jag vet ju hur länge och intensivt du arbetat för att blottlägga vem som egentligen döljer sig bakom pseudonymen Bo Balderson.

Därför är jag glad att äntligen kunna ge dig nyckeln till lösningen.

I den här artikeln i Metro berättas hur du med enkel komprimeringsteknik kan avslöja om det är samma författare till två olika texter. Så, nu är det egentligen bara grovjobbet kvar: att komprimera.

Jag hade tänkt tipsa om att Googles bokprojekt skulle kunna bli din källa till texter, men ack – de svenska förlagen har ju stoppat Google från att skanna svenska verk. Så tyvärr blir det till att OCR-skanna en hel del själv. Å andra sidan, det kan det vara värt: det blir ett scoop som heter duga!

Lycka till, ser fram emot gåtans lösning!

I samma härad:

1. Det är viktigt att du läser Johan, Nina, Dan & Mattias
2. Nyfiken student fick påse ludd till svar
3. Reklam-doktorn skojar till det

Jodå. Så brukar det låta.

Det är just myten om den ensamme, självgjorda människan The New Yorker-medarbetaren och författaren Malcolm Gladwell slår sönder i sin senaste bok, Outliers. Eller kanske ska vi säga försöker slå sönder. Men mer om det senare.

I och med nästa stycke går jag in på handlingen, så om du vill slippa en spoiler: sluta läsa efter nästa mening. Men läs boken, den är bra.

I Outliers radar Malcolm Gladwell upp ett antal olika faktorer som har varit avgörande för många av dem som i dag står högst upp och solar sig på karriärstegarna i olika branscher. Hans huvudtes är att varje person har haft följt en synnerligen lycklig kedja av händelser, som givit dem fördelar i sin nisch gentemot omgivningen. Talang, menar han, har inte med saken att göra. Det har däremot annat, men vi börjar med talangen.

Är det vem som helst förunnat att nå framgång – till och med den absoluta toppen? Nä, så kan det väl inte vara? För att nå hela vägen krävs väl i alla fall en viss fallenhet?

Nja, säger Gladwell, talang har inte så mycket med saken att göra. Istället handlar det helt enkelt om hur mycket du anstränger dig.
I korthet: för att bli en av de bästa i din verksamhet, måste du investera 10 000 timmars övning.
Aha, så enkelt. 10 000 timmar. Och hur f.n vet han det?!
Tack vare doktor Anders Ericsson, förstås. Han har undersökt skillnaden mellan studenter på Berlins musikhögskola, och kunnat konstatera att det som skiljer de bästa, de mellanbra och inte så bra studenterna, är mängden tid de har övat genom åren. De inte så bra, cirka 4 000 timmar. De mellanbra, cirka 8 000. De bästa: 10 000 timmar.
När han sedan tittat vidare på detta, visar det sig att det inte bara gäller studenter på en musikhögskola – 10 000 timmar verkar vara den insats som krävts av alla som har blivit riktigt bra, oavsett bransch. Som Bill Gates, Bill Joy, The Beatles och, gissar jag, Peter Forsberg (foppa-toffelns uppfinnare. Tror jag. Saknar dock källa på det. Men namnet klingar bekant.).
Så, vad är problemet? 10 000 timmar är väl typ … tre års jobb?
Ja, det stämmer: åtta timmar om dagen i typ tre år – 3,4 år mer exakt – ger dig 10 000 timmar. Lägger du bara arbetsveckan tar det fem år. Måste du jobba, men klarar att öva fyra timmar varje kväll, tar det närmare sju år: lägger du fyra timmar fem kvällar i veckan blir det tio år.
Har du barn, familj eller ett rikt socialt liv och bara orkar två timmar om dagen kommer du att bli riktigt duktig om 13 år och lite drygt sex månader.

Ja, du fattar. 10 000 timmar är tid. Helst ska du dessutom ha lagt den före 20 års ålder (då har du störst möjligheter att hinna), och, skulle jag tro, absolut före 27 (där verkar en magisk gräns gå för människans kreativitet: nästan alla stora matematiska upptäckter görs före 27 års ålder).

Att kunna lägga dessa timmar på rätt saker kräver en hel del. Framför allt just möjligheten att lägga dem på rätt saker. Gladwell visar bland annat hur avgörande ditt födelseår kan vara. Ett exempel han tar är att nära 20 procent av världens rikaste människor genom tiderna – från Cleopatra och framåt – alla är födda i USA mellan 1860 och -70. Förklaringen? De var cirka 20 år när en större förändring i de ekonomiska systemen skedde: de var helt enkelt i rätt ålder, på rätt plats och hade rätt kunskaper.
Ett annat exempel är dagens dator-moguler. Gates, Jobs, Joy, Ballmer med flera är alla födda kring 1955, och därmed i rätt ålder när stordatorerna sakta blev persondatorer.

