Saker du har förtjänat att inte missa

21 Dec

Alla pratar om #prataomdet
Jag vet: det är inte purfärskt – om än fortfarande rätt pursvenskt – längre. Att offentligt berätta om sina erfarenheter av framför allt sex i gränslandet mellan okej och övergrepp var en rörelse som startades på Twitter i förra veckan och har fortsatt som blogg. Gnistan kom från annat håll, men Sofia Mirjamsdotter var, såvitt jag vet, helt klart den som blåste upp det till en rejäl brasa.

Och bra var det, för även om det finns mycket att säga om #prataomdet som fenomen, vill jag börja i rätt ände: det är förbannat bra. Själv spenderade jag lejonparten, cirka tre av fyra timmar, på tåget med att läsa 30 timmars tweetar. Och det var skrämmande, på många sätt. Vad människor varit med om är … drabbande.
Därför är det så viktigt att det kommer fram, och det är bra att det gör det på detta sätt. Att övergrepp av olika slag är så vanliga tror jag är okänt för de flesta, både offer och andra. Att det är människor som berättar det kortfattat och frivilligt ger möjlighet att faktiskt ta del av en stor massa trovärdig information från förstahandskällor. Vilket jag tror är unikt, om du inte råkar vara forskare.

Men som sagt, det finns mycket att säga. Jag hade tänkt ägna en artikel här i bloggen åt det, men tycker att ämnet är lite för apart. I den här formen, som en kommentar, funkar det dock.

Ett påstående som fälldes under ordmärket (hashtaggen) #prataomdet var att det var så konstigt att så många kvinnor vågade gå ut med vad de utsatts för, men att så få män vågade stå upp för att de övergripit. Det vill jag kalla en propagandistisk och trångsynt fulmålning. Ett lika relevant påstående: Det är konstigt att så få män går ut med vad de utsatts för, och att så få kvinnor berättar om sina övergrepp.
För det är ju så det är. Det fanns några män som berättade om vad de utsatts för, precis som vissa män berättade vad de utsatt andra för. Och vice versa. Men majoriteten offer var kvinnor, utan jämförelse.
Jag är själv övertygad om att fler kvinnor än män utsatts, och att fler män utsatt. Men det är inte svartvitt och inte säkert helt glasklara majoriteter. Men övergreppen ser olika ut, och viljan eller modet att berätta ser olika ut. Det är, kulturellt, mer okej för en kvinna idag att ha blivit utsatt, än en man. Tyvärr. Det blir en tröskel för män att berätta.

Men ännu tuffare tror jag att det är, oavsett kön, att erkänna sig själv som övergripare. De flesta människor vill se sig själva som rätt goda. Att då erkänna – för sig själv i första hand – att jo, jag har nog skadat andra. Det är jävligt jobbigt.

Sedan: det är inte vetenskap. Hoppas jag. De som berättar om övergrepp de utsatts för gör det av fri vilja. De som inte berättar hamnar utanför statistiken. Precis som de som inte har något att berätta. Kanske är det bara ett halmstrå att hänga i, förhoppningen att inte en så förkrossande majoritet av kvinnorna har utsatts för någonting, men det får duga för nu. Jag är beredd att släppa.

Kidnappningen av fenomenet tycker jag sedan är förjävlig. Eller den eventuella kidnappningen. Ordmärket har hänförts dels till någon slags kampanj för att visa att kvinnorna som anklagat Julian Assange för våldtäkt inte är ensamma (helt ok visserligen), vilket inneburit att hela fenomenet svartmålats som någon slags politisk rörelse. Dels har det tillskrivits någon slags feministisk rörelse.
I båda fallen hoppas jag att det är fel. Fenomenet i sig i sin raka, ärliga form är alldeles tillräckligt för att uppmärksamma och påverka. Kopplas det samman med politiska rörelser blir det snabbt en simpel propaganda-aktivitet, alldeles för lätt att avfärda eller misstänkliggöra.
Kanske dagsa att skapa knappen ”Rör inte min #prataomdet”? ;)

Nu så.

Angeläget via Jardenberg
Tillsammans med Doktor Spinn är Jardenberg Unedited de bästa svenska källorna till mycket läsvärt godis på internet. Inom reklam, medier och pr, bland annat.
Idag hamnade jag, via Jardenbergs kommentarer, i ett naket inlägg om ensamhet.

Go Toreskog!
Goss-adn Fredrik Toreskog knotar vidare med drömmarna. Det tackar vi för: If you can dream it, you can do it, sa Disney. Kanske håller Fredrik på att bevisa detta?

Go Åkerberg!
Mattias kämpar på med boken. Ser fram emot resultatet, men för Mattias är kanske resan viktigare än målet? Får hoppas det: kul verkar han ha, i allafall.

Två I do! i varsin tweet som bröllopsannons

Slut inte cirkeln
Apropå Spinn: Jag blev förbaskad glad över att få veta att @doktorspinn gift sig med sin @journalistLisah på just detta sätt – två tweets med lite mellanrum. Så att jag fick göra matematiken själv. Så otroligt snyggt gjort, helt enkelt. Och ett glatt besked, förstås.
Att inte berätta allt är ett gammalt slitet råd till skribenter. Men det är slitet för att det är bra – vilket bevisas av ovan.
Och jo, jävligt smalt att skriva om nåt sånt här. Men – hej – det är min värld.