Politikerna borde glädjas – men är besvärade

9 Jun

Intresset för politik når just nu sällan – kanske aldrig – skådade höjder. Det beror inte på det nyligen avgjorda EU-valet, det beror inte på att de politiska frågorna, debatterna och politikerna har blivit så himla mycket mer intressanta. Det beror helt enkelt på att webben har gjort det möjligt att delta i långt större utsträckning än tidigare.

Visst har denna utveckling pågått en längre tid, men jag tycker att valet 2006 blev något av en accelerator. För kanske första gången hade webben en självklar plats i den politiska diskussionen. Sedan dess har det gått snabbt, inte minst beroende på amerikanske presidenten Barack Obamas framgångsrika kampanjande i digitala kanaler.

Vad vi har i dag är en långt mycket större grupp människor i samhället som bryr sig om, diskuterar, läser på och reflekterar kring politik och politiska frågor. En del, som många av Piratpartiets sympatisörer, läser på om lagar och regleringar kring internet. En del går i närkamp med svenska och europeiska frågor kring mat, djursäkerhet och ekologisk matproduktion. En och annan funderar kring säkerhetspolitik och hur vi ska kunna ha en human och empatisk invandringspolitik, samtidigt som vi försäkrar oss om att hålla extrema religiösa rörelser kort.

Och politikerna och deras partier granskas. När en politiker på en fest uttrycker sina varma känslor för ett domstolsutslag, blir det snabbt ett ämne som stöts och blöts ur mängder av aspekter på allehanda platser på nätet.

Vi har, i Sverige och, törs jag hävda, stora delar av världen, i dag ett politiskt torg som i större och större utsträckning börjar likna det där atenska torget där de markägande sågs för att fatta beslut. Eller de fornnordiska tingsplatserna, för den delen.

Utvecklingen innebär en vitalisering av demokratin. Människor som har möjlighet att göra sina röster hörda och tror att det är meningsfullt, gör det. De diskuterar och debatterar, men de väljer också mer aktivt – till exempel väljer de kanske att kryssa för en kandidat som de har haft en meningsfull diskussion med när det väl är dags att välja.
Jag vill inte påstå att vi hamnat i en utopisk verklighet, det finns fortfarande brister och många som inte alls är med, men jag påstår att vi är på väg.

De politiska partierna borde glädjas åt detta. De borde vara upp över öronen glada åt att äntligen, äntligen kunna prata med massor av människor och få deras åsikter tillbaka. De borde studsa upp och ner av glädje över möjligheten att faktiskt föra en dialog, över möjligheten att personligen kunna prata om sina övertygelser med människor som håller med eller emot – men faktiskt få chansen att förklara varför man tycker som man gör, och kanske övertyga, kanske övertygas.

Men det gör inte partierna. För dem är engagemanget ett problem. Det sätter deras hierarkier och mekanismer ur spel.
Väljare ska inte hålla på och kryssa upp folk på listan, till exempel. I Sverige spikas valsedelns kandidatordning av kongressen eller partimötet – på förslag av valberedning / partiledning. Väljarna ska inte komma och rasera ordningen: den är faktiskt satt efter år av trogen tjänst, kontaktnät och andra viktiga saker. Hur ska det gå om väljarna börjar trassla där? Hur ska partiet kunna garantera yngre medarbetare en plats i solen senare i livet, om partiets makt minskar?
Visst, personval existerar och det är möjligt att kryssa, men: det var en kosmetisk justering, inte något som folket skulle använda.

Samma sak med kampanjandet i stort. Plakat och tv-film ska det vara. Stora frågor, som räcker hela vägen ner till lokal nivå. ”Rösta på sossarna i Svenfors kommun, så ska Sahlin se till att höja skatten”. ”Rösta blått i Knogums kommun, så lovar Reinfeldt att han ska sluta skära i försvaret.”

Jobbar du på ett partikansli i dag, har du alla möjligheter och tillfällen i överflöd att sätta dig in i nätet och dess möjligheter. Är du strateg, så har du naturligtvis koll på de kulturella trender som finns i samhället, där den viktigaste och mest relevanta för politiker i dag är äkthetstrenden: du ska vara den du utger dig för att vara, utslag för detta är bland annat tillgänglighet och att du är konkret. Varför syns inte det i kampanjandet?

Jaja. Det blir nog fint. Med lite tur har vi enmansvalkretsar och politiker valda på person i framtiden – inte generella storlöften och luftliga listor. Men då lär varken Moderaterna eller Socialdemokraterna vara de största partierna, om de inte börjar förändra sina attityder redan nu.

————

Uppdaterat:
JMW:s Brit Stakston återaktualiserar detta ämne med en reflektion kring ett eget deltagande i vad som borde ha varit ett publikt, politiskt-filosofiskt möte. Jag hade gärna deltagit, i realtid eller efterhand, men glömdes bort för att ingen brytt sig om de tusentals personer som kunde ha ett intresse av mötet. Men kanske är demokrati och politik bara för en utvald krets, trots allt?