Bill Gates får en hel del plats i boken, när Gladwell beskriver alla de lyckosamma omständigheter som byggde hans 10 000 timmars erfarenhet. Dessa är några:
- Gates bodde nära ett stort dataföretag
- skolans mammaförening köpte in en persondator
- en av mammorna jobbade på ett datorföretag, som lät eleverna koppla upp sig gratis mot deras stordator i utbyte mot att de testade program
- Gates hamnade på ett ovanligt datorintensivt college
- som hade en dygnetrunt-öppen datahall
- och någon kom på hur man kunde lura till sig fri datortid (den var begränsad per student)
- … och så vidare.

En annan viktig tidpunkt att födas: tidigt på året. Detta för att de flesta skolor, idrotter och annat börjar under tidig höst. Den som är född i januari kommer då att ha cirka åtta månaders försprång gentemot den som är född i augusti – tolv mot decemberbarnen. Det innebär att de har hunnit utvecklas mer (för barn kan några månader vara mycket) både fysiskt och psykiskt.
Januari-barnen kan till exempel med sin extra tillväxt göra ett bättre intryck på hockeyskolans första dag, placeras i A-gruppen som får en bättre tränare och mer träningstid, och därmed ha ett ännu större försprång gentemot decemberbarnen till nästa års augusti-uttagning.
Detsamma gäller skolor som delar in barnen i grupper efter kunskap och kompetens: hamnar du i en bättre grupp, kommer du att få en bättre utbildning och klara dig bättre i framtiden.

(Allt som allt, förklarar det varför min karriärstege liknar en sån där stege som fanns på skolgården: den går i en båge. Oktober är sent på året.)

Timmar och möjligheter, alltså.

Fler faktorer: att växa upp i en företagarfamilj – till exempel en judisk immigrantfamilj i slutet av 1800-talet – är en viktig fördel. Liksom att inte ha tillgång till den breda vägen, vilket judiska advokater inte hade i 1920-talets New York. Det tvingade dem att öppna eget och ta de fall de fina firmorna inte ville ha, vilket var fientliga övertaganden av företag. När detta blev legio i början på 70-talet saknades erfarenheten hos de fina firmorna, men den fanns – just det. Katching!

Uppfostran: en fri uppfostran kan visserligen leda till större kreativitet, självständighet och förnöjsamhet, men har du föräldrar som engagerar sig mer i dig under uppväxten, går det oftast bättre.

Et cetera. Det finns många – många – faktorer och exempel i boken.

Det finns också generella nackdelar för framgång: framför allt handlar dessa om ditt kulturella eller etniska arv. Kommer du till exempel från en hederskultur kommer du att reagera annorlunda i olika situationer, jämfört med om du har annan bakgrund. Kommer du från en nation med starka hierarkiska regler, kommer du att hantera situationer olika jämfört med en från en annorlunda kultur. Basic kanske, men via större statistiska sammanställningar har forskaren Geert Hofstede hittat nationellt kulturella mönster som kan vara viktiga att känna till – till exempel för ett flygbolag, som Gladwell beskriver.

Min kritik
Jag läste till en början Outliers med stort intresse, redo att suga åt mig en massa ny kunskap. Äntligen skulle jag få utrett hur det ligger till med framgångsrika människor!

Nu blev det inte riktigt så. Visst är det en bra bok, mycket läsvärd (väldigt bra språk också),  intressanta fakta, perspektiv och mycket att fundera kring. Men lyckas Gladwell verkligen vederlägga talang och intelligens som skäl till framgång?

Jag tycker inte det. Det mest uppenbara är väl att det är mer troligt att en person som har talang för något, är mer beredd att lägga 10 000 timmar på något, än den talanglöse.

Men det är inte det viktigaste. Det jag upplever som mest problematiskt med Outliers, är att Malcolm Gladwell bit för bit börjar tala emot sin ursprungliga tes. Okej, det krävs tid, det verkar ganska generellt. Men sen då? Är det fortfarande en fördel att vara född 1955, om du får en fri uppfostran? Och hur stor chans är det att föräldrarna i en judisk immigrantfamilj där föräldrarna jobbar i egna företaget, hinner ge barnen så himla mycket uppmärksamhet? Och den där bättre skolan: är den så viktig? Är det inte motivationen som avgör (som boken Freakonomics hävdar)?

Alltså, när jag lägger ihop alla möjliga fördelar som kan leda till framgångar och funderar på hur många människor som faktiskt har åtnjutit dessa – som födelseår – blir jag lite fundersam. Det handlar ju inte om att du får vissa fördelar – det handlar om att du tar tillvara de fördelar du får.
När det handlar om att ta tillvara fördelar och göra det bästa av situationen, kommer personliga faktorer in. Som talang, intelligens och annat. Och att du har en hobby du älskar att syssla med, så att du lägger 10 000 timmar.

Så, kanske kräver en talang möjligheter för att utvecklas – men utan talang saknar du helt möjligheter. Kan påpeka här att jag tror att alla har talang för nåt, ingen fascism här.

