Det var minst sagt förvånande att Carlsberg väljer att byta slogan, från klassikern “Probably the best beer in the world” till “That calls for a Carlsberg“. Förvånande eftersom Probably … är en helt superb slogan som tokäger en position. Förvånande för att den är så inarbetad.

Men kanske är det inte så konstigt. Probably … är sluten och statisk – den är färdig. That calls for a Carlsberg är istället aktiv och kopplar till något utanför själva ölen.

Probably … handlar om ölen, That calls … handlar om när ölen. Gigantisk skillnad

Så kanske. Trots allt – ska man tvivla på vilken slogan som är bäst, kan man lika gärna tvivla på om slogans är bra över huvud taget.

Men – i Resumé läser jag också att Probably the best blir kvar som slogan i Sverige. Varför då, undrar jag? Och varför undrade inte Resumé det?

I samma härad:

1. Carlsberg glänser med varumärkt nytta
2. Amelias jobbannons blir en lyckad kampanj
3. S problem uppenbart för alla utom partiet

Tidningen Amelia gör en “best job in the world” – och de kommer att lyckas. Jobbannonsen gäller en projektanställning som “strandtestare i fyra världsdelar” och under rubriken “Kvalifikationer” står det:

- Du ska vara van att röra dig bland många människor.
- Du ska ha kapacitet att vila/göra ingenting under långa perioder.
- Du ska vara simkunnig.
- Du ska vara ansvarsfull inför dig själv, andra och ditt välbefinnande.

Vem kan tacka nej till ett jobb som kräver detta?

Så, inom kort kommer du att se annonsen länkas på FB. Twitter. Kanske även Aftonbladet, Resumé och DN, med flera.

Trots att annonsen säkert är på riktigt (också), kommer den i första hand att göra ett annat jobb än att hitta en strandtestare: att ge Amelia en massa gratispublicitet.

Smart. Och det enda de har gjort egentligen, är att vända på en jobbannons och beskriva jobbet ur ett positivt perspektiv, istället för det vanliga kravställande.

Bravo.

I samma härad:

1. Carlsberg släpper sargen och blir aktivt – utom i Sverige
2. PlannerFeds Rönne-rekrytering är riktigt lyckad
3. Snart blir det reklam på heltid

Insåg precis att Googles söktrends-verktyg ger berättar när folk insjuknar i vad. Åtminstone i vissa fall, som vattkoppor. (Detta med anledning av att de publicerat sin lista över populäraste sökord i dagarna.)

Diagram över söktrenden för "vattkoppor" på Googles sökmotor, svenska sökningar

Andra sökningar som ger intressanta resultat är borrelia, influensa och delvis hårlöss.

Kul va?

En annan talande trend är på ordet “annonser“: en nedåtlutande kurva från 2004 fram till idag.

Den här sökningen över tre tv-program är också talande.

Uppdaterat: fundersam kring om Googles Zeitgeist-lista, alltså listan över populäraste sökningarna, censurerar sökord, kollade jag upp ett som traditionellt sett hävdats varit väldigt populärt: sex. Det visar sig att det är som mest frekvent under juli varje år – mitt under semestern, alltså. Något man också kan fundera kring.

Sex – populärast i juli.

Men det visar sig också att jo, Google är inte helt öppet om vad svenskarna söker på i sökmotorn. Titta här på söktrenderna för sex, Facebook (nr 1 på listan) och Swedbank (nr 10 på listan), så ser du att listan är tvättad från oönskade söktermer:

Swedbank är uppenbarligen inte populärare än sex – vilket listan hävdar.

Nej, att svenskarna söker på sex, det är inte okej, verkar det som. Eller vad är förklaringen, Google?

Uppdaterat: Simon Sundén har granskat Googles lista ordentligt och hittar fler konstigheter. Han påpekar också att samma fel – url:er betraktas som sökord – som jag själv stör mig på.

