Äntligen kan vi jobba dygnet runt!

17 Dec

Med nätet och den parallella världen som finns där, har det pratats mycket om hur privatliv och yrkesliv smälter samman. Vi kan helt enkelt inte riktigt upprätthålla två skilda ansikten när vår vänkrets plötsligt också omfattar kollegor, kunder och bekanta, och de precis som våra närmaste kan ta del av privata högtider, fester, semesterminnen och annat. (Fast det gäller naturligtvis bara dem som inte har mamma med i sin digitala gemenskap: de censurerar förstås å det grövsta. ;)

En annan lika tydlig utveckling som såvitt jag vet inte fått samma uppmärksamhet, är hur våra arbetsvanor förändras. Från att ha gått från 16 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, till 8 timmar om dagen 5 dar i veckan, är vi plötsligt uppe i, säg, 18 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. På dagen sitter vi på kontoret, på kvällen är vi varsomhelst, men kollar likväl mejl, twittrar mer eller mindre professionellt, läser yrkesrelaterade bloggar eller nättidningar – och så vidare.

Med det digitala kontoret är jobbet alltid nära till hands – och vi verkar trivas där.

Ja, det är kul. Och självklart älskar vi våra jobb. Trots det: går utvecklingen verkligen åt rätt håll? Flera av dem jag följer på twitter, börjar snacka runt 5 på morgonen. Några av dessa slutar sedan inte prata förrän kring midnatt. Det är inte jobb, men håll med om att de verkar ha långa dagar, och det är nog inte bara för att få twittra.
Ett annat exempel: igår kväll, runt halv tio, mejlade jag en fråga till fem personer. Halv tolv svarade den första. 08.03 den andre.

Malcolm Gladwell pratar i Outliers om ett naturfolk som ”jobbade” några få, säg tre–fyra, timmar om dagen. Som mest. Resten av tiden umgicks de. Att jobba mer för att kunna få något annat än mat för dagen var dem fullständigt främmande.
Han beskriver också bondesamhällets (det amerikanska, gissar jag, och ett sådant långt ifrån skog) årsarbetstid: supersvettigt vid sådd, superstressigt vid skörd. Däremellan en hel del att göra, men på vintern – lugnt som sjutton.

Vi däremot – ”bring it on, baby!”.

Behövs det? Varför? Får arbetet ersätta ett uselt privatliv? Är vi så pass enkelspåriga och specialiserade, att vi har svårt att umgås med människor som inte sysslar med samma saker?

Eller står jag här och småtutar i Gjallarhornet med fel ända av kroppen? Kanske är det här bara en positiv utveckling? Kanske överdriver jag?

Let me know. Här nedan, eller via mejl (du har ett svar inom fem – lovar).

Uppdaterat:
Joakim Jardenberg påminner på sin egen blogg om ett av hans inlägg i detta ämne, Hur får du ihop livspusslet, skrivet redan 2008. Det är ett antal konkreta tips på hur du hanterar behoven av informationsinhämtning, socialt umgänge både på och utanför nätet, arbete och allt annat.
Jocke: jodå, visst har jag läst det, men det hade fallit ur minnet. Tack för uppmärksamheten!