Livet från den mjuka sidan

14 Apr

Fram till för ganska precis fem år sedan var frasen ”jag började gråta” helt överflödig i mitt frasförråd. Eller, den var hyfsat mint condition. Sen hände något. Jag vet precis vad det var.

I dag har jag nära till tårar. Jag gråter fortfarande väldigt sällan, men det är ofta väldigt nära. Den vanligaste anledningen: identifikation med föräldrar eller barn. En kort notis om en förälder som i sista stund räddat sitt barn ur elden – eller förlorat det. En mening, ett pratminus, där någon med smärta nämner att nej, jag hann aldrig ta farväl. En blogg. Men inte alltid det tunga tragiska, även lättsamma grejer, men där känslan ligger utanpå huden (ja, det duger med reklam).

En också vanlig anledning: underdog-situationer, där underdogen överraskar. Det är oftast den anledningen jag använder när jag ibland roar jag mig med att locka fram min nya, empatiska sida. Jag utsätter mig för saker som jag vet kommer att ge gåshud, starta tårpumpen och starta de bekanta rysningarna längs ryggen.

I dag uppmärksammades Sandra Boyle, en av de tävlande i Britain’s got talent, på Twitter. Klippet med hennes framträdande var lite rysningsframkallande för mig. Ulrika Good kommenterar klippet. Hon spekulerar i om det är för bra för att vara sant. Jag skiter i vilket men tror inte att det är riggat: verkligheten är för bra för att behöva diktas upp. Jämförelsen med Paul Potts (se nedan) görs av både Good och Aftonbladet, men det finns ju många fler udda historier från Britains got talent, så varför skulle just denna vara uppdiktad? Eftersom Sandra Boyle inte kan bäddas in, väljer jag  att visa några äldre, personliga rysnings-favoriter. Blandade med annat: för kletigt får det inte bli, då försvinner hela poängen.

Så, filmkavalkad. Kanske något berör. Gör det inte, so what: it’s entertainment!

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

Okej, jag är en jäkla vattenkanna. Det är jag glad för: livet blir roligare när man får känna det hela vägen.