I samma härad:

1. Guldäggsveckan lovar mycket, men inte sex
2. Googles makt är för stor
3. Läsvärt om Svekom, upphovsrätt, löner och politik. Och mat

Måndag morgon. Bra, men ännu bättre tack vare dessa två guldkorn.

Först gps-företaget Tom Toms viral-försök – ett försök som lyckats, att döma av visningsantalet på Youtube:

Sen, om du har koll på dina typsnitt: Neutraface, 00-talets enskilt mest populära snitt. Med all rätt, dessutom. Så vad kan bli mer rätt än en hyllning?

I samma härad:

1. Nakenchocken ger asgarv och eftertanke
2. Reklambyrå-parodi ger blandade känslor
3. Do it. Love it.

Kommunikation handlar mycket om att nå människor där de är, för vad de är. För mig, är det viktigare att beröra 100 personer hårt, än att snudda vid 1 000.

I den här kampanjen tänker Heineken likadant. De siktar in sig på 1 000 personer, för att nå miljoner. Och jo, de lyckas nog – de når åtminstone mig :)

Heineken İtaly Activation from Kreatif360 on Vimeo.

Tips om filmen kom via Claes och Jocke.

[Uppdaterat: Niclas Strandh har skrivit en mer utförlig och smartare analys av kampanjen. Läsvärt.]

Ett annat uppmärksammat grepp de senaste dagarna är Ikeas reklam i Paris tunnelbana. Det ser ut så här:

Här handlar det inte om att sikta in sig på en specifik, smal målgrupp, utan om att sikta in sig på ett specifikt ”problem”. Ikea ser helt enkelt till att folk får sitta bekvämt medan de väntar, och passar på att skapa en bild av att de sitter hemma i vardagsrummet. Genom att skapa bilden i folks huvud, har de redan väckt idén om att det skulle kunna funka hemma också.

Väldigt bra reklam.

Mer om den kampanjen läser du på Freshome. Tipstack till Johan Hedberg.

I samma härad:

1. Bra seminarium om att nå framgång som frilans
2. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”
3. I går reklam, pr, design – i dag kommunikation

Svänger förbi Resumé och Dagens Media för dagens branschuppdateringar. Upptäcker att Volontaire har gjort en ny kampanj för juicetillverkaren Brämhults, där de uppmanar folk att bli blodgivare. Som belöning får du en flaska blodapelsinjuice.

Skitbra, tänker jag, tvinna in varumärket i samhället och ta ställning för något som är bra. Kampanjidén har relevans både eftersom det är blodapelsinjuice det handlar om (dubbelt upp där), och eftersom det just nu finns ett aktuellt behov av mer blod på påse. Även om inte alla som besöker sajten blir blodgivare, blir kanske några det. Oavsett lyfts frågan fram.

Naturligtvis leder kampanjen till en helt irrelevant och löjeväckande debatt, fast inte hos Resumé. Istället är det i Dagens Medias kommentarsfält fjanterierna pågår. Jag menar – vad är det de diskuterar, egentligen? Spånhuvuden.

Men även på Resumé pågår diskussion kring Volontaire, men kring deras aktivitet för Göteborgs kex. Volontaire har satt ihop en sajt som samlar kommentarer om kextillverkarens produkt Ballerina Kladdkaka. Istället för att själva säga att ”det här här skitgott”, låter byrån ätarna göra det själva. Ett förbannat bra grepp, där verkligheten får sälja istället för konstruerade superlativer. Det kan också betraktas som lite våghalsigt eftersom sajten samlar kommentarerna från Twitter, Google och Google Images automatiskt och allt alltså kan publiceras, men jag gissar på ett modererat flöde. Nähä. Det är inte modererat, enligt Volontaire.

Här är det Volontaire själva som provocerar igång debatten, i och med att byråns vd Carl Unger säger att det inte är reklam, men den spårar snart ur och kommer att handla om det mest Intressanta, Brännande och Konspirationsskapande ämnet av alla: Är Det Gjort Förut?

