Man är väl idiot. Men trots det …

7 May

Den 11 februari 2009 fick jag en dotter. Hon kom tidigt på morgonen, kanske ungefär samtidigt som mina föräldrar sjöng ”Ja må hon leva” för störstasyster på hennes födelsedag, i en annan del av världen.

Den 13 februari var min sista dag som anställd på Resumé, reklambranschens egen nyhetstidning. Tiden där blev kort, bara sex månader, bara en provanställning. ”Ekonomin”, sa Viggo Cavling: själv var jag extremt missnöjd med min insats på tidningen och tyckte att det var likabra som det blev.

Uppsägningstiden på en månad hade varit omtumlande. Ena stunden panik över det ekonomiska läget i min plånbok och möjligheterna för en journalist med min nischning att få jobb i en mediebransch på utförsrepa: i nästa stund känslan av en liten figur instängt i ett akvarium av svart gummi, sparkande och boxande, ropandes någonting jag bara hörde vad det var när jag tillät mig att lyssna: frihet! frihet! fri…

Det borde ha varit ett enkelt val. Vi hade köpt huset för ett halvår sedan. Familjen hade just vuxit med 25 procent. Min fru hade börjat avveckla sitt företag och hade låg föräldrapenning efter uppstartsåren. Vore det inte egoistiskt att satsa på något annat än familjen? Vore det inte att svika dem att inte, åtminstone under några år, skaffa en trygg inkomst?

Och allt det där.

Egoistiskt. Jo. Dumdristigt, absolut. Ekonomiskt självmord, antagligen.

Men trots det. Någon gång måste man välja. Någon gång måste man våga gå den väg man drömmer om. För om vi aldrig försöker uppfylla en dröm – varför ska vi då drömma?

Nu har det gått drygt ett år sedan dess. Det har varit heydays och nej-days. Ibland varannan dag (”Har du tid att göra …” vs ”Du, det blev inget den här gången …”), ibland varannan vecka (dito).
Det har varit ett år då jag knaprat på besparingar, förtvivlat framför skärmen i min källare. Mött gamla bekanta, hittat nya vänner, blivit överväldigad och stolt, hoppats och besvikts.

Det har också varit ett år då livet trädde fram med tydligare konturer. När jag insåg att vi inte skulle ha särskilt gott ställt ett tag, försvann plötsligt behovet av att spendera en massa pengar. Det blev helt ointressant, faktiskt.
Istället har jag börjat leva mer i nuet. Tillåtit mig att leka lite längre med barnen ibland, kunnat lägga mig på soffan och vila en timme utan att känna mig stressad.
Prioriteringarna i livet skiftade när många möjligheter försvann, och jag fick ett bättre liv.

Nej, att vara frilans är ingen dans på rosor. Precis som alla andra frilansar jobbar jag i princip från att jag slår upp ögonen på morgonen till dess att jag stänger dem på kvällen. Nykundsresearch, införsäljning, pågående uppdrag, uppdrag som kanske kommer, människor man vill träffa, budgetering och ekonomi, infrastrukturella behov, strategiska beslut, samarbeten, kompetensutvecklingsbehov. Glappet mellan drömmen och verkligheten.

Men det är ok. Jag har valt det här själv. Jag kan sluta när jag vill. När jag gör något, påverkar det mig direkt. Jag kan själv bestämma vart mina inkomster ska gå, jag vet att varje kostnad jag tar ger direkt påverkan på mitt bankkonto.

Varje handling får en direkt verkan på mig. Allting är väldigt verkligt. Jag lever mitt i livet, jag lever nu.

Så kanske är jag idiot. Men det är värt varenda minut av livet :)

(Tack alla ni stöttepelare som jagade bloggkrampen ur kroppen: @elwirakotowska, @pelletsmaskinen, @theplanninglab med flera!)