Man är väl idiot. Men trots det …
Den 11 februari 2009 fick jag en dotter. Hon kom tidigt på morgonen, kanske ungefär samtidigt som mina föräldrar sjöng ”Ja må hon leva” för störstasyster på hennes födelsedag, i en annan del av världen.
Den 13 februari var min sista dag som anställd på Resumé, reklambranschens egen nyhetstidning. Tiden där blev kort, bara sex månader, bara en provanställning. ”Ekonomin”, sa Viggo Cavling: själv var jag extremt missnöjd med min insats på tidningen och tyckte att det var likabra som det blev.
Uppsägningstiden på en månad hade varit omtumlande. Ena stunden panik över det ekonomiska läget i min plånbok och möjligheterna för en journalist med min nischning att få jobb i en mediebransch på utförsrepa: i nästa stund känslan av en liten figur instängt i ett akvarium av svart gummi, sparkande och boxande, ropandes någonting jag bara hörde vad det var när jag tillät mig att lyssna: frihet! frihet! fri…
Det borde ha varit ett enkelt val. Vi hade köpt huset för ett halvår sedan. Familjen hade just vuxit med 25 procent. Min fru hade börjat avveckla sitt företag och hade låg föräldrapenning efter uppstartsåren. Vore det inte egoistiskt att satsa på något annat än familjen? Vore det inte att svika dem att inte, åtminstone under några år, skaffa en trygg inkomst?
Och allt det där.
Egoistiskt. Jo. Dumdristigt, absolut. Ekonomiskt självmord, antagligen.
Men trots det. Någon gång måste man välja. Någon gång måste man våga gå den väg man drömmer om. För om vi aldrig försöker uppfylla en dröm – varför ska vi då drömma?
Nu har det gått drygt ett år sedan dess. Det har varit heydays och nej-days. Ibland varannan dag (”Har du tid att göra …” vs ”Du, det blev inget den här gången …”), ibland varannan vecka (dito).
Det har varit ett år då jag knaprat på besparingar, förtvivlat framför skärmen i min källare. Mött gamla bekanta, hittat nya vänner, blivit överväldigad och stolt, hoppats och besvikts.
Det har också varit ett år då livet trädde fram med tydligare konturer. När jag insåg att vi inte skulle ha särskilt gott ställt ett tag, försvann plötsligt behovet av att spendera en massa pengar. Det blev helt ointressant, faktiskt.
Istället har jag börjat leva mer i nuet. Tillåtit mig att leka lite längre med barnen ibland, kunnat lägga mig på soffan och vila en timme utan att känna mig stressad.
Prioriteringarna i livet skiftade när många möjligheter försvann, och jag fick ett bättre liv.
Nej, att vara frilans är ingen dans på rosor. Precis som alla andra frilansar jobbar jag i princip från att jag slår upp ögonen på morgonen till dess att jag stänger dem på kvällen. Nykundsresearch, införsäljning, pågående uppdrag, uppdrag som kanske kommer, människor man vill träffa, budgetering och ekonomi, infrastrukturella behov, strategiska beslut, samarbeten, kompetensutvecklingsbehov. Glappet mellan drömmen och verkligheten.
Men det är ok. Jag har valt det här själv. Jag kan sluta när jag vill. När jag gör något, påverkar det mig direkt. Jag kan själv bestämma vart mina inkomster ska gå, jag vet att varje kostnad jag tar ger direkt påverkan på mitt bankkonto.
Varje handling får en direkt verkan på mig. Allting är väldigt verkligt. Jag lever mitt i livet, jag lever nu.
Så kanske är jag idiot. Men det är värt varenda minut av livet :)
(Tack alla ni stöttepelare som jagade bloggkrampen ur kroppen: @elwirakotowska, @pelletsmaskinen, @theplanninglab med flera!)
I samma härad:
Grymt inspirande! Stort tack för att du delar med dig!
Stort tack för detta. Din text träffar mig rakt i hjärtat just nu. Jag önskar gärna kunna skriva något liknande om ett år.
Kan bara hålla med! Väldigt inspirerande och tack för att du delar med dig. Livet går upp och det går ner. Friheten i att jobba på frilans känns ibland lockande men jag förstår att det är tufft också. Stort lycka till även framöver!
befriande, hade en diskussion kring detta med en ung fd kollega för ett tag sen, känns skönt att höra mer av det
http://malinstroman.blogspot.com/2010/04/fun-is-challenges.html
Vackert! Och så bra som du skriver måste det finnas tillräckligt många insiktsfulla kunder som borde förstå att nyttja dina tjänster
Söndag kväll…ljudet av dagen lägger sig ner, natten närmar sig och olästa böcker lockar till sängen…Det brukar vara en bra tid det…Fortfarande lite avslappnat känsla av att ha “massor med tid” blandas med “vad ska jag börja med på måndag” tänkandet..
Som sagt en bra tid..
Men ikväll! I kväll när min RSS flödet visade färsk post på bloggen, hoppade jag upp i luften, skrämde min sambo ropande “yes, he is back!”.
Så ikväll är det en extra bra kväll.
Välkommen tillbaka:)…
Och det vill jag tacka dig för, och att du nämner mig (det värmer så …), och för att du skriver som du gör, för att du berör och tvingar nästa att stanna och fundera..
Allt det som du skapar, alla texter som berör oss och inspirerar oss, allt det gör dig till en ledare, för som en man har sagt: “If your actions inspire others to dream more, learn more, do more and become more, you are a leader.” (av John Quincy Adams).
Själv springer nu fram för att uppfylla min dröm, och yes…vägen dit är..nja, upp och ner kan man väl säga:). Drömmen inte kommer att göra mig till kung (drottning?)Midas men när jag kommer dit jag vill så påstå att jag ska mer likna mig själv då än under tiden som fyllde plånboken med sedlarna och mynt.
(även om det är absolut inget fel att ha det med).
Tack för att du delar med dig.
Ha en trevlig kväll, vi ses i twitterflöde imorgon (och jag ska skynda mig nu för att dela med andra om en tips av en inspirerande ledare i frihetens land).
/elwira
Fint och tänkvärt. Tack!
Kom ihåg den här inställningen även den dag då uppdragen haglar in & de utgående fakturorna flödar som en vårflod.
Tack för alla vänliga och värmande kommentarer! Blir extremt nöjd med att ha kommit igång med bloggandet igen – med gensvar som detta ger det inspiration och kraft att hålla huvudet högt även de veckor då det är tufft :)
Riktigt bra. Riktigt sant. Been there.
Entreprenör är inget man föds till,. Inget man kan skolas till. Aldrig något man tror att man själv är. Inget som Almi eller Vinnova eller andra statliga byråkrater kan få en att bli.
För det mesta tvingas man dit, på ett eller annat sätt. Får sparken. Ryker ihop med chefen. Tycker alla är idioter. Eller tycker man kommit på något som borde göras bättre.
Och antingen tar man tag i det som behövs tas tag i, eller väljer man den nedåtgående rulltrappan via uppsägningslön, A-kassa, kas och sos.
Oavsett vad så har man precis den blandade känslan som du beskriver. Magont varvat med frihet! frihet! fri…