Äntligen kan vi jobba dygnet runt!
Med nätet och den parallella världen som finns där, har det pratats mycket om hur privatliv och yrkesliv smälter samman. Vi kan helt enkelt inte riktigt upprätthålla två skilda ansikten när vår vänkrets plötsligt också omfattar kollegor, kunder och bekanta, och de precis som våra närmaste kan ta del av privata högtider, fester, semesterminnen och annat. (Fast det gäller naturligtvis bara dem som inte har mamma med i sin digitala gemenskap: de censurerar förstås å det grövsta. ;)
En annan lika tydlig utveckling som såvitt jag vet inte fått samma uppmärksamhet, är hur våra arbetsvanor förändras. Från att ha gått från 16 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, till 8 timmar om dagen 5 dar i veckan, är vi plötsligt uppe i, säg, 18 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. På dagen sitter vi på kontoret, på kvällen är vi varsomhelst, men kollar likväl mejl, twittrar mer eller mindre professionellt, läser yrkesrelaterade bloggar eller nättidningar – och så vidare.
Med det digitala kontoret är jobbet alltid nära till hands – och vi verkar trivas där.
Ja, det är kul. Och självklart älskar vi våra jobb. Trots det: går utvecklingen verkligen åt rätt håll? Flera av dem jag följer på twitter, börjar snacka runt 5 på morgonen. Några av dessa slutar sedan inte prata förrän kring midnatt. Det är inte jobb, men håll med om att de verkar ha långa dagar, och det är nog inte bara för att få twittra.
Ett annat exempel: igår kväll, runt halv tio, mejlade jag en fråga till fem personer. Halv tolv svarade den första. 08.03 den andre.
Malcolm Gladwell pratar i Outliers om ett naturfolk som ”jobbade” några få, säg tre–fyra, timmar om dagen. Som mest. Resten av tiden umgicks de. Att jobba mer för att kunna få något annat än mat för dagen var dem fullständigt främmande.
Han beskriver också bondesamhällets (det amerikanska, gissar jag, och ett sådant långt ifrån skog) årsarbetstid: supersvettigt vid sådd, superstressigt vid skörd. Däremellan en hel del att göra, men på vintern – lugnt som sjutton.
Vi däremot – ”bring it on, baby!”.
Behövs det? Varför? Får arbetet ersätta ett uselt privatliv? Är vi så pass enkelspåriga och specialiserade, att vi har svårt att umgås med människor som inte sysslar med samma saker?
Eller står jag här och småtutar i Gjallarhornet med fel ända av kroppen? Kanske är det här bara en positiv utveckling? Kanske överdriver jag?
Let me know. Här nedan, eller via mejl (du har ett svar inom fem – lovar).
Uppdaterat:
Joakim Jardenberg påminner på sin egen blogg om ett av hans inlägg i detta ämne, Hur får du ihop livspusslet, skrivet redan 2008. Det är ett antal konkreta tips på hur du hanterar behoven av informationsinhämtning, socialt umgänge både på och utanför nätet, arbete och allt annat.
Jocke: jodå, visst har jag läst det, men det hade fallit ur minnet. Tack för uppmärksamheten!
I samma härad:
Klockan är 23:58 och jag läser detta i sängen med min iPhone. Den maskinen har ändrat mina arbetstider en hel del kan jag lova…
Tack för att du delar med dig med dina tankar.
Spridning av information är nu så pass snabb att vi lärde oss att leva med en rädsla att vi inte hinner med, att vi missar viktiga händelsen, uppdateringar men även att vi vill så gärna vara delaktiga i det som händer runt omkring.
Fast är det verkligen så typisk för just 00 talet? Är det inte så att det är den tekniska utvecklingen som har gett oss tydligare redskap för att förverkliga kunskapshunger, socialbehov, längtan till solidaritet som vi alltid hade inom oss?
Människor som har med sig i sitt jobb passion och engagemang “jobbade” alltid mycket mer än 8 timmar. Det är bara verktyg och sättet att kommunicera som är annorlunda. Jag är en citat fanatiker (och även det med anledningen att jag tror att genom all mänsklig utveckling är vi nog ganska trogna oss själva) och därför hittade något lämplig som Seneca ville lära oss om…
” [Människor] äro ivrigt sysselsatta med
planer på att förbättra sitt liv. /…/Men
detta siktande på framtiden innebär en
stor livsförlust. Det flyttar fram varje
dag, det rycker bort det närvarande medan
det ger löften för ett ovisst kommande.
Det största hindret för ett verkligt liv är
den förväntan som beror av morgondagen,
men förlorar den dag som är. Du ordnar
och ombesörjer vad som ligger i ett ovisst
ödes hand, men vad du har i din egen hand
det låter du fara /…/ Deras liv är
ytterst kort, som jämt äro
i sysselsättning. ”
Seneca Om livets korthet, ca 50 eKr
ha en trevlig dag, elwira
@frebro Samma här, på gott och ont.
@elwira Kunde inte sagt det bättre själv ;) Allvarligare talat, visst har du rätt på många sätt, fenomenet är kanske inget nytt, det är bara möjligheterna att följa lusten som ökat. Kanske är det en helt igenom positiv utveckling, själv mår jag sällan dåligt av den i allafall, men den ställer stora krav på oss att inte slentrianmässigt fastna i ett utanförskap gentemot vår närmaste omgivning.
