Resumé säger (ofrivilligt) allt om nytt och gammalt medietänk
Okej, tänk dig att det fortfarande är juni så kommer mitt utmärkta exempel att kännas betydligt färskare …
I ett av de sista numren av Resumé före sommaren – det var det som kom ut samma dag som sista Resumé-baren hölls, cirka 10 juni – är ett glänsande exempel på gammelmediatänk i sitt esse. Det handlar om vänsterkrysset, den nyhet som ligger högst upp under tidningshuvudet, den nyhet redaktionsledningen tycker är viktigast, mest relevant och mest köp-lockande för läsarna.
Det nummer jag pratar om toppas med nyheten att ”Staffan Erfors kan kosta Expressen 5 Mkr”. Nyheten handlar om att Expressenjournalisten Erfors har anlitat en advokat för att få bistånd i förhandlingarna om hur hans anställning på tidningen ska avslutas, sedan det uppdagats att Erfors lånat ut sin lägenhet till en känd kriminell. Resumé har räknat ut att det kan komma att handla om 5 miljoner kronor för tidningens räkning. Om du har en prenumeration på Resumé, kan du läsa artikeln här (den är låst).
Fet nyhet? Visst, 5 mille är mycket pengar. Lockar till läsning? Jodå, det gör den säkert (vilket dock lär leda till en besvikelse: det visar sig att de fem miljonerna är ren spekulation, visserligen utifrån någon slags grund men ändå, från Leif Holmqvists sida: han hade lika gärna kunnat skriva 200 000 eller 20 miljoner).
Men om vi tittar på nyheten lite ur ett helikopterperspektiv.
- Det handlar alltså om ett personalärende: en eventuell utköpning av Erfors är något mellan honom och Expressen, knappast hela Sverige.
- 5 Mkr är mycket för dig, mycket för mig – men inte vidrigt mycket pengar för Expressen.
- Expressen ägs av familjen Bonnier: inga aktieägare, ingen ägande personal. De som drabbas av kostnaden för ett utköp är alltså Nordens kanske största medieägare, samt Thomas Mattsson som ju är chefredaktör och eventuellt får bära hundhuvudet om det blir dyrt.
Summa summarum: den nyhet som toppade Resumé denna dag var helt enkelt skvaller. Sånt som är kul snedstreck kittlande att spekulera och diskutera kring i fikarummet. Men kanske inte det tuffaste som kan toppa en branschtidning som Resumé.
Men, det finns nyhetsdagar och nyhetstorka. Ibland måste man som tidningsledare välja det bästa sämsta, ibland finns det faktiskt inget riktigt kittlande, superhet och maxrelevant att toppa en tidning med.
I just detta nummer av Resumé fanns det dock det, och det är därför jag tycker att detta nummer är en så utmärkt illustration av hur ett gammelmediatänk får gå före förnuft och känsla – det som borde vara förnuft och känsla – fortfarande i dag i pressen.
Den nyhet jag mycket hellre hade sett toppa tidningen var den om nya arvodesgrunder i reklambranschen, som hamnade hyfsat långt bak i tidningen. I artikeln berättas att timarvodering är på väg ut. Den hade gärna fått vässas lite, och visst, det var egentligen bara en person som hävdade att det var nya tider på gång och hade fått kunna byggas upp med någon enkät eller rundringning, men ändå. Vi tar helikopterperspektivet igen.
- Det är en relevant nyhet för alla byråanställda och -ledare som läser tidningen, vilket uppskattningsvis åtminstone är cirka en tredjedel av läsarna (jag har, trots att jag jobbat på tidningen, ingen insikt i detta).
- Det är affärskritisk information för dessa läsare: de kan, genom att använda informationen, förbättra sitt affärserbjudande på ena eller andra sättet.
- Det handlar om ett paradigmskifte som, beroende på hur utbrett det är, faktiskt kommer att påverka branschen och dess arbetsmetoder i hela framtiden.
Nyheten är på inga sätt sämre än den som toppade tidningen: relevansen är högre, nyhetsvärdet är högre, affärsvärdet är högre. I min värld.
Så, vad har hänt? Jo, det är den där mallade ”vad är en nyhet”-reflexen som har satt in. Konkreta siffror är bra, stora såna. Konflikter, konflikter, konflikter. Enkelt och lättsmält är bra. Det är fint om det finns ett offer och en gärningsman. Och allt det där, du vet.
Reflexen har en bra bakgrund, egentligen. Journalistik ska handla om fakta, så bekräftade som möjligt. Den ska belysa verkligheten, helst ur olika perspektiv i samma artikel. Etc. Tyvärr har bakgrundens faktiska innehåll ofta ersatts av ett dramaturgiskt grepp, som ger sken av att just denna toppartikel är ett exempel på sådan bra journalistik. Jämför kvällstidningarnas löpsedlar eller skvallertanttidningarnas förstasidor – dramaturgi utan innehåll.
