Jag är djupt fascinerad av språk. Inte så mycket av svenska, tyska, engelska å så vidare, inte av grammatik och sånt (även om det också är kul), utan mest av språk som verktyg.
För det är ju det språk är: verktyg, för informationsöverföring, kontaktskapande, idéutbytande. Kommunikation. Alltså, att skapa gemenskap.
Språk är alltså inte bara de ord och meningar vi skapar rationellt, utan även kroppsspråk, teckenspråk, mode, design och mycket, mycket annat. Och det är fascinerande.
Den mest intressanta sidan av språk tycker jag är den känslomässiga och att förmedla subtila känslor och intryck med språk. Att det finns en logisk betydelseskillnad mellan ”ska” och ”bör” vet vi, men vila olika känslor ger de olika orden upphov till? Är det befallande ska-et bättre eller sämre än det rådgivande bör-et – som också kan vara det förnumstiga?
Det absolut bästa sättet att skapa kommunikation är att hänvisa till läsarens referensramar. Att veta vem som ska läsa en text gör det lättare att vara precis, men det går med mer luddiga begrepp om läsaren också. Skriver du till exempel på svenska, blir referensramen ”svenskt perspektiv”, kanske. Vet du att du skriver för en svensk kock, blir den mycket snävare, men också mycket djupare.
Att hänvisa till en referensram skapar direkt gemenskap genom igenkänning. Ordet ”julbord”, till exempel, kopplar de allra flesta svenskar till en liknande företeelse, men mest av allt kanske skinkan. “Gympasalsgolvsgrön” är en färg som garanterat åtminstone alla 60-, 70- och 80-talister utan problem ser framför sig.
Det handlar ofta om att koppla till vardagen, tycker jag. Att hitta vardagliga liknelser, bilder, förklaringar, som tydligt kopplar läsarens verklighet med det du vill säga och gör det levande. Det är språk du hittar nedsjunken i det kommunala bibliotekets grovtygklädda björkstolar, läsandes ännu en av de där plastomslagna romanerna med hårda, slitna pärmar där med de vita versalerna vitt inpräntade i röd ryggtejp. Vardagslitteratur, vardagsbilder.
När jag var på tidningen CAP&Design hade jag som mål att tidningen skulle innehålla Sveriges blommigaste tidningsspråk. Det var just för detta, att det är mycket tydligare att säga ”stor som en solstickanask” än ”50×30×12 mm”. Eller hur?
Det finns så otroligt många sidor av språk och hur det kan användas. Så otroligt många röster, tonfall, infall, resultat. Pauser, melodi, rim, allitterationer, retoriska grepp och stilfigurer, ord, fraser, kulturella återkopplingar. Sätt att prata mycket men säga inget, och prata nästan inget men säga väldigt mycket.
Språket är en oändlig källa till glädje och utveckling. Och bäst av allt: språket är ditt. Slit det. :)
Denna artikel skrev jag efter idé av Sofia Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen, där ”Skriv om språk” var veckans utmaning. En utmaning jag inte kunde motstå.
Bra text. Konkret. Referensramar, vardag och blommigt tidningsspråk. Inte lika ínsnöat som “Gemensamma koder och intertextualitet efter internet, Google och Wikipedia”. Men lite grand det jag var ute efter.
Ah – intertextualitet. Älskar det. Så spännande och vackert att följa meningars trådar ut i litteraturrymden på jakt efter deras ursprung och mening. Lovely. Läs The Wasteland av T S Eliot med fotnötter: mästerverk i genren!
Mästerverk, sa Bull. Läser du serier rekommenderar jag The Invisibles av Grant Morrison eller The League of Extra-Ordinary Gentlemen av Alan Moore, om du inte redan läst dem. Också fantastiskt drypande av litteratur- och populärkulturella referenser. Ibland tar det dock stopp. Jag hade svårt att ta mig genom Umberto Ecos Drottning Loanas mystiska eld. :)
Läser serier gör jag förstås, men inte dem: får skaffa!
Visst kan det bli för mycket, absolut. Men av just Eco, läs han “Om läsning”. Så sjuuukt välgörande, omtumlande bra helt enkelt.
Får ge mig tid för lite Eco… Jag upplevde något liknande med Daniel Pennac “Som en roman – Om lusten att läsa”. Mycket tillåtande om läsning. Och så från kanon-debatten: Det finns så mycket bra böcker, varför ödsla tid på de dåliga? Jag är inte så himla intresserad av hur böcker slutar, det är nog därför jag inte läser deckare. Whodunnit? blir Whogivesadamn? Tyvärr råkar jag ibland lägga ifrån mig riktigt bra böcker mitt i också.
“Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.” / Tomas Tranströmer
..black metal med blyertspenna.
@Klorkendorfer: Det är svårt att komma på den liknelsen. Men nästan ännu svårare att komma på att man kan komma på en sån liknelse. Magiskt bra :)
@Niclas: Oj, jag mindes fel: det är inte Eco som har skrivit boken jag tänkte på, som dessutom heter En historia om läsning. Skriven av Alberto Manguel, som skriver en hel del om Eco, därför sammanblandningen. Hur som, läs den, fantastisk bok.