(Om du av en händelse är en ung människa och på väg in i branschen, lyd ett gott råd: bygg upp en databas med reklam, så att du snabbast av alla kan ropa ”Gjort!” i branschpressen när en ny kampanj lanseras. Allt är nämligen gjort (på samma sätt dessutom), och det måste vi läsare informeras om av besserwissrar.)

Jodå. Skittles har tydligen gjort samma grej. Och svenska Syrup. Ve och fasa.

Klart?

Då tänker jag snabbt berätta att jo, det är visst reklam. Men det är inte reklam som vi är vana att se den. Det är inte en banner, en kampanjsajt, en annons eller film. Men visst är det reklam.

Det är reklam utifrån ett annat perspektiv, där reklam inte är ett objekt eller substantiv, utan en avsikt eller en effekt. Ett annat, befriande perspektiv. Tänk själv: slutar du att se reklam som ett antal uttryck i ett antal medier, och istället ser det som syftet ”att väcka uppmärksamhet och påverka”, eller ”att lyckas påverka i önskad riktning”, så kan du ju göra vad fan som helst. Med den inställningen är en uppdelning mellan pr, design och reklam meningslös – det viktiga är syftet och målet, inte vägen dit.

Känner du hur ångesten, kedjorna och boxen plötsligt rann av dig? Varsegod.*

En annan kampanj jag tycker är intressant är den franska anti-rökkampanjen som riktar sig till ungdomar. Visst, att anspela på sex är ett enkelt grepp. I det här sammanhanget tycker jag ändå att det är berättigat: bilderna visar en situation som knappast lär anses eftersträvansvärd bland de ungdomar som kampanjen riktar sig till.

Men ack, så ser inte delar av franska folket på saken. Enligt Resumés Billy Andersson anses kampanjen trivialisera sexövergrepp (what?), och en taleskvinna för en fransk feministisk organisation säger att ”Jag är bestört. Det här är ett prov på fattig fantasi. När människor inte har någon idé anväder de kvinnliga kroppar i stället.” Ehh … det ser ut som en kille och en tjej, men jag kan ha fel. Och kroppar?
Ska vi hitta något omedvetet sexistiskt i det hela (hela situationen bygger ju på idén om att det handlar om ett övergrepp) är det väl snarare att det är en man som begår övergreppet i båda bilderna.

Kampanjen är helt enkelt en illustration, där det sexuella övergreppet representerar det övergrepp rökning, eller tobak, innebär. Att få unga att inte börja röka är ett oerhört angeläget mål. Jag vill inte förknippas med den tolkning som är fullt möjlig av följande bisats, men faktum är att bilden snarare trivialiserar rökning. Det är helt enkelt så att det är två vidriga företeelser, och att säga att den ena trivialiserar den andra är bara – imbécile!

Men det är klart. Anklagelser om sexism är ett tryggt sätt att skaffa sig uppmärksamhet. Och det vill väl alla ha?

Allvarligt talat. Jag blir så otroligt less på allt överanalyserande, allt felfinnande, allt snömos. Är det verkligen vad vi borde hålla på med?

*;)

Uppdaterat: Även Aftonbladet skriver om reklamen. Mängder med kommentarer.

I samma härad:

1. Hjälp mig kursa på Volontaire
2. Memo till mig (och kanske dig)
3. Kom och språka med mig en stund

Bara titta.

Den listas som Googles Super Bowlreklam – men den är inte helt ny, väl? Känner igen den.

Oavsett blir jag tagen. Enkelt men väldigt tydligt. Snyggt berättat.

Hur som – den parodiska versionen finns redan, förstås.

För den totala Super Bowl-reklamsammanställningen, besök Adland.

Uppdaterat:
Jo, visst har den varit ute tidigare. Google la upp filmen på Youtube för tre månader sedan, visar det sig. Men den var lika bra den här gången :)

Detta får jag veta via Walter Naeslunds bloggartikel om filmen, i vilken han länkar vidare till Googles blogg där bakgrunden till filmen ges. Där berättar de också att det inte bara finns en film enligt samma struktur som denna, utan flera.

