stor reklambyrå fortfarande har typ 100 anställda. FB, DDB, CPBE och ev någon mer undantagna.
Med andra ord – lika många personer ska idag ta till sig företag som vuxit med ×10 eller ×100 jämfört med för femtio år sedan. Komplext är väl bara förnamnet. Vilket ger inhousebyråerna en fördel, eftersom de sitter närmare kunden.

Det är inte bara Telge och Stadium som får saker att hända på inhouse-sidan. I förrgår rapporterade Resumé att plannern Dan Landin lämnar sin arbetsplats sedan tio år, Åkestam Holst. Inte för att gå till en ny byrå, utan för Coop. Otroligt coolt, tycker jag, bland annat för att det visar på en väldigt intressant ambition från Coops sida. Igår (läs onsdags) kom också nyheten att inte bara Landin blir Coops man, utan att de också rekryterat Magnus Gustafsson från Baluba och kommer att rekrytera fler. (Btw – vet du att en optimal länk-längd är elva ord?)
Thomas Engelhart, vd Coop Marknad, säger att det inte ska bli en inhousebyrå av det hela, vilket egentligen bara gör det hela ännu mer spännande. Det kan vara något stort som händer – Dan Landin är, om jag inte tar fel, partner på ÅH, och lär knappast ha hoppat till Coop utan ett lovande uppdrag att se fram emot.

Okej, förlåt att jag pratat så mycket om inhouse, men hallå – jag försöker lägga upp ett case här. Men nej, mitt case går inte ut på att inhouse-avdelningarna kommer att bli framtidens reklambyråer eller stå för ett stort kreativt hopp.

Vad jag kom att tänka på när jag läste Fredlunds artikel var att alla de som ropar på en kreativ revolution, alltid verkar glömma att det kanske inte är reklambyråerna som står som befriare på andra sidan. 60-talets revolution har haft oerhört stor betydelse, by all means, men kanske överdrivs den ändå ofta. Dessutom – det var inte så att alla reklambyråer som fanns 1955 plötsligt gjorde DDB-reklam 1965. Antagligen var en hel del av dem som täljde guld före revolutionen helt borta. En del hade transformerats och en stor bunt fortsatte som förut.
Samma sak hände i Sverige. Svenska Telegrambyrån var gigantisk 1960 – femhundra anställda enligt superbe Mattias Åkerbergs reklamhistoria på Please Copy Me. 1979 lade den (troligtvis) ned.

Så är det ju med förändring. Under en period av långsam förändring eller synbar status quo, händer det hela tiden saker. När en brytpunkt väl är nådd, visar det sig dock alltid att vissa aktörer redan är där eller förbi den, medan andra ligger strax bakom. Ytterligare några ligger långt bakom och befinner sig egentligen fortfarande precis efter den förra brytpunkten. Resultatet blir att de främsta katapultas framåt och får en kraftig uppgång. De i mellanläget får en tuff period av omställning, som kan gå bra eller mindre bra. Den sista gruppen är helt enkelt dömd att dö, inom en snar eller ganska snar framtid.

Idag utmanas de traditionella byråkonstellationerna inte bara av inhouse.

Värt att tänka på är också att det utvecklas på många håll. Frilansarna, som enligt en byråledare jag pratade med förr i tiden sällan var de vassaste knivarna, blir allt fler. Idag är det inte längre de otillräckliga som frilansar. Titta på Out of office som samlar frilansar som Anna Romson, Justine Lagache, Björn Hjalmar och Olle Nordell. Tillhör de verkligen de slöaste knivarna i uppsättningen? Liknande kollektiv och grupperingar finns det en hel del av idag.
I senaste Resumé skriver de också om de stenhårt nischade byråerna, som Food & Friends. Spetsig specialisering är ett sätt att hantera komplexa företag och marknader.

Med detta i åtanke kan det vara värt att fundera på vilka som ligger där längst bak. Är det vissa byråer, eller är det alla byråer? 

Ytterligare en grej jag tänkte på när jag läste Carin Fredlund: den kreativa revolutionen hade delvis en rent administrativ grund. Det var Bernbachs kreatörsteam som öppnade upp och gjorde den smarta reklamen möjlig. Fredlund skriver att Bernbach gjorde kreatören till strateg – superviktigt, tror jag, men också en position som kreatörerna idag ofta ser ut att tappa till planners, strateger och andra.

Det är hur som helst möjligt att beskriva den kreativa revolutionen som en administrativ revolution med kreativ effekt.

Då blir det både enklare och jobbigare. Enklare för att många byråer redan idag har börjat överge de klassiska kreatörslagen och till och med titlarna, och därmed alltså börjat förändra rent administrativt. Jobbigare för att det kanske inte alls är där lösningen ligger den här gången.

