Nätet en fristad för själar som brinner

6 Mar

Sitter på en bar. Tittar på en flyer. “Dokumentärfilmsfestival”. Ingen vidare bra flyer, men den fångar min uppmärksamhet eftersom en av platserna där filmvisningen sker är Moderna museet.

Att hyra in sig på MM kostar många sköna tusenlappar. Typ 50 stycken. Alltså är det sponsring det handlar om – MM har bestämt att denna festival är värd att stödja.

Plötsligt slår det mig hur staden kväver kreativitet. Allà de fantastiska projekt och alster vi ser på nätet, finns där av ett skäl mer än andra: de får inte plats i vår fysiska verklighet. Plats som i “de har inte råd att existera”.

Den gamla Yrrol-sketchen framstår plötsligt som ovanligt framsynt.

En stad som Stockholm vill växa. Priset för tillväxten är antingen förtätning eller en utspridd geografi. Eftersom det är staden människor vill till, inte tillrättalagda villaområden söder om Huddinge, förtätas. I första steget byggs staden bort. Industriliknande miljö planeras bort och ersätts med bostäder som påminner om de nyss rivna industrierna.

När industrin försvinner, försvinner stadens förmåga att försörja sig själv. Vardagspulsen, den som garanterar förändring och liv, dör.

I samma stund som det oresonliga och oregerliga, det som bygger på människors drivkraft – försörjning – flyttad bort, försvinner det överflödiga. Lokaler och oklippta grästuvor. Kontor, myndigheter tar över. Se Skeppsholmen, som sakta görs till en oas för statens kulturtjänstemän.

Bara reklamen har plötsligt fri tillgång till att uttrycka idéer i det kommersialiserade rummet. Idéerna i sig är inte fria, men i de bästa fallen är de ändå värdefulla.

Vad skulle hända om staden fylldes med oaser av egna handlingar? Oaser där de människor som idag stannar på nätet, plötsligt fick råd att synas?