I samma härad:

1. Sollenberg har rätt – men konstigt att det behöver sägas
2. Här är nätets nästa löpeld – otroligt bra och kreativt!
3. Ok, nu är det din tur att säga vad du tycker

Har det här redan testats / gjorts? Annars borde väl en reklamfinansierad nummerupplysning vara en  bra affärsidé?

Jo, alltså: du ringer till min nummerupplysning. Det kostar dig ingenting. Du ber om ett nummer till en rörmokare i Stockholm. Du får det. Det kostar dig fortfarande ingenting. Jag kopplar dig. Gratis.

För rörmokaren som svarar, kostar det däremot en del. Säg tre spänn. Eller tio. Eller kanske ännu mer, 30? Det finns naturligtvis en övre gräns, men på det stora hela så är det helt klart värt några kronor för de allra flesta företag att få en kontakt med en person med behov av deras tjänster. De lägger ju, trots allt, en massa pengar på andra sätt för att hitta kunder.

”Men jag vill ju ha numret till en specifik rörmokare.” Ok, ring nummerupplysningen och betala 13 spänn då. Men i de allra flesta fall så är du inte så kinkig när du behöver en tjänst. Bland alla de företag som levererar tjänster till dig varje år, har du antagligen koll på en bråkdel innan de levererat första gången. Så, när det kommer till sotartjänster, matjordsleverantörer, lampaffärer, rörmokare och en hel massa andra, så är du rätt vilsen. Och en sån här tjänst skulle vara intressant – inte?

Spill your guts.

I samma härad:

1. Bara i Japan – lysande reklamfilm
2. En risk värd att ta också för en egenföretagare
3. Från en som fattar – en värmande gest av medmänsklighet

Allvarligt, den här artikeln i dagens Resumé är så fantastiskt, fantastiskt rolig: läs den, och om du inte garvar på slutet har vi olika humor.

Men det är samtidigt en artikel som visar på något ytterst förbryllande. Att lättklädda kvinnor säljer tvål, underkläder och andra billigvaror är inte så konstigt. Till och med datorer (och bilar!) säljer bättre med halvnakna brudar i närheten.

Men alltså – aktiebolag? Vaf… hur är svenska egenföretagare egentligen funtade, när de slänger sig på telefonen för att köpa aktiebolag bara de ser en halvnaken kvinna?

What next? Nakna brudar säljer skog? Obligationslån?

Jaja …

I samma härad:

1. Dubbelrätt ger dubbelkul
2. Reklambyrå-parodi ger blandade känslor
3. Jag stör mig på Volontaire och fransk ”allmänhet”

Det händer att man springer på fantastiska texter på helt oväntade platser. Det hände mig i dag, när Adland-grundaren Åsk Wäppling twittrade och uppmanade alla “copywriters som gillar retro” att följa en länk.

Det gjorde jag, även om jag inte gillar retro, och sprang på ett fynd.

En annons på Ebay — så välskriven, passionerad, så fyllig och målande.

Jag kunde inte sluta läsa, inte ens när jag kände att nä, nu får det räcka, kunde jag sluta eftersom jag ville veta vad som kom sedan, vad som skulle “hända”, vart det skulle ta vägen.

Läs den: Refurbished Typewriter.

Skulle du inte gilla den, kan det bero på flera saker.
1. Din engelska är inte så bra, så du kan inte riktigt njuta av texten.
2. Du tycker ämnet är avtändande.
3. Du stör dig på formuleringarna.
4. Du tycker att det är för långt.
5. Du går helt enkelt inte i gång på texten.
… etc.

Men om du skulle gå i gång på alla cylindrar, precis som jag. Om du skulle njuta och inte kunna sluta läsa. Då borde vi fan i mig jobba tillsammans nån gång.

I samma härad:

1. I’m fucking kan inte sluta garvahahahaaaa!
2. Nu hatar jag inte längre den “kreativa branschen”
3. Tre etiketter jag inte har nåt emot