Igår tipsade också Billy Andersson på Resumés R&D-blogg om en artikel på Contagious, där en viss Jon Davie pratar om hur behovet av storytelling dygnet runt och som varumärkets främsta byggsten bättre utförs av journalister än reklambyråer.

Den åsikten faller otroligt bra samman med boken Reklam – förståelse och förnyelse som Handels-forskarna Sara Rosengren och Henrik Sjödin gav ut i våras. I boken – som jag tycker är väldigt bra och kan rekommendera både till köpare och säljare av reklam – beskriver de hur förutsättningarna för reklam har förändrats på olika sätt. En av de slutsatser de drar är att behovet av att skapa innehåll är ett helt annat idag. ”Det är något reklambyråerna inte är vana att hantera och inte har resurser och kompetens för i dagsläget”, sa Sara till mig när jag intervjuade henne om boken för ett tag sedan.

Uppdaterat: idag kom ytterligare en nyhet som manar på. Fritidsresor gör ett egenproducerat tv-program som ska sändas på Expressen.se. De överger inte reklam, men strävar efter att minska sina reklamsatsningar.

Det är också det spåret jag, ovetandes, har följt in i reklambranschen. Intresset för en annan typ av reklam, mer innehållsbaserad, i samspel med allt sämre villkor för journalister, lockar fler och fler att testa lyckan på en – traditionellt – grönare gräsmatta. Vad händer om intresset för personer som kan skriva 10 000 tecken på två timmar och skapa en habil text om ett visst ämne, blir större än intresset för någon som kan skriva en coolhetsdrypande rubrik på bara två dagar?

Okej, har du hängt med ända hit så – kudos! Du är värd all uppskattning och jag ska försöka visa min genom att avrunda.
Det jag vill ha sagt med allt detta är detta:

• Den kreativa revolutionen har kanske redan skett – det är bara att vi inte ser det ännu.

• Ligger det en revolution framför oss, kanske det är förändrade organisationer, affärsmodeller eller något annat som blir den utlösande faktorn, inte en ny reklamtrend.

• Det är inte säkert att du som jobbar på reklambyrå idag kommer att jobba likadant efter en revolution. Kanske sitter du på ett företag, kanske kör du taxi.

• Inhousebyråer, frilansar, produktionsbolag och andra typer av enheter kan komma att stå som verkliga vinnare efter en revolution.

Det jag inte vill ha sagt är att reklambyrån kommer att dö eller borde dö. Personligen hoppas jag tvärtom att det även i fortsättningen kommer att finnas byråer och vet att det redan i dag finns ett antal byråer som ligger långt fram i utvecklingen.

Men kanske är jag en olyckskorp?

Uppdaterat:
Nej, enligt Carin Fredlund är jag ingen olyckskorp. Det jag skriver om är en utveckling som pågått och diskuterats länge. Artikeln hon skrivit delvis som replik på denna är bra läsning.

Uppdaterat:
Jag tror personligen inte att en gigantisk våg av insourcing, att företagen tar hem reklammakandet till egen byrå, kommer att döda byråbranschen. Men det är en trend som kommer att påverka. Tydligen håller danska byråer med, enligt Resumé, som berättar att just insourcing pekats ut som det främsta (kortsiktiga, antar jag) hotet mot danska reklambyråer.

I samma härad:

1. Mekonomens reklam är en kreativ lösning
2. Medierna behöver en ny idé (eller Det sket sig)
3. En risk värd att ta också för en egenföretagare

Reklamens mål är att beröra. Det är något alla som har intresserat sig det minsta för reklam de senaste åren hört.
Frågan är om klassisk copy mest berör reklamarna själva. 

För några månader sedan skrev Fredrik Backman, hyllad bloggare på Café.se, ett inlägg som fick stor uppmärksamhet. Det handlade om en biltur han gjort tillsammans med sin son och en galning i en annan bil. Inlägget spreds, hyllades, gillades (24 000 ggr!) och kommenterades (500+ ggr). Det gick inte att betvivla att det slog an många människors känslosträngar.

Som förälder kan jag inte annat än beröras av inlägget. Jo, jag känner igen den där konstiga känslan man har för sina barn.

Men som skribent kan jag inte heller undgå att lägga märke till textens uppbyggnad och konstruktion. Det är överlastat. Det är smäktande. Lite amerikanskt, sådär.