En väldigt, väldigt viktig sak att komma ihåg när du läser boken: Malcolm Gladwells definition av framgång handlar om ekonomisk framgång. Bryr du dig något om annat än pengar, är personerna som nämns i boken inte nödvändigtvis just dina bästa förebilder.

Jag rekommenderar verkligen läsning av Outliers, den är bra. Den är kanske till och med ett måste.
Men återkom gärna och berätta vad du tycker: håller tesen om att talang och intelligens inte spelar nån roll? Eller är det trots allt så att självgjorda människor har gåvor utöver det vanliga?

I samma härad:

1. Carlsberg glänser med varumärkt nytta
2. Jag håller med
3. Mångfaldsfredag med kvällspressen

Men oj, så snabbt det kom på skam. Det blir säkert bättre när berättelsen får rinna på en stund, men just nu, efter dessa cirka 20 sidor.

He. Re. Gud.

Fantastisk läsning eller timmar förlorat liv?

Vad är det för j-la språk? Okej att Stieg Larsson lyckats trots sina karaktärer tunna som läskpapper, att Dan Brown gjort det trots att hans verk är som kalkerade av första bästa creative writing-övningsbok – är det inte trots allt detta helt galet av Albert Bonniers förlag att ge ut något som — som — jamen, läs själv då:

”Kriminalkommissarie Joona Linna beställer en stor smörgås med parmesan, bresaola och soltorkade tomater på det lilla frukoststället Il caffè på Bergsgatan. Det är tidig morgon och kaféet har precis öppnat: flickan som tar emot hans beställning har inte hunnit packa upp bröden ur påsarna ännu.

Efter att sent igår kväll ha inspekterat brottsplatserna i Tumba, besökt de överlevande offret på Karolinska sjukhuset i Solna och mitt i natten talat med de båda läkarna Daniella Richards och Erik Maria Bark, åkte han hem till lägenheten i Fredhäll och sov i tre timmar.

Nu väntar Joona på sin frukost, blickar ut på rådhuset genom det immiga fönstret och tänker på kulverten, den underjordiska gången som går under parken mellan polisens enorma byggnad och rådhuset. Han får tillbaka sitt bankkort, lånar en jättelik penna från glasdisken, skriver sin namnteckning på kvittot och lämnar kaféet.“

Bra? Bra?! Nej, eller hur. Fullständigt galet.

Varför? Dels är det svårt att förklara – det saknas helt enkelt språkkänsla, det är skrivet som efter en instruktion eller mall – dels är det så uppenbart att det är två personer som håller i pennan (eller, det är ett möjligt och rätt vänligt försök att hitta en förklaring).

Texten kryper runt, runt, gräver ner sig i meningslösa detaljer i försök att måla miljö, stämning, tankar och känslor. Det är inte klart för dig, men för mig som läst sidorna före: att jag ska ha glömt läkarna Danielle och Erik från tre sidor tidigare är att underskatta läsaren.

Mallen säger ”smyg in miljöbeskrivningarna”. Mallen säger ”lägg till detaljer, det ökar trovärdigheten”. Mallen säger ”visa personen genom dennes handlingar”. Mallen säger “använd verkliga miljöer så kan läsaren lättare relatera”.

Jag säger: skit i mallen. Jag säger: relevans, textbindning, stringens, tempo, pauseringar. Jag säger en jäkla massa, men vad hjälper det?

I en dokumentär om svensk film var det någon som sa att amerikanerna är duktiga på att göra hopp i tiden, till exempel visar de en person som kommer ut från ett hus och hoppar in i en taxi, i nästa scen anländer en taxi till flygplatsen och personen hoppar ut.
När svenskar gör film, låter de istället personen stå på gatan, missa några taxibilar, sedan nogsamt lasta väskan i baksätet, hoppa in, spänna fast sig, säga ”Arlanda” till chauffören, som svarar att ”det är mycket köer nu”, sedan åka iväg, rulla på motorvägen, se en affisch om extrapriser på strömming …

Det tycker jag träffar ”Kepler” klockrent. Det är inte skönlitteratur, det är ett spaningsprotokoll från en Säpo-snut.

Men, det blir kanske bättre. Om inte annat roas jag av de verkar ge karaktärerna kända namn fast lätt förvanskade. Erik Maria Bark måste ju vara Erich Maria Remarque, Joona Linna kan vara Väinö, Benny Rubin är kanske Svenne Rubins brorsa, Danielle Richards vet jag inte ännu, och kanske är det bara den första som faktiskt är avsiktlig. Kul är det i alla fall.

(Jag har generellt svårt för den genre som ibland kallas creative writing-genren: den enda som går fri i min värld är J. K. Rowling. Skälet är att hon faktiskt skriver, de flesta andra verkar mest producera.)

Har du läst Hypnotisören? Vad tycker du – har jag fel? Och vad tycker du om creative writing-författarna, finns favoriter och favorithatobjekt?

I samma härad:

1. PS: Detta krävs av bloggarna
2. Allt är bättre än pr och reklam
3. Här är nätets nästa löpeld – otroligt bra och kreativt!