Självklart ska de våldtas – de syns ju #blogg100

5 Feb

Ett väldigt bra program, från Uppdrag granskning, som utan omsvep, dolda kameror och en uppfordrande reporter lyckas förmedla precis vad det är.

Hat.

Det är jobbigt att titta på filmen, ibland smärtsamt. Kvinnorna som läser gör det med stadig röst och blick, trots ett innehåll som skulle få de allra flesta att må rätt dåligt, om orden riktats till dem.  Kontrasten mellan deras läsning och innehållet ökar styrkan.

Breven som läses upp avslöjar tydligt skälen till att dessa kvinnor borde våldtas, mördas och styckas. De är bland annat muslimälskare och feminister enligt brevskrivarna. Det behöver naturligtvis inte betyda att de direkta skälen till att breven skrivits, på något sätt andats tolerans eller feministiska teorier. Det räcker ofta med att inte tycka att alla invandrare är idioter som våldtar svenska kvinnor, eller att 70/30-fördelning till männens fördel inte är samma sak som hälften hälften. Så funkar nämligen fantatiker: allt som inte passar den personliga smaken, blir avgudabilder och orättfärdigt.

Kvinnorna i programmet är inte vilka som helst. Alla är de synliga mediepersonligheter, med plattformar, makt och positioner.

Är de unika? Är detta sådant som drabbar dem, som drabbar de kvinnor som når högst?

Nejdå. Hat och hot drabbar kvinnor varhelst de syns och tar plats. Det drabbar kvinnor som bryter mot status quo, oavsett om det gäller att starta sitt eget företag till att blogga eller synas på andra sätt.
Hatet föds inte för vad de gör – det föds för att de gör.  Svepskälen är religion, moral eller annat, men det handlar egentligen alltid om samma sak – om du gör annorlunda, kommer jag tvingas göra annorlunda. Om du gör annorlunda, kanske min makt minskar.

Förändring är skrämmande.

Det är naturligtvis inte bara kvinnor som drabbas. Män med makt drabbas också, men sannolikt sällan av samma typ av språk och hot. Invandrare drabbas. Judar drabbas. Religiösa. Homosexuella. Handikappade (hur är det egentligen möjligt?).

Men mig veterligen är det bara kvinnor som drabbas av denna typ av hot. Och det verkar ske cirka 100 gånger oftare.

Vem gör något åt det? Vad finns att göra åt det?

Det självklara svaret är att polisen borde göra något åt det. Kvinnorna i programmet ovan drabbas personligen, men angrips egentligen i sin roll som journalister. Journalister är en priviligierad yrkesgrupp i samhället, eftersom de har en uppgift att fylla: de ska som medborgarens ställföreträdare granska samhällets makthavare så att de inte missbrukar sin makt.
Att angripa dessa personer, är alltså att angripa vårt demokratiska system. På vilket sätt borde det inte vara polisens uppgift?

Kanske är det en tröst för den som drabbas av hot som dessa, att de sällan sätts i verket. Men det är en klen tröst.

Överfallen kan man bli, men förhoppningsvis sker det bara en gång.
Rädd, däremot, det är man hela tiden.