Som reklam-grubblare blir jag naturligtvis nyfiken på hur detta fungerar. Okej, ett femhundratal kommentarer är inte direkt ett representativt urval för Sveriges befolkning, men ändå – väldigt många berörs av en text som rätt tydligt, om än kanske omedvetet och sannolikt i affekt, är skriven för att beröra. Varför?

Bortser vi från alla som reagerar som igenkännande föräldrar, finns det några faktorer som spelar stor roll. Det är en story, till exempel. Men viktigast av allt: det är verkligt.

Så enkelt, egentligen. Så svårt på riktigt. Reklambyråer, pr-byråer, designbyråer världen över har fullt upp dagarna i ända med att skapa verklighet och att dramatisera budskap. Ibland lyckas det.
Kanske skulle det lyckas oftare, om de istället för att lägga så mycket tid på att skapa, valde att gräva istället. Det skulle också ta mycket tid, antagligen mer. Men när det var gjort en gång, skulle det finnas material för mycket mer än en enstaka kampanj.

En annan text som berör väldigt starkt, delvis på grund av hur den är skriven, är  en paddlingshistoria skriven av en Emanuel Höök och publicerad på Utsidan. Mitt förslag är att du läser den innan du läser vidare här, men orkar du inte det, finns ett utdrag ur texten sist i denna artikel.

Emanuel förefaller inte vara professionell skribent på något sätt. Alternativt är han just det. Hur som – texten är annorlunda och … ska vi säga att den inte följer gängse normer? Sett till interpunktuation, stavning, meningsbyggnad och annat är det knappast en text salig Erik Wellander* skulle fukta läpparna till.

Men – jäklars, vad bra den är. Drivet, tempot. Som läsare snubblar jag nästan fram genom texten, kastar mig över nästa mening, och nästa, och nästa. Återigen är det en verklig händelse som beskrivs, fast denna gång utan krumbuktningar, finns de där förefaller de omedvetna.

Här handlar det inte om några 500 kommentarer, men över 4 000 läsare har tittat in och ovanligt många har kommenterat, sett till det normala på sajten. Och – folk är charmade. Flera påpekar att det var galet gjort, men även de är tacksamma och glada för berättelsen.

Två väldigt olika texter, med det gemensamma att de handlar om verkliga händelser. Båda texterna har rent stilistiska eller språkliga brister, men båda har trots det lyckats beröra och fascinera många.

Som motsats har vi den välansade, genomtänkta, avvägda copyn. Texten. Den där skribenten karvat, filat, putsat. Förvandlat en grovhuggen idé till smäcker smakbit för upplysta själar. OBS: sant.

Ett bra exempel är den här Steve Jobs-hyllningen av Seth Godin, en av mina favorit-icke-favoriter.  Bortsett från fingerborgsdjupet i texten kan vi notera textens konstruktion – en typisk copy-konstruktion. Allvarligt – inte hade jag fattat att reklamcopy var ett färdigt versmått när jag gav mig in på den här resan. A, B. A, B. A, A, B, B, C (Tadaa!). (Det är lite som punkt i rubriker. Vad håller ni på med, egentligen?! IJENKLIGEN!? Och … äh.)

Hur som – självklart ska Godins text twittras. Och gillas. För den är ju så braaaa!
Nä, det är den förstås inte. Godin kunde också ha skrivit en text som handlade om verkligheten, men det gör han inte. Han skriver apropós verkligheten, men han skriver inte verkligheten. Han har tagit verkligheten och tuggat, karvat, filat. A, A, B, B … Tadaa!

”Och den fula ankungen växte upp och upptäckte att han var  en ful anka.”

Slentrian-copy, är vad det är. Copyn du skriver som ser ut som copy.

Fast det är ju inte det vi ska göra, skriva copy som copy. Vi ska skriva text som berör. Det var ju målet.

Det som skiljer dig och mig som professionella copywriters från de däringa bloggarna och alla andra som smäcker in ett vänsterkryss då och då på grund av ren sannolikhetsteori, är inte att de aldrig kommer att beröra och vi alltid gör det. Skillnaden är att vi måste lära oss att göra det på beställning. För att lyckas, måste vi lära oss att bry oss om det vi skriver. Nej, inte hur vi skriver. Det vi skriver om.

Det där bläcket som hamnar på papperet måste innehålla vårt blod. Vi måste ryckas med, bli engagerade, slukas, känna med. Inte känna med vår text, utan det texten handlar om. 

Om sedan texten ser ut som en 14-årig modebloggares tungotal eller är väloljad som en grekisk strandraggare, det är skit samma. Självklart ska den förmedla din känsla, men det handlar inte om grammatik eller väl valda synonymer. Får du folk att bry sig, kommer de inte att börja räkna stavfel.

