Dags att acceptera den bittra sanningen om timmarna #blogg100

4 Feb

Jag tvekade om att hoppa på Blogg 100-utmaningen. Är ändå glad att jag gjorde det: att skriva bloggartiklar igen har varit roligt. Och det bidrar positivt till min uppmärksamhet för vad som händer omkring mig.

Men. Jag hinner helt enkelt inte med. Idag har jag skrivit två vitt skilda artiklar till bloggen i huvudet. “Skrivit” betyder skissat, förstås, för hur färdig en bloggartikel än känns i huvudet, blir det alltid en hel del ytterligare att göra när jag väl ska skriva ut den. Tankar som inte var fullbordade, insikter som inte landat, en snabb kringkoll på vad andra skrivit och som kan vara länkvärt.

Det funkar helt enkelt inte. Min att göra-lista är för lång.

De närmsta två veckorna ska jag lämna fem artiklar till en kundtidning. En annan kundtidning ska få en på fredag – en lång en, som kommer bli jättekul att skriva men som därför tar tid.

Jag har två personaltidningar som ska vara klara i slutet av februari. Jag ska på utbildning i Finland nästa vecka.

Till råga på allt är det full fart i jobbet med mitt event Aggro Pekuliar. På att göra-listan för eventet finns just nu 67 punkter – en av dem är “komplettera att göra-listan”.

Det visar sig att 24 timmar om dygnet inte räcker – inte på långa vägar. Jag kutar, men när det blir för mycket att göra blir det lätt att snubbla. Jag har inte råd att göra dåliga jobb, att inte ge mig själv tillräckligt med tid för att kunna lämna ifrån mig material som jag tror på.

Sedan har jag familj också. Det börjar bli väldigt svårt att övertyga dem om att de är det viktigaste jag har nu. Sånt är jobbigt.

Pers Värld får komma i sista hand. Om det innebär täta, korta uppdateringar, sporadiska uppdateringar eller inga uppdateringar alls får jag väl se. Jag vill blogga, men kanske får det vänta.

Allt har sin tid.