Och detta är sommarens stora bok-snackis? Helv …
I går började jag läsa Hypnotisören, den väldigt väldigt (väldigt) hajpade boken av ”Lars Kepler”, pseudonym för Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril. Jag hade väntat mig något sensationellt, speciellt, härligt.
Men oj, så snabbt det kom på skam. Det blir säkert bättre när berättelsen får rinna på en stund, men just nu, efter dessa cirka 20 sidor.
He. Re. Gud.
Fantastisk läsning eller timmar förlorat liv?
Vad är det för j-la språk? Okej att Stieg Larsson lyckats trots sina karaktärer tunna som läskpapper, att Dan Brown gjort det trots att hans verk är som kalkerade av första bästa creative writing-övningsbok – är det inte trots allt detta helt galet av Albert Bonniers förlag att ge ut något som — som — jamen, läs själv då:
”Kriminalkommissarie Joona Linna beställer en stor smörgås med parmesan, bresaola och soltorkade tomater på det lilla frukoststället Il caffè på Bergsgatan. Det är tidig morgon och kaféet har precis öppnat: flickan som tar emot hans beställning har inte hunnit packa upp bröden ur påsarna ännu.
Efter att sent igår kväll ha inspekterat brottsplatserna i Tumba, besökt de överlevande offret på Karolinska sjukhuset i Solna och mitt i natten talat med de båda läkarna Daniella Richards och Erik Maria Bark, åkte han hem till lägenheten i Fredhäll och sov i tre timmar.
Nu väntar Joona på sin frukost, blickar ut på rådhuset genom det immiga fönstret och tänker på kulverten, den underjordiska gången som går under parken mellan polisens enorma byggnad och rådhuset. Han får tillbaka sitt bankkort, lånar en jättelik penna från glasdisken, skriver sin namnteckning på kvittot och lämnar kaféet.“
Bra? Bra?! Nej, eller hur. Fullständigt galet.
Varför? Dels är det svårt att förklara – det saknas helt enkelt språkkänsla, det är skrivet som efter en instruktion eller mall – dels är det så uppenbart att det är två personer som håller i pennan (eller, det är ett möjligt och rätt vänligt försök att hitta en förklaring).
Texten kryper runt, runt, gräver ner sig i meningslösa detaljer i försök att måla miljö, stämning, tankar och känslor. Det är inte klart för dig, men för mig som läst sidorna före: att jag ska ha glömt läkarna Danielle och Erik från tre sidor tidigare är att underskatta läsaren.
Mallen säger ”smyg in miljöbeskrivningarna”. Mallen säger ”lägg till detaljer, det ökar trovärdigheten”. Mallen säger ”visa personen genom dennes handlingar”. Mallen säger “använd verkliga miljöer så kan läsaren lättare relatera”.
Jag säger: skit i mallen. Jag säger: relevans, textbindning, stringens, tempo, pauseringar. Jag säger en jäkla massa, men vad hjälper det?
I en dokumentär om svensk film var det någon som sa att amerikanerna är duktiga på att göra hopp i tiden, till exempel visar de en person som kommer ut från ett hus och hoppar in i en taxi, i nästa scen anländer en taxi till flygplatsen och personen hoppar ut.
När svenskar gör film, låter de istället personen stå på gatan, missa några taxibilar, sedan nogsamt lasta väskan i baksätet, hoppa in, spänna fast sig, säga ”Arlanda” till chauffören, som svarar att ”det är mycket köer nu”, sedan åka iväg, rulla på motorvägen, se en affisch om extrapriser på strömming …
Det tycker jag träffar ”Kepler” klockrent. Det är inte skönlitteratur, det är ett spaningsprotokoll från en Säpo-snut.
Men, det blir kanske bättre. Om inte annat roas jag av de verkar ge karaktärerna kända namn fast lätt förvanskade. Erik Maria Bark måste ju vara Erich Maria Remarque, Joona Linna kan vara Väinö, Benny Rubin är kanske Svenne Rubins brorsa, Danielle Richards vet jag inte ännu, och kanske är det bara den första som faktiskt är avsiktlig. Kul är det i alla fall.
(Jag har generellt svårt för den genre som ibland kallas creative writing-genren: den enda som går fri i min värld är J. K. Rowling. Skälet är att hon faktiskt skriver, de flesta andra verkar mest producera.)
Har du läst Hypnotisören? Vad tycker du – har jag fel? Och vad tycker du om creative writing-författarna, finns favoriter och favorithatobjekt?
I samma härad:
Nej, du har rätt. Jag och brorsan var på jakt efter en ljudbok i somras och det var det enda som fanns på Statoil som inte var dansband. Vi gav upp efter ett par CD-skivor – störigt språk, helt orimlig story, kändes på något sätt som en skitpinsam morsa som försökte prata ungdomsspråk.
Jag fattar faktiskt inte kritiken, jag menar, det är klart att det rör sig om genrelitteratur, och där följer författaren vissa mallar mer eller mindre, för annars vore det inte genrelitteratur. Hypnotisören är en deckare – och i mina ögon en fullständigt strålande sådan. Jag vet inte hur ljudboken är, men min läsning har varit femstjärnig. Okej, jag har nästan hundra sidor kvar, var tvungen att sova klockan ett i natt, men jag väntar faktiskt bara på att få komma hem och läsa slutet. Alla säger att det bara går fortare och fortare.
Josef: genre-litteratur är en sak, visst är det så. Och att creative writing är en egen genre, eller sub-genre, likaså.
Men nu var det inte berättelsen som sådan jag reagerade på, utan språket. Det är text som nitiskt följer ett antal punkter i en checklista, som vandrar runt runt i små cirklar, utan tydlig styrning, utan stringens.
Jag är själv väldigt fäst vid historier och kan både läsa böcker och se filmer med en bra story, oavsett tekniska och hantverksmässiga kvaliteter. I detta fall blir emellertid språket ett direkt hinder för mitt läsande. Det hackar, stakar, rumlar runt och förvirrar mig hela tiden. Det tycker jag verkligen inte att man ska behöva förvänta sig.
När jag läst boken, ska jag läsa recensionerna (vill inte ha spoilers). Jag hoppas att någon annan reagerat på detta, annars är svensk litteraturkritik helt under ytan.
Christian skickade hit mig för att jag skulle läsa en sågning av en bok. Jaha? Men jag förstår varför han tyckte att jag skulle läsa detta, och jag har haft riktigt skoj.
Kanske vi enklast ska glömma att kriminalböcker har med litteratur att göra…
Torbjorn: Nä, inte ska du helt ge upp hoppet – visst finns det bra böcker i genren!
Här är det snarare förlaget som ska klandras, det är deras ansvar att redigera manus. Eller förkasta, kanske …