———

Ur Emanuel Hööks text. 

“Jag trycker undan ett isflak och skjuter ner kajaken så att sittbrunnen hamnar vid vattenbrynet, ålar ner i den redan knökfulla sittbrunnen tar av mig skorna och sätter öglorna på styrsnörena runt fötterna, fixerar kapellet och trycker ifrån med paddeln, kajaken glider villigt på isen i strandkanten baklänges ner i vattnet, trots överlasten är detta den lättaste sjösättningen jag hittils har gjort. Riktar stäven söderut tar några paddeltag känns lika naturligt som att gå, plötsligt känner jag mig urstark och oövervinnerlig den överlastade kajaken kändes stabil som en pansarkryssare men ändå lättdriven, känns plötsigt som att jag kan paddla över vilket hav som helst. Nu jävlar ska det paddlas!”

I samma härad:

1. Jag skriver om medier – samma eller annorlunda?
2. Här är dagens 4 bästa nyheter:
3. Det svåra är att skriva tillräckligt långt

Alltså, är det verkligen så förbaskat kul att tävla i just kommunikation? Eller låt mig korrigera: är det verkligen så trist att jobba på reklam-/design-/pr-byrå, att personalen kräver deltagande i varenda tävling som poppar upp för att stå ut med vardagen?

Det verkar lite så. Hur ska annars den massiva mängden tävlingar för branschens aktörer förklaras?

Komms tävlingspaljett innehåller sex tävlingar, egna och andras – Guldägget, 48h, och 100-wattaren bland andra.

Resumé har sex olika tävlingar, bortsett från Månadens …-tävlingen som tyvärr blivit mindre intressant efter att flera av Sveriges vassaste byråer börjat bojkotta.

Dagens Media arrangerar (åtminstone) Topp fem, Inhouse och Årets byrå.

DN kör reklamcupen. Bonnier Nya uppslag. Vi har Guldbladet, Svenska designpriset, Swedish Design Award, Kolla, Ute, Guldnyckeln, Gyllene Hjulet (WTF!?),  Stora pr-priset, Spinn … med mycket, mycket mera. Jag gissar att det finns minst 3 tävlingar i månaden att delta i för hugade byråer.

Allvarligt. Blir det inte lite tröttsamt? Själv är jag i allafall fullständigt utled på att läsa vilken annons som vunnit över vilken i varenda sketen hitte-på-tävling.

Tack, det räcker nu. Kanske kan de närmast berörda helt enkelt samlas i ett litet rum och leka färdigt, helt enkelt?

————————-

UPPDATERAT:
Jag fick en fråga: ”Om du är så less på tävlingar, varför sätter du dig då i en jury?”
En helt berättigad fråga, naturligtvis. Så, för att förtydliga.

Jag har inget emot att man tävlar som så. Jag har dessutom full förståelse för att många i kommunikationsbranschen tävlar, och vill tävla. Detta eftersom mycket av det arbete som läggs ner på kampanjer, design, strategier och annat, sällan eller aldrig uppmärksammas av kunderna eller mottagarna i sig. Där är snarare effekten det viktiga.

Att bli bedömd av människor med samma yrken, med liknande värderingar och – förhoppningsvis – djup kunskap i ämnet, är helt enkelt ett sätt att få ett godkännande för en annan del av skapandet. Hantverket, kreationen eller vad du nu vill kalla det.

Vad jag reagerar på är helt enkelt mängden tävlingar och hur tävlingar som jag anser borde vara rätt ointressanta får väldigt mycket uppmärksamhet. Ett bra exempel är just reklamcupen: två annonser “tävlar” mot varandra inför en jury, och i princip dagligen kan vi läsa att den ena eller andra låtsasannonsen har vunnit.

Däremot tycker jag att Cannes Lions, Guldägget, Kolla!, Svenska designpriset (som jag gladeligen sitter i juryn för eftersom jag tycker att den har en idé och ett berättigande) och ett antal andra tävlingar har ett berättigande. De bygger alla på samma upplägg, jurybedömd idé och utförande i jämförelse med liknande verk i samma kategori, men har dessutom regler och ramverk som gör att de blir intressanta.

Och, för att bli supertydlig: jag har själv tävlat. Aldrig nominerats. Även om jag gärna skulle vinna någongång, tror jag att den stora vinsten ligger i att man törs skicka in. Att man helt enkelt törs klappa sig själv på axeln och säga att, fan, det här blev riktigt bra. Det här kan du vara stolt över.

I samma härad:

1. Bygg en bissniss på det du, pladderpelle
2. Samtidigt, på en annan plats i världen …
3. En risk värd att ta också för en egenföretagare

Bons senaste nummer. Underbart.