För mig är tiden flytande. Schemalagt jobbar jag i allmänhet 40-45 h/vecka, men har emellanåt jobbet med mig i tankarna. Sedan har jag förstås mina skrivprojekt ständigt närvarande i skallen, plus att jag har mycket digital kontakt med vänner.
Och, det flyter ju samman. RSS-läsaren blandar friskt jobb och nöjen. De flesta på Facebook är vänner, men där finns också branschprat. Twiter är en tokig blandning av allt.
Jag stormtrivs med det, även om jag kängade till twitter i bloggen förra veckan. Dock känner jag väl att jullov och semestrar också måste innebära digitala semestrar.
Inte på heltid, blogg och skrivande är viktigt för mig, men att fastna där när jag faktiskt har en analog värld att ta hand om är inte nyttigt.
Per – som alltid postar du jättebra. Den här bloggen blir allt mer och mer min stora favorit.
Jag tror att den här utvecklingen är ytterligare ett tecken på att vi lämnar det kollektivistiska industrisamhället bakom oss.
Begreppet “arbetstid” är trots allt ganska färskt, ett par-tre hundra år max, jämnårigt med industrialismen och dess nya behov att reglera och organisera stora kollektiv som utförde samma arbetsuppgifter. Och det behovet fanns knappast tidigare. Bönder jobbar än idag tills dom är klara och så länge ljuset räcker till.
Jag tycker det är fullt möjligt att se det som händer idag som en återgång till ett äldre – kanske mer “naturligt”? – tillstånd, lika väl som nåt revolutionerande nytt.
I det sammanhanget är det intressant att sociala medier och ny teknik också bidrar till att sudda ut skiljelinjen mellan privat och yrkesmässig identitet. Vilket ju också borde vara en ungefär jämnårig företeelse. Och kanske ytterligare en historisk parentes?
Så jag tippar alltså att allt håller på att bli som vanligt igen. :-)
Vad glad jag bli för RSS:), tack alla tekniska gudar för att ni möjliggör en dialog utan gränser:). Och det är ju det som arbete/fritid är nu… Exakt som alla debattörer här har sagt.. Vad är en “arbetstid”? och har vi inte glädje utav att jobba? det vill säga om vi jobbar med det vi tycker om?.
Tack Per för att du gör den konversationen möjligt..
God Jul och Gott Nytt År
elwira, totalmarketing.se
Intressant ämne! Jag är fascinerad av att vi har så oerhört svårt att frigöra oss från industrialismens dogmer om arbetstid kontra fritid och våra idag helt annorlunda arbetsplatser och arbetsuppgifter mäts fortfarande med klockan enligt Taylors metodik från anno 1904.
Vi behöver ett mycket flexiblare arbetsliv som kan anpassa till livets olika faser.
Jag har skrivit om detta i IVA-rapporter “Internetframsyn”, där jag lanserar två begrepp: “Time shift” och “Location shift”, se http://alfabravo.com/articles-visions/arbetslivet-i-sverige-ar-2015/
Tack för alla tänkvärda kommentarer, merinformation och vidareläsning!
Jag håller med om att det som händer nu snarare är en återgång till ett mer naturligt förhållningssätt till livet, där arbetet är en del av många. Att slippa konformera mig till vissa av andra uppsatta arbetstider, var faktiskt ett av skälen till att jag startade eget.
Bra så.
Trots det, två kanske viktiga skillnader.
1) I det ”naturliga livet”, bondesamhället eller vad vi nu tänker oss, så var familj, släkt, vänner etcetera ofta engagerade i samma arbete. Barnen hjälpte föräldrar och far-/morföräldrar på den ärvda gården, umgänget skedde på kyrkbacken eller vid gemensamt arbete, skomakarns verktstad låg i köket där husmor också vävde mattor – eller vad det nu var. I dag är det nätet istället för åkern, skogen eller nåt annat som är den gemensamma arbetsplatsen.
2) Att vi kollar mejl, realtidstjänster, läsning och annat som är närmare förknippat med jobbet än vårt allmänna behov av underhållning, är för de flesta naturligt. Men är det lika naturligt att vi tar hand om tvätten en förmiddag, passar på att storhandla onsdag eftermiddag då det är lugnt i butiken eller tar barnen till Tom Tits? Alltså, är det lika okej för arbetsgivare att personalen tar hand om sitt liv utanför jobbet på utsatt arbetstid, som att vi tar hand om jobbet utanför arbetstid?
Och, en annan sak: är det skillnad på att själv välja att delta i sitt jobb utanför arbetstid, och på att förväntas göra det? Vad händer med våra/andras förväntningar på ledtider och annat, när allt är tillgängligt hela tiden?
När jag läste socialantropologi pratade vi en del om olika arbetstider i olika kulturer.
Tex kanske man jobbar 2 timmar per dag som samlare och jägare, 4 timmar som bonde och förmodligen mer än 4 timmar per dag om man inte själv alls skaffar sig mat.
ang. Uppdaterat… För mig var det första gången Per, så tack en gång till för inlägg:)