= klockrent.

Men jag tror att kärnan ligger i en variant på frågeställningen, och det är “förstår vi (uppdragsgivare/konsult) verkligen vad anvädarens problem går ut på?”. Det handlar kanske inte om det verkliga problemet, men det är sällan så att användarens definition av problemet är det som egentligen ligger i botten – man säger inte det man tänker och gör inte som man säger.

För visst kan det vara precis som du misstänker, Per, d.v.s. att det saknas motiv att lösa många egentliga problem. Problem – eller utmaningar, möjligheter, eller vad du än vill kalla dem – är vår drivkraft. Vår utveckling, tror jag, är ett resultat av dels vår nyfikenhet och dels vår inneboende drift att lösa problem. Eller, om vi ska vara helt ärliga, vår konstanta strävan efter att göra livet en aning mer behagligt och/eller drägligt.

Dock tror jag att det är med problem som det är med vetenskap: Ju mer vi vet, desto mindre vet vi – ju fler problem vi löser, desto fler problem får vi.

Alltså: Låt oss ta i hand på att åtminstone vi alltid skall göra vårt yttersta för att bidra till lösningen av det verkliga problemet.