Omslaget till Bons senaste nummer. Helt fantastiskt. Så jäkla vackert. Det framgår inte här, men det gröna är folierat, ger precis lagom reflexer eftersom det är så liten text (utom loggan).

Det här fick mig direkt att tänka på gamla omslag av Vogue och Harpers Bazaar. Just Harpers och Brodovitch klingade också bekant hos Le Bureau-ad:n Emma Eriksson i hennes senaste inlägg. Kolla in bilderna och uppslagen. Vackert.

Filter gör det bra och mindre bra

Köpte senaste Filter på järnvägsstationen imorse. Skälet var en artikel som granskar den svenska talarcirkusen, som jag sett någon nämna på FB.

Kommer till den, men först: artikeln om Sami, före detta vd:n Håkan Lindström, Tomas Bolme och de andra i denna musikernas upphovsrättsorganisation. Väldigt bra artikel om en jäkla soppa. Detaljerat, levande beskrivet. Gillar starkt.

Men, talarna då. Jo, artikeln är okej. Det är verkligen bra att branschen “talare” granskas. Det finns en jäkla massa människor som står och rapar upp självklarheter och plattityder för väldigt mycket pengar. Till väldigt liten del klär Filter av dessa personer, framför allt Mia Törnblom, Fredrik Härén och Therese Albrechtsson.

Här kommer min första invändning. Det är Albrechtsson, den yngste talaren i reportaget, som i första hand hamnar i skottgluggen. Jag undrar lite varför? Varför inte just Härén eller Törnblom? Göran Adlén? Någon annan av alla de äldre som har sanningen färdig och lättsmält, paketerad i hurtighet och fräcka ordvändningar? Det tycker jag är förbannat synd, även om Albrechtsson egentligen inte heller ska särbehandlas.

Min andra invändning gäller inte bara talarartikeln, utan båda de här nämnda. Konflikterna saknas. Inte i någon av artiklarna bränner det till. Tomas Bolme får lulla på i sina ullsockor. Likaså kvinnan på Kristianstad kommun som beställde talare för 300 000 under 2010 får någon särskilt tuff behandling. Är Filter inte intresserade av den typen av granskning?

Att det har blivit lite fel, eller lite felslut, med siffrorna kan jag sedan leva med. Men inte med att reportern i talarartikeln bränner mobilen som hemlig backup-inspelare vid intervjuer: det tricket lär inte fler intervjupersoner gå på …

Pelle Sjönell om kreativt ledarskap

Nina Åkestam tipsade om denna text av numera BBH-cd:n Pelle Sjönell. Det gjorde hon rätt i, för den är klok. Kul grej: politician, farmer, assassin. Men mest av allt gillar jag tonfallet. Tryggt. Lugnt. Nästan faderligt.

Det han säger hade fallit platt om jag sagt det. När han säger det, med sin meritlista, gör det inte det. En dag ska jag också … nä, det ska jag inte. Jag ska göra nåt annat.

Raped policeman: ‘I never thought I would be a victim’ –- The Guardian.

Det här är en väldigt, väldigt bra artikel om våldtäktsoffers logik. Något alla poliser, psykologer och andra som jobbar med våldtäktsoffer borde läsa, men också vi andra.

Artikeln är bra just för att det är en person som tidigare varit den utredande som drabbats och nu är den utredda. De dubbla perspektiven ger polismannen möjligheten att reflektera kring före och efter, kring sin roll som utredare och hur han själv måste ha uppfattats av dem han förhört. Han får möjlighet att se sina egna reflexer som drabbad – hur han inte vill anmäla, hur han inte vill bli inblandad utan bara lägga bakom sig.

Datoranvändning försämrar läsförmågan — Christermagister

Väldigt intressant läsning. Jag hade förväntat mig att det skulle vara tvärtom och att den ofta textbaserade datorvärlden skulle ha en positiv påverkan både på läsande och skrivande.

Tydligen inte, enligt pedagogikprofessor Monica Roséns rapport. Istället går det alltså åt andra hållet.

Detta har hon visat genom att studera sambandet läskunnighetsutveckling och datoranvändning i fyra länder: Sverige, USA, Ungern och Italien. I de två första länderna har läskunnigheten försämrats bland barn sedan 1991, samtidigt som datoranvändandet gått upp. I Ungern och Italien har läskunnigheten inte försämrats och datoranvändandet har inte gått upp.

Men är det då inte viktigare att kunna datorer än att kunna läsa, säger kanske vän av … datorer. En fråga jag bemöter med tysthet och rynkade ögonbryn.