Dåliga ord i rubriker: ska, kan.
Varför?
För att alla ska. Allt kan hända.
Det handlar helt enkelt om spekulation och förhoppningar – inte fakta och journalistiska fältfynd.
Men Resumé går på linjen ”smaskigt med siffra och konflikt”, toppar med historien och rubben och först i artikeln på insidan visar det sig att det bara är spekulationer. För vad var den verkliga nyheten? Att Erfors anlitat en duktig advokat som bistånd i sina förhandlingar med Bonnier-ägda Expressen. Wooha.
Jag menar att journalistik i dag, i konkurrens med bloggar, nätmedier och allt annat, måste våga tänka längre, måste våga blicka framåt. På Resumé och på i princip alla andra nyhetsmedier finns i dag kunniga, insatta, smarta reportrar, som utan problem kan lägga ihop två och två, hitta mönster, ställa frågor och peka på möjlig framtida utveckling, hot, risker och möjligheter. Det ska de också göra i större utsträckning än i dag, utan att för den skull bara hänge sig åt det. Då kan det bli hur bra som helst.
Vill man ha en verklig nyhet om en ekonomisk risk för Expressen, så borde man titta på Thomas Mattsson. De val han och några till på tidningen gör i dag, avgör om Expressen kommer att finnas kvar om fem eller tio år.
Där kan vi snacka om risk att förlora pengar. Men det får vi väl läsa om efter att det har hänt, om det händer.
I samma härad:
Det här är helt obegripligt, Per. Jag har läst den här posten två gånger och måste säga att du kommer till ett felslut.
Du har gjort en horoskopläsning av situationen, genom att påstå att det av någon anledning skulle vara mindre intressant än en, för berörda, redan känd nyhet. Mycket märkligt.
Dessutom får du det till att den här medielogiken (att hårddra vissa bitar för att nå läsning) är specifikt för “gammelmedia”. Det är märkligt, eftersom det är precis så som nätet fungerar. Ingen.skillnad där, sedan får man önska att det inte ska vara så.
Och till slut så önskar du att tidningens reportrar i stället för att spekulera i det här ska spekulera i tidningens framtid, fast kalla det för analys. Spekulation är spekulation – om än i skinande paket.
Till att börja med: det jag försöker säga är att Erfors-nyheten inte kan betraktas som mycket annat än skvaller, för alla utom ett litet fåtal. Jag har inte sagt att det inte intresserar folk, för visst gör det det (skvaller tenderar ju att göra det). Att det dessutom handlar om en hårddragning av en mer eller mindre välgrundad spekulation gör helt enkelt inte saken bättre.
Sedan, att timarvodet är på väg ut … min bild är absolut inte att det är något alla berörda vet om. Tvärtom, den visa jag oftast hör är att timarvode – avtalat i förtid eller rullande – är det enda sätt som går att ta betalt på, medan branschen (mina källor) hellre vill ta betalt på annat sätt (till exempel ”för idéer”). Så jag är inte säker på att alla berörda är väldigt överens om detta.
Men, om de är det, så kan kanske Resumés artikel ge några alternativa arvoderingsmodeller, alternativt belysa andra intressanta aspekter av detta.
Samtidigt är det självklart svårt att skriva en fångande rubbe om arvoderingsmodeller: skvallertarmen är däremot aldrig mätt.
Du tolkar ”gammelmedia” som någon slags fysisk produkt: jag ser det som en attityd. Och för mig är ett av de utmärkande dragen dessa färdigskurna schabloner som läggs över verkligheten för att vaska fram de enklaste, färdigtuggade nyheterna, där ytliga konflikter, stora namn och varumärken samt synbarligen stora pengar är viktigast. Gammelmedia finns i alla medier, helt enkelt, liksom ”nymedia”.
Jag borde kanske inte skrivit detta om att reportrarna ska komma med analys och spekulation: det behöver de ju inte göra. Men om reportrarna tog på sig en annan roll, mer som redaktörer, och försökte att verkligen vaska fram något om vartåt det är på väg, har jag svårt att se vilka som vore bättre lämpade. De har bakgrunden, kontakterna, researchkunnandet … Skulle till exempel Resumé drista sig till att rita upp en svensk mediekarta för 2015, tror jag att det skulle kunna bli en väldigt intressant artikel. Hur kommer nätet påverka mediehusen? Vad händer med de stora medieägarna? Vilka medier kommer att frodas och må utmärkt då, och hur kommer de dit?
Det finns mängder med människor att intervjua, massor med måldokument att snoka reda på, och så vidare, som skulle kunna göra det till en mycket givande läsning – trots att det blir spekulation.