Tvångsuppdatering galore – jag plagierar

2 Dec

Jo, alltså. Ulrika Good inledde igår en kamp mot skrivkrampen, nej bloggkrampen. Hon skriver en adventskalender, en postning per dag i 24 dagar, som inte alls är en kalender utan en rent kick-startande åtgärd för att bryta de bojor Twitter lagt på hennes bloggande. ”Mina tankar har mest funnits hos Twitter och det är där jag har delat med mig av mig själv. Ribban för att skriva något här har jag lagt högre och högre och därför har det blivit glesare och glesare mellan inläggen”, skriver hon.

Som av en händelse började också Sofia Mirjamsdotter, alias Mymlan, för ett par dagar sedan en liknande mission: 30 postningar på 30 dagar, om sig själv är temat där (men Mymlan – du skriver ju alltid om dig själv?!;). Också hon upplever bloggtorka och tunnt med inspiration: ”Jag hakar på främst för att jag saknat inspiration att blogga under en längre tid, och en trettiodagarsuppmaning kan kanske hjälpa till att hålla skrivandet vid liv. Med lite flyt kanske det inspirerar mig att skriva mer om annat också.”

Det är väl egentligen rätt galet. Vi pratar om mediebrus, om det ständiga smattret av informationsbitar som träffar hjärnbarken via olika sinnen. Om informationsöverbelastning och tillgång till allt, allt. Trots det är det så jävla svårt att driva en blogg, en blogg man kan stå för, under någon längre tid. Bara för att det ska vara kul: de som har ett riktigt mål har det kanske lättare. Till och med klassikern och bloggnestorn Niclas Strandh gav upp sin Deepedition – om bara för ett ögonblick, men ändå. (Allvarligt, Niclas: om det nu var så jävla svårt att bestämma dig för att stänga – borde du inte någonstans i de kvalen ha insett det du insåg bara en månad senare? Nähä, nä. Verkligen genomtänkt.)

Och ändå vill man inte sluta. Det skrämmer. Bloggen blir som rökning – ”om jag slutar blogga – vad blir det kvar då?”. Okej, det är drastiskt, men någonstans måste det finnas någonting som gör att alla dessa motvilliga bloggare fortsätter att fortsätta. Fortsätter att mil efter mil slita sitt hår, skriva bloggposter till förbannelse i huvudet över livsviktiga insikter i vardagslivet och frånvarande mumla ”Umhmm” till svar på älsklingens konversation, fullt upptagna med att smida en formulering i mithril någonstans där inne. Saker som dock aldrig lämnar huvudet eftersom de tydligen, någonstans på vägen, plötsligt förvandlas till ovärdiga småsaker.

Men jag sällar mig till Niclas. Jag bloggar egentligen för att jag vill skriva. Kanske också för att hinna slita ut mina mest enahanda formuleringar, som tripp-trapp-trull-greppet och de där orden som jämt dyker upp, utan att man är medveten om dem. Dessutom tvingar bloggandet en att läsa mer, att ifrågasätta mer och att granska sina egna åsikter och idéer i ett mer objektivt ljus (tripp-trapp-trull. F*cking tripp-trapp-trull).

Så, jag plagierar Ulrika och Sofia (och tydligen också Julia och Sara) och ger mig själv 24 poster på 24 dagar. Utan det strukturerade temat Sofia kör och antagligen inte så väldigt personligt som Ulrika, men blandat stort och smått och blandat mer eller mindre genomtänkt. Om skitsaker och livsavgörande saker som faller mig in.

Precis som det ska vara på en blogg.