Det här ska jag återkomma till när jag läst mer av undersökningen, vars slutredovisning du själv kan ladda ner, och hunnit vara lite mer kritiskt granskande.

Har kikat på slutrapporten: den ger inte mycket mer information. Men en viktig sak som framkommer där är att undersökningen inledningsvis inte handlade om att undersöka datoranvändningens påverkan. Den delen tillkom när läskunnigheten upptäcktes gå ner i Sverige och USA mellan 1990 och 2000. I slutredoisningen framkommer att ”förändrade läsvanor på fritiden tillhör förklaringsfaktorerna bakom nedgången under 1990-talet”. Datoranvändningen nämns inte som den direkta orsaken, något som dock verkar vara fallet i en en ännu opublicerad del av rapporten.

OBS att Lärarnas tidning inte länkar varken till den fylligare texten hos Riksbankens jubileumsfond eller till slutredovisningen. Säger en hel del om lärarkårens situation.

Jerry Silfwer om pr-byråernas relation till bloggare

Dagens sista lästips blir Jerry Silfwers väldigt läsvärda artikel om hur pr-byråer måste tänka för att lyckas skapa bra relationer med bloggare. Delvis kan det sammanfattas med “som med journalister”, men Silfwer tar upp viktiga skillnader. Och det är skillnaderna som är betydelsefulla.

När jag läste den här artikeln blev jag lite störd ändå. Inte på innehållet, men på att den är på engelska. Svårt att läsa? Nej, och Silfwer hanterar dessutom språket bra. Men den kunskap som Jerry bjuder på i artikeln kommer i väldigt många fall att gå svenskar förbi. Söker de på svenska, tex “pr bloggare”, hittar de inte artikeln. Söker de på engelska, “pr bloggers”, tävlar Silfwer med skitmånga andra och blir kanske sällan förstavalet.

Guldägget gjorde en skitbra kampanj om att reklam är lokal. Det är naturligtvis pr också – de horribla upplevelserna jag hade med mutinställda utländska pr-byråer som hörde av sig till mig när jag var chefredaktör, var extremt sällsynta från deras svenska kollegor. Så, när Jerry Silfwer resonerar kring pr och dess praktik, gör han det bäst på svenska. Dessutom gör det hans artiklar ännu mer värdefulla för oss andra svenskar – borde inte det vara bra?

I samma härad:

1. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat
2. Förbundsbashing, morgondagens byrå och ryktet om Farfars död
3. Passa på – CAP&Design Live om redaktionell design i Göteborg och Stockholm

Frågan är hur den blir till, hr Öhlin.

Per Robert Öhlin lär dig allt du behöver veta för att bli copywriter
Jag är extremt glad över att Per Robert Öhlin blir den som tar över Copywriting-kursen på Batteri Kommunikation, när Monica Rogstadius nu valt att sluta. Per är, som alla som läser hans blogg Mine goes to eleven!, inte bara en pedagogisk och eftertänksam bloggare, utan också decennie-erfaren copywriter och flyhänt författare till bland andra Fuck Logic, Branding enligt Forrest Gump och nu senast Den mentala orgasmen.
Därför tror jag att Batteris copywriting-kurs är i fortsatt goda händer också framöver, och kan varmt rekommendera den till dig som vill satsa på en karriär eller bara bli en förbaskat mycket bättre skribent.

Carin Fredlund delar med sig. Och delar Sam Katz.
Sveriges mest respekterade reklamjournalist Carin Fredlund har blivit med blogg. Till min stora glädje: jag delar min passion för att reflektera och diskutera kring reklam med henne. Så gillar du lite mer djup i reklamdiskussionen än mediernas anslagstavlor erbjuder, föreslår jag att du springer in på hennes blogg ibland.
Oavsett om du gillar det eller ej, föreslår jag att du följer länken ovan och läser creative revolution-copywritern Sam Katz krönika, som Carin återpublicerat på bloggen. Ursprungligen från Quo Vadis -89. Nostalgisk i dubbel bemärkelse, men med en innerlighet och saknad som känns på huden.

Mer från hr Jakobsson, via unge Åkerberg
Mattias Åkerberg har publicerat den tredje delen i Papercut-kampanjen, gjord av DDB med Magnus Jakobsson vid tangenterna. Rysligt bra. Vet inte vad som imponerar mest – att få idén, att lyckas genomföra den så bra eller att lyckas övertyga kunden om att jo, det här är värt era pengar. Eller, kanske är det pro bono, men ändå. Jaja.
Bäst tycker jag fortfarande att den första är. Dels för nyhetens behag, men också för det Ulrika Fjällborg på Resumé pekade ut i sin blogg: den vita ytan kring det avvikande “Sassa brassa …” gör att du som läsare lätt hoppar dit, om du tröttnar på att läsa hela texten. Det gör att du snabbspolar till själva payoffen. Ett grepp som DDB inte utnyttjar i de andra annonserna. Kanske visa av erfarenhet, men – vad vet vi om det?

Ronnestam bryr sig – ger bort sin nyckel till framgång
Johan Ronnestam delar med sig av – tada – den modell han använt för sina kunder de senaste åren. Väldigt läsvärt. Jag har inte tuggat klart hela texten och tänkt igenom innehållet, men törs redan nu säga att det är bra. Det är bra.

Slutligen vill jag skicka en uppmaning: lägg INTE till folk i grupper på FB, utan att ha frågat dem. Grupperna är förinställda på att skicka alla uppdateringar till alla medlemmar som mejl-notifieringar. Och vem fan vill ha mejlnotifieringar? Tänk dig då att vakna en morgon och ha 42 mejl från en grupp jag inte vill va med i som handlar om något jag skiter i. Gör man så mot sina vänner? (OBS: empiriskt utforskat)

I samma härad:

1. Här är nätets nästa löpeld – otroligt bra och kreativt!
2. Bästa förklaringen någonsin av varumärkets betydelse
3. Sveriges bästa bibliotekskampanj heter Jenny Lindh

Blir positivt överraskad av Guldäggets kampanjfilm “Guldägget re-judged”. Komm har låtit jurys från Asien, Litauen Lettland och Ghana bedöma vinnarna från förra omgången av Guldägget och ge dem ägg – eller inte.

Reaktionerna på de svenska kampanjerna är rikgtigt roliga att se, liksom att det blir tydligt hur viktig förförståelsen är för bra reklam. Titta till exempel på reaktionerna kring “Är vi framme snart?”, DDB Stockholms kampanj för McDonald’s.

In och titta nu. Den är värd sina fem minuter.

Uppdaterat: Dagens media skriver om filmen. Bra input från Komm. Vanlig input från kommentatorerna.

Uppdaterat: Nu finns filmen även på Youtube, så du kan se den direkt här:

I samma härad:

1. En ny kreativ revolution – döden för reklambyrån?
2. Mekonomens reklam är en kreativ lösning
3. Ledarna bygger varumärke med direkt-logik

Är mittemellan två kursdagar. Jag undervisar i kommunikativt skrivande på Batteri Kommunikation, och håller idag och imorgon kurs.

Det är en ovanlig kurs denna gång. Två av tre elever är nämligen – trumvirvel – män! Vilket är den mest mansdominerade kursen jag hållit sedan ett år tillbaka, av sammanlagt 10–15 kurser alltså.
Men skrivande – det är väl ett typiskt kvinnoämne, tänker kanske du, vis av erfarenheterna från kreativa skrivkurser och Folkuniversitetet och andra samlingar av blivande skribenter.

Men nej. Parallellt med min kurs hålls en i Indesign. Sex deltagare. Noll män. 0, alltså. Och så är det rätt igenom, verkar det som. Jag tror att fotokurserna är lite mer jämställda, men till och med på webbkurserna verkar det vara flest kvinnor (till och med? Vadå, till och med – skulle inte kvinnor gilla teknik/webb/kodning? Nej. Inte statistiskt sett).

Så det är lite sensationellt, mansdominansen.

Jag har klurat en del på det här, redan innan dagens revolutionerande klass. Jag tycker att det är konstigt att det är så många fler kvinnor än män som går dessa utbildningar. Visst, Batteris deltagare är inget vetenskapligt underlag, men om jag jämför med annan statistik, lutar det fortfarande åt att kvinnor är bättre på att utbilda sig. Konstfack, Berghs, Beckmans: 60/40, i kvinnornas favör. Hela universitetskonkarongen: 60/40, i kvinnornas favör. Handelshögskolan: 40/60 2005, men idag kanske 50/50. De enda som avviker är de tekniska högskolorna, där männen fortfarande är i majoritet. Och det gigantiska kursutbudet från Folkuniversitet, ABF, Medborgarskolor och annat ska vi inte prata om …
Så jag tycker att jag har lite grann på fötterna när jag undrar varför kvinnor tycker att de behöver utbildning mer än män tycker detsamma.

En sak, tror jag, är att kvinnor oftare än män vill ha ett kvitto på att de kan någonting. De vill ha  någon annans en bekräftelse.

Män, däremot, säger ofta att de kan mer än de de har papper på. På gott och ont. När en man på en anställningsintervju får en fråga om en viss kompetens, blir svaret ofta ”ja, det kan jag”. Det kan betraktas som både sant och osant. Det är inte sant, om det betyder ”kan jag just nu”. Men i många fall är meningen bara halvt uttalad: den fulla meningen lyder ”ja, det kan jag lära mig”. Vilket oftast nog stämmer.

En annan sak är att kvinnor har tränats i att tro att de behöver lyssna på någon som berättar hur det ska gå till. Det kan vara lärare eller andra, men i första hand vill jag lägga skulden på tidningar riktade till kvinnor. För de flesta män födda före 1980 tror jag att det är närmast förolämpande att läsa den typen av uppmanings-, guide- och fixa till dig-artiklar kvinnor matas med i alla dess former, från Vecko-revyn och uppåt i åldrarna.

Män har i alla tider lämnats mer åt sig själva och till att få utforska världen. Den klassiska skillnaden mellan tidskrifter riktade till de olika könen brukar beskrivas som att kvinnotidningar är breda och handlar om relationer, medan mäns tidningar oftare är smala och handlar om saker (jämför Svensk Damtidning och Allt om hobby, till exempel). Men det finns också en viktig skillnad i tilltal, tror jag, där tilltalet till mannen handlade om att ”det här kan du göra”, medan tilltalet till kvinnor snarare var ”såhär gör du/såhär ska du göra”.
Manstidningarna fostrade drömmar, kvinnotidningarna komplex.

Ytterligare en möjlighet är att kvinnor oftare byter jobb. Kvinnor har traditionellt sett haft mindre specialiserade, bredare yrken. En sekreterares jobb var förr bra mycket mer multi-talang-krävande, än arkitektens hon jobbade för.
Idag handlar det kanske om att kvinnor i större utsträckning varierar sitt yrkesliv. En kvinnlig ekonom kan jobba inom ett brett fält, medan hennes manlige kursare oftare stannar inom sin nisch. Kvinnor är, tror jag, modigare när det kommer till att byta inriktning i sitt arbete. Ibland till priset av mindre djup.

Män blir istället ofta kvar vid lästen, oavsett lämplighet eller intresse. ”Det är det här jag pluggade till”, liksom. Trångsynta jävlar.

Mera: kvinnor kanske förstår värdet av utbildning bättre än män. Personligen tycker jag att erfarenhet är mycket viktigare än utbildning för lämplighet i ett yrke. Men för att ta stora kliv framåt i utvecklingen, slår utbildning erfarenhet med hästlängder.
Så kvinnor gör som de gjort under decennier – utbildar sig över inlärningspucklarna. Medan männen istället jobbar dubbla skift för att hitta vägen dit själva. Inget av alternativen är generellt bättre. Men en utbildning är garanterat snabbare, vilket lämnar mer tid att göra annat än att snöa in på jobbet.

Något kvinnor kanske också är bättre på än män, för övrigt.

I samma härad:

1. Kvinnor i reklamtoppen
2. Ipad handlar bara om ett litet perspektivbyte
3. Bara i Japan – lysande reklamfilm

Igår satt jag på kafé och jobbade. Hade lite kontakt med en vän på en byrå, som undrade: får du nåt jobb gjort på ett kafé?
Jag kontrade självklart med motfrågan ”får du någonting gjort på ett kontor?”.

Jag hävdar att mitt perspektiv är mer generellt. det gör Jason Fried, nedan, också.

Det viktigaste han har att säga är enligt mig detta med att det tar tid att komma in i jobbet. Olika för olika människor, olika för olika uppgifter, men ändå. Och för att åstadkomma riktigt, riktigt bra jobb, måste du få jobba ostört under en längre period.

Efter att idag ha haft ännu en upphackad dag slog det mig att just detta är anledningen till att många ofta jobbar över på till exempel reklambyråer. När du väl har hittat in helt i bubblan, det universum där du kan arbeta med just den uppgift du sitter med, vill du helst inte lämna den. För det tar tid både att lämna bubblan och att komma tillbaka in.

Jason Frieds föredrag utgår från en väldigt mycket mer amerikansk verklighet än vi är vana vid, törs jag påstå. Trots det stämmer det inte helt illa med svenska förhållanden. Men ännu mer, istället för chefer som stör har vi kontorslandskap, kollegor och diverse kommunikationsenheter som klipper av tankebanorna. Vilket naturligtvis är lika illa det.

Men nu: filmtajm.

I samma härad:

1. Äntligen kan vi jobba dygnet runt!
2. Umgås inte med nån du inte kan tjäna pengar på
3. I’m fucking kan inte sluta garvahahahaaaa!