Därför är Melodifestivalen obligatorisk för kommunikatörer
Oavsett om du gillar den eller inte: jobbar du med kommunikation och varumärken, bör du titta på minst ett avsnitt av Melodifestivalen i år. Inte för “musiken” eller artisterna, inte ens för Petra Me… eller klänningarna, utan helt enkelt som ett alldeles utmärkt studieobjekt i varumärkesresa.
Jag är övertygad om att Melodifestivalen är på väg igenom det näst sista skedet i den väldigt vanliga varumärkes- eller produktcykeln, samma cykel som de flesta företag rör sig i. Den börjar med ett upptäckande hos en elit, breddning till en större grupp, starkt positiva känslor som efterhand späs ut och till sist vänds till starkt negativa känslor och ointresse. Och varumärkets död eller första steg på en ökenvandring.
Melodifestivalen gör enligt mig just nu sitt sista år med stor popularitet. Nästa år kommer intresset att vara i princip iskallt från både artister och publik. Okej, en och annan artist kommer gladeligen och tacksamt att kravla upp på scen för att leverera ännu en Ingela Pling Forsman-text till en Bobby Ljunggren-melodi, men … nej.
Varför? Well, här är min förklaring.
Det är vanligt att en produkt eller ett varumärke aktualiseras eller blir populärt av ganska outgrundliga skäl. Det kan vara det där väldigt indie klädmärket (Cheap Monday), ett udda kök, en musikstil (EMO?!?) eller annat. Som Melodifestivalen. Varför det plötsligt blev koscher att älska schlager och folkliga musikarr kan väl ingen människa svara på, men en sak är ganska säker: det berodde inte på Melodifestivalen.
Själv tror jag på en brygd av synligare gay-community där schlager-fetischisterna fick tydlig plats, alla “bli artist”-program med allas vår Bert Karlssons sublimala schlager-infiltration och lite andra ingredienser.
Schlager var alltså på uppgång, och – ja, Melodifestivalen var en plats som förenade ett antal olika trender.
När så festivalen fått ett första förnyat fäste i folkdjupet började organisationen bakom att utveckla konceptet. Det lyftes några snäpp i proffsighet, musiken blev mer varierad och så småningom förändrades formatet. Förändringarna var i sig bra, de var publikfriande och nödvändiga för att hålla intresset för liv. Kulmen nåddes förra året, 2008, då de många deltävlingarna infördes.
Melodifestivalen hade 2008 hunnit gå igenom den smygande populariseringen, först hos en elit och sedan hos en allt bredare massa, den hade lyckats få en hel massa hängivna fans som gärna träffades hemma hos varandra för att käka chips och ha egna omröstningar hemma i soffan, etc.
Nu började färden nedåt på allvar.
I år har festivalorganisatörerna bestämt sig för att suga vartenda uns ur tävlingen. Mest pengar: att rösta kostar minst 3,50, och det är tre röstningar i varje program.
På artistsidan skys inte längre några medel: Lili & Sussie och Susanne Alfengren – vad gör de i denna tävling? Okej, det gäller även Caroline af Ugglas (varför, Caroline, varför?!), men av andra skäl.
Låtkvaliteten är under all kritik.
Kritiken är … ja, den säger att tävlingen i princip är under all dito.
Det handlar om bristen på insikt om varför någon avnjuter ditt varumärke och en fullkomlig tilltro till sin egen förträfflighet.
Så, det här blir sista gången 3 miljoner människor tittar på första delfinalen. Nästa år börjar ökenvandringen. Året därefter är Björkman inte längre general (i landet där “sluta när du är på topp” bara är en klyscha blir det så), antagligen har Peter Settm…s Baluba tagit över och Fredde Granberg står för pausunderhållningen. Men det är en annan historia.
Så, du som jobbar med varumärken och kommunikation: här utspelas ett skolexempel i varumärkesresa. Därför ska du titta på ett avsnitt, för att lära och förstå. Det är värdefullt.
I samma härad:
