Konsten att döda prestationsångest
Ooops – så sitter man här igen. Med känslan av att det finns så väldigt många bra bloggar därute. Och att jag egentligen borde hålla käft och lämna rummet öppet för dem som är bättre. Prestationsångestens gröna spretlugg kryper sakta upp över skärmens kant.
Men så kommer jag ihåg att jag har bestämt mig för att den här bloggen är för min egen skull. Det är liksom enda sättet att orka blogga, att göra det helt för sin egen skull och inte med några mål om världsherravälde (eller ens ett herravälde över en liten tumdjup vattenpöl på garageuppfarten).
Då blir det plötsligt så skönt. Visst, vem som helst kan fortfarande läsa, och alla de där väldigt bra bloggarna finns kvar och nån dag ska jag samla mig och länka till dem (det är i princip samma som alla andra läser), men det spelar inte så stor roll att du inte är helt omvälvd efter ditt besök här.
Så det är bara att göra det enda som effektivt och snabbt dödar prestationsångesten: gör det bara.
Det är väl där storheten i Nikes slogan ligger – att den är så förbannat sann.
I samma härad:
Så väldigt sant! Jag har insett att jag skriver för att förstå. Och för att minnas. Men det är först när jag sätter ord på filmer, musik, reklam eller händelser som jag verkligen får huvudet runt dem. Jag tvingas återberätta och förklara, och först då hör jag mig egen röst, på något vis.
Jag tror att jag twittar och facebookar för att närma mig andra, och jag tror att bloggar för att närma mig mig själv.
Nu ska jag bara byta tema på min blogg (igen) och sen ska jag försöka leva som du (och jag) lär. Det är bara att kasta sig ut. Skriva. Vill någon läsa – fine. Men jag tror man ser sig själv och sin omvärld lite klarare efter varje postning. Och det är verkligen inte så illa.
Ja, förstå och minnas: så ser jag det också. Det är också en av fördelarna med att skriva offentligt, tänker du på läsaren tvingas du sortera och göra hela den där biten, som du själv har nytta av senare.
Själv har jag övergivit tanken på tema. Visst, jag skriver oftast inom ett visst område, men skäms inte alls när jag går utanför dessa. I mina ögon är det just det som gör en blogg intressant – omväxlingen – och för mig som kommunikatör är det nödvändigt att se annat än reklam och andra marknadsinsatser. Annars kommer jag att göra ett uselt jobb.
Så strunta i att uttala ett tema, du har en egen blogg, låt den spegla det rika dig, inte bara en smal aspekt.
Just do it! :D http://www.copyblogger.com/kill-your-good-ideas/
@favati: det där var en av de bästa texterna på temat jag (kan minnas att jag) läst. Jobba med något du tror på för att du tror på det, inte för att du tror att det är lönsamt. Lönsamhet är en bieffekt, om än nödvändig.
Lätt att säga, visst. Men utvecklingen på nätet visar ändå att saker folk gör av intresse och passion, ofta resulterar i tjänster andra uppskattar.
Och när det kommer till kommunikation, finns inget som slår ärlighet.
Tack för ett bra inlägg, det speglar exakt vad jag själv känner inför bloggandet. Vad har jag att komma med? Bloggar själv på ett företags extranät och bör blogga 3 ggr/v – det kan verkligen skapa prestationsångest! “Den som börjat har gjort hälften” sade Horatius och har man väl kommit igång brukar det lösa sig. Så gör det bara!
@Anette: Precis. Jag förstår ångest, det är ännu svårare när det inte är en personlig blogg, men samtidigt lite extra kul. Kräv slack, det kommer både ditt skrivande och företaget att må bra av! :)
Tack! Ville bara säga det:-)