Tex kanske man jobbar 2 timmar per dag som samlare och jägare, 4 timmar som bonde och förmodligen mer än 4 timmar per dag om man inte själv alls skaffar sig mat.

Trots det, två kanske viktiga skillnader.
1) I det ”naturliga livet”, bondesamhället eller vad vi nu tänker oss, så var familj, släkt, vänner etcetera ofta engagerade i samma arbete. Barnen hjälpte föräldrar och far-/morföräldrar på den ärvda gården, umgänget skedde på kyrkbacken eller vid gemensamt arbete, skomakarns verktstad låg i köket där husmor också vävde mattor – eller vad det nu var. I dag är det nätet istället för åkern, skogen eller nåt annat som är den gemensamma arbetsplatsen.

2) Att vi kollar mejl, realtidstjänster, läsning och annat som är närmare förknippat med jobbet än vårt allmänna behov av underhållning, är för de flesta naturligt. Men är det lika naturligt att vi tar hand om tvätten en förmiddag, passar på att storhandla onsdag eftermiddag då det är lugnt i butiken eller tar barnen till Tom Tits? Alltså, är det lika okej för arbetsgivare att personalen tar hand om sitt liv utanför jobbet på utsatt arbetstid, som att vi tar hand om jobbet utanför arbetstid?

Och, en annan sak: är det skillnad på att själv välja att delta i sitt jobb utanför arbetstid, och på att förväntas göra det? Vad händer med våra/andras förväntningar på ledtider och annat, när allt är tillgängligt hela tiden?

Vi behöver ett mycket flexiblare arbetsliv som kan anpassa till livets olika faser.
Jag har skrivit om detta i IVA-rapporter “Internetframsyn”, där jag lanserar två begrepp: “Time shift” och “Location shift”, se http://alfabravo.com/articles-visions/arbetslivet-i-sverige-ar-2015/

Begreppet “arbetstid” är trots allt ganska färskt, ett par-tre hundra år max, jämnårigt med industrialismen och dess nya behov att reglera och organisera stora kollektiv som utförde samma arbetsuppgifter. Och det behovet fanns knappast tidigare. Bönder jobbar än idag tills dom är klara och så länge ljuset räcker till.
Jag tycker det är fullt möjligt att se det som händer idag som en återgång till ett äldre – kanske mer “naturligt”? – tillstånd, lika väl som nåt revolutionerande nytt.

I det sammanhanget är det intressant att sociala medier och ny teknik också bidrar till att sudda ut skiljelinjen mellan privat och yrkesmässig identitet. Vilket ju också borde vara en ungefär jämnårig företeelse. Och kanske ytterligare en historisk parentes?

Så jag tippar alltså att allt håller på att bli som vanligt igen. :-)

Och, det flyter ju samman. RSS-läsaren blandar friskt jobb och nöjen. De flesta på Facebook är vänner, men där finns också branschprat. Twiter är en tokig blandning av allt.

Jag stormtrivs med det, även om jag kängade till twitter i bloggen förra veckan. Dock känner jag väl att jullov och semestrar också måste innebära digitala semestrar.

Inte på heltid, blogg och skrivande är viktigt för mig, men att fastna där när jag faktiskt har en analog värld att ta hand om är inte nyttigt.

Per – som alltid postar du jättebra. Den här bloggen blir allt mer och mer min stora favorit.

@elwira Kunde inte sagt det bättre själv ;) Allvarligare talat, visst har du rätt på många sätt, fenomenet är kanske inget nytt, det är bara möjligheterna att följa lusten som ökat. Kanske är det en helt igenom positiv utveckling, själv mår jag sällan dåligt av den i allafall, men den ställer stora krav på oss att inte slentrianmässigt fastna i ett utanförskap gentemot vår